Etikettarkiv: vackert

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vilken magisk premiär!

Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Bara att få vara där mitt i allt det vackra är lycka!

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

Nu börjar de bre ut sig de där ”soldyrkarna” (blommorna öppnar sig bara i solsken och vänder sig då mot solen). De gör vackra gula mattor, lär vara ett riktigt aggressivt ogräs men o, så vackra!

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Del 2 på tripp

Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

(foto från internet)

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!

En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Finaste ”välkommen tillbaka” från Skåne

Intensivt så här på slutet med tömning av hus och annat. Två härliga vandringsdagar fick plats och de får bli det sista inlägget från Skåne denna gången.

Lördag 19 augusti

Jag kunde inte själv beskrivit Öresund bättre och vackrare!

Denna dagen var Öresund som en glittrande silverscarf, men vi börjar från början. Parkerade bilen på Knutpunkten i Helsingborg. 10 kr/tim ok, men texten stämde inte med maskinen utan den räknade 10 kr/halvtimme. Kände mig rånad när jag gick därifrån till bussen till Höganäs. Ungefär halvvägs under bussfärden öppnade sig himlen och det öste ner! Men så skulle det ju inte vara!

När jag steg av bussen i Höganäs kom det inte en droppe! Jag började vandra längs med Öresund och såg hur det klarnade upp över Danmark. Lite kyligt, men snart sken solen från en blå himmel med bara några få moln.

Tog en sväng upp om Vikens nya kyrkogård, men kapellet var låst. Letade efter en skulptur som de gömt någonstans. Återvände snabbt till Skåneleden.

Vid ett toabesök längs vägen upptäckte jag att jag började få ”havsfrisyren”. Åt havet till stod håret rakt upp och åt land låg det alldeles platt. Ser lite ut som den frisyr en del karlar har för att dölja sin flint, fast i mitt fall har den liksom ingen funktion att fylla. Det ser bara konstigt ut.

När jag insåg att jag funderade över vad lördag heter på franska förstod jag att jag var totalt avkopplad. Det är en så’n skön känsla!

Njöt av småhamnar, natur och, som vanligt, Landborgspromenaden. Alltid spännande utsikt längs med Öresund med Danmark i fjärran och olika skepp och båtar. Öresund visade sig från sin bästa sida idag. Härliga mustiga blå och gröna färger. Jag uppskattar att få vandra längs med havet, det fungerar inte på Kreta. Såg en del människor som lockats ut av det fina vädret.

Avslutade på Ebbas fik med bakad potatis. Kan rekommendera stället, retro och mysigt, men ta inte bakad potatis.

Torsdag 24 augusti

Till min vandringsvän! Hoppas det blir fler tillfällen nästa gång!

Senast jag körde till Malmö eller Lund slog det mig att jag inte vandrat ute vid Romeleåsen och Häckeberga på minst 4 år! Detta måste åtgärdas!

På grund av att en del måste fixas de här sista dagarna började jag vandra strax efter halv elva! Det är väldigt sent för mig och kändes lite märkligt, men hela dagen var min så det blev bra.

Jag valde ”Häckeberga runt” som jag bara vandrat moturs så varför inte testa medurs! Gick fel två gånger, men det berodde inte på markeringarna utan på att jag var så avkopplad i skallen och uppmärksam på naturen att jag missade markeringar. Det gjorde ingenting, bara att gå tillbaka.

Det var tyst och lugnt och stilla hela dagen. I naturreservaten fanns en del fallna träd med klart imponerande rotvältor. Lite vind på eftermiddagen, annars höll stillheten i sig. En riktig lisa för kropp och själ.

På en liten skogsväg med gräs i mitten började jag fundera, ungefär som jag gjorde på Trolsk vandring med snapphanarna. Jag var mellan rika Lundaslätten och tillika Söderslätt med sina gårdar, gods och slott. Vem gick på den lilla skogsvägen en gång i tiden? En trött mjölkerska? En ung ryktare? Hur hade de det i livet? Vad drömde de om?

Varierat på åsen med bokskog, tallskog, granskog, kalhyggen, nyplanteringar, sly och buskar, hagar. När jag vandrar i eller passerar fullvuxen skog som är så ren och tom känns det som om jag blir inbjuden till naturens finrum. Det är tjusigt!

Sturups flygplats har inflygning över en del av rundvandringen, men de har så lite trafik att det inte stör. Cykelleder har markerats och det tackar vi för. Cyklister ska väja för oss vandrare, men det fungerar inte. De sträckor där Skåneleden och cykellederna sammafaller var givetvis sönderkörda. Jag hoppade fram i gyttja och vatten. Irriterande. Marodörer!

Jag fick se rådjur (eller hjort – hann inte riktig se vad), trollsländor, får, kor, flugor, fjärilar och de förbannade svenska myggen. Ångrade lite att jag inte hade köpt något mer än bananer, men varför klaga när naturens skafferi bjuder på härliga björnbär!

Mot slutet kom några regndroppar, men det blev inte mer än så. Efter 2,5 mil/cirka 6,5 tim nådde jag nöjd och tillfreds bilen på parkeringen vid Genarps idrottsplats.

Avslut

Så är mina sommarveckor i Skåne slut, på söndag åker jag hem till Kreta. Jag tar med mig vandringarna i det vackra och sommargrönskande Skåne som ett minne jag kan leva länge på. Känns som om Skåne ville säga att ”det var roligt att du kunde komma och välkommen tillbaka”. Och jag kommer gärna!

Blomstrande våren avlöses av grönskande sommaren och sedan tar den magnifika, färgsprakande hösten vid. Hur kan du låta bli att njuta av det? Promenera, gå, vandra. Fika, ha picknick. Ge dig ut!

Mina ben är nu inställda på det skånska landskapet – blir ett uppvakande för dem när de ska vandra i de kretensiska bergen igen! Fast det dröjer lite, måste avvakta att temperaturen faller. Under tiden kan jag minnas mina 5 vandringsdagar i sommar….

Ha det gott!

Trots en strulande kamera blev det några foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

Trolsk och magisk vandring

Ny ryggsäck, ny strumpsort, hälgrepp i trilskande vandringsskon – dags för vandring! Körde upp till Hässleholm och tog tåget till Sösdala där jag gick ner till Skåneleden vid Lillsjödal. På vägen dit mötte jag lantbrukare med spann som skulle ge något till sina kor, Jisses, vilken orkester! De i andra hagen var väldigt upprörda och lät hela världen få veta det.

När jag började vandra i den stilla morgonen snubblade jag nästan över ett tält. Tänk vilken underbar morgon camparen fick vid den lilla spegelblanka sjön. Jag fortsatte och kom upp på en smal åsrygg. Snart kunde jag se snapphanarna trycka i buskarna till vänster och svenskarna gömma sig bakom träden till höger. Vad hade blivit om svenskarna inte vunnit? Tanken svindlar!

Inne i skogarna var det tätt, mossigt, stenigt och höga tallar. Eller vacker bokskog. Här bjuds allt! Prassel, rop, skrik och andra ljud hördes så jag var inte ensam. En del ljud kom från fåglar, resten vet jag inte.

Solen hittar alltid ett hål…

I tallskogarna låg stora, mossiga stenar. Detta är nordöstra Skånes kännetecken och jag vandrade på gränsen. Alldeles stilla runt omkring mig. Skulle inte bli förvånad om ett troll tittat fram bakom en sten och sagt ”Mossa, mossa, människobarn”, men jag hade blivit väldigt förvånad om han inte haft ett gäng rumpnissar som sällskap.

Passerade ett ödetorp, gick runt och fotograferade, plötsligen stod jag stilla och stirrade på en svart katt som stirrade tillbaka med böjd rygg. Jag störde kanske hans middagsvila. Mötte också några cyklister, ryttare och vandrare. Roligt att folk ger sig ut i naturen!

Vandrade i tropisk värme. Det var så fuktigt att det var dumt att dricka vatten för det rann rakt igenom. Och de svenska otäcka myggen samlades runt min ända vid varje kisspaus. Hur blir natten, tro? Kanske ingen sömn och bara kliande. Men det löste sig, jag lyckades tydligen hålla dem ifrån mig.

Så kom jag upp på Klinten på åsen. Där finns en bänk placerad rakt framför gläntan så det blir fri sikt ut över Hovdala-slätten. Som gjort för en paus då ögat får söka sig långt bort och tanken vila i fjärran.

Då och då korsade jag eller hade sällskap av nya ledmarkeringar som ”Höjdarnas höjdarled” och ”I Post-Nillas spår”. Hovdala slott och Hässleholms kommun har tydligen tagit tag i det här med vandring och lagt upp en del egna leder. Intressant! (Hovdala ordnar en vandringsfestival i september, men på sidan finns också möjlighet att ladda ner kartor och vandra själv.)

Några saker slog mig. Hösten knackar på dörren så smått. En otroligt vacker årstid då naturen bjuder på en färgsprakande show som gör en förstummad. Det är den tid på året som jag ibland saknar på Kreta, men i gengäld har jag grönt året om och slipper den nakna, bruna, döda vintern i Skåne.
Den andra saken som slog mig var att jag för första gången inte har något vandringsuppehåll! Jag började vandra i september ifjol efter högsommaruppehållet på Kreta och jag bara fortsätter och fortsätter. Ett oerhört privilegium samtidigt som det känns lite märkligt. Det bästa av två världar skulle man kanske säga.

Efter drygt 6 timmars vandring var jag tillbaka vid bilen i Hässleholm. Hade en härlig känsla av njutning över allt jag bjöds på. Förundrades över Skånes mångskiftande landskap som bjuder på allt som till exempel skog av alla slag, öppna landskap, åsar, betesmark, stigar, småvägar, sjöar, bäckar, små byar, vyer. Och stillheten och lugnet är svåra att hitta någon annanstans än i naturen. Där finns friden.

Avslutade dagen med att köra småvägar hemåt med en avstickare till Maltesholm. Tjusigt och många fina, intressanta byggnader samt en vacker park och imponerande uppkörsväg!

För den vandringsintresserade: jag gick alltså på i slutet av delsträcka 6 på Nord-sydleden, följde delsträcka 5 och där delsträcka 4 svänger vänster mot Hässleholmsgården fortsatte jag rakt fram till järnvägsstationen. Mer om Skåneleden finns här!

Ha en skön helg!

 

PS. Hur det gick med nya utrustningen? Ryggsäcken är jätteskön, det var ett bra köp, bättre än den gamla. Sockorna gav inte mersmak, för mycket ull. Hälgreppet fungerade nästan, tror jag vet hur jag ska justera det, men visst är det konstigt att en sko i ett par kan bli så fel.

Foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

 

En grönskande tur

Igår var det äntligen dags att vandra. Det blev 7 timmars vandring mellan Brösarp – Baskemölla (dvs Skåneleden 4, delar av etapp 6 och 5). När jag lämnade Baskemölla med buss 06:20 lyste solen. Anlände 30 min senare till Brösarp i hällande regn. Hm. Inte bra. Kröp in i busskur och väntade sisådär 25 min och det klarnade upp!

Markerad led – så skönt! Vad jag saknat de där markeringarna. Så enkelt och så avkopplande. Jag kan givetvis ”mina” vandringssträckor på Kreta, men det är ganska mycket jobb och tid som går åt när jag ska lägga nya. Här är det serverat!!

 

 

 

 

Medan jag vandrade tänkte jag på skillnaden på landskap och natur mellan Österlen och Kreta. Det ena är inte bättre än det andra – bara olika. Var och en med sina speciella kännetecken och karakteristiska skönhet. Tänk om det gick att slå ihop de två! Men omväxling och mångfald är fint, det är vackert i naturen var man än är!

Härligt att få en dos av det som inte finns där på Kreta som t ex att gå in i skog och snedda över sommarhagar. Vandra över strandängar och korsa vattendrag. I och med att Linderödsåsen skjuter ut här så blir det verkligen inte skånskt ”platt”.

Det är inte automatiskt så att de största blommorna är de vackraste. Marktäckande gula och lila blommor var som penseldrag på sluttningar och strandbackar. De förskönade verkligen. Påminde mig om när bergssluttningarna på Kreta på våren är gula och sedan blir röda för att åter skifta i gult. Naturen gör de mest betagande konstverk. Och de är nya varje dag.

Jag förvånades över hur grönt och frodigt det är i naturen. Det måste vara våren som med sin kylighet gett växterna tid att komma till liv i lugn och ro. Eller så är det bara jag som inte minns, min senaste sommar i Sverige var 2013. Det kändes nästan som om landskapet är inslaget i generöst grönt presentpapper och överlämnas med ”varsågod och njut!”.

På Stenshuvud tog jag både Norra huvudet och Västra huvudet så jag fick utsikten på alla håll. Det var ganska mycket folk i nationalparken och jag blev både irriterad och konfunderad på folk jag mötte. Möts man på en stig säger man väl hej!? Jag gör det och fick tillbaka en hel del trumpna hej, förvånade hej, mumlande hej och några som inte svarade. Man kan dra fram att svenskar (utlänningar hälsade) är stela, inbundna, har stor privat radie osv. Men varför inte kalla det för vad det är? En stor del av oss är oartiga och/eller självupptagna. Trist! Framför allt för oss själva.

Så närmade jag mig Rörum. Du känner väl igen ”Ensamma trädet”?Om inte så titta på ”Mandelmanns gård”. Avsnitten ligger i repris på tv4play och nya ska komma (troligen i vinter).

Det slog mig framåt slutet av vandringen att jag är priviligierad i år. Först en fantastiskt fin vår på Kreta med många blommor och grönska som kom i lugnt tempo så det fanns tid att se och njuta. Och nu denna gröna, frodiga present med mönster av ängsblommor. Vad kan en människa mer önska sig?

Lite kort om etapperna: etapp 5 rekommenderar jag inte. Den innehåller för mycket landsväg för min smak. En lösning kan vara att hoppa på bussen i Kivik och hoppa av i Vik så slipper man de tråkiga avsnitten.
Se upp på vägen mellan Kivik och Stenshuvuds nationalpark! Vägen är smal med mycket trafik nu på sommaren till musteriet i form av bilar, husbilar, lastbilar.

Ser redan fram emot nästa vandring! Blir det en etapp på Skåneleden i närheten eller ger jag mig iväg…kanske jag sätter ihop en egen sträcka…

Ha det gott och njut av skog och mark – det är dessutom både hälsosamt och gratis!

PS. Jag har laddat upp foton på min flickr-sida!

PPS. Följa boggen? Gå ner i sidfoten!

Vandra med mig på Kreta – erbjudande på hemsidan http://inspirewiz.com!!
Välkommen!

Vandring med intermezzo

Igår gav jag mig ut på vandring på E4, en vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster. Eller omvänt. En ny delsträcka plus en gammal dito. Upp och iväg tidigt med 05:45-bussen till byn Males, nordväst om Ierapetra. Males och jag har inte de bästa vibrationer mellan oss sedan jag fastnade med en hyrbil för några år sedan, men det är en annan historia. Byn ligger väldigt vackert som en solfjäder med Selakano (skog) och Dikti-massivet bakom sig, grönskande kullar och hav framför sig.

Jag snirklade mig genom byn ut på en grusväg för att vandra upp till E4:an. Solen hade ännu inte tagit sig över bergstopparna och det var vindstilla. Ingen annan mer än jag, tystnad och tillfälliga ljud som t ex en skällande hund i fjärran. Vägen upp bjöd på fantastiska vyer mot sydkusten och Dikti-massivet där det faktiskt ligger lite snö kvar i några skrevor.

Ibland dyker det upp konstruktioner gjorda av mänsklig hand och oftast kan jag lista ut vad de ska användas till och varför de byggts just där. Det här har jag dock aldrig sett! Murade bänkar och ett bord ute i absolut ingenstans! Ingen vy, ingen plantering, inget hus. Vem ska sitta här?

När jag kommit upp och skulle börja gå utför gick det riktigt utför. Markeringarna på E4 är inte så frekventa, men de brukar finnas vid vägkorsningar o likn. Så inte i detta fallet. Jag tog fel avtagsväg, befann mig i en ”svart fläck”, dvs ingen täckning, så gps:en och kartan i mobilen var inte att lita på. Då är man glad och tacksam över sin papperskarta!

Just när jag hittat rätt väg fick jag syn på ett ganska stort område med bikupor. Solen låg rätt, bikuporna hade flera färger, här kunde bli ett roligt eller snyggt foto. Jag gick lite närmare som jag gjort så många gånger tidigare. Det skulle jag inte gjort! Blev anfallen av ett stort bi eller geting som stack mig på halsen. Jag vände tvärt och började gå därifrån. Kände efter på halsen och fick tag i en tagg som jag drog ut vilket givetvis var gadden. Odjuret förföljde mig! Jag skyndade på stegen, men det hjälpte inte. Ursinniga attacker mot hals och ansikte. Jag började fäkta vilket jag vet att man inte ska, men först var det nog ren reflex för att skydda mig. Sedan tog en idé form! Om jag lyckas träffa odjuret tillräckligt många gånger med min svepande hand borde det bli groggy. Till slut lyckades jag. Odjuret låg på vägen och kippade efter andan. Jag laddade. Det sista det upplevde var en annalkande mörk skugga som åtföljdes av ett elakt men njutningsfullt skratt som ekade mellan bergen medan odjuret överfördes till de sälla jaktmarkerna.
Jag har aldrig sett ett så aggressivt djur. Kanske det tog sitt vaktuppdrag på blodigt (!) allvar, kanske det var en extremistterrorist eller kanske bara var uttråkad.
Det slog mig senare att egentligen behövde jag väl inte varit rädd för fler stick för det hade ju förlorat gadden och den växer väl inte ut i rappet. Men om det var utan vapen – varför attackerade det?

Något skakad fortsatte jag och glömde snart bort anfallet. Uppe i bergen finns de ljuvligaste gömmor bland dramatiska klippor och skrevor. Små slätter eller platåer med vingårdar och annat dyker upp där man minst anar det. Mer blommor här uppe än vi har nu nere vid kusten. Gott om olika lövträd, bl a vilda fruktträd, mandelträd. Det verkar finnas större artrikedom där människan inte har anlagt olivlundar. På något sätt känns det som mer natur och mer ”vilt” än på lägre höjd. Nästa gång du passerar berg så tänk inte ”så kalt och trist” utan ”jag undrar vad som finns mer däruppe!”

 

En märklig upplevelse mitt på dagen! Jag kände exakt när vädret vände. Det har jag aldrig upplevt förr. Jag blev så överraskad att jag stannade och såg mig förvånat omkring. Luften blev annorlunda, temperaturen sjönk något, när jag tittade upp kunde jag ana några dimslöjor. (framåt kvällen började det blåsa ganska ordentligt och på natten kom åska och regn)

Det blir inte riktigt den totala avkopplingen när man vandrar en ny sträcka som när man vandrar en bekant. Mycket att titta på och ta in samt hålla kontroll på var man är och ska gå. Hushålla med kraften eftersom man inte vet vilka bitar som är jobbiga och försöka pricka in bra pauser. När jag kom fram till byn Prina funderade jag på att avsluta. Värmen gjorde att fötterna inte mådde så bra i vandringsskorna, men jag var sugen så det blev den gamla sträckan också.

Jag var slut men mycket nöjd när jag snubblade in i busskuren i byn Meseleri. Fick vänta på bussen i cirka 50 min, åka hela rundan till alla bergsbyarna och steg in i hemmet vid 16:10 – ett hem som jag lämnade strax efter 5 på morgonen. Lång, härlig dag med nästan 7,5 timmes vandring! Huvudet fullt av bilder och intryck. Nya sträckan ska vandras fler gånger, finns goda möjligheter till modifieringar för omväxling.
Ofta när jag vandrat går jag ut och äter, men igår sa fötterna ifrån. De vägrade att gå längre än mellan köket och soffan så jag fick sno ihop middag hemma.

Foton finns uppladdade på min flickr-sida! Ikväll blir det middag ute med goda vänner!
Ha en skön kväll!

PS. En liten parentes om markering på E4! Var försiktig, glöm inte bra och detaljerade papperskartor! Det finns en bok ”The Cretan Way” om 28 dagars vandring på E4 på Kreta. I år sattes det längs delar av leden upp klisterlappar med texten ”The Cretan Way” som, om jag förstått det rätt, ska stämma med boken. På hela denna vandringen såg jag 3 sådana markeringar och jag förstår inte vitsen. E4 är redan markerad, vi behöver inte en dubbelmarkerad led utan vi behöver nya leder. Dessutom tycks båda markeringarna göra det stora misstaget att anta att alla vandrar på ett och samma håll. Vandringsleder är dubbelriktade. Elementärt, min käre Watson.

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

Gul vandring och pingsthelg

Sommaren har kommit! Den kom i torsdags och allt förändrades. Luften blev annorlunda, människor såg lättade ut, solen eldar på och himlen är ljust, ljust blå. Och svetten börjar rinna så jag måste erkänna att jag ser fram emot att rymma till Sverige juli-augusti. Inget kul att städa igår och vara genomblöt efter en halvtimme.

Vandring med gula inslag

Det blev en härlig vandring i torsdags! Skönt att komma ut igen efter ofrivillig ”inlåsning” pga det åskiga vädret. Landskapet är nu grönt och gult. Det väller nerför sluttningarna!

Denna våren har allt varit så rikligt och det ena efter det andra har blommat. Jag antar att det varit rätt turordning i år. Så jag fick lite problem i torsdags! För visst är den gula ginsten vacker? Men vänta – den såg jag ju i mars också. Inte så riklig och intensiv visserligen. Har ginsten två blomningsperioder? Jag kände mig förvirrad, men hjälpen var inte långt borta. ”Flowers of Crete” är en utmärkt facebook-grupp. Jag la in två foto och ställde fråga om ginst.

Döm om min förvåning – det är inte ginst nå’t av det! Calicotome villosa till vänster och Anthyllis hermanniae till höger. De är ärtväxter precis som ginst, men alla tre har egna släkten. Så nu måste jag bestämma mig för om jag ska fortsätta säga att ”sluttningarna är så vackra i maj när ginsten blommar” eller ”sluttningarna är vackra på våren när ärtväxterna blommar” eller…ja, det får ge sig.

Jag känner alltid en stor tacksamhet över allt som naturen bjuder på, men denna våren är jag extra tacksam. Och ödmjuk. Det har varit så rikt och vackert. Lugnt och stilla har blommor och växter avlöst varandra, gett varandra tid och utrymme så vi fått vila i all njutning. En ren och skär fröjd att få vara med om! Hur framföra sitt tack, hur ge tillbaka?

Och jag är så glad att jag vandrar för det är där uppe och där ute som naturen kommer till sin rätt, det är där naturen är kung. Jag sneglar bort på collaget med foton från vandringar i Sverige och min mors kloka ord i mitten:

Foton och collage: Bojana Cerek. Och ja då, det är Kreta nere i högra hörnet.

Pingst

Ja, hur firar man pingst? Det lär ju vara en bröllopshelg, men om man nu inte ska gifta sig – vad gör man då? Jag gick in för mjuklandning igår, efter städningen alltså, med att tillbringa eftermiddagen på stranden. Kvällen blev en lååång middag i ljuvligt väder.

I morse gick jag en morgonrunda och passerade kyrkogården. Mycket folk, gudstjänst igång och en del som var ute bland gravarna. Kanske pingsten mest är en kyrklig helg då man uppmärksammar och minns de döda. Jag borde väl veta efter några år här nere, men ingen kan veta allt.

Helgen får fortsätta i lugn och ro. På måndag ska jag ta tag i bokskrivandet och se till att avsluta projektet. Tennisarmbågen? Den är inte bra, men nu är jag trött på att vara så begränsad. Jag kan ändå inte låta den vila fullt ut eftersom jag bor ensam så det är bara att köra på så förståndigt som möjligt.

Ha en skön och fridfull pingsthelg!

PS. Foton utlagda på min flickr-sida! DS

 

Utflyktsdag!

Igår tog jag bussen till Iraklio för lite miljöombyte och gå på muséer. När vi passerade Malia och Hersonissos sjönk humöret betydligt. Från vinterns vila har de nu gått in i ”turist-tingeltangel-land”. Orterna skulle kunna ligga precis var som helst i Grekland, det finns inget kretensiskt över dem. Vissa delar skulle t o m kunna ligga i vilket land som helst. Tacksam över att jag inte bor i en ort som är beroende av turister.

Ett stort komplex byggs mellan orterna och jag funderade över Syrizas löfte när de tillträdde. De lovade att stoppa, eller i alla fall begränsa, all inclusive. Jag undrar om de haft tid att börja dra i det?

Humöret steg till oanade höjder när vi körde in i Iraklio. Denna galna, röriga, fulsnygga stad gör mig alltid glad. Den står högt upp på listan ”var jag kan tänka mig att bo när jag blir pensionär”, men det har jag berättat tidigare.

Från busstationen styrde jag stegen mot hamnen!

En hel del turister i farten och lediga greker (barnen har två veckors påsklov). Jag hörde engelska, tyska och franska. Och på Arkeologiska muséet hörde jag plötsligen ”Det är väl den klassiska perioden?”. Jodå, ett svenskt par!

Koules

Fortet nere i hamnen blev färdigrenoverat ifjol, men när vi försökte besöka det var det tillfälligt stängt. Igår var det öppet och fri entré, minsann. Renoveringen är väldigt fint gjord. Det står mycket information på väggtavlor om fortets och Kretas historia. Lite trött blir jag på sättet att framställa alla andra som bovar och banditer och sig själv som offer och hjälte. Man får väl ta all historieskrivning med en nypa salt och tänka på vem som höll i pennan.

Från terassen har man fin utsikt över sta’n, hamnen och ut över havet. Lite spännande med en ganska stor sal där nere där det stod en flygel och bars in stolar. Kvällskonsert? Tänk, vilken akustik och hur musiken framträder gentemot de grova stenväggarna. Får se om jag kan pricka in ett besök vid rätt tillfälle!

Sankta Katerina från Sinai

Jag är väldigt fascinerad av ikoner av olika anledningar, bl a deras skönhet. Vill gärna lära mig mer och uppleva olika riktningar och stilar så jag får fördjupa mig i det lite längre fram. Här fick jag gå runt och njuta av några verk av de allra främsta. På den byzantinska tiden målade man på marmor, sedan blev det trä. Och ikonostasen var också av marmor på den tiden. Och jag fick äntligen klarhet i varför en del heliga personer på ikoner håller fingrarna på ett speciellt sätt. Tänk, vad man lär sig nya saker hela tiden.

På muséet finns också gamla skrifter, silverföremål, träsniderier, exempel på broderade prästkläder. Inträde: 4 euro, muséet ligger bredvid Minas-basilikan.

Arkeologiska muséet

Hela markplan och en sal på övre plan visar fynd från den minoiska tiden. Jag har sagt det tidigare: om du ska besöka Knossos så ta en sväng på muséet. Det är fynden som ger palatsruinerna liv.

Jag hade kvar resten av övre plan som handlar om tiden och arvet efter den minoiska tiden. Mycket intressant! Det blev väldigt tydligt hur ofantligt betydelsefullt, berikande och utvecklande det är med utbyte mellan människor från olika platser och länder. T ex kontakten med fenicierna vars alfabet ligger till grund för det grekiska alfabetet vilket t o m jag kunde se!
Många gravfynd som var vackra och skickligt gjorda, men de säger inte så mycket om det vardagliga livet. De visar dock hur olika mönster blandas, man lär varandra att hantera olika material osv.
Mot slutet av utställningen kom mynt och där ökade jag stegen, jag har svårt att uppbåda intresse för rader med och högar av mynt. Satte mig ner i salen där ett bildspel visade muséets historia – så intressant att jag snabbt bestämde att ta sena bussen hem.

Fritt inträde, muséet ligger vid Frihetstorget. Åker du på arrangerad utflykt så fråga om de kan stanna vid muséet. Ett besök där ger mer än 1-2 timmar ”egen tid” på sta’n (du behöver mer tid för att hitta och njuta av sta’n).

Middag

Jag har två favoritmatställen i Iraklio och landade på ett av dem: Amalia’s Kitchen (ligger i området bakom Lejonfontänen vid den öppna platsen med en lekplats). Och det var lika gott som vanligt! Det kom in ett rykande fat med fint kött i riktigt spicy blandning, jag fick också saffransris, guacamole och andra goda tillbehör. Och gott vin har dom! Och jädra bra och trevlig service! En riktig högtidsstund!

Shopping

Det var inte syftet med utflykten och jag är dålig på att shoppa. Jag tycker det är roligare om man är två för då kan man hjälpa varandra att hämta kläder, ge smakråd, fnissa åt hemska plagg och fika ofta. Jag får kidnappa någon som jag kan dra runt med! Personen måste vara nyfiken och beredd att gå mycket för det finns många små roliga butiker i sidogatorna.

Jag tittade in på H & M och usch, så trist! Svart, vitt, grått och mörka färger. Det såg mest ut som höst! Är vi verkligen så tråkiga uppe i norr?
Jag måste så klart in och flukta hos en av mina hovleverantörer, Marks & Spencer, och de bleka engelsmännen är väl värre än H & M, tänkte jag. Men wow! Där var det färgrikt och härliga mönster! Det var vår och löfte om sommar!!

Summa av tre butiksbesök blev ett antal toppar så nu bör jag börja titta efter shorts, linnen och jeanskjol….för att inte tala om ny bikini….

Nu ska jag packa ryggsäcken för vandring imorgon! Ha en bra kväll!

PS. Foton från nätet utom det sista som är eget foto.
Fler foton på min flickr-sida!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!