Etikettarkiv: vackert

Jippi! Igång igen!

Inget vandringsuppehåll på två år, juli-augusti ifjol var jag i Sverige och vandrade där. Nu vandringsuppehåll i två månader och vandringsvecka börjar på fredag. Alltså måste vandringsledaren sparkas igång! Kan ju inte ge kunderna kartor, säga jag orkar inte riktigt så ni får klara er själva. Lycka till och ha en bra dag!

I torsdags morse var det dags att trycka ner sandalfötterna i vandringskängor. Jag kunde riktigt höra protesterna: nej, nej, vill inte, vill inte.
Men ingen diskussion, ryggsäcken på ryggen och iväg kl 06:30 för att få så svalt som möjligt. Dagens mål: bara få igång kroppen genom att välja en så plan vandring som möjligt.

På väg ut ur sta’n hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det är dags för årets flyttkonferens då svalor intar alla lediga sittytor för att vila inför nästa etapp. Intensivt ljud, trevligt men samtidigt lite skrämmande. De har väl inte sett filmen ”Fåglarna”?

Jag kom helskinnad ut i olivlundarna och in i första byn och dess sega backe. Mentalt har jag varit ute på vandringar under uppehållet, nu vaknade kroppen: vänta lite, vad handlar det här om? Jag som trodde att vi lagt av med det här harvandet!! Börjar det om? Igen??

Frukost på en mur, solen kom fram över bergen vid 8-tiden, skönt med fikapaus i morgonyr by på halva sträckan. Började kunna njuta lite på andra halvan genom att benen fått igång autopiloten så jag såg mig omkring. Det är så torrt, så torrt och dammigt. Två regnskurar skulle sitta gott!

Framme vid målet efter 4,5 timmar, långt till bussen kom så det blev taxi. Och en liten föreläsning om fördelen med svensk krona framför att vara med i euro-maffian. Plus några andra taxichaufförsfilosofier. Och en komplimang: du är en stark kvinna!

Söndags var det dags för nästa vandring med mer kuperad terräng. En bit att köra upp till Neapoli så jag började vandra vid halv åtta. Men varför vandrade jag en söndag, då brukar jag ju ta det lugnt och äta söndagsfrukost länge, länge? Jo, men den här vandringen slår mina vanliga söndagar. Uppe vid klostret gudstjänst med öppen dörr så rökelse trängde ut uppblandad med de mässande nunnerösterna och präströsten. Där tog jag fram min frukost. Utsikten över den gröna slätten omgiven av berg och stämningen här blir alltid en magisk kombination. Jag satt kvar ett tag, oförmögen att bryta sönder lugnet och friden. Betraktade den svaga månen på den blå himlen, njöt av en smekande vind och lät tankarna kretsa fritt. Och emellanåt inte alls. Funderade över att det är kanske det där lugnet som gör att en del människor går i kyrkan. De får en stund för sig själva. Med sig själva.

När jag kom in i byn Vrisses möttes jag av klockringning och röster från bykyrkan. Och när jag lämnade byn trängde en röst från en kyrka nere i dalen upp till mig. Och allt detta i det vackraste landskap med omväxlande natur och underbara vyer. Vad kan man mer begära?

Sjölök är en stolt och vacker blomma, men tyvärr inte alls bra när den dyker upp. Den är extremt anpassad till att klara sig där nästan inget annat kan växa pga torka. Några enstaka plantor kan väl vara ok, men jag passerade också en inhägnad som hade gott om sjölök och inga andra växter. Tjusigt, men inte bra.

 

 

 

 

Kom ner i dalen och vandrade mellan olivlundar. Klockan närmade sig elva och jag började känna av värmen. Plötsligen kände jag att jag inte var ensam, att något fladdrade i ögonvrån. Jag hade fått sällskap av en trollslända! Det vackra, blå djuret flög så enkelt och lekande lätt med sina skira vingar. Egentligen en otrolig konstruktion om man jämför vingarna och kroppen. Efter några meter sa den tack och adjö och svängde in i en olivlund.

I backen upp till Neapoli var benen tunga. Den backen är inte nådig, men hittills har jag alltid kommit upp. Tog en sväng in om café Oasis för att dricka en soumada, traktens specialitet. Trots att den där mandeldrycken inte smakar mycket så är den alltid lika god efter fem timmars vandring.

Konstaterade när jag var hemma igen och släppte ut mina fötter (nej, de hade inte varit i kängorna sedan i torsdags!) att nu är vandringssäsongen igång! Jag ser fram emot alla vandringar, både ensam och tillsammans med vandringskunder. Ser fram emot avkoppling, allt vackert jag ska få uppleva och se, soluppgångar i min morgonyoughurt, herdar som hälsar med stort leende, de underbara vyerna där tanken färdas långt bortom bergen synliga för ögat och ut över havet för att snubbla över horisonten. Nu börjar det goda livet igen!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Väldigt lyckad spontanutflykt

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Turisttips

Hemma igen i Ierapetra efter bra dagar i Skåne! Härligt väder, träffade en del vänner och firade mors 90-årsdag. Kom ner till omslag i vädret, alla pustar och stånkar över en värmebölja som tydligen började i onsdags.
Nu kanske du tror att titeln på det här blogginlägget ska handla om Ierapetra eller Kreta, men juli-augusti är ingen bra tid att vara här. Mycket bättre i Skåne så det blir en del tips utifrån vad jag gjorde under mina Skåne-dagar!
(klicka på foto för större format)

Vi börjar i Österlens huvudstad Simrishamn! Hoppa över restaurangerna på Storgatan och följ (gå eller kör) istället havet mot Simrislund. Ät hos Sjöfolket! De är mästerliga på att laga fisk och har dessutom en frestande disk så kanske du köper något till kvällen?

Välkommen till den engelska trädgården!

På väg till Kivik tycker jag att du ska ta en sväng om Svabesholms Kungsgård (där kan man bo) och den engelska trädgården. Sitt ner på en av bänkarna, koppla bort och njut av blomsterprakten. De har gjort ett fantastiskt jobb på mycket kort tid! På gården finns också något för den shoppingsugne i form av en prylbod och klädbutiken Oriental and Vintage. Känner du för lite konsthantverk så stanna till vid KAOS i S Mellby.
När du kommit till Kivik och är hungrig så är Buhres Fisk det ”berömda”, men varför inte prova Kiviks Hamnkrog? Prisvärd och väldigt god mat, bra och trevlig service!

 

Jag pendlar mellan sydöstra och sydvästra Skåne när jag är där eftersom familjen finns i öster och de flesta vännerna i väster. Då kan man välja olika vägar som t ex riksväg 11 (tråkig), kustvägen – riksväg 9, vid Mossby kan man välja riksväg 101. Och man kan givetvis köra E65 om det bara handlar om transport. Ta god tid på dig, testa småvägar, ha möjlighet att stanna vid gallerier mm. Förstummas över det vackra skånska landskapet som inte är platt – prova att cykla så får du se!

Nu har vi kommit till Lund, min förra hemstad. De flesta som kommer till Lund ser domkyrkan och inget mer. I mitt tycke är Lunds domkyrka en ganska tråkig byggnad, men medeltidsuret är värt att se. Traska runt i Lund! I de gamla kvarteren bakom Kulturen (verkligen värt ett besök!) och i gamla Nöden blommar rosor och stockrosor utanför de gamla husen vid kullerstensgator. Besök Turistbyrån och få fler tips! Se bara upp med att det i norra Lund är rörigt pga att det mycket kritiserade spårvägsprojektet börjat byggas så gator är upprivna och avstängda.

Del av statypar ”Kommer ihåg att jag såg dig”. Den andra delen? Det får du se där!

Jag lunchade gott med vän på Skissernas museum, men hade tyvärr inte tid att besöka muséet. Utanför i UB-parken finns statyer som är väl värda att ta en titt på.

Flickbadhytt?

Bada eller inte bada – det är frågan…

 

 

 

 

 

 

 

 

Så var det dags att lämna Österlen för några dagar i Ystad (nej, Ystad ligger inte på Österlen). Vi tillbringade en eftermiddag på stranden nedanför Saltsjöbaden och jag gick då en tur i sandskogen. Där finns många fina hus, roliga hus och oaser att titta på. Bäst tid för hustittande är dock vår och höst. Nu var allt så utslaget och tätt. Strosa gärna omkring bland badhytterna – finns många pärlor.
En kväll var vi på en ganska nyöppnad resturang i Per Hälsas gård som bara den är värd ett besök. Kändes magiskt att sitta och äta på Grändens mat i den gamla fina miljön.

En tur upp till Helsingborg blev det också. Från Ystad letade vi oss på småvägar genom mellanskåne som är en del som sällan nämns. Det är kusterna med sina fiskelägen och Söderåsen som får mest publicitet. Väldigt synd! Ta en tur till Fulltofta strövområde och njut!!
Vi stannade till vid Knutstorps borg och fick oss lite till livs om Tycho Brahe till bakgrunden av motorljud från Ring Knutstorp.
Väl i Helsingborg hamnade vi på Dunkers Kulturhus där vi tog del av 2,5 utställning. Jag skriver 0,5 därför att en visade sig vara så omfattande att vi hade behövt mer tid: Helsingborgs historia som också innehöll mycket om hela Skåne. De 2 var ”Miss Lyckat” och ”Shaun Tan”. Den första var intressant och rolig, den andra visste vi inget om men fick mersmak.
Efter god middag på King’s Corner skrattade vi gott åt ”Fars lilla tös” på Fredriksdalsteatern. Mycket jubileum i år: Fredriksdal fyller 100 år, Eva Rydberg firar 25 år som teaterdirektör och fyllde 75 år i juni. Jag måste erkänna att jag inte varit runt i Fredriksdals trädgård, men det står på listan. De har också julmarknad, förresten.

Ett riktigt sagoslott.

En dag satte vi kurs mot Skarhult slott utanför Eslöv. Fler utställningar lockade! ”Den dolda kvinnomakten” och ”Den goda manligheten” är 2 utställningar som vävts samman. Den förstnämnda kan man gå runt själv, den andra hade vi guide vilket var ett lyckokast. En ung historiestuderande från Lunds Universitet levandegjorde utställningen.
I en av längorna visades fotoutställningen ”Swedish Dads”. Jag väntade mig mer av fotona, men det visade sig vara texten vid sidan om som stal uppmärksamheten. Har ännu inte bestämt om jag tyckte om utställningen eller inte, men ”fotoutställning” tycker jag var lite missvisande.
Små vägar tillbaka till Ystad, vi snubblade över en liten by som vi aldrig hört talas om: Villie. Väldigt originell kyrka, vi var tvungna att stiga ur bilen för en runda på kyrkogården. Mycket historia i gamla gravstenar!

Näset, dvs Skanör och Falsterbo, är väl mest känt för stränder, party och hästtävlingar. Det är en intressant del av Skåne både när det gäller historia och natur. Titta in hos Turistcenter på Falsterbo Strandbad för mer information. De har en utsiktsplats högst upp som de behöver fundera över. Det man ser är talltoppar och om några träd här och där höggs ner för att skapa ”titthål” så borde man få en fantastisk vy!
Jag var inte där denna gången, men kan rekommendera muséet i Falsterbo för den historieintresserade.
Nere i Skanörs hamn åt vi för första gången någonsin oxkindsburgare på Lindas Fingermat – det gav mersmak!

Jag har också varit i Malmö, men de är så kända så det hoppar vi över. Dessutom har jag inga smultronställen i Malmö. Jag körde genom Trelleborg för att ta mig till Gislövs läge. En bit av Skåne som inte är så känd, men här finns bl a Palmfestivalen.

Jag skulle kunna länka till alla turistbyråer, men det blir så plottrigt. Det finns en samlingssida som heter Visit Skåne. Tänk på att samlingssidor inte fångar de mindre evenemangen, men kan vara en bra början.

Så var det dags att åka hem och jag såg till att vara i god tid på Kastrup. Du kanske tillhör samma sörjande grupp som jag, dvs de som saknar råbiff på svenska restauranger (försvann efter galna ko-sjukan)? Då ska du gå till Le Sommelier på Kastrup och njuuuuta!!! Som underhållning kan man beskåda de människor som passerar och reflektera över resor, människor och livet i övrigt!

Mycket go mad och grönskande natur i det vackra skånska landskapet. Jag hann med lite annat, bl a handla sista dagen. Det är ju en del som man saknar när man lever i ”förskingringen”. Det som inte kan transporteras får man passa på att äta på plats! Nästa gång ska 1 eller 2 vandringsdagar på Skåneleden läggas till, det var det enda jag saknade denna gången.

Nu ska jag rinna in i duschen! Ha en skön och fridfull helg!

PS. Foton finns på min flickr-sida!

PPS. Undrar du över något i Skåne så hör gärna av dig!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni. Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Nolletripp – dag 1

I torsdagsmorse började min nolletripp. Tänk, när jag gav mig iväg var jag under 60 och när jag kom hem drygt 2 dagar senare var jag över 60. Ibland känns det som om tiden går fortare än man själv…

Målet var Iraklio (eller gamla stavningen Heraklion). För att slippa köra National road fram och tillbaka kombinerade jag med en utflykt. Och var skulle den gå om inte in på centrala Kreta som är så vackert!? Rutten jag lagt upp blev så här i slutändan:

Google envisas med att lägga startpunkten norr om Ierapetra – fråga mig inte varför!

Ida-massivet ställer till det så turen blev alltför lång. Eftersom jag hade två stopp planerade där jag ville ha gott om tid så fanns inte mycket tid till småstopp. Man lär så länge man lever, t ex att inte gapa över för mycket.

När jag körde igenom byn Asími var det marknad och jag tror att hela bygden var där. Jag stannade och gick en runda, marknaden hade ungefär samma utbud som hos oss. Den var uppdelad på mer än en gata så den var inte så kompakt som här i Ierapetra. Rolig känsla att så snart jag lämnar hemområdet så är jag turist. Många blickar, en del små kommentarer. Byn liknade så många andra byar som är uppslagna längs en stor väg. Charmigt på sitt sätt, närmare vardagsgrekland än vykortsgrekland.

Lite disigt, men det gör bara att jag blir mer uppmärksam på det jag har omkring mig eftersom ögat inte kan förlora sig i fjärran.

Så körde jag vid Ida-massivets fot, bl a genom byn Fourfouras. Det började bli dags för en matbit, men ingenstans något som såg lovande ut. Landskapet kring Fourfouras påminde om Brösarps backar eller något kulligt engelskt landskap. Och efter ett tag öppnade sig ett ännu märkligare landskap med gröna kullar och mängder av oleander som forsade ner längs sluttningarna. Jag döpte det snabbt till oleanderland för jag har aldrig sett så mycket oleander.
Den här ön är magisk! Ständigt blir man överraskad med nya och fantastiskt vackra landskap, vyer och natur. Ön bara ger och ger och ger! Men det gäller så klart att vara öppen och ta emot. Den som tycker att berg är bara berg eller att natur inte är nå’t speciellt göre sig icke besvär.

Det som tagit stryk i naturen efter den nederbördsfattiga vintern och våren är olika grässorter och marktäckande småbuskar. De är bruna eller närmar sig brunt, dvs de är en månad tidiga. Ginst färgar sluttningar gula, men inte så intensivt som vanligt. I övrigt är det fortfarande grönt, men om man tittar lite närmare ser man att en del träd och växter ser lite hängiga ut. Det är ingen riktig stuns i naturen, den kippar efter andan. Eller rättare sagt vatten.

Arkadi

Så kom jag till Arkadi och det område där jag skulle ha mina två stopp:

Arkadi-klostret besökte jag före jul – det finns att läsa i detta inlägget under rubriken ”Dag 3”. Nu mötte jag flera bussar och det var gott om folk uppe vid klostret. Det är värt att besöka, men försök komma dit så tidigt som möjligt för att slippa värsta rusningen. Och glöm inte att titta in där dörrar är öppna för det finns flera utställningar.
Nu ropade magen på lunch så jag stannade vid stora matstället vid Arkadi. Gör inte det! Toan var gudasänd, maten ingen höjdare. Dessutom var det tydligt att kvinnan som jobbade där önskade vara någon annanstans och rörde sig saktare än slow motion. Släpade benen efter sig så det kliade i mina fingrar – tänk att få skaka om människan! På en åker pressades halm och lastades halmbalar. Lustigt scenario – turister till höger, arbetare till vänster. Två olika tillvaro.

Eleutherna

Dags för första planerade stoppet: det nya arkeologiska muséet i Eleutherna. Det är en modern byggnad som smälter samman med det urgamla landskapet. Muséet är bara en del av byggnaden och inte så stort. Museum lär mig alltid någonting. Antingen så får jag se det jag känner till, dvs det blir bilder till texten. Eller så vet jag inte så mycket, men blir inspirerad att veta mer. Det senare gällde i detta fallet. Otroligt intressant stad som funnits före Kristus ända in i bysantinsk tid och med kopplingar till olika länder, antikens Grekland med mera. Här bröts det sten som finns i en mängd statyer över Grekland och gamla romerska riket! Känner du till statyn ”Nike från Samothrake”? Skulptören sägs vara okänd, en del menar att det är Pythokritos som levde på Rhodos, men hans far Timochares, som också var skulptör, kom från Eleutherna. Och det bara fortsatte dyka upp den ena intressanta saken efter den andra.
Jag besökte inte utgrävningen eftersom en del av den var stängd. Kände också att jag behöver lära mig mer innan nästa besök. För fler besök blir det!
Kan rekommenderas för den som är historiskt intresserad.

Tsikalario och Margarites

Strax före byn Margarites stannade jag vid krukmakarverkstaden Tsikalario. Här fanns väldigt bra information om allt från var leran hämtas till vad de olika slutprodukterna heter och används till. Väl värt ett stopp!
När jag ville läsa om Margarites, krukmakarbyn, innan jag gav mig iväg fick jag veta att det funnits fyra krukmakarcentra på Kreta: Kendri, Nohia, Thrapsano och Margarites. De två första slutade sin produktion i början av 60-talet och det rätade ut min förvåning över att Kendri nämndes. Det är en by strax utanför Ierapetra och jag har aldrig sett något krukmakeri eller hört talas om det, men som sagt – det är ett tag sedan det avslutades.

Margarites är en fin liten by, kändes välkomnande att alla kapelldörrar stod på glänt. Kanske för att det snart var pingst. Som i så många kända byar där det säljs ”typiska” produkter (t ex Kritsa med sina dukar och vävnader) så blir det lite business över det hela. Behållningen för mig var att titta in i olika ”work shops” där utbudet skilde sig från det man ser på många platser. I några satt krukmakare och jobbade, de hade olika alster och stilar. Det var roligt att se olika variationer. Och jag kom därifrån med bl a ett par örhänge i keramik!

Dagen går mot sitt slut – snart framme

Före jul ifjol körde jag från Rethymnon till Iraklio via Anogia så denna gången blev det gamla vägen mellan de två städerna. Den är inte så spektakulär med vyer och stup som via Anogia, men det känns mäktigt att köra mellan bergen. På slutet belönas man med en underbart fin vy mor Iraklio – en sällan använd kameravinkel!

I området kring Arkadi – Margarites finns mer att se och uppleva, bl a grottor, kyrkor, kloster. Jag ska dit igen, men då kör jag ingen biltur utan lägger tiden i området istället. Om du kommer västerifrån (Rethymnon-hållet) så kan du börja med ett besök i Arkadi-klostret. Om du kommer österifrån (Iraklio-hållet) så kör via Anogia. Vägen upp till Anogia är dramatisk och vacker, inte alls lika fin på andra hållet.

Iraklio

Så var jag framme och checkade in på hotell Athinaikon (bra läge, bra pris). Efter uppackning och dusch iväg till kvällens goda middag på Amalia’s kitchen (nära Lejonfontänen). Smaker av Mexico och Texas och gott vin – härligt! (de har också grekisk mat om man föredrar det)

Dags att krypa i säng och se fram emot den stora dagen som skulle inledas med sovmorgon och hotellfrukost! Det låter väl bra? Men hur blev det… Mer om Iraklio och dag 2 i nästa inlägg!

Foton finns på min flickr-sida!

Ha en bra kväll och fortsättning på veckan!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vilken magisk premiär!

Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Bara att få vara där mitt i allt det vackra är lycka!

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

Nu börjar de bre ut sig de där ”soldyrkarna” (blommorna öppnar sig bara i solsken och vänder sig då mot solen). De gör vackra gula mattor, lär vara ett riktigt aggressivt ogräs men o, så vackra!

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Del 2 på tripp

Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

(foto från internet)

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!

En riktig höjdare!

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Finaste ”välkommen tillbaka” från Skåne

Intensivt så här på slutet med tömning av hus och annat. Två härliga vandringsdagar fick plats och de får bli det sista inlägget från Skåne denna gången.

Lördag 19 augusti

Jag kunde inte själv beskrivit Öresund bättre och vackrare!

Denna dagen var Öresund som en glittrande silverscarf, men vi börjar från början. Parkerade bilen på Knutpunkten i Helsingborg. 10 kr/tim ok, men texten stämde inte med maskinen utan den räknade 10 kr/halvtimme. Kände mig rånad när jag gick därifrån till bussen till Höganäs. Ungefär halvvägs under bussfärden öppnade sig himlen och det öste ner! Men så skulle det ju inte vara!

När jag steg av bussen i Höganäs kom det inte en droppe! Jag började vandra längs med Öresund och såg hur det klarnade upp över Danmark. Lite kyligt, men snart sken solen från en blå himmel med bara några få moln.

Tog en sväng upp om Vikens nya kyrkogård, men kapellet var låst. Letade efter en skulptur som de gömt någonstans. Återvände snabbt till Skåneleden.

Vid ett toabesök längs vägen upptäckte jag att jag började få ”havsfrisyren”. Åt havet till stod håret rakt upp och åt land låg det alldeles platt. Ser lite ut som den frisyr en del karlar har för att dölja sin flint, fast i mitt fall har den liksom ingen funktion att fylla. Det ser bara konstigt ut.

När jag insåg att jag funderade över vad lördag heter på franska förstod jag att jag var totalt avkopplad. Det är en så’n skön känsla!

Njöt av småhamnar, natur och, som vanligt, Landborgspromenaden. Alltid spännande utsikt längs med Öresund med Danmark i fjärran och olika skepp och båtar. Öresund visade sig från sin bästa sida idag. Härliga mustiga blå och gröna färger. Jag uppskattar att få vandra längs med havet, det fungerar inte på Kreta. Såg en del människor som lockats ut av det fina vädret.

Avslutade på Ebbas fik med bakad potatis. Kan rekommendera stället, retro och mysigt, men ta inte bakad potatis.

Torsdag 24 augusti

Till min vandringsvän! Hoppas det blir fler tillfällen nästa gång!

Senast jag körde till Malmö eller Lund slog det mig att jag inte vandrat ute vid Romeleåsen och Häckeberga på minst 4 år! Detta måste åtgärdas!

På grund av att en del måste fixas de här sista dagarna började jag vandra strax efter halv elva! Det är väldigt sent för mig och kändes lite märkligt, men hela dagen var min så det blev bra.

Jag valde ”Häckeberga runt” som jag bara vandrat moturs så varför inte testa medurs! Gick fel två gånger, men det berodde inte på markeringarna utan på att jag var så avkopplad i skallen och uppmärksam på naturen att jag missade markeringar. Det gjorde ingenting, bara att gå tillbaka.

Det var tyst och lugnt och stilla hela dagen. I naturreservaten fanns en del fallna träd med klart imponerande rotvältor. Lite vind på eftermiddagen, annars höll stillheten i sig. En riktig lisa för kropp och själ.

På en liten skogsväg med gräs i mitten började jag fundera, ungefär som jag gjorde på Trolsk vandring med snapphanarna. Jag var mellan rika Lundaslätten och tillika Söderslätt med sina gårdar, gods och slott. Vem gick på den lilla skogsvägen en gång i tiden? En trött mjölkerska? En ung ryktare? Hur hade de det i livet? Vad drömde de om?

Varierat på åsen med bokskog, tallskog, granskog, kalhyggen, nyplanteringar, sly och buskar, hagar. När jag vandrar i eller passerar fullvuxen skog som är så ren och tom känns det som om jag blir inbjuden till naturens finrum. Det är tjusigt!

Sturups flygplats har inflygning över en del av rundvandringen, men de har så lite trafik att det inte stör. Cykelleder har markerats och det tackar vi för. Cyklister ska väja för oss vandrare, men det fungerar inte. De sträckor där Skåneleden och cykellederna sammafaller var givetvis sönderkörda. Jag hoppade fram i gyttja och vatten. Irriterande. Marodörer!

Jag fick se rådjur (eller hjort – hann inte riktig se vad), trollsländor, får, kor, flugor, fjärilar och de förbannade svenska myggen. Ångrade lite att jag inte hade köpt något mer än bananer, men varför klaga när naturens skafferi bjuder på härliga björnbär!

Mot slutet kom några regndroppar, men det blev inte mer än så. Efter 2,5 mil/cirka 6,5 tim nådde jag nöjd och tillfreds bilen på parkeringen vid Genarps idrottsplats.

Avslut

Så är mina sommarveckor i Skåne slut, på söndag åker jag hem till Kreta. Jag tar med mig vandringarna i det vackra och sommargrönskande Skåne som ett minne jag kan leva länge på. Känns som om Skåne ville säga att ”det var roligt att du kunde komma och välkommen tillbaka”. Och jag kommer gärna!

Blomstrande våren avlöses av grönskande sommaren och sedan tar den magnifika, färgsprakande hösten vid. Hur kan du låta bli att njuta av det? Promenera, gå, vandra. Fika, ha picknick. Ge dig ut!

Mina ben är nu inställda på det skånska landskapet – blir ett uppvakande för dem när de ska vandra i de kretensiska bergen igen! Fast det dröjer lite, måste avvakta att temperaturen faller. Under tiden kan jag minnas mina 5 vandringsdagar i sommar….

Ha det gott!

Trots en strulande kamera blev det några foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

Trolsk och magisk vandring

Ny ryggsäck, ny strumpsort, hälgrepp i trilskande vandringsskon – dags för vandring! Körde upp till Hässleholm och tog tåget till Sösdala där jag gick ner till Skåneleden vid Lillsjödal. På vägen dit mötte jag lantbrukare med spann som skulle ge något till sina kor, Jisses, vilken orkester! De i andra hagen var väldigt upprörda och lät hela världen få veta det.

När jag började vandra i den stilla morgonen snubblade jag nästan över ett tält. Tänk vilken underbar morgon camparen fick vid den lilla spegelblanka sjön. Jag fortsatte och kom upp på en smal åsrygg. Snart kunde jag se snapphanarna trycka i buskarna till vänster och svenskarna gömma sig bakom träden till höger. Vad hade blivit om svenskarna inte vunnit? Tanken svindlar!

Inne i skogarna var det tätt, mossigt, stenigt och höga tallar. Eller vacker bokskog. Här bjuds allt! Prassel, rop, skrik och andra ljud hördes så jag var inte ensam. En del ljud kom från fåglar, resten vet jag inte.

Solen hittar alltid ett hål…

I tallskogarna låg stora, mossiga stenar. Detta är nordöstra Skånes kännetecken och jag vandrade på gränsen. Alldeles stilla runt omkring mig. Skulle inte bli förvånad om ett troll tittat fram bakom en sten och sagt ”Mossa, mossa, människobarn”, men jag hade blivit väldigt förvånad om han inte haft ett gäng rumpnissar som sällskap.

Passerade ett ödetorp, gick runt och fotograferade, plötsligen stod jag stilla och stirrade på en svart katt som stirrade tillbaka med böjd rygg. Jag störde kanske hans middagsvila. Mötte också några cyklister, ryttare och vandrare. Roligt att folk ger sig ut i naturen!

Vandrade i tropisk värme. Det var så fuktigt att det var dumt att dricka vatten för det rann rakt igenom. Och de svenska otäcka myggen samlades runt min ända vid varje kisspaus. Hur blir natten, tro? Kanske ingen sömn och bara kliande. Men det löste sig, jag lyckades tydligen hålla dem ifrån mig.

Så kom jag upp på Klinten på åsen. Där finns en bänk placerad rakt framför gläntan så det blir fri sikt ut över Hovdala-slätten. Som gjort för en paus då ögat får söka sig långt bort och tanken vila i fjärran.

Då och då korsade jag eller hade sällskap av nya ledmarkeringar som ”Höjdarnas höjdarled” och ”I Post-Nillas spår”. Hovdala slott och Hässleholms kommun har tydligen tagit tag i det här med vandring och lagt upp en del egna leder. Intressant! (Hovdala ordnar en vandringsfestival i september, men på sidan finns också möjlighet att ladda ner kartor och vandra själv.)

Några saker slog mig. Hösten knackar på dörren så smått. En otroligt vacker årstid då naturen bjuder på en färgsprakande show som gör en förstummad. Det är den tid på året som jag ibland saknar på Kreta, men i gengäld har jag grönt året om och slipper den nakna, bruna, döda vintern i Skåne.
Den andra saken som slog mig var att jag för första gången inte har något vandringsuppehåll! Jag började vandra i september ifjol efter högsommaruppehållet på Kreta och jag bara fortsätter och fortsätter. Ett oerhört privilegium samtidigt som det känns lite märkligt. Det bästa av två världar skulle man kanske säga.

Efter drygt 6 timmars vandring var jag tillbaka vid bilen i Hässleholm. Hade en härlig känsla av njutning över allt jag bjöds på. Förundrades över Skånes mångskiftande landskap som bjuder på allt som till exempel skog av alla slag, öppna landskap, åsar, betesmark, stigar, småvägar, sjöar, bäckar, små byar, vyer. Och stillheten och lugnet är svåra att hitta någon annanstans än i naturen. Där finns friden.

Avslutade dagen med att köra småvägar hemåt med en avstickare till Maltesholm. Tjusigt och många fina, intressanta byggnader samt en vacker park och imponerande uppkörsväg!

För den vandringsintresserade: jag gick alltså på i slutet av delsträcka 6 på Nord-sydleden, följde delsträcka 5 och där delsträcka 4 svänger vänster mot Hässleholmsgården fortsatte jag rakt fram till järnvägsstationen. Mer om Skåneleden finns här!

Ha en skön helg!

 

PS. Hur det gick med nya utrustningen? Ryggsäcken är jätteskön, det var ett bra köp, bättre än den gamla. Sockorna gav inte mersmak, för mycket ull. Hälgreppet fungerade nästan, tror jag vet hur jag ska justera det, men visst är det konstigt att en sko i ett par kan bli så fel.

Foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!