Kategoriarkiv: Inlägg 2018

Lustifikationer

De senaste dagarna har varit fyllda med glädje, njutning och överraskningar. En heldagstur på östra Kreta då vi bl a besökte klostret Toplou (jag var där 1987…). En lite regnig tur i början, men sedan tittade solen fram periodvis. God lunch i Zakros och fika i Sitia. Passageraren hade aldrig varit därute i öst och blev positivt överraskad. Det är ju så med den här stora ön att den har flera ansikten. Ingen bättre än den andra, bara olika vackra.

Och det har vandrats och alla vandrare denna veckan tycks mig ha kopplat av, landat i och förundrats över det gröna landskapet samt njutit i fulla muggar av vår ovanligt hänryckande vår. Eller vad sägs om dessa två som badar i en riktig blomsteräng:

Mycket påskande är det nu närmast. Den oortodoxa påsken denna helgen och den ortodoxa nästa helg. Jag måste göra en del ärenden imorgon så den där härliga långfredagsstillheten får vänta till nästa fredag. Den som väntar på nå’t gott!

Idag tänkte jag skriva om tre små händelser som på olika sätt lockat till skratt. Inga världsomstörtande eller exceptionella händelser utan så’nt där som vi inte ska låta oss gå förbi utan ta vara på och vila i en stund. Hur bra och skönt är väl inte ett gott skratt!?

Ibland är medmänniskor närmare varandra än man tror. En vän som delar sin tid mellan här och där behövde pga en flytt i Sverige kontakta kundtjänst på comhem. Hon ringde, trevlig ung man svarade och hon fick någon fråga som hon inte kunde svara på utan fick säga:
– Jag är inte där nu.
– Var är du?
– Jag är på Kreta.
– Det är jag också!
Och det visade sig att han nyligen börjat jobba i Chania på nordvästra Kreta. Så där satt de i varsitt hörn av ön och pratade om en internetuppkoppling i mellansverige. Visst är det dråpligt!?

I maj är det borgmästarval och vår lilla stad brukar ha 2-3 kandidater. I år är de 8 stycken! Det har resulterat i en del irritation bland befolkningen som tycker att nog borde det gå att samarbeta. Så många kandidater blir troligen väldigt splittrande och kanske ingen får en rejäl majoritet av rösterna.
Min språklärare och några vänner satt och diskuterade detta och då föddes en idé. De skrapade ihop vänner och vänners vänner, ”bildade” ett parti och någon producerade ett mycket snyggt tryck med proffsig layout. De 43 partimedlemmarna fick varsitt blad i samma stil där de presenterade sig och hade en uppställning av meriter med mera. Kontakt togs med nättidning och radiostation, varje person la ut partiets och sitt eget dokument på sin facebook-sida. När ierapetranerna vaknade den 1 april fann de att kommunen plötsligen hade totalt 51 kandidater!
Misstanke fanns så klart om aprilskämt, men det var ju så proffsigt gjort…det liknade de andra kandidaternas ”marknadsföring”…det blev lite oroligt i en del läger. De 43 hade fullt upp under dagen med att besvara telefonsamtal, kommentarer på facebook och ta emot löften i stil med ”så roligt att du ställer upp! jag ska rösta på dig!”. Tidig kväll samlades gruppen på ett café för att diskutera hur de skulle avblåsa skämtet. De blev avbrutna hela tiden av folk som kom fram och intygade sitt stöd. Till slut lyckades de spela in en video som bl a las ut på facebook där de i kör säger ”Kalo mina!”. Det betyder ”bra månad” och sägs i början av varje månad och det är så man avslutar ett aprilskämt.
Jag älskar skämt som har en udd eller underton! Det här var inte bara roligt utan också ett inlägg i debatten och en släng till den kommunala organisationen och alla de som önskar få in en fot och bestämma. Lyckat dubbelt upp!

Igår åkte vi med pratsam taxichaufför som bl a intygade att han tyckte om att gå. De sträckor han presenterade imponerade inte på någon av oss, men som han poängterade: det är bättre än ingenting. Så började vi prata om var mina vandrare i baksätet kom ifrån (Sverige) och att resa:
– I like to travel.
– Where have you been?
– Everywhere!
– Really? Everywhere?
– O yes!
– In Sweden?
– No.
– So you haven’t been everywhere?
Stora skratt i taxibilen. Och sedan intygade han med emfas att han verkligen vill åka till Sverige.
Man ska vara försiktig med vad man säger, vilka ord man väljer och vem som finns i närheten…

Nu ser jag fram emot ägg och sill (nedburen av mig från Sverige) imorgon och påsklunch på söndag. Väderprognosen för helgen säger väldigt blåsigt, men konstigt nog inget regn. Jag menar, efter de senaste 3,5 månadernas väder har vi ju blivit vana vid lite oväder titt som tätt.

Jag önskar dig sköna och fina helgdagar med en eller två vårpromenader! Och en Glad Påsk!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Rusig tacksamhet

Många beundrar havets olika blå nyanser och visst är det vackert. Glöm inte att vända på dig och lyfta blicken! Idag har jag varit ute och kontrollerat min nya vårvandring och den har klarat sig bra från ovädret.

Där ute finns en helt fantastiskt underbar natur som bjuder på olika färger, former, växtsätt, storlekar, dofter, ljud.  Att vandra där idag var som att bada i ett grönt hav! Ingen konstnär eller målare kan ta fram så många gröna nyanser. Och de ändras beroende på hur ljuset faller och vindens framfart. Kanin skuttade, ödlor prasslade, vatten forsade, fåglar kvittrade och vackra fjärilar flög omkring. Nytt liv bryter fram i vårskirt grönt eller blodrött. Molnen hade formationslek uppe i skyn. Hundskall i fjärran tillsammans med getters bräkande, en vacker häst betade girigt i en olivlund. Plötsligen slog vädret om, jag kände en regndroppe, men det slutade innan det börjat. Som om vädrets makter ångrade sig och tog tillbaka sin lilla skur (kanske släppte den nå’n annanstans, vem vet).

Varför är växter så olika? Var kommer alla former och färger ifrån? Varför låter inte alla fåglar likadant? Hur kommer det sig att det hänger ihop, att allt är beroende av varandra? Vart ska jag rikta mitt tack? Finns det en Gud eller högre makt? Kan det verkligen bara vara en ”big bang”?

Jag stod en lång stund och tittade på det vackraste landskap jag vet och tänkte på vilken ynnest det är att få bo här, kunna njuta av allt som bjuds. Alldeles gratis bara flödar naturen. Tänk om allt gick att fånga i en stor, varm kram!
Har det någon betydelse varifrån allt kommer, hur det hänger ihop eller vad enskilda växter heter? Handlar det inte bara om att stanna, öppna upp och ta emot?
Nästa vecka har jag några vandringskunder. Jag hoppas att någon av dem väljer vårvandring för jag vill bada igen och igen…

Slutpratat – idag blir det många foton. Här får du ett smakprov på färg och form i min del av världen!
(klicka på foto för större storlek)

Gå ut och njut av naturen i helgen! Ha en skön helg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Väder och väder

Fredag 5 april – en sorts väder

I fredags kombinerade Panda och jag utflykt med vandring genom att ta en till vissa delar ny (för oss) väg upp till Lasithi-platån. Jag var nyfiken på hur långt våren kommit där uppe. Förra året var jag där den 23 februari och då hade våren kommit en bit, men förra året kan man inte ha som jämförelse. Det var ett ovanligt varmt år med tidig och kort vår.

När jag började vandra på platån så var det minsann kallt om händerna som fick vila i fickorna. Jag såg väl ut som en ganska nonchalant vandrare, antar jag. Tänkte att det var synd att jag inte tagit med mig mina vantar (vilka jag hittade tre timmar senare i ett fack i ryggsäcken – så bra koll har jag!).
Det var som att få en käftsmäll av våren i dess början, som att färdas cirka fem veckor bakåt i tiden. Jag möttes av ett väldigt fågelkvitter, rinnande vatten och tung blomdoft. Mandelträd och vildpäron hade precis börjar blomma. Här och där låg dimma, himlen var jämntjock och det var vindstilla. Jag hade inga speciella planer eller fastlagd rutt utan bara strosade i stillhet och lugn. Så skönt!
(klicka på foton för större format)

Strosa i all ära, men lite koll får man ha med hjälp av karta….

Vid en gård skällde en hund på en stackars get som var bunden och inte kunde komma undan. Hunden ville leka, men geten var inte ett dugg intresserad. Hundskallet skar genom luften och mina trumhinnor. Lite senare hade skolan i byn Tsermidon rast för då flöt barnrop och barnskratt ut över platån. Det går inte att låta bli att dra på munnen när man hör lyckliga, glada barn. Slogs av tanken att jag önskar att alla barn var så glada. Vid 11-tiden ringde det i en kyrka och en-två minuter senare svarade en kyrka i en by på andra sidan. Ljuden bars långt i stillheten, de blev större, kraftigare och tydligare.

Utspridda på platån finns märkliga små hus som jag inte förstod vad de används till. I några fanns hönor, men de flesta bara stod där tysta och slutna. Så passerade jag ett med trasig dörr och såg att det användes för att lagra potatis.

 

 

Den ena delen av platån var blötare än den andra. Där fanns vattenpölar och t o m små sjöar ute på åkrarna. Grodorna har vårkänslor, det går inte att missa. De är högröstade och lätet är väldigt udda. Inget vårbruk igång, det är för blött och troligen för kallt på nätterna. Jag såg några som packade kålhuvuden och några som beskar äppleträd. Och givetvis några av de stora fårhjordarna.

 

Det är speciellt att stå nästan mitt på platån och vrida sig 360 grader. Det är vackert, majestätiskt och imponerande! Den platta platån som inramas av bergen och byarna utspridda där emellan. Den vyn får man inte om man följer asfaltvägen runt platån! Jag njöt av vy och stillhet, kändes nästan som att vara ensam i världen och att tiden stannat, men då hördes ett flygplan. Civilisationen trängde sig på.

Diktis toppar är snöklädda, men när man kommer så här nära syns Sahara-dammet som kom i februari tydligt. Det gör att snön ser smutsig ut så topparna är finare på håll. Vid halv två-tiden började det komma moln från sydost och jag kunde nästan ta på väderomslaget. Över de lägre bergen vällde molnen sakta ner. Vilket skådespel! Jag skulle kunna tänka mig att bo i bergen bara för väderskiftningarna och att de har väder – inte blå himmel och solsken som vi kan ha i veckor (och det kan man faktiskt bli trött på).

Några blommor:

Jag blev förvånad över att det stod grönsaker, mest kål, på några åkrar. Med tanke på hur blött det var borde de nästan vara ruttna:

Någon som vet vad det här är? Gula blommor och det verkade vara något som man skar bort en bit av stammen av. Jag tänkte först på sparris, men det är det ju inte. Eller?

Vid tre-tiden var jag tillbaka vid bilen och kunde konstatera att det varit en skön, slapp strosadag. Benen sa tack så mycket för att de inte mött några backar och ögon och hjärna kändes renspolade eftersom de fått lite annat att titta på. Så var det dags att köra hem igen och si så där fem veckor framåt i tiden.
Körde runt platån och förvånades över hur slitna byarna är. Många bor inte här uppe under vinterhalvåret utan flyttar upp nu snart inför turistsäsongen. Jag såg lite aktivitet vid några tavernor och två tavernor var öppna, i övrigt var det stängt och tillbommat.

Lördag 6 april – en annan sorts väder

Det är märkligt och fantastiskt hur snabbt det kan svänga, hur naturen lever sitt eget liv. Den stilla fredagen klövs mitt itu efter midnatt då ovädret var över oss. Det kulminerade under småtimmarna och uppåt förmiddagen för att efter lunch börja mattas av. Det kom från syd-sydöst med hårda vindar och skyfall som under förmiddagen övergick i vanligt regn och under sen eftermiddagen slutade det regna. Då började rapporterna komma på nätet. Avstängda vägar, översvämmade växthus, boningshus där vattnet tagit sig in, i en by utanför Sitia fick folk ta sig upp på hustaken för att bli evakuerade, i Makry Gialos forsade vattnet fram överallt och skulle gamla bron ute vid Mirtos klara sig, tro (det gjorde den). Och…ja, det är kanske svårt att föreställa sig att ett turistmål har mer än semesterväder, men så har det verkligen varit i år. Vill du veta mer och se foton och videos så titta på neakriti eller radiolasithi.
(högerklicka på text och välj ”översätt till svenska”)

Det är givetvis trist för tavernor o likn som precis öppnat för säsongen, men städa och reparera går nog snabbt. En del undrar i facebook-grupper om det går att resa hit, men det är så klart ingen fara. Det är betydligt värre för alla dem som har vattenskador i sina hus, vägar som skadats, växthus där plantor måste slängas och ett stort arbete återstår för att kunna använda växthusen igen. ”Regionguvernören” (högsta hönset i Kretas ”regionregering”) har deklarerat att kommunerna Ierapetra och Sitia är i nödsituation och han har haft kontakt med inrikesministern. Vi får se om vi också kan få lite pengar från Aten som västra Kreta fick när de tog största smällen av ovädret i slutet av februari.

Tänk, en dag är stilla, nästa dag har nästan alla naturens makter släppts lösa. Och hur gick det då för Lasithi-platån där jag lallade runt på fredagen?
(mitt foto till vänster, foto till höger från facebook-sidan ”Siganos J. Oropedio Lasithiou”)

Till sist

I måndags såg jag de första all inclusive-turisterna i sta’n. De hade förirrat sig in i Ierapetra och gamla sta’n. Hörde att de pratade franska så de letade väl efter Napoleons hus (som håller på att renoveras!).

Idag luftade jag Panda uppe i bergen för att se om det är några vandringar jag inte kan ta mig till, men det såg bra ut. Mötte en väldigt stor gethjord, stannade och väntade, tre herdar varav en blev väldans arg. Faktiskt den första arga herde jag sett på alla år. Kanske han bara var hetsad av ovädret, kanske de förlorat några djur (jodå, det var några getter och får som strök med i ovädret).

Kör extra försiktigt på Kreta i år! Det finns en hel del små hål på vägarna och de lagas givetvis inte i första hand utan att schakta bort ras och få vägar hela igen prioriteras.
Och tänk på att rasrisken inte minskar bara för att vädret stabiliseras. När jorden torkar krymper den ihop så stenar, grenar och annat rör på sig.

Ha en bra fortsatt vecka!
PS. På min flickr-sida finns fler foton!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt om du vid bokning uppger att du läser bloggen (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sorg och glädje på samma gång!

Årets sista skälvande timmar. Nyårskrönikor sammanställs av tidningar och TV. Oftast lyfts det dramatiska och tragiska upp och det som var bra och lyckat får mindre utrymme eller glöms bort. Som t ex att världssvälten minskat och fler barn än någonsin går i skolan. Nu saknar jag Hans Rosling!
I bloggvärlden skrivs nu en del sammanfattningar och listor. Här blir det inget så’nt utan bara spridda funderingar i årets sista skälvande timmar.

Årets sista skälvande timmar låter ödesmättat, men det är ju så att ännu ett år är slut och ska läggas till handlingarna. Kanske dags för nyårslöften. Jag tycker att årsskifte är en naturlig och tydlig punkt för reflektion över vad som hänt, vad som är och vad som väntar. Det är något vi borde göra oftare eftersom vi är summan av vad vi varit med om, vad vi är och vart vi är på väg.

Bakåt finns så klart både roliga och sorgliga händelser, jobbiga och lätta saker. En del är avslutat, andra pågår och några går fortfarande att påverka. För mig finns saker att ta tag i och det ska jag göra på nya året. Några är betydelsefulla förändringar, andra är önskningar som jag vill realisera. Under året kommer jag att bli pensionär, men det stoppar givetvis inte vandrandet. Jag hoppas trenden håller i sig så fler och fler får se mer av den här vackra ön än stränderna. För att pusha lite var jag i veckan i en artikel i en tidningsbilaga: Kvällsposten juldagen 2018
Bloggen kommer att fortsätta, men jag tänker försöka få dig, läsare, lite mer aktiv. Vad vill du läsa om? Något speciellt du vill att jag ska ta upp om Grekland och grekerna? Jag ska också försöka få fler läsare att kommentera här inne på bloggen istället för på facebook. Vi får se hur det går med det! Kommentarer är viktiga för annars blir bloggandet en egen liten ”bubbla” och kommentarer ger nya idéer.

Jag håller mig inte så uppdaterad om vad som händer i Sverige utan det intresset läggs istället där jag bor. Tre saker har fastnat, kanske pga att jag har ett ”utanförperspektiv”. Det ena är valresultatet som jag tyckte var förfärligt. Om SD fortsätter växa – vart är Sverige och svenskarna på väg? Det andra är min förvåning över efterspelet. Visserligen är vi svenskar ovana vid valresultat som inte ger klart utslag om regeringsunderlaget, men det verkar som om den ende som behåller lugnet och är proffsig är talmannen. Journalisterna började skrika skandal, kris och nyval. Ganska snart stängde jag av och koncentrerade mig på att följa Marcus Oscarssons lugna faktarapportering med hans egna sansade analyser.

Det tredje är en pinsamhet. Greta talade i FN och gav Sverige, och en ofta glömd del av jordens befolkning, ett nytt miljöansikte. Tyvärr blir det nog svårt att följa upp. Jag menar, ett land vars invånare inte ens kan samsas i sin närmiljö kan knappast bli trovärdigt utan bara pinsamt och tragikomiskt. Jag tänker givetvis på lagen om förbud att röka på uteserveringar.

Rent allmänt verkar det som om Sverige börjar leva upp till bilden man har utomlands av ”förbudssverige”. Allt ska regleras! Fast man kan ju vända på det och se det som ett tecken på att det måste vara ett lugnt, tryggt och bra land som kan lägga tid och energi på mindre, och ibland skapade, ”problem”.

Här smällde en bomb utanför en kyrka i Aten i torsdags, två skadade. Samma dag kidnappades en affärsman på öppen plats i Pireus av fyra svartklädda män som drog in honom i en bil. Spänningen mellan Grekland och Turkiet ökar, Makedonien-frågan blir alltmer infekterad ju närmare vi kommer röstningen i parlamentet. Kommer regeringen att få gå eller kan de sitta kvar till valet i september?
Och den ekonomiska krisen rullar vidare med oförminskad styrka.

Tillbaka till nyåret som är en märklig högtid, tycker jag. De flesta högtider handlar om att fira något och på olika sätt om glädje. Nyår är en salig röra av motstridiga känslor, av lika delar sorg och glädje. Något invant och tryggt ska lämnas, ännu ett år avräknas. Något nytt och spännande väntar, ett oskrivet blad fullt av möjligheter.

Nyårsafton är den enda gången på året som jag önskar att jag var i Sverige. Tänk att få vara i Lundagård i Lund och njuta av när det gamla saluteras och det nya välkomnas med sprakande, vackert fyrverkeri! Och precis då står tiden liksom stilla, det är nästan som ett vakuum. Så tar fyrverkeriet slut, man tar ett djupt andetag och glider in i det nya med en lugn och skön första dag.

Nu ska jag iväg och handla mat! Allt (inte tavernor och caféer) är nämligen stängt 1 och 2 januari. Och jag ska ner i hamnen ikväll för att se Agio Vasili anlända (han är den grekiska tomten).
Ha nu en festlig kväll och en lugn nyårsdag!

GOTT SLUT

och

GOTT NYTT ÅR!

En dag att minnas

Det finns bra dagar och dåliga dagar och alldeles vanliga dagar där emellan. Och så finns de där dagarna som skiljer ut sig, t ex genom att vara alldeles magiskt underbara. Igår var en så’n dag.

Vi har haft ostadigt och nyckfullt väder ett tag. Inte det bästa väder för vandring, men som jag sagt tidigare byter jag gärna vandringsdagar mot regndagar för ön behöver massor med vatten. Fast lite rastlöst blir det i kroppen så med en gynnsam väderprognos i bakfickan satte jag igår kurs och fart västerut. Startade ganska tidigt för det var risk för regnskur på eftermiddagen. Panda och jag hade en gyllene färd i det vackra gula ljuset från solen som reste sig över bergen. Riktigt kyligt när jag började vandra strax efter halv åtta och ovanpå det blev jag utskälld av byn Vachos nya lilla vakthund.
(klicka på foton för större storlek)

Gamla delen av byn Vachos i morgonljus.

Vinterhalvåret bjuder på perfekt temperatur för vandring och den klara luften gör att allt – varje buske, varje skreva – blir knivskarpt tydligt. Inte som på sommarhalvåret då soldiset ligger som ett filter som gör allt lite suddigt. Klarheten gör att det också är roligare att fotografera.

Nu har en riktigt fin tid börjat. Efter de första regnen efter sommaren vaknar naturen som nu är frodigt grön. Blommor sticker upp här och var, det känns att naturen är levande och på väg till sin explosion när vårblommorna kommer. Tänk om de som besöker Kreta fick se hur vacker den här ön egentligen är. De flesta kommer på sommaren som ju är den tid då naturen vilar.
Här en liten bukett med några av de blommor och annat som jag stötte på. Bladrosetten längst ner är sjölöken som är så fiffig att nu när den inte blommar får bladen frodas!

Frukost sittande på en sten med olivlundar, grönska, berg och havet framför sig – det är då müslin och honungen i yoghurten glittrar och allt smakar himmelskt! Vad kan man mer begära?

Jag fick ynnesten att vandra i absolut stillhet. De flesta oliver var plockade så det var tyst i olivlundarna. Ingen vind. Fågelkvitter. Grusknarr från mina fötter. Fjärilar, bin, trollsländor dansade i luften omkring mig. Ett Kreta-bi (stort, svart bi som inte sticker) brummade iväg när jag störde friden vid ett kapell. Vattenporl här och där.

Blå himmel med enstaka molntussar. Blommor tittar fram. Efter en längre paus då jag helt förlorade mig i vy över berg och hav bjöds jag på ett av mina favoritskådespel: rovfåglar. Cirka 10 stycken låg och seglade på termiken. Det är så majestätiskt och vackert. Bara att stå stilla och njuta. Lite senare på vandringen kom två rovfåglar riktigt nära så då blev det ett nytt njutningsstopp.

Över Dikti-bergen drog det in moln. De låg högt så det berörde inte mig, men det är fascinerande hur snabbt vädret ändras på högre höjder. De som lever högt upp vet sannerligen inte hur en dag ska bli, bara att det kommer att skifta några gånger.

Regn är inte bara bra utan det ställer till det på vägarna. Det gäller att se upp!

Passerade klostret Agia Moni där det var tyst och stilla. Såg inte till fader Zackarias, men kanske det var han som höll på att städa i pilgrimsbyggnaden. På något sätt måste det kommit in pengar för pilgrimsbyggnaden är i så fint skick jämfört med för bara ett par år sedan. Klosterbyggnaderna behöver en rejäl renovering, men det är inte så lätt för en person att få in pengar och hjälpande händer.

Plötsligen kom en vindpust och jag riktigt hoppade till. Det blev inte mer. Det var nästan som om landskapet bara ville viska någonting.

Hörde några getklockor, men hjorden var ganska långt borta. Ljud blir kanske också tydligare, mer distinkta, i klarare luft. Blev återigen utskälld av byns nya lilla vakthund innan jag kom fram till Panda efter sju timmar från en liten del av världen som var ostörd av resten. Snart ett år med bil och de största vinsterna är att kunna ta tillvara dagar som denna och att ha möjlighet att komma ut under juli-augusti när det inte går att vandra.

Testade appen PlantSnap under vandringen. Jag är ingen fena på namn på växter, men det visade sig att jag vet mer än appen! Den ska bort. Synd att den var värdelös för det hade varit roligt och bra med det stödet när man står där ute i naturen och kliar sig i huv’et.

Jag önskar att jag kunde förmedla hur speciell, fantastisk och magisk den här dagen var, men orden räcker inte till. Det var en förtrollande stämning som det nästan gick att ta på, så intensiv var den samtidigt som den var vilsam. Jag kan inte tänka mig en bättre upptakt till juldagarna än en så’n här fridfull dag då allt var mer stilla än stilla. Balsam för kropp och själ.

Var detta sista vandringen för i år? Det avgör vädret i mellandagarna. Detta är i alla fall årets näst sista blogginlägg. Nu seglar jag in i min julfirarbubbla där det finns god mat, soffhäng, julklappar, böcker, filmer och någon promenad.

PS. Fler foton på min flickr-sida!

 

Jag önskar dig en riktigt god och fridefull jul!

Julhälsningar

Här kommer kretensisk julstämning från Iraklio, Ierapetra och spiti mou (alltså mitt hem)!
(klicka på foton för större storlek)

I fredags körde vi upp till Iraklio för att njuta av ljusdekorationerna och gå på julmarknaden. Jag blev förvånad för det var sparsamt med ljusdekorationer längs gatorna jämfört med tidigare år. Kan till viss del bero på att arbetet på den stora gatan som leder upp till Frihetstorget inte är klart, den är fortfarande avstängd för trafik. Julmarknaden på Frihetstorget var som vanligt. Stora julgranen, små bodar, scen och konstisrink (där man kan få sig ett gott skratt samtidigt som man beundrar modet…). Här och var fanns isbjörnar, snögubbar, renar, pingviner – dock ingen av dem levande. Det känns märkligt att gå runt i någon sorts amerikaniserad sydpol på Kreta.

Varje år är den där på lilla torget! Och blinkar!

Tillbaka i år igen….

Minns du de förfärliga plasttomtarna som jag ondgjorde mig över ifjol? Och att jag stötte på dem lite varstans när jag gav mig ut på bilutflykt? De är inte så talrika i år på Ierapetras gator och torg, men för en vecka sedan såg jag en ny variant: plasttomte med släde och renar! Nu kan de alltså sprida sig ännu mer effektivt. Det skrämmande är att jag inte kan hitta den där nya, slädförsedde tomten igen, troligen har han redan lämnat sta’n.

 

I Ierapetras centrum är några ändringar sedan ifjol men ljust och fint. Tillskott i år är ett litet tåg som går runt, runt julgranen på torget. Den utlovade julbyn känns något avslagen, men bodarna var inte öppna när jag gick runt och fotograferade.
Taxichaufförerna har i år valt att pryda sitt lilla stationshus med en enfärgad, ickeblinkande ljusslinga vilket troligen är bra för de som behöver åka. Tidigare år har det varit en ilsket blinkande kulört slinga.

Hos mig lyser adventsstjärnor, balkongslinga och julgran. Hade problem med timern till ljusslingan på balkongen. Jag ställde in den, men slingan lyste inte. Tills jag kom på att jag höll kontakten i handen….
Jag älskar advent och jul, dvs min version. Jag har aldrig varit någon större vän av stora dekorationer eller prydnader. Hos mig är det istället de små roliga och finurliga figurerna som kommer fram till jul.

Imorgon är det dags att köra till Agios Nikolaos för att inhandla julosten och senare i veckan resten av julmaten. Det börjar dra ihop sig, minsann!

Börjar det bli lite för mycket jul? Behöver du rensa skallen eller bara koppla av en stund? Titta på den prisbelönta kortfilmen The Foreigner gjord av Alethea C. Avramis, född i USA, har grekiskt påbrå. https://vimeo.com/120200338
OBS! Titta ända till slutet, dvs efter eftertexterna!

Ha det gott!

PS. Foton också på min flickr-sida!

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Aj, så ont det gör!

Denna dagen kunde inte börjat bättre! En så fin och stämningsfull Luciamorgon på svt! Jag var bara tvungen att skriva dit och tacka.

Jag är ingen snål, girig eller sniken person. Absolut ingen Ebenezer Scrooge. Jag är inte heller något ekonomiskt snille (det är jag bara om jag ser Lyxfällan…) eller speciellt sparsam. Alldeles oavsett hur man är kan det göra rent fysiskt ont att skiljas från pengar. På en gång. Även om det går snabbt som att dra bort ett Salvekvick eller Hansaplast så svider det lik förbannat. Då gäller det att ha ett rörligt intellekt för att ta sig igenom krisen.
Jag hade en sådan dag igår.

Det började med att jag skulle betala min bilskatt. För första gången. Här får man ingen liten käck faktura eller skriftligt meddelande utan man stegar iväg till valfri bank och visar bilens ”registreringskort” eller bara rabblar registreringsnumret. Då får man reda på hur mycket man ska betala.

Sagt och gjort. Jag gav mig iväg. Kort kö, men den gick snabbt. När jag kom fram till kassan utspann sig en förvirrad dialog som började med att jag frågade om det gick att betala med kreditkort och kassörskan svarade att det gick bra. En stund senare gick det inte alls bra, men det hoppar vi över. Jag lämnade irriterad banken.

Kurs mot stora affärsbanken, de måste väl acceptera kreditkort. Kom in, kö till den enda kassan som var öppen och det rörde sig inte. Fick syn på en personal som hjälpte folk vid automaterna för betalningar och tänkte: aha, jag frågar honom om det går att betala med kreditkort så jag inte köar i onödan!
Nu öppnade sig en helt annan situation och atmosfär. Det visade sig att nämnde personal var en mycket trevlig och service minded individ som gärna hjälpte till. Det gick som en dans att betala bilskatten i automat efter att ha tagit ut pengar (på måfå!) i bankomat – allt under informativ ledning av den unge mannen. Efter alla procedurer var vi nästan vänner och han berättade att han kom från Ioannina (mycket imponerad över att jag visste var det låg), är placerad i Ierapetra under ett år, bor i Iraklio pga att hans fru är från Kreta. Han upplyste mig också om att ifall jag funderar på att öppna konto i banken så skulle han visa mig hur internetbanken fungerar så jag sedan kan använda den hemma. Och vi skildes åt med att önska varandra trevlig jul!
Ett leende på läpparna och vänlighet har alltid tagit mig långt och gjort att jag fått hjälp av människor. Det är väl ändå en av våra uppgifter – att hjälpa varandra!? Om jag fick lite extra hjälp denna gången pga mannens sätt eller pga att jag kvalat in bland ”tanter som behöver hjälpas” kvittar – jag bara njuter och surfar på vågen! Vette sjutton om det inte är dags att öppna ett konto, förresten…..

Vad bilskatten kostade? 135 euro. Överkomligt givetvis, men i januari väntar service, i februari ska försäkringen betalas. Då knyter det sig lite i penganerven och jag påminner mig genast om all glädje och frihet som Panda ger mig.

Nästa stopp var optikern! Du minns kanske att skalmen lossnade på mina glasögon när jag var i Skåne? När jag kom hem plockade jag fram de gamlagamla glasögonen som visserligen är trasiga, men hela. Alltså de har alla skalmar på plats.
Jag hade funderat på att skaffa nya glasögon till våren, men nu fanns ingen återvändo. Utrustad med ”recept” från ögonläkaren (skaffade jag i torsdags, kostade 30 euro) steg jag in i butiken. Först en diskussion om priser och kvalité. Givetvis var den här optikern billigast av alla, t o m om man räknade in England, Tyskland och Amerika. Jag upplyste den något korte, fyrkantige mannen att jag inte känner till de ländernas glasögonpriser, men jag känner till de svenska. Och de är något lägre än här. Då hade han givetvis den bästa kvalitén någonsin någonstans och jag upprepade att jag känner bara till….ja, du förstår.

Vi började prova. Ja, inte butiksägaren, han bara pratade. Jag såg ut som en ny glasögonprydd guppi varje gång jag försökte säga något. Han lugnade sig efter en stund och jag måste ge honom erkännandet att han letade igenom nästan hela sitt lager för att kunna erbjuda något passande.
Jag tycker det är svårt att köpa glasögon. De är en stor del av ens identitet och de ska hålla länge. Därför blev jag väldigt glad när två bågar var 110 % rätt! Det ena paret hittade vi snabbt, det andra fick vi leta efter men plötsligen bara fanns de där.

Så började han räkna. Och han hade ett erbjudande: bågarna till par nr två gratis. Och sedan gav han rabatt. Notan för två par progressiva glasögon slutade på 620 euro. Det kan jag leva med, men det är mycket pengar på en gång. Det är då det gör ont. Svider. Genast fick hjärnan ta itu med att dela upp summan på några år och då kunde jag börja andas igen.

Tilläggas ska att jag ju precis varit i Skåne och det är minsann inte gratis. Och snart är det jul och då måste man ju äta lite extra gott. Nytt år betyder underlag till revisor för bokslut. Magasineringen av mina åtta kartonger plus säng i Sverige ska betalas. Och det liksom bara fortsätter, tycker jag. Så just nu känns det som om jag blöder pengar.
Kanske jag kan intala mig att glasögonen är julklapp till mig själv så mår jag lite bättre? Fast i den potten ligger redan några saker så det håller inte.

Nåja, imorgon ska jag till Iraklio på julskyltning och julmarknad! Hoppas det blir några foton som kan hamna i bloggen. Och jag måste ut och njuta av och ta foton på vår jul här i Ierapetra! Det blir juligt i bloggen i nästa vecka!

Ha en skön och fridfull adventshelg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Utflykt till Kritsa

Som jag nämnt tidigare ordnar min lärare i grekiska 2-3 gånger årligen något studiebesök el likn samt lunch för sina elever. För första gången slog han ihop alla elever på en och samma dag vilket blev lite väl mycket folk. Målet för dagen var bergsbyn Kritsa.

Kritsa är världsberömd på Kreta, främst för handarbeten och broderier. Byn finns i de flesta guideböcker och charterföretag och andra ordnar utflykter dit. Under sommaren (juni-augusti) är det en i mitt tycket förfärlig plats. Massor med folk och full kommers. Om du åker dit under den perioden så sök upp en skyddad plats och studera skådespelet du har framför dig! Damerna i byn skyr inga medel för att locka och dra in turisterna i sina butiker. Det är underhållande.

Kritsa är dock en by med mycket historia och här finns massor att se och uppleva. Lato ligger strax utanför byn, så ock Panagia Kera. I byn hittar du olika små museum och statyer. Ovanför byn kan du besöka Katharou-platån.

Vi började igår i Kritsotopoulas’ hus som är renoverat och nu ett litet museum. Förresten så hette hon egentligen Rodanthe. Vem hon var? Ja, det är en lång och intressant historia. Mycket kort så var hon en frihetskämpe när man stred mot ottomanerna. Då var hon klädd som en man och kallade sig Manolis, men när hon blev dödligt sårad och såren skulle skötas om upptäcktes att hon var kvinna. Det finns en vacker byst av henne på torget vid kyrkan och det ska finnas en staty eller minnessten där hon dog (strax utanför byn). Bra guide och trots att en del saker i huset nu är nygjort var det lätt att se Kritsotopoulas och hennes föräldrar där.
På en av mina vandringar passerar vi klostret där hon sattes i klosterskola vid 6 års ålder av sin far som fick bära henne dit i en korg på en åsna så ottomanerna inte fick syn på henne.

Därefter var det dags för örtmuseum Rodanthi. En besvikelse för mig pga att jag väntade mig fräscha örter, även om så bara på bild, och inte torkade. Det var ett fint gammalt hus att smyga runt i och en del bilder fanns med engelsk text så något fastnade. Fascinerande är att Georgios, som har muséet, samlat på sig material i ungefär 10 år, det tog 5 år att färdigställa muséet och det har varit öppet i cirka 1,5 år. En sann entusiast! Man kan kontakta honom och få följa med ut i naturen, men tyvärr pratar han inte engelska.

Dags för lite ”egen tid” då man kunde strosa runt i byn. Vädret var inte riktigt på vår sida, en rejäl regnskur hade precis passerat. Jag kan annars rekommendera att strosa runt på smågatorna och i gränderna i Kritsa och ha kameran i beredskap. Det är en stor, brant by med magnifika vyer! Stanna här och där och bara njut!
Vi tog oss ner till Kvinnliga kooperativets butik och givetvis kom de flesta ut med en kasse. Jag också och till min stora förvåning hade jag köpt ett par kakor! Jag äter inte kakor mer än några favoriter och då äter jag bara en, dvs något kakmonster är jag inte. Grekiska kakor är ännu värre än andra eftersom de är så himla söta. Men den här sorten föll mig tydligen och märkligt nog ”på läppen”. En flaska raki smaksatt med granatäpple blev det också, men den gick tyvärr i tusen bitar när jag kom hem. Är det så’nt man kallar spritmissbruk?

Nu började vi bli hungriga och drog oss ner till tavernan. Där bjöd två killar på musik till en dansuppvisning av dansare från Lyceum of Greek Women, Agios Nikolaos. Den som önskade uppmanades att delta i sista dansen.
Tavernan hade nog underskattat antalet personer och överskattat sin egen kapacitet för vi fick vänta en stund på varmrätterna, men det löste sig till slut. Och det var väl värt att vänta på!

Många av eleverna är från UK så nästa punkt var ett lotteri där jag blev totalt förvirrad. Måste ha varit mitt organisationssinne som slogs ut. Även britterna var förvånade över hur lotteriet gick till så där behövs nog lite träning inför nästa gång. Det tog en väldig tid innan det var klart så när vi hämtat våra vinster gav vi oss iväg hemåt.

Man kan väl kalla det hedagsutflykt med tanke på att vi lämnade Ierapetra vid 10-tiden och var tillbaka vid 18. Trötta och nöjda med en fin och intressant dag!

Vädret har varit lite halvdåligt idag, men för en stund sedan hände något. Plötsligen tog vinden i rejält och det öser nu ner rejält. Kan nog bli en orolig kväll! Och jag som ska gå på bio ikväll. Nåja, det finns ju regnjackor och kängor.

Ha det gott!

PS. Foton på min flickr-sida! DS.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Hemma igen!

Så är jag hemma i Ierapetra igen efter bra dagar i Skåne med modern, systern, vänner och vårdpersonal. Ja, jag har alltså inte varit intagen nå’nstans utan varit på diverse tester och undersökningar. Gott julbord har jag njutit av samt mat som inte finns här (creme fraiche, korv med mos, ishavsräkor…och en massa annat) och givetvis favoritvinet och andra goda viner. Lägg inte ner Systembolaget, denna fantastiska specialbutik.
Denna gången delade jag foton på facebook nästan varje dag på uppmaning av några grekiska vänner som är lite nyfikna på Sverige och var jag kommer ifrån. Höstgråa Skåne är i och för sig inte så tilltalande, men några foton blev det.

Jag har alltså både flugit och kört bil så jag antar att jag nu borde ha förfärligt dåligt samvete. På sociala media är klimatmedvetenheten hög, men som så ofta verkar alla fokusera på en sak i taget utan helhetsperspektiv. För en tid sedan var det kor, se’n blev det plast och nu är det flyget. Eller rättare sagt den del av flygandet som är ”nöjesflyg”. Inget ord om andra resenärer, lastflyg eller militärflyg. Ibland kan jag inte låta bli att fundera över om högröstade ”miljönissar” någonsin vistas i den där naturen som de så hett vurmar för. Hur som helst, jag gör vad jag kan i min lilla tillvaro och har inget dåligt samvete.

När jag är i farten händer det ofta en del oönskade saker. Det började med att jag skulle hämta hyrbil, fick numret på p-fickan och gick dit. Där stod ett stort muskedunder och som tur var visade det sig att de gett mig fel nummer. Ut till rätt bil som såg helt ok ut (jämfört med muskedundret) tills jag kört en kort bit. Oj, vilken stor bil! Och fler knappar, lampor och indikatorer än i en cockpit på ett plan! Jag skulle ju bara transportera mig, inte sköta trafikbevakningen i södra Sverige. Lyckades slå ifrån det mesta, men det måste göras vid varje start. Irriterande, men inte fullt så irriterande som det förvirrade fruntimret som i tid och otid pratade. Hon varnade mig bl a för långsam trafik, vägarbete längre fram, djur på vägen och inte en enda gång hade hon rätt. Någon av mina vänner sa ”Det är väl inte så konstigt att hon har fel – det är ju en dansk hyrbil!”. Jag hittade inte hur jag skulle få tyst på henne så det fick bli ett audiellt ”Håll klaffen” varje gång hon upplät sin stämma.

För övrigt förstår jag inte de som tycker det är obehagligt att köra på Kreta eftersom jag tycker det är obehagligt att köra i Sverige. Och det blir värre för varje besök. Medelhastigheten (eller vad man ska kalla det) är väldigt hög och JAG ska fram NU. Gud nåde dig om du ligger i 98 där högsta tillåtna hastighet är 100. Det verkar nu vara vanligare med stora biltanks än vanliga, normala bilar. Kanske de där stora maskinerna invaggar folk i nå’n sorts trygghet? Inte vet jag, men nervös blir jag och det ska mycket till för att få mig att bli det.

En annan sak med trafik: hur vågar folk gå och cykla med näsan i mobilen? T o m i värsta morgonrusning? Det ser jag aldrig här nere. Jag tycker greker använder mobilen mycket, men det är inget mot Sverige. Kanske därför några skandinaver jag träffat i år kommenterat det låga mobilanvändandet här.

Ja, vad tokigt har mer hänt? Jo, jag skulle på en av mina favoritjulmarknader! Skåne är fullt av julmarknader – stora och små, i slott och byskolor – så man behöver inte åka någon annanstans. Jag hade tittat på samlingssidan på nätet över skånska julmarknader och i söndags satte jag kurs och fart (manuellt…) till Högestad gods. Väldigt lugnt. Väldigt tomt. Väldigt stilla. Det hade varit bättre om jag varit där en helg tidigare. Eller att datum varit rätt på nätet.

Tidigare på söndagen skulle jag sätta på mina glasögon, men höll bara en skalm i handen. Jodå, den hade lossnat. Med lite superlim lyckades vi få ihop en högst tillfällig lagning som gav upp dagen efter. Om du ser ett nytt glasögonmode med bara en skalm så vet du vem som startade den trenden. Och så gick jag omkring tills jag kom hem i onsdags natt. Spännande? Ja, så tillvida att jag till slut var blek av syrebrist eftersom jag var rädd att andra skalmen också skulle ramla av.

Säkerhetskontroll är lite halvtråkigt när man glider igenom och precis tvärtom när man blir utvald som ”stickprov” vilket jag blev på Kastrup. Först datorn, sedan hade det blivit utslag på min ryggsäck. Jag förstod ingenting. Den trevliga kvinnan öppnade ryggsäcken och blev förvånad över mitt halva apotek, men jag förklarade varför. Men vad hade gett utslag? Hon såg lite trött ut inför tanken att behöva öppna varenda låda och burk när det slog mig: nässpray! Sex månaders specialspray ger utslag, men eftersom allt var obrutet och försett med ordinationslappar så släpptes jag igenom. Denna gången. Får tänka på det nästa gång.

Ute vid gate blev det kaos. Aegean har äntligen börjat strama upp, dvs följa, reglerna om handbagage. Det var en del som fick packa om och lämna in sina väskor, men inte förrän de tjafsat en stund. Så skulle vi gå ombord och då hade markpersonalen fått nog. Som vanligt förstod inte folk instruktioner typ ”rad 20 till 30” utan skulle gå ombord nu omedelbart som om planet skulle lyfta utan dem. De motades helt enkelt bakåt av personalen!
Inne i planet tog det sin lilla tid innan allt var stuvat och vi missade vår slottid med drygt 30 minuter. Vad är det som gör att folk har så svårt att skiljas från sina tillgångar några timmar? Eller vänta vid ett bagageband 15-20 minuter? Nu fick vi ju väntetid i början av flighten istället för på slutet! Och det uppskattades inte av oss som hade anslutningsflyg, men vad gör det?!
Givetvis blev det för kort tid mellan flygen i Aten så jag fick ingen väska i Iraklio, men den kom dagen efter. Inget större problem om man bara följer regeln ”packa i handbagaget det du inte kan klara dig utan”.

Panda och jag blev överlyckliga över att ses igen! Tyckte att han verkade piggare och mer framåt än vanligt. Han må vara enkel och elementär, men det räcker bra för mig. Hela vägen ner blåste det mycket vilket inte var skönt att köra i, men mitt i natten är det nästan ingen trafik. Till min glädje såg jag att vägarna var blöta ända från flygplatsen till Ierapetra och det fanns t o m riktiga små sjöar här och där. Underbart! Och snö har kommit på alla bergsmassiven utom Thripti-bergen vilket också är underbart. Det får gärna fortsätta så här december-januari-februari för den här ön behöver mycket vatten. Och då menar jag MYCKET. Jag kan stå ut med att bara ha någon enstaka vandrarkund och vandringsdag under de tre månaderna i utbyte mot vatten, vatten, vatten.

Steg in i ett kylskåp och tänkte på alla som säger att ”jag önskar att jag var på Kreta nu!”. Nej, det gör ni inte alls för det är inte sommar. Min utfrysta lägenhet börjar bli någorlunda uppvärmd nu idag (sen fredag eftermiddag). Nu gäller det att köra värme hela tiden för oisolerade hus blir fort nerkylda.
Jag avundas de varma, sköna husen i Sverige, men de har en baksida och den heter torr luft. Två dagar i Sverige och mina läppar går sönder, huden kliar, håret blir platt och livlöst. Då uppskattar jag plötsligen vår högre luftfuktighet här nere. Jag vet inte om det är den torra inomhusluften eller kylan som gör att jag känner av mina skraltiga knän som jag ytterst sällan känner av här.

Igår fanns ingen frukost i huset så jag gick till stamstället. Där behövde jag inte betala för det var Nikolaos’ namnsdag (en del helgon är större än andra)! Sedan var det tillbaka till verkligheten och vardagen: dags för lektion i grekiska……

Ha en skön och fridfull 2:a advent! Jag ska på utflykt – berättar mer på måndag!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

På resande fot

Det är ju viktigt i den digitala världen att redovisa position så här sitter jag på Atens flygplats på väg norrut. Där väntar dagar med familj och vänner, julmat och julmarknader, läkarbesök och annat ”passa på”. Jag tycker om att resa, men flygplatser är förbaskat tråkiga. Människor är alltid intressanta och roliga att betrakta, stämningen är full av löften och ständig rörelse, men i övrigt hade jag gärna bara passerat igenom snabbt och enkelt.

Hur som helst, det blir 10 dagar i Sverige och när jag är på resande fot får den digitala världen stå tillbaka. Det blir nog inget bloggande, facebookande el likn. Förra inlägget, Några grekiska vänner önskar att jag lägger ut lite foto på facebook under resans gång, men vi får se hur det blir med det. För dem är Skandinavien något exotiskt där uppe i norr. De förväntar sig kanske snömassor, älgar och röda stugor precis som svenskar förväntar sig att hela Grekland ska vara blåvitt med åsnor och dansande greker som ropar Opa! Vi har alla våra föreställningar och förutfattade meningar. Frågan är hur mycket de styr vad vi ser och upplever. Vad faller vid sidan om? Hur präglar det våra förväntningar? Vad blir vi besvikna över – det vi ser eller att inte få se det vi ville se?

I onsdags var vi fyra stycken som vandrade min ”Korsa Kreta”. Jag har tidigare nämnt att vi är ett gäng utlänningar som ses då och då på marknadsdagen och ibland över en söndagslunch. Tre i gänget skulle vandra, vi fick skjuta upp första datumet pga hård vind och när det var dags hade en sträckt en lårmuskel. Så vi blev fyra vandrare – tre tvåbenta och en fyrbent.

Det började allt annat än lovande. När jag steg upp vid 7-tiden och tittade ut så låg bergen både i öst och väst samt Ierapetra under ett svart molnlock. Tittade på meteo.gr och prognosen var uppklarnande under dagen. Bra! Vi hade väl vandrat en kvart ungefär när det började droppa uppifrån. Inte bra, men samtidigt fanns blå öppningar här och där. Vi hann knappt börja fundera över om vi skulle vända eller inte så slutade droppandet. Det såg lovande ut så vi fortsatte genom olivlundarna.

Min ”Korsa Kreta” går på småvägar och det finns flera alternativ. Mina vandrare hade önskat det mest plana alternativet. Oavsett vilket alternativ man väljer så passerar vi några byar. I Episkopi, ungefär halvvägs, var det dags för en fika. Då fick vi leta upp ett bord som inte stod direkt i solen! Vädret var verkligen på vår sida.

På väg till nästa by passerade vi en hund som sökt sig undan och gömt sig. Först trodde vi att den var skadad eller sjuk, men kom fram till att hon skulle föda. Vi kunde inte hjälpa till utan hade troligen bara stört och kanske skapat problem så vi fortsatte. Vår fyrbenta vandrare var framme och tittade och nosade i luften, men gick därifrån hon också.
En bit bort pratade vi en stund med en väldigt fin häst och tog fram de godsaker vi hade. Han blev väldigt nöjd. Förutom de här djuren så var det fullt med fjärilar, gräshoppor, trollsländor. Och när solen kom fram började fåglarna kvittra. Jag tänkte, som så ofta, vilken ynnest det är att kunna vandra på en plats som inte bara är andlöst vacker utan också har ett perfekt vandringsväder även under vinterhalvåret. Shorts, kortärmad t-shirt och levande natur – vad kan man mer begära i november?

Väl framme på nordkusten vid Egeiska havet var det dags för välförtjänt lunch efter 5 timmars vandrande. Först halvdog vi av tavernans ostbullar och se’n var vi inte kontaktbara då räkor med vitlök och chili förpassade oss till njutningens rike. Det finns ett talesätt som säger att ”Hungern är bästa kryddan”, men även fysisk aktivitet och frisk luft fungerar alldeles utmärkt som extrakrydda!

Dags att ta taxi tillbaka till Ierapetra, men skulle de acceptera den fyrbente vännen? Jag ringde och förklarade och fick precis det svar jag förväntade mig: ”Var ska vi sätta hunden?”. Alltså inte ett bestämt nej utan bolla över till mig att lösa mitt problem. Jag förklarade hur jag tänkt och det accepterades. Hunden fick sitta på golvet framme hos mig. Hon var så tyst och lugn att taxichauffören blev förtjust och tittade mer på henne än på vägen. Hm….något oroande. Vi kom lyckligt fram till Ierapetra.

En härlig dag och extra roligt att vandrarna över lunchen började fundera över nästa vandring! Kanske i december, kanske i mars. Härligt när människor blir bitna av vandringsbacillen!

Nu dags att gå ombord! Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!