Etikettarkiv: får

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

5 svar

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Där herdarna är kungar

7 svar

Igår var det vandringsdags! Det var lite av en ”arbetsvandring”, dvs tidtagning och test för att ingå i vandringsvecka 2. Det är en speciell känsla att verkligen komma upp i bergen och vandra där uppe en stund. Inte det vanliga upp – över – ner.  Men vi börjar från början!

Och början kunde ha blivit katastrofal! Stiger man upp strax innan kl 5 vill man inte att bussen ska passera hållplatsen. Det gjorde han nästan. Det krävdes viftning och vinkning från mig för att han skulle se mig och stanna. Så kan det gå när det ska styras buss och pratas i mobil samtidigt.

När vi åkte upp i bergen hade jag fin utsikt över dammen Bramianos utanför stan och jag kunde tydligt se kapellet som annars är under vattenytan. Vi måste få regn snart, hoppas väderprognosen för nästa vecka slår in (regn måndag-onsdag).

I cirka 2 veckor nu har det dykt upp rökpelare och ibland luktat bränt i lägenheten. Det är ett första tecken på att olivskördandet är på gång att börja. Det är olivlundarna som ”städas” som förberedelse för skördandet så det eldas kvistar mm. Ett annat tecken är att det dyker upp fler bilar på bergsvägarna och människor rör sig ute i landskapet. Igår såg jag de första som skördade! Lite konstigt att de redan är igång så högt upp, det brukar vara nere vid kusten det börjar för att sedan krypa uppåt. Men jag är inte så insatt i de olika olivsorternas mognad och användning.
(klicka på foton för större storlek)

Ju högre upp desto mindre civilisation. Till slut ingen alls utan bara enstaka skjul, getter och får. Här känns det tydligt att det är herdarnas rike. Möter man en hund är inte herden långt borta. Står en bil parkerad lite udda eller kommer körande med stor vattentank på flaket så är det en herde. Det ger en känsla av att vara besökare. Jag är övertygad om att de bara tycker att det är trevligt, om än lite ovanligt och konstigt, att någon gästar deras värld. Så länge grindar stängs ordentligt och djuren inte blir skrämda, givetvis.
Alla dessa små killingar som skuttar omkring gör det svårt att låta bli att ha ett stort, fånigt leende i ansiktet! En hel fårhjord funderade på att adoptera mig. Istället för att springa iväg följde de efter mig ända till grinden och tittade både surt och anklagande. De väntade antagligen på frukost och trodde att jag hade den med mig.

En annan sak som blir övertydlig uppe i bergen är vinden. I tystnaden framträder alla dess växlingar, styrkor, rörelser, temperaturer, ljud. Jag vet inte hur många gånger jag ryckte till och vände mig om för att flytta mig för bilen som hördes bakom mig, men som inte fanns. Vind är inte bara vind. Det är en hel orkester med eget liv.
Vind är mäktigt och det är väl en av anledningarna till att jag fascineras av seglande fåglar. De använder denna naturkraft så självklart och enkelt. Korparna som seglar, busdyker, upp igen på en vindvåg. Stora rovfåglar som smidigt glider runt, runt. Det är en sådan lätthet, för människan en symbol för frihet.

Go’ fika med kaffe och Pågens gifflar. Vackert väder och utsikt över Libyska havets brud – Ierapetra. Och den speciella känslan föll över mig. Jag är på rätt plats. Det är min plats på jorden. Här vill jag leva. Och här får jag leva en stund bland urgamla berg och det stora havet. Detta är mitt hem.

Fler vattenhoar utställda än vanligt. Antagligen har även getter och får svårt att hitta vatten i torkan, kanske en del små källor är uttorkade. Mötte en otroligt stor vägskrapa som jämnade till bergsväg. Tror inte jag sett en så’n på många, många år. Men den var verkligen effektiv!

Provade en extrasväng på en liten, liten väg, men det tillförde ingenting så det ursprungliga alternativet på den sträckan ligger kvar.

Avslutade med fika på kafenion i by och buss därifrån. Ännu en härlig dag i ett av de vackraste landskap jag vet.
På kvällen middag på taverna där jag plockade ihop vad jag var sugen på: pizzabröd med vitlök, gräddstuvade champinjoner och räkor saganaki* samt vin och raki, givetvis. Sedan sov jag som ett barn…

Nästa vecka behöver jag din hjälp så håll ögonen öppna efter blogginlägg och vila upp dig i helgen! Ha det gott!

*kärl/liten stekpanna som rätten tillagas i heter saganaki och förutom räkor eller annan huvudingrediens (kan vara bara ost) så är det ost, kryddad tomatsås med paprika mm.

Foton uppladdade på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

En riktig höjdare!

17 svar

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Utskälld i parti och minut

2 svar

Nu är det min säsong för att undersöka olika vandringsuppslag och njuta på egen hand. Visst skulle jag kunna ha vandringskunder i december, men alla är väl upptagna av julen. Januari och februari är de mest ostadiga och blöta månaderna här nere så det är svårt att planera. Man får ge sig ut när tillfälle ges helt enkelt.

Idag var grundstommen en gammal goding som jag ändrade lite här och där för att kolla upp lite idéer. Det är nästan livligt ute i naturen eftersom olivskörden är i fullgång. Bilar, människor, rop, generatorer. Roligt med lite liv men ovant. Mötte en präst som hälsade och undrade om jag skulle vandra och det stämde ju. Frukost vid ett kapell där en äldre man passerade och kommenterade att jag åt.

Så rundade jag en kurva vid en gård som har getter. De senare var i slutet av sin frukost, några var på väg uppför bergssluttningen. Jag blev mottagen av lösa hundar, nämligen 2 schäfrar och 1 collie. Skall, lite morr och rest ragg (inte collien så klart…). Lite längre fram såg jag 2 schäfrar på utfarten från gården, en av dom såg ut att vara bunden. Jaha. Och nu då? Det var bara att låta bli att titta på dom, fortsätta i samma tempo och se till att visa att jag var på väg bort. Eftersom inte alla getter gett (!) sig iväg måste någon vara hemma så i värsta fall fick jag väl skrika så högt jag kunde.

Inom parentes kan jag säga att hundarna här nere inte direkt följer gängse rasstandard. Antagligen är det mer nyttan som avgör. Schäfrarna är fula som stryk med långa ben, litet huvud och smal kropp. Troligen uthålliga och smidiga. Collin är den vackraste jag nå’nsin sett, fotograferade den tillsammans med herden för ett par år sedan:

shepherd and his dog

Ett litet förtydligande innan jag fortsätter berätta. ”Staket” är armeringsnät fäst vid armeringsstolpar hoptvinnat med ganska tjock ståltråd. ”Grind” är ett armeringsnät som är ordentligt fäst vid ena sidan (typ gångjärn) och fäst med band eller ståltråd i andra sidan. Alltihop är väldigt rostigt vilket betyder att man måste akta sig för att få sår plus att ståltråden ibland bara går sönder. Det är inte tillåtet att använda hänglås när det finns en väg, men det hindrar ju ingen från att vara lite finurlig så att det är svårt att ta sig in.

Så skulle en ny väg testas, det såg bra ut på satellitkartan, skulle kunna bli en sorts genväg. Men hoppsan! Plötsligt var den stängd med staket. Ut från ett skjul rusade ett antal kopplade schäfrar och en svart mellanstor hund gick lös. Oj, vilket oväsen! Jag upptäckte att det också fanns en valp. Tiken knyckte med huvudet åt sidan vilket antagligen betydde ”Stick in i skjulet, det här blir barnförbjudet!” för valpen reste sig och gick in. Jag kunde inte få upp grinden, hade svarta tiken bakom mig men det var som om hon inte vågade sig fram. Jag fick ge upp och retirera och då blev det ett herrans liv på henne! Fegis!

Lyckades ta mig in i hagen på en annan plats och ramlade rakt in i en fårskock. Följde vägen, men något kändes fel. Uthus med höns, något skjul som såg ut som ett provisoriskt övernattningsställe? Och skällande bundna hundar så klart. Nu blev jag nervös för tänk om det rusade ut nå’n från skjulet arg som ett bi. Snart hade jag annat att tänka på, jag fick inte upp grinden. En svart, lös, mellanstor hund stod bakom mig och skällde och morrade långt ner i halsen. Och den avancerade långsamt. Jag kunde inte gå tillbaka utan var tvungen att få upp grinden. Till slut gick det, då var den svarta hunden strax bakom mig.

Lättad vandrade jag vidare och så tog vägen slut i en stenhög och stora taggiga buskar. Jaha, det blev nog nå’t fel nå’nstans. Gå tillbaka? Aldrig i livet! Skönt med långa vandringsbyxor och rejäla kängor. Forcerade som en orädd furie, sneddade genom en olivlund och kom ut på väg igen. Kapell i sikte, här skulle det vilas en stund, lite lugn och ro. Men ack vad jag bedrog mig! Där satt en grekiska och pratade i mobiltelefon. Eller rättare sagt hon tillhörde den gruppen av människor som inte litar på att mobilen klarar sin uppgift utan man måste prata högt, nästan skrika. Gud, så trött jag är på mobiler!

Jag tände ljus och vandrade vidare mot ett annat kapell på en ny alternativ sträcka. Där fick jag utskällning av 2 bandhundar. När jag kom tillbaka till utgångsbyn rusade en dvärgspetsliknande best ut och upphävde sitt högst irriterande skall. Det kuperas svansar och öron – har ingen nå’nsin funderat på att kupera stämband på mindre hundraser? Det vore en välgärning för mänskligheten.

Jag har en vän som i sin ungdom delade in hundar i sparkhundar och ickesparkhundar. Jag tittade på spetsen och tänkte att bjäbba du, men du tillhör första gruppen så jag bryr mig inte. Vännen träffade förresten en karl med hundtycke och har genom åren levt tillsammans med stora hundar, vanligen schäfer. Så man kan ändra sig, bli en bättre människa.

Slutledning: vandra med vandringsledare så slipper du överraskningar. De har vi redan avverkat…

Solen värmde, en kylig nordanvind kompenserade. Det var härligt att vara ute i naturen och få njuta av landskapet, men ovanligt mycket oväsen. Hoppas det blir tystare på vandringen imorgon.

Nästan klar med allt pynt. En adventsstjärna utlöste en säkring för en stund sedan, men resten lyser så vackert och mysigt, t o m dörrkransen är på plats. Nu dags för middag!

(foton från dagens vandring på min flickr!)