Etikettarkiv: rovfågel

Garanterad virusfri och maffig vårhälsning

I veckan har jag varit ute och badat i våren! Den har kommit för att stanna och jag kan hälsa att den skickat upp några förlöpare i norr så snart är det vår där uppe också.

I tisdags åkte jag till ett av mina blomställen (hemligt!) och igår, söndag, vandrade jag i området mellan Amiras/Ano Viannos och havet (västerut från Ierapetra). En jobbig terräng där jag inte vandrar när värmen stiger så igår var det ”adjö på ett tag och ha det bra tills vi ses igen i slutet Läs mer

Helgen som gick

Vilken härlig helg! Med hyrbil öppnar sig andra och nya möjligheter för upplevelser. Första dagen bara landade jag i att vara hemma igen, tog en liten tur till Agios Nikolaos. Sedan väntade tre vandringsdagar. Vädret stod på min sida, verkligen perfekt vandringsväder. Kyliga morgnar, solen värmde under dagarna, vindstilla. Idag måndag blåser det och rätt vad det är kommer det en skur. Visst är jag bra på att planera?

Som vanligt njöt jag av natur och landskap, släppte tankarna fria och kopplade av allt. Och på varje vandring hände något utöver det vanliga!

Fredag 9 dec

En gammal vandringsbekant västerut som jag inte kan ta mig till utan bil. Gick den omvänt för att fräscha upp den lite, försvann så i tankar att det blev en liten ofrivillig avstickare! Men så länge näsan pekar åt rätt håll löser det sig, annars får man gå tillbaka. Hörde lite rop här och var, generatorer som var igång, en och annan bil. Olivskörden började så smått vid kusten innan jag åkte till Sverige, nu är de igång högre upp. Fåglarna kvittrade av hjärtans lust.

dsc02478

Fader Sackarias lagar himmelskt gott kaffe!

Dagens höjdpunkt: fader Sackarias. Han höll på att sopa utanför lilla klostret Agia Moni (tillägnat Maria). Han sa Hello och undrade om jag ville ha en kopp kaffe och se kyrkan. Det sa jag inte nej till. Och se’n var det som om en virvelvind tog tag i mig! Du vet så’na där leksaker som man drog upp och släppte på golvet så for de fram och tillbaka eller runt, runt? Sådan var Sackarias! Han pratade i ett kör och det visade sig ganska snart att guidningen, ljus och kaffe kostade 3 euro. Han upprepade två meningar:
– Sorry, sorry for my English!
och
– Very, very difficult with economic!
Han är både präst och munk i klostret plus allt annat eftersom det bara är han där. Hans föräldrar och syster bor kvar i Thessaloniki. Finns det stora problem i Sverige, undrade han och sedan berättade han att EU är dött, euron kommer att försvinna och drachman komma tillbaka. Nja, tyckte jag, vi får väl se hur det går med det. Han undrade om Sverige är ortodoxt, men jag fick göra honom besviken och svara protestantiskt.
– Men lite, lite ortodox är där kanske?, hoppades han på blandad engelska och grekiska. Och det kunde jag ju svara ja på. När jag berättade att jag bor i Ierapetra utbrast han:
– Ierapetra? Very hot in Ierapetra!
Då tänkte jag på min kalla lägenhet, men det var inte riktigt läge att dra upp den. Jag fick hålla med honom eftersom Ierapetra-området är ett av de varmaste i Grekland.
Plötsligen hade han dragit iväg mig från min kaffemugg och jag fann mig stå och sopa en trappa. Sackarias lyckades alltså få både betalt och lite hjälp – Gud måste vara nöjd med en så’n tjänare! För mig kändes mötet som om jag spelade med i en surrealistisk eller komisk film!

En härlig dag! En skön vandring, ett kärt återseende och en ny bekantskap.

Lördag 10 dec

Ny vandring och då håller jag det kort eftersom jag inte riktigt vet hur brant det är. Det är också skönt med gott om tid om jag vill kolla upp någon liten sidoväg el likn. Upptäckte vid frukostpaus att jag glömt sked till yoghurten, jag har bara väntat på att det skulle hända. Men som farmor sa: ”Bättre brödlös än rådlös”! Locket till matlådan gick att böja ihop så jag kunde skyffla in. Tog vara på utsiktspunkter och hittade nya vandringsuppslag att testa.

Dagens höjdpunkt: kom fram till ett litet kapell där det fortfarande fanns frost på marken! Hittade en solig plats, slog mig ner och då kom en gåsgam med något i klorna. Upp med kikaren, fullt utslag på zoomen på kameran! Den landade på en hylla på en klippvägg där det satt en annan gåsgam. Snart dök det upp två korpar som slog sig ner i närheten av de stora fåglarna. De var givetvis väldigt intresserade av att få en gratislunch utan att anstränga sig. Jag gillar korpar, de är fågelvärldens skämtsamma busar. Det blev lite avvaktande och jag antar att det också pågick någon sorts kraftmätning med ögon, kroppar osv. Efter en stund flög gåsgamarna iväg, korparna väntade några minuter innan de gav upp och stack.
Vilken tur att jag satt och tittade mig omkring, annars hade jag kanske missat den här upplevelsen! Naturen kan verkligen underhålla på många sätt. Här är några foton (jag vet att de inte är bra, avståndet var för stort):

dsc02498-2

Alla tittar intresserat på vad gåsgamen har i näbben!

dsc02503-2

Ingen tittar på någon, alla försöker se coola och nonchalanta ut!

Ibland har man verkligen tur! Den sista sträckan visade sig vara riktigt brant så om jag gått andra hållet hade jag gett upp efter en kort stund. Och då hade jag ju missat dagens underhållning!

Söndag 11 dec

Dags för en annan gammal bekant och favorit, denna uppe på nordkusten kring Neápoli. Disigt, riktigt råkallt och så mycket fågelkvitter att det nästan var störigt. Glömt kameran – vilket mörker! (hittade den i slutet av vandringen i helt fel fack…). Vid klostret Kremasta var det dags för frukostpaus. Ingen högmässa i nya, stora kyrkan utan inne i lilla kyrkan i gamla klostret. Den gamla delen är betydligt charmigare än den nya klosterbyggnaden, men jag tycker bättre om nya kyrkan. Den gamla är helt enkelt för liten och mörk. Lite speciellt här att nunnorna läser mot prästen. Det blir en annan dynamik med manlig och kvinnliga röster.

dsc_0016

Två följeslagare som tassade så tyst att jag inte visste att de fanns förrän jag råkade vända mig om!

Mycket aktivitet i olivlundarna, nu är det ingen som bryr sig om vilken veckodag det är. Lite mer trafik, rop, ljud. Landskapet lever på ett annat sätt under olivskördetiden. Jag är inte ensam och det är inte helt tyst, men det gör ingenting. Det är också ett tecken på årstid och tidens gång. Känns speciellt att vistas mitt i deras vardag.

 

Dagen höjdpunkt: jag slog mig ner vid ett kapell, någon kallade på mig och sa något som jag inte hörde så hon kom bort till mig. Det visade sig att hon hojtat att det finns kaffe inne på cantinan. Hon berättade att hon heter Anna, har tre barn och alla bor kvar på Kreta, hon bor i grannbyn och driver cantinan i Drasiou. Det är inte ett upphetsande ställe, där finns cirka tre hus i en vägkorsning och en stor byggnad som det står ”Alfa Laval” på. Jag försökte bjuda henne på svenska gifflar, men utan att lyckas. Vi hankade oss fram på grekiska eftersom Anna inte pratade engelska och min grekiska är minst sagt begränsad. Det blev lite stappligt och ibland bara tyst. Då studerade vi en bil som körde förbi eller bara tittade rakt fram. Det är något speciellt med två främlingars möte där de kan vila tillsammans.

En del som jag mötte tittade storögt på den här vandraren. Antagligen tror de att jag är en kvarglömd turist som någon reseguide missade i inräkningen. Återigen en härlig dag, men nu protesterade fötterna en aning. Jag har nya vandringsskor och de är givetvis ingångna så det handlade inte om skav. Men de är nya och hårda och trycker här och känns märkliga där…trots att det är samma modell som de förra… Jag är väldigt gnällig vid skobyte fast jag vet att om några veckor är de det absolut bästa paret jag nå’nsin haft! De gamla trotjänarna ligger i en soptunna i Skåne…tänk, så många mil vi avverkat tillsammans!

På eftermiddagen ramlade jag in i ”söndagslunch” med 13 glada människor från fyra olika länder – perfekt avslutning på en fullkomligt otroligt fin helg!

Foton på min flickr-sida!

ny-stl
Jul- och nyårserbjudande!
Boka före den 15 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Solskensvandring

En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

DSC02464

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)