Etikettarkiv: vandra

Spridda skurar i het torka

Vilken härlig dag på stranden! Molnigt med solglimtar och en skön bris från havet. Temperaturen sjönk inatt, värmeböljan är över för denna gången. Det har varit fem jobbiga dagar med mycket vila, sömn, vrida på dygnet och vistelse inomhus. I gränderna har ”Hymn a la AC” ljudit under delar av dagarna och nätterna. Och det är tyst i övrigt när det är så varmt för människorna söker sig inomhus. Nu kommer några mörka moln uppifrån bergen och i väderprognosen finns regskurar de närmaste dagar. Ovanligt – visst, men vi håller tummarna för vi behöver varenda droppe!

Detta inlägget blir som rubriken antyder: en blandning av stort och smått.

Minns att jag skrev i ett inlägg att det låg en privatyacht från Qatar för ankar utanför vår lilla stad? Jag läste senare på nätet att det inte hade med Qatar att göra och att det var minsann fint folk: kungen i Bahrain med familj! På semester längs Kretas sydkust var Ierapetra ett givet stopp. De åt iland på kvällen och dagen efter var de i leksaksaffären i sta’n innan de reste vidare.

På tal om båtar så är trafiken till ön Chrissi i full gång. Sex mindre färjor går dagligen plus mindre motorbåtar. Jag känner för ”paradisön” som inte alls mår bra. Undrar hur länge det ska hålla, hur länge den kan marknadsföras som ”exotisk och tropisk”.

På tal om att inte må bra (den övergången blev lite krystad…) så blev jag i fredags uppringd av ett hotell som undrade om jag är igång med vandringar. Jag sa att det är jag inte pga värmen och vi pratade inte mer för jag förstod att hon hade gästerna framför sig. Gick in dagen efter och jodå, det var några gäster som hade efterfrågat vandring. Om de gav sig ut på egen hand förtäljer inte historien. Jag hoppas att de inte gjorde det. Att det ska vara så svårt att inte överskatta sin egen förmåga och inte underskatta lokala förutsättningar.

På tal om att aktiviteter kan gå galet så har vi haft årets första drunkning (utanför Agios Nikolaos). Och du har kanske hört talas om kvinnan som flöt iväg 17 km på en luftmadrass? Tre (3) kustbevakningsbåtar och ett flygplan från europeiska gränsbevakningen deltog i räddningsinsatsen som först gällde att över huvud taget hitta henne. Det var givetvis skönt att det slutade bra, men lite vaken får man väl ändå vara även om man är på semester!

På tal om andra aktiviteter så fick jag ett ryck och köpte en frukt som jag tycker mycket om, men som inte är så enkel att hantera: granatäpple. Om du aldrig försökt ta dig in i ett så’nt så har du en upplevelse kvar i livet.
Det är väl bara att titta på en av de instruktionsvideos som finns på youtube, tänkte jag, så löser det här sig i ett nafs! Fick tag i en som visade hur man ska dela frukten (oj, så fel jag gjort tidigare…) och sedan petade de lite och bankade lite förstrött på utsidan av ”klyftorna” och voilá, då liksom bara föll de smaskiga kärnorna rakt ner på en tallrik. Lätt som en plätt!
Jag kan nu efter tre granatäpplen avslöja att de där video-filmerna är trickfilmade på något sätt. Det hjälper inte att följa instruktionerna. Hur mycket jag än bankade och hotade hände ingenting. Mitt kök ser ut som om en slarvig slaktare varit i farten. Eller som om någon av de deckare jag precis läst blivit verklighet. En dag när temperaturen är gynnsam och andan faller på ska jag skura bort alla röda stänk och fläckar. Granatäpplen kommer framledes att avnjutas i juiceform, i sallad (när nå’n annan stackare åkt på att få ut kärnorna), på kvist på trädet eller på bild.

Och till sist vill jag meddela att även en person som finner fotboll tråkigt sveps med när Sverige går vidare i VM. Så i lördags bänkade jag mig på café Lido för att se matchen. Som ensam representant för Sverige bestämde jag snabbt att när Sverige gjorde mål skulle jag hoppa upp och tjoa allt jag orkade. Istället blev det några andra som uttryckte glädje vid två väl valda tillfällen… Men visst var det duktigt av laget att gå så långt för efter vad jag förstått (och det är i och för sig inte mycket när det gäller fotboll!) så är det ett i sammanhanget ungt och nytt lag. Bara synd att inte alla kommentatorer (väldigt skönt med kommentator på grekiska!) och soffspelare deltar för då hade vi vunnit alltihop, eller hur?

Nu rinner jag snart bort så det är dags att fylla på glaset så jag kan svettas lite mer… Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni. Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Säsongsavslut och resdags

Nu är väl midsommarfirandet i full gång i Sverige! Har du övat på sångerna och alla danssteg? Vet du att den ”svenska” sången Små grodorna från början är en fransk marschsång från franska revolutionen som hette Löksången och i refrängen sjöng man I takt, kamrat? Britterna ändrade texten till I takt, små grodor.

Här i Grekland firas sommarsolståndet på en del platser, men inte midsommar. Sommarsolståndet var igår om jag är rätt informerad. Mer om firande av maj och vår och sommar finns i detta blogginlägget. Här firas Johannes Döparens födelsedag 24 juni som en speciell dag då fler än vanligt går i kyrkan.

I förra veckan gick jag igenom ångestfylld upplevelse. Jag vet inte varför jag har så svårt för mobiler och inte blir det enklare när det finns språkförbistring i bilden. Jag har två mobiler så det svenska sim-kortet passade där det skulle vara, men det grekiska passade inte i nya mobilen. Plus att jag hade några frågor kring kontantkortet. Det tog en stund innan tjejen i butiken och jag var klara. Då var det bara att gå hem och flytta över kontakter och annat. Jag som precis fått nya datorn att fungera (fast alla e-postadresser är borta…) och återvänja mig vid svenskt tangenbord. Teknik ska underlätta, men oj så energi- och tidskrävande det är ibland!

I måndags hade vi sista lektion i grekiska inför sommaruppehåll. Det är perfekt för just nu har grekiskan och jag ingen bra relation. Under sommaren kommer vi att få repetitionsuppgifter då och då mailade till oss. Perfekt så vi inte tappar det vi trots allt lyckats greppa. Och jag antar att magistern tänker som så att han vill inte dra allt en gång till i september, stackar’n.

I onsdags bestämde jag mig för att prova en kort vandring uppe i bergen. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att acceptera att det är dags för vandringsuppehåll. Kanske det beror på att jag inte haft något sedan juli-augusti 2016 (ifjol var jag i Sverige juli-augusti och kunde vandra). Startade tidigt och visst, första timmen bjöd på skön, sval morgonluft och en svag vind smög omkring bland buskar och stenar. Sedan blev det mindre skönt och bara jobbigt. Det är definitivt dags för uppehåll, högsommaren är igång och då ska man inte vandra. Cikadorna är igång med sina genomträngande ljud. Det fanns en del vattenpölar så uppe i bergen har det kommit regn. Timjan blommar så i det gröna fanns lila fläckar här och var. Inga bin, insekter eller fjärilar – de har väl gett upp efter den magra våren.
Jag fick i alla fall sagt ”hej då, vi ses i september” till bergen (ungefär som hejdå macken, vi ses imorrn…).
På väg hem körde jag genom Kalamafka och när jag passerat Oasis mitt i byn slog det mig att jag kan givetvis inte köra förbi strax innan lunch utan att stanna! Och jag fick väldans god mat som vanligt tillsammans med fantastisk utsikt.

 

 

 

 

Passerade stora vattendammen utanför sta’n och där är det minst sagt torrt. På våren är den full av vatten och kapellet syns inte, i början av hösten kan vi se taket på kapellet, sedan börjar det fyllas på med regn. År 2014 var vi bekymrade för vattennivån efter en ganska torr höst och nederbördsfattig början på vintern. Jämför de här två fotona. Och titta på datumen! (klicka på foto för större format)

28 dec 2014

 

 

 

 

21 juni 2018

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kväll låg det en större, väldigt upplyst båt för ankar en bit ut. Det visade sig vara en privatbåt från Qatar. Jag undrar om de navigerat fel, de borde väl vara borta vid Elounda, ”Kretas riviera”. Men det är roligt med besök och alla är välkomna. Jag undrar dock om de var iland, imorse var båten i alla fall borta.

En dag på nätet fladdrade det förbi en reklam för en app. Jag hoppade till för den hette Calm och i 15 sekunder kunde man titta på en bild av löv som det regnade på och man skulle inte göra någonting. Appar i all ära, men om man behöver vara engagerad i och uppmärksam på en app för att koppla av – är det då inte något som är fel?

Idag har jag varit på stranden vilket tillsammans med en svalkande havsbris var riktigt njutbart. Slutar aldrig att förvåna mig över att greker absolut ska ha små barn till att bada. Ungarna gråter och skriker, men det hjälper inte. De bärs ut och det sköljs vatten över dem. Låt ungarna sitta i vattenbrynet och stapla stenar eller gräva en vallgrav. Tids nog lär de söka sig ner i vattnet.

Det börjar dra ihop sig till Sverige-resa! Allt är tvättat, städning får vänta, blomvakt anlitad. Det är bara att packa imorgon. Tidig avgång från hemmet söndag morgon. Håll tummarna att allt flyter på så jag inte råkar ut för samma som min vän gjorde i söndags: 11 timmars försening.
Hur det blir med bloggandet under Skåne-dagarna vet jag inte, men jag är hemma i Ierapetra igen 4 juli så då lär jag väl knåpa ihop nå’t.

Ha det skönt och njut av livet! Och Glad midsommar!

PS. Foton finns på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni. Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Magi både här och där

Ibland önskar jag mer magi i min tillvaro. Så’n där som magiker och trollkonstnärer sysslar med. De ber en att tänka på något, t ex en siffra, och vips vet de vad man tänker på. Eller får saker att försvinna för att se’n dyka upp någon annanstans eller i annan form. Fascinerande och märkligt. Jag tänkte igår att om jag tänker väldigt mycket på en viss sak när jag håller på att somna så skulle det liksom vara ordnat på morgonen. Någon skulle ha viftat med ett spö eller skakat ett tjusigt tygstycke eller hur de nu gör. De skulle ju dessutom få flera timmar på sig, det får man väl säga var generöst?
Jag gillar inte att gå i affärer och inte att shoppa kläder, men vissa saker är värre än andra. Det jag önskade var att jag skulle vakna iklädd bikini (och några kilo lättare om det inte var för mycket begärt?). Jag vaknade i samma grå t-shirt som jag krupit till sängs med (och inga kilo lättare!). Ingen magi där inte! Det var bara att ta tjuren vid hornen idag och gå och prova. Ljuset och spegeln hemma hos mig är betydligt mer förlåtande, det är allt jag har att säga.

I dagarna har jag tömt den sista köpta vattenflaskan och kör numera med filter i en bringare. Det är många år se’n jag slutade köpa vatten på flaska i Sverige (fullkomligt onödigt i ett land med ett av världens renaste vatten), men här har jag inte tyckt om smaken. Givetvis är jag bortskämd från Sverige. Mitt främsta skäl är inte att minska mitt bidrag till plastavfall utan att slippa bära hem flaskorna och att använda det vatten som redan finns i kranen. Och det lilla filtret är ren magi – vattnet blir gott!
Kanske inte så smart att börja med detta nu när vi har kris med vattnet. Nu vore det kanske smartare att köpa vatten så att vi inte tömmer reservoaren. Hur man än gör så har man ändan bak…
Angående plastavfall – vi betalar för plastkassar och slutar köpa plastflaskor för att se’n luta oss tillbaka och känna oss duktiga!? Nästa gång du handlar så titta ner i din miljövänliga kasse – hur många varor är plastförpackade? Jag bara undrar.

Traditionella kretensiska stenhus är magiskt vackra. Nyare hus kännetecknas ofta av ljusa pastellfärger som gult, aprikos, rosa, grönt. Nu verkar det ha kommit en ny trend: fler och fler hus kläs med sten av olika slag och i olika mönster. En hel del av de nya stenbeklädnaderna ser dessutom lite konstgjorda ut. Det blir så fel och malplacerat. Ungefär som att klä en mexitegelvilla med korsvirke. Lite sorgligt och inte rätt mot de gamla fina husen. Jag önskar ofta att de kunde tala. Det hade varit magiskt!

Gårdagen

Igår vandrade jag och det underliga var att det redan efter en halvtimme kändes jobbigt. Vi har ju ovanligt varmt för årstiden, men det kändes konstigt på något sätt. Ungefär som om jag gick bredvid mig själv. På eftermiddagen kom förklaringen när jag stannat för att pusta för då mullrade det rejält. Mörka moln kom seglande från Dikti-massivet. Jag önskade att de skulle vänta tills jag kommit fram till bilen. Det känns inte så bra att stå oskyddad uppe i bergen i åska, men de försvann ut över Mirabello-bukten. Synd, för ett skyfall hade varit bra och skönt. Visst, regn ska komma långsamt, men nu är vattensituationen så’n att det kvittar hur det kommer bara det kommer. Fast i måndags fick vi 0,2 mm – ren magi!

Våren är slut nere vid kusten, försommaren har tagit över. Det finns några sista vårskälvningar kvar högre upp. Olivblommorna har börjat vissna vid kusten, högre upp har inte alla olivblommorna slagit ut än. Annars är allt utslaget och de flesta blommorna har tackat för sig. Jag känner mig faktiskt lite lurad på våren. Den kom så tidigt, var alltför varm och hade så bråttom. Om värmen fortsätter att stiga så blir juli-augusti urjäkliga. Bara att bita ihop och se fram emot eftersommaren och hösten. Då andas vi ut, börjar leva igen, de första regnen väcker naturen till liv. Det är en lika magisk tid som våren!

Ibland dyker det upp märkliga saker när man kopplar bort hjärnan och den får jobba på egen hand. Igår var det mycket gammalt som poppade upp, ett tag hade jag nästan min far med mig (han dog 1996) på vägen. Funderade också över firman och kom fram till ett beslut grundat på erfarenhet. Jag kommer inte att vandra fler gånger med någon som inte har rejäla och ändamålsenliga skor. Det står på en del hemsidor hos andra arrangörer att de nekar kund som har olämpliga skodon. Jag förstår nu varför de skriver så. Om inte folk kan tänka själva så får jag göra det åt dem innan det händer någon olycka.

När jag närmade mig slutet och kom i en kurva kunde jag se slutmålet och då slog det mig att faktiska avstånd är ofta längre än imaginära. Kunde det verkligen vara så långt kvar till bilen? Den borde ju nästan stå efter nästa kurva…

Så nära och ändå så långt borta! Där borta i det röda…

…står Panda och väntar!

När jag körde hemåt kom jag att tänka på att nu börjar en period av osäkerhet i trafiken pga turister. Kanske jag borde blogga om trafik i nästa inlägg, en liten ”körskola”!?

Nu väntar en fridfull och, kanske, magisk helg! Ha det gott!

PS. Foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Wow!

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

En ovanlig långfredagsvandring

Igår var det långfredag i den kristna världen, undantaget den ortodoxa delen. Vi har påsk nästa helg så på måndag börjar ”stora veckan”. Det blir lite körigt när de kommer så nära varandra, men jag måste erkänna att mitt ”svenska” påskfirande är det inte mycket med.

Jag vandrade alltså igår och det var ett annorlunda arrangemang. Jag och en kollega (som alltså också leder vandringar) har fått kontakt och det var dags att ge oss ut på en av hennes vandringar. Runt byn, som heter Mirtos, där hon bor, som heter Angela Sturmayr , finns några markerade kortare och lite längre leder. Och det var dags att bättra på markeringarna på Minoan Path.

När jag vandrade i Skåne hade jag ibland en medvandrare, Vi brukade skiftas om att välja och planera. Och jag upplevde samma igår: känslan av att slippa planera och tänka på vart stigen leder. Bara vandra och njuta! Det förvånar mig att inte fler vandrar och att många av de som vandrar gör det på egen hand. Detta är inte smygreklam för mig och min firma, det finns gott om arrangörer här på Kreta och även på andra resmål. Ta möjligheten att få koppla av och bara njuta! Och få mervärde i form av kunskap och information! Och inga sabbade dagar då den vandring du funderat ut inte fungerar – vi har redan gjort det jobbet åt dig!

Vi pratade givetvis om ditt och datt, men hade också tysta stunder. Då och då stannade vi och tog in vyerna. Landskapet mellan Mirtos och Malles är lite speciellt, mycket skiftande, och väldigt vackert. I ett läge kunde jag inte låta bli att utbrista: tänk att det finns de som bara vill vandra raviner när man kan få allt det här!

Vi njöt båda av klarblå himmel, ingen Sahara-damm i luften. Kände nästan inte igen himlen efter alla sanddisiga dagar. Många fina gröna nyanser i naturen i och med att träd och buskar har kommit olika långt med löv och blad. Några orkidéer fick vi se, men jag är fortsatt fascinerad av alla de små, små växterna. Det är artrikt och varierat. Små finurliga konstruktioner och de vackraste, skira blommor. Fåglar kvittrade och från och till hördes ett entonigt surrande från bin. Fjärilar och cikador och andra insekter kryssade runt i luften. Man får inte glömma att titta uppåt! En stor gam seglade på ganska låg höjd över oss. Mäktigt! Plötsligen kom en stor flock gamar. De låg på olika höjd och segelflög. Otroligt skickliga och det ser både rofyllt och kraftfullt ut samtidigt.

Men allt är inte bra. Blommor som ska blomma om cirka en månad är igång, det är otroligt torrt. Våren är tidig efter en alltför mild vinter som bjöd på väldigt lite nederbörd. I stora dammen utanför Ierapetra syns inte bara kapellet som annars är under vatten utan marken som kapellet står på. Angela berättade att hon upplevt någon liknande vinter och då blev april och maj något regniga. Vi håller tummarna!

Leden gick i blandad natur så först en ringlande stig mellan olivlundar för att lite senare gå genom ett öppet landskap med nästan vinröda stenar i ett landskap som påminde om öken- eller månlandskap. Man blir aldrig uttråkad i naturen eller i det kretensiska landskapet!

Inspirerande och lärorikt att vandra med någon som bott här en längre tid och lett vandringar under många år. Jag fick se en alonia (tröskningsplats) så nu måste jag se mig om på mina vandringar om jag kan hitta fler. När jag ser grottor tänker jag oftast på motståndsmän, folk som gömmer sig undan någon fara eller lider av spetälska. Nu har jag sett mitt första herdeskylskåp! Ja, inte ett där man förvarar herdar, alltså, utan där de kunde förvara mat, slaktade djur osv tills det var dags att gå ner från berget med getflocken. Antagligen har jag sett flera tidigare, men inte känt till att grottor användes på detta sättet.

 

Och jag har äntligen på foto fångat en get uppe i ett träd! Har aldrig hunnit få upp kameran innan de hoppat ner, men den här jeppen stod snällt kvar och tuggade.

Efter 5 – 5,5 timmes vandring var vi tillbaka vid bilen. Varma och nöjda. En härligt avslappnad dag.

Imorgon ska vi i ”utlänningsgänget” fira påskdagen med söndagslunch i den charmiga bergsbyn Monastiraki. Ska bli trevligt och garanterat många skratt. Ser också fram emot en ganska hektiskt ”stora veckan” och påskfirandet nästa helg!

Ha en skön fortsättning på påsken!

PS. Foton på min flickr-sida!

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sväva bland moln och perfekt landning

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vada i naturrikedom

Igår gav jag mig ut på en av mina mest krävande vandringar. Vanligen går man upp i bergen, vandrar där i mer eller mindre kuperad terräng och sedan ner från bergen. Denna vandringen går upp och ner i stort sett hela tiden, det finns väldigt få och korta ”vilosträckningar”, dvs mer plana avsnitt. Totalt tog det 7 timmar och benen är alltid lite stumma på slutet trots att de är bergsvandringsvana. Varför utsätter sig människan för detta, undrar du kanske. Ja, jag ser det ju inte som att utsätta mig och lönen för mödan på denna vandringen är så stor eftersom den gör våren rättvisa och omvänt.
Och jag kan lugna den som planerar att vandra med mig att denna vandringen ligger på hyllan ”privat” ute på vandringslagret!

Vi börjar från början som är söder om Amiras. Jag har bloggat om detta tidigare, det är ett område där jag alltid känner en väldig respekt och vördnad. Det var här som ett 20-tal byar totalförstördes av tyskarna under andra världskriget i Viannou-massakern. Det finns ett fint minnesmonument vid stora vägen, men det är inte där jag börjar utan i den lilla byn Vachos.

Morgonen var solig och vindstilla. Fåglarna förde ett väldigt oväsen, kanske de försökte rensa struparna efter all Sahara-damm. Jag hörde en getklocka, en såg och två korpar kraxade uppe i skyn. Det var som om tiden gjort halt och jag var ensam i världen.

Ingen vacker syn, men ett fiffigt sätt att se till så att plast inte far omkring. Och alltid ha en påse till hands!

Jag vandrade i tisdags på nordsidan och igår (fredag) alltså på sydsidan. Jag skrev i förra inlägget att jag hoppades att våren skulle lugna ner sig, den är tidig och har bråttom. Den har inte lyssnat på mig, tvärtom! Kan det vara så att locket av Sahara-damm och den instängda värmen därunder skapar en miljö som liknar växthusklimat, tro. Jag kom hela vandringen att förundras över hur många blommor som är igång och hur vackra sluttningarna är. De skiftar i gult, vitt, rosa och grönt. Många vårblommor är gula, det är otroligt så många gula nyanser det finns. Och allt det gula på marken och solen i skyn gör att det liksom blir vår från alla håll. Det går inte att värja sig.

Vårvandring betyder också att sakta ner och vara observant. Visst är det roligt att hitta orkidéer och andra blommor, men jag tjusas av de som finns närmast marken. Små, små blommor i alla möjliga färger och former. Jorden är torr och de skuggas av större växter, men de ger inte upp och de är många!

I olivlundarna beskars träden och kvistarna eldades upp. Någon bil körde om, en stor hjord får och getter drevs nerför en sluttning till bättre bete. Vid lilla klostret, där jag träffade prästen Zakarias när jag vandrade förbi i december 2016, höll två personer på att ordna i och vid pilgrimshuset. Undrar om det kan vara inför påsken?

 

Det blev något av en hundvandring. Först tre hundar som hoppade ner från ett flak, men gamla mor fick tag i en gren och motade iväg dem.
Så passerade jag en olivlund och plötsligen hörde jag små klockor. Två unghundar hoppade upp på mig och hälsade glatt. Jag blev inte riktigt lika glad som de var och sa ”Oxi!” (nej på grekiska) några gånger högt och tydligt. Då vaknade husse som höll på att beskära träd och kallade på ungdomsligisterna. Jag slappande av, men snart hördes klockorna igen! Givetvis var det roligare med en främling som dessutom rörde på sig än en tråkig husse som inte brydde sig. Så de följde mig en bit, men nu höll de sig på marken.
Jag slog mig trött ner på en sten för att dricka lite vatten. Då hörde jag steg bakom mig, vände mig om och där kom en väldigt stor schäfer. Och bakom hördes skall från en unghund som var modig ”på håll”. Den stora schäfern ville bara slicka mig i stort sett överallt plus ryggsäcken plus vattenflaskan….då fick jag nog, packade ihop och fortsatte.
Nästan framme i byn och på vägen stod en pick-up med en av de största hundar jag sett här nere. Min blick letade snabbt – var är ägaren? Han stod och pratade vid en annan bil. Bara att lita på att han hade ett öra hos sin hund. Som hoppade ner och skällde. Då vaknade husse så jag kunde gå förbi.

Och mitt i vandringen, när jag bytte till shorts, kände jag det tydligt och det gick nästan att ta på: vädret slog om. Det kom fler moln, luften blev kyligare och det kom en svag vind. Tänk, så lite vi styr över. Jag var nöjd, jag fick min temperatursänkning.

Om man (som jag förr) är vårtrött, tycker illa om alla ”måsten” och människor som plötsligen är sprudlande och löjligt glada så slå dövörat till och följ istället naturen genom våren. Där blir det inte vår över en natt, där har allt sin tid och det ena avlöser det andra lugnt och fint. Här nere har vi nu 2 fina månader att se fram emot. Det är ett överflöd och enormt prunkande, men utan att vara påträngande. Jag tillåts njuta i lugn och ro. Det är gott. Och våren blir rikare och längre. Och den bryr sig inte om vilket humör du är på, det finns inga ”måsten”.

När jag kom till bilen kändes det som om jag vadat runt i massvis med vår! En skön känsla av rikedom och generositet som krupit innanför skinnet, letat upp själen och sagt ”gläds du lilla människa!”. Naturen sviker aldrig, den snurrar på som vanligt. Om och om igen. Det finns en trygghet i det. Som vi kan vila i.

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida! Titta riktigt noga på biet – ser du den nektar han lagt i sin påse på benet? DS.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Lugn och fin dag som kunde slutat med mord…

Alla människor pratar väder. Det sägs ibland att det är typiskt svenskt, men alla jag träffat från alla möjliga och omöjliga länder pratar väder. Och det vore väl konstigt annars eftersom vädret formar vår tillvaro. Vi har under några dagar levt under ett lock av Sahara-damm. Under locket blir det äckligt varmt eftersom luften inte kan ta sig någonstans. Som att stå i en tryckkokare. Det går ut dammvarning och uppmaning till de som har luftvägsbesvär att stanna inne.
Jag såg på nätet en dag att någon förtjust utropade att så härligt vi hade det på Kreta, det var ju 25 grader! Temperatur säger inte mycket om vädret och på denna stora ö är vädret väldigt olika mellan olika delar. Använd gärna meteo.gr! De har väderstationer över ön så där kan du se prognos och statistik för olika orter. Undrar du hur den fungerar så hör av dig, jag förklarar gärna men inte här i bloggen.

Igår var jag för första gången hos privatläkare. Jag ringde på förmiddagen för att boka tid, men så går det inte till. Man går dit under hans öppettider och sätter sig i väntrummet. Jag såg fram emot att han skulle fixa mitt öga som jag haft lite bekymmer med sedan december. Goda nyheter tyckte herr doktorn: ingen skada och ingen sjukdom utan en åldersförändring. Jaha, undrade jag, vad gör vi åt det? Svaret var att det finns inget att göra utan detta kommer jag att ha resten av livet. Det var lite av en chock och när jag gick hem var jag tacksam över att jag planerat vandring idag. Egentligen för att försöka komma bort från dammet, men nu hade jag något som behövde smältas. Vandring låter tankarna jobba på egen hand och naturen är en stor, läkande famn.

Uppe i bergen blåste det och luften var betydligt bättre än nere i sta’n – skönt! Jag vandrade till liten by där det finns ett litet kafenio. Om du är i Grekland så tänk på att även kafenio i små byar serverar mat. Och vilken mat! Men du får ta vad huset har just den dagen. Jag beställde bondsallad/lantsallad (vi turister kallar den ”grekisk sallad”). På landet tar man vad som är moget just nu och vad som finns hemma. Den är alltså aldrig likadan så det finns ingen ”äkta grekisk sallad” mer än att basen är tomater och gurka.
Tzatsiki fanns inte idag, men han hade en oströra som han påstod var ”spicy”. Det var den inte utan väldigt smakrik och god. Aldrig ätit något liknande så det var nog mor i husets eget recept. Jag fick också in något som liknade ostpajer, men det var annan deg. De har riktigt varma och jättegoda!

Byhus till salu! Intresserad? Tips: börja med att reparera ytterdörren…

På kafenio satt en gäng karlar och några kunde inte låta bli att titta nyfiket på den där vandrerskan. Gör mig absolut ingenting, kanske jag förgyllde någons dag, vem vet. Jag lyssnade och försökte fånga upp lite grekiska, men hastigheten, kretensiskan och tandgluggar gör det svårt. En del ord kunde jag urskilja, kändes riktigt bra. Jag blir bättre och bättre, det finns hopp.

Mars är en månad då vintern kan slå tillbaka innan den slutligen drar sig undan så våren har bara startat. Men den har alldeles för bråttom så jag hoppas att vi kan få lite kylig nordöstlig vind några dagar. Det kommer fler och fler blommor. Mimosan, mandelträden och vildpäronträden är så vackra. De gula buskarna (som inte är ginst – den blommar senare i vår) har också börjat och snart kommer bergssluttningarna att skifta i gult.

Vid ett av mina rastställen, ett kapell, stod det en VANDRARE! Jag hoppade till, blev så förvånad. Han pausade med cigg och bredvid honom stod ryggsäck och stavar. Vi började prata om lite allt möjligt och så säger han:
– Jag kommer från Italien och ska försöka bo på Kreta. Tänkte organisera vandringar.
En konkurrent! Kan man slå ihjäl en människa med en vandringsstav? Ingen skulle någonsin få veta…
– Jag tänker erbjuda kartor och gps-kordinater.
Aha, ”självguidade” vandringar! Då har vi inte alls samma kundgrupp. Staven kan stå kvar.
Han berättade vidare att han nog ska bosätta sig i Istron för där finns turister. Jag hade inte hjärta att upplysa honom om att riktigt så enkelt är det inte och jag tror inte han hittar sina kunder på en badturistort. Färgas mitt omdöme om vad jag tycker om Istron? Givetvis, där skulle jag inte vilja bo. Jag fortsätter att hoppas på att fler vandringssugna ska hitta till Ierapetra.

När jag närmade mig bilen (som i dessa dagar inte är blå utan gulröd av Sahara-damm, stackarn) vällde det svarta moln över bergen. Dags att bege sig hemåt!

Nu rullar det in! Och bakom mig lyser solen.

Körde förbi vår damm som nu är torrare än någonsin. Har du någon gång upplevt vattenransonering när du varit på semester? Det har jag. Det är lite bökigt, men inte världens undergång. Men det ska jag berätta om en annan gång!

Nu borde jag kanske ladda upp foton till min flickr-sida, men det får vänta tills imorgon. Dags att sno ihop lite middag. Ha en skön kväll!

PS. Om jag smält beskedet om ögat? Jodå, det har jag. Det kommer att påverka bilkörning o likn längre fram, men det är inte dags att beställa ledhund än! DS

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Utflykt med vandring. Eller tvärtom.

Ur led är tiden! I fredags trodde jag inte mina ögon, men jag fick det bekräftat igår: mimosan blommar! Det är ungefär 2 veckor för tidigt. Nu hoppas jag att vi inte får en kort, intensiv vår utan att det kommer lite kyla som lugnar ner.

Efter min vandring över berg på Alla hjärtans dag läste jag att vid luftrörskatarr ska man ”undvika fysisk ansträngning”. Jaha, det kan jag väl göra för att bli helt frisk snabbt, men vad ska jag ta mig till när resten av kroppen ropar ”Ut! Natur! Vandring!”? Funderade över var det är så plant som möjligt, men då skulle det bli promenad eller långpromenad vilket inte var intressant. Så gick det upp ett ljus: Lasithi-platån! Kan kombinera vandring med utflykt, det blir perfekt.

Lasithi-platån är Kretas största platå och den bär på mycket historia. Om man sett foton på de vackra möllorna som pumpade upp vatten blir man besviken för de finns inte längre. År 1987 hade jag förmånen att få se platån med möllor och det var som ett vitt hav! Otroligt vackert mot den gröna platån och de gråblå bergen runt omkring. Jag läste för två år sedan om ett projekt med syfte att återinstallera möllorna av miljöskäl, men det syns inget uppe på platån. Längs den väg som går runt platån är byarna tyvärr ganska märkta av turism. Jag har vandrat den vägen och det var ingen höjdare. Denna gången tänkte jag istället vandra inne på platån där det finns ett väldigt fint nät av småvägar.

Väntar på att få tjänstgöra!

Vid Límnes började klättringen upp längs den vackra vägen i dramatiskt landskap med fina vyer. Väl uppe parkerade jag vid klostret Kristallénias och vandrade in på en liten väg. Platån badade i solsken, det var vindstilla och tyst. Dikti-massivets snöklädda toppar avtecknade sig tjusigt mot en blå himmel. Ganska snart upptäckte jag att det var väldigt vått i markerna, inget vårbruk än så länge. De har fortfarande nattemperaturer kring 0. På morgonen, vid 7-tiden, denna fredag var det -1,2 gr. Här uppe växer inte olivträd utan det är traditionellt lantbruk som gäller. Lite aktivitet såg jag under dagen. Kålhuvudsplockning (alltså det som plockades och inte de som plockade…), beskärning av fruktträd och sprida gödning (till fots). Givetvis också några fårhjordar med tillhörande herdar med hundar.

 

Platån är plattare än en skånsk slätt, men på sätt och vis påminner den om Skåne. Inte mycket vintergrönt och träden avtecknade sig som mörka skelett. Det kändes som att åka ungefär 3 veckor bakåt i tiden. Våren kröp försiktigt längs marken med små blommor, men annars höll vintern fortfarande sitt grepp. På mandelträden blommade några förlöpare försiktigt och de var antagligen utskickade av de övriga för att checka läget. Fåglarna kvittrade glatt så kanske de kände vår i luften.

Fler och fler moln kom från sydost. Jag tror inte att Dikti-massivet någonsin blivit så fotograferat som det blev av mig. Det ändrades hela tiden! Molnen och solen lekte med bergsformationer och snö. Allt eftersom det blev fler moln blev platåns hela inramning en bioduk. Solen träffade ett kapell eller en by – pang, nästan bländande. Så skiftade det och en bergssluttning blev solbelyst. Strålarna letade sig in i olika skrevor och skuggor skapades. Då framträder vackra mönster och man undrar hur berget kunnat formas så. Och plötsligen försvann en topp in i ett moln. Jag skulle kunna sätta mig ner mitt på platån och bara bli underhållen resten av dagen.

Det blev en speciell stämning av att vara så nära byar, men vistas i tyshet och stillhet. Som om tiden hade stannat. Eller som om jag fått ynnesten att uppleva lugnet före stormen, dvs när traktorerna sätter igång med vårbruket. Det gjorde verkligen gott för själen.

Lasithi-platåns motsvarighet till ”Ensamma trädet” i Rörum, Österlen! (se Mandelmanns gård på tv4!)

När jag efter 4,5 tim kom tillbaka till klostret kändes det lite snopet att det redan var slut. Det beror väl på att jag här nere är mest van vid kuperad terräng.
Jag gick in en sväng på klostret Kristallénias och såg mig omkring. Lite ovanligt kloster med både små hus och en länga med celler. Var nere i ett litet, litet kapell. Jag såg inte en människa och klostret gav mig inte samma ro som kloster, kyrkor och kapell brukar göra.

Jag hade kört i cirka 10 min då himlen öppnade sig och åskan kom. Hade bestämt att köra ner vägen mot Malia som bjuder på otroliga vyer, men de försvann i de mörka molnen. Och haglet som la sig vid vägkanten.
Tips: Kör du här så stanna vid klostret Panagia Krasis och gå in i kyrkan. Du kan få se någon stå där invirad i de heliga kedjorna, jag vet inte om de är läkande eller vad. Lite längre ner kan du välja mellan att köra in om byn Krasi, men tänk på att det är ett inferno under sommaren med alldeles för mycket trafik och folk i den lilla, lilla byn! Parkera utanför och gå in eller ta inte av mot byn utan fortsätt rakt fram.

Kom ner till Malia och körde fel som vanligt, men hittade snabbt rätt. Och sedan var det full fart hemåt. När jag svängde höger i Pacheia Ammos mot Ierapetra kom solen. Ierapetra levererar – som vanligt!
En härlig dag som visade sig bli en bra början på en fin helg.

Fler foton från dagen finns på min flickr-sida, bl a underbara Dikti-massivet.

Jag hoppas få ihop en nyhetsbulletin i nästa blogginlägg. Ha en skön vecka!

Pågående erbjudande på vandringsvecka bokad senast 31 mars!