Då och då är det nyttigt och bra att titta i backspegeln. Jag har alltid haft svårt för dem som predikar att man bara ska se framåt, vara på väg framåt, inte se tillbaka. Jag är övertygad om att vi alla, eller i alla fall jag, är summan av då – nu – sedan. Att inte se bakåt är för mig att plocka bort en bit av sig själv, förneka den t o m.

Jag är inte lastgammal eller ens gammal än, men jag kvalar så klart in i sjoket ”äldre”. Det har blivit nästan ett skällsord att kalla sig för äldre, men det är det jag är. Jag har tyckt om alla mina åldrar (fast två av dem var inte så kul vid närmare eftertanke) och vilar tryggt i mina 67 år, snart 68. Det finns de som säger att ”ålder är bara en siffra”. Jag blir så förbannad för jag är fasen ta mig mer än en siffra! Mina år har gett stora portioner av erfarenheter, kunskaper, skratt, tårar, tristess, förtjusning, livsglädje, sorg och en massa annat. Skulle det bara vara en siffra!?
Så har vi dem som kvittrar ”man är inte äldre än man känner sig”. Jisses! Det finns da’r då jag känner mig som 95 och andra då jag känner mig yngre än mina år. Om man nu måste gradera i år. För mig handlar det mer om att vissa da’r är tyngre medan andra är lätta som fjädrar. Och de flesta ligger nå’nstans mitt emellan.
Vi har ytterligare några som uttalar: ”man är inte äldre än man gör sig”. Visst, man kan gå omkring och tycka att man är 25, klä sig och uppföra sig därefter. Var och en efter sitt tycke. Men jag är 67, snart 68, och njuter av det. Det är min stil, min filosofi.

För varför inte njuta av de år man har lyckats skrapa ihop? Det finns gott om människor i världen som inte når min ålder. Eller inte har min hälsa. Eller har haft ett bra liv i en bra del av världen. Jag menar inte att de som har det sämre än jag ska ha det för att jag ska må bra. Jag menar att jag skulle skämmas om jag inte var medveten om att alla inte är så lyckligt lottade som jag. Och det ska jag banne mig aldrig glömma, alltid vara tacksam över.

Tid är ett lustigt fenomen. Upplevd tid, alltså. Jag kan tycka att det är inte så himla längesen jag började skolan, men det är ju jättelängesen när jag minns vad som hänt därefter fram till nu! I år är det 61 år se’n, men det kan ju inte räcka med tanke på allt som hänt i mitt liv, allt jag upplevt. Hur kan det få plats på så få år? Så få som samtidigt känns nästan som en evighet?
År 1996 dog min far hastigt och det känns som om det var längesen, men ofta känns det som om det var inte så längesen. Kanske ifjol. Över huvud taget är många människor, nu levande eller döda, ”med mig” fortfarande. För det är ju så att alla vi möter som vi blir berörda av lämnar spår i oss.
I september 1977 började jag på mitt första riktiga jobb (alltså inget sommarjobb). Se’n rullade det på med roliga och mindre roliga arbetsuppgifter, härliga och mindre härliga kollegor, bra och mindre bra chefer. Och perioder med spännande vidareutbildning och några arbetslöshetsperioder. År fulla av händelser och upplevelser! Ja, jisses.

De där åren går och jubileum av olika slag blir milstolpar. Tillfällen att stanna upp och reflektera. Födelsedag är givetvis ett så’nt tillfälle. Men det finns andra!
– i maj 1986 satte jag min 38:a på Kreta för första gången. I år 40 år senare! Jag hade besökt Grekland tidigare och det var alltså dags för Kreta. Reste med Fritidsresor, landade i Chania och i en halvfull buss transporterades vi till Paleochora. Byn var då annorlunda än vad den blivit. Jag var på återbesök i månadsskiftet november–december 2010, men har kvar i mitt minne ”mitt” Paleochora.
Året efter ville jag till den andra delen av Kreta så då gick resan till Ierapetra med Vingresor. Resten är historia som man säger. Sedan dess har jag sett och upplevt mycket runt om på ön och har massor kvar vilket är fördelen med en stor ö.
Jag har besökt andra delar av Grekland, andra länder, bott utomlands en tid på 90-talet, haft ett uppehåll från Ierapetra och Kreta på ungefär 8-9 år men det hjälpte inte. ”Min plats på jorden” kallade mig tillbaka för semesterveckor, längre vistelser och slutligen permanentboende. Som det kan bli! Det kunde jag inte föreställa mig då på 80-talet.
– den 28 april i år hade jag bott här i 12 år, det längsta jag bott på en adress i mitt vuxna liv. Hur har åren varit? Blev det bra? Blev det som jag önskade? Hur länge kan och vill jag bo kvar?
– det första blogginlägget åkte ut på nätet den 9 september 2013. Det var bara ett kort om premiär och vart skulle det leda. Då trodde jag väl inte att jag skulle fortsätta vara igång nästan 13 år senare! Och inga planer på att sluta skriva.
– i maj 2008 sa en kretensisk vän till mig att ”varför lägger du inte ut dina foton på flickr? de är ju bra!”. Jag hade aldrig hört talas om Flickr, gick in och tittade, tyckte om vad jag såg och laddade upp mitt första foto den 19 juni 2008 (ett gammalt foto!). Visst finns det foton som jag inte skulle ha laddat upp idag, men sortera…nja, det vore ett Sisyfos-arbete. Det är för många foton att gå igenom. Jag fortsätter för jag gillar Flickr. Det är en enorm, mångsidig och varierad bildbank och man måste inte vara fototekniskt duktig eller proffs för att dela sina foton. Så i juni i år är det 18 år se’n jag laddade upp det första fotot! Det har blivit några stycken genom åren. Och fler blir det även om jag är mer restriktiv med vilka som får äran att visa upp sig.

Vi vet alla vad det här ljuvliga och härliga livet är på väg. Ibland sägs det att ”man vill inte dö nyfiken” och ska därför se till att göra allt på listan. Jag hoppas att jag dör nyfiken! Liksom mitt i en mening, ungefär ”inte nu! jag ska ju…”. Listan får aldrig bli tom, livslusten och nyfikenheten aldrig ta slut. Se’n vet vi ju också alla att det gäller bara så länge man är fysiskt och mentalt ok. Men så länge knoppen är med finns det saker att upptäcka – de behöver inte vara stora eller märkvärdiga i andras ögon.

Ha en bra fortsättning på veckan! Var rädd om dig och andra!