Etikettarkiv: död

Jubileum, historia och minne

6 svar

Jag tänker knyta an till mitt förra inlägg (som du hittar här) där jag bl a skrev att ”Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse.”. Jag har nämnt den i tidigare blogginlägg när jag vandrat i området: Viannou-massakern.

Är du medveten om vad det är för jubileum i år? Jag var det inte förrän för några dagar sedan. Jag tittade på Britain’s got talent när gruppen D-Day Darlings Choir gjorde entré. De hyllar med tidstypiska sånger alla som deltog i 1:a och 2:a världskrigen. Här valde de en från 2:a världskriget:

Vi var ju inte riktigt med under de två omvälvande ”händelserna” som drabbade Europa under 1900-talet – de två världskrigen. I år är det 100 år sedan första världskriget slutade, närmare bestämt 11 november 1918. Vi delar inte deras minnen, men vi är en del av Europa. Och vi tycker så klart att det är viktigt att minnas för Europas historia är en stor del av vår historia och varför vi och vårt land är som de är.

Tillbaka till Kreta. Ön var en av de platser där tyskarna var väldigt grymma under andra världskriget. Det talas ofta om Slaget om Kreta i maj 1941. Det var dramatiska dagar då tyskarna trängde tillbaka de allierade som fick lämna ön. Men hur gick det se’n?

De allierade smög tillbaka till Kreta i omgångar och lierade sig med kretensarna som hade kunskap om landskapet och de allierade hade ammunition mm. Motståndet var hårt och smart vilket retade och irriterade tyskarna. På våren 1944 kidnappades en tysk general, Kreipe, som fördes bort från Kreta till Egypten plus några andra händelser som tillsammans förolämpade tyskarna och gjorde dem vansinniga!

Men det var inte Kreipe som skulle ha kidnappats utan en annan figur vid namn Friedrich-Wilhelm Müller. Han var dock bortrest vid kidnappningstillfället. Varför ville man kidnappa honom?

Friedrich-Wilhelm Müller var general i den tyska armén. Under 1:a världskriget var han infanterisoldat, stannade kvar i armén och steg i graderna. Han fick utmärkelser, bl a riddarkors, 1941 och 1942 som befälhavare för styrkor som stred österut. I augusti 1942 blev han befälhavare över en division i Grekland (och hade andra positioner). Nu startade han en karriär som en mycket brutal person ansvarig för flera grymheter mot den grekiska civilbefolkningen.
År 1943 ledde han de tyska styrkorna till seger över de italiensk-brittiska styrkorna på Tolvöarna (Dodekaneserna). Drygt 100 italienska befäl sköts ihjäl och las i en massgrav på Müllers order då de vägrade gå över till den forna allierade parten Tyskland.
Müller hade gjort sig känd som en brutal och grym person och skulle därför kidnappas, men han var som sagt inte på plats. Tyskarna hade redan gjort sig kända för att bränna ner hus, skjuta både civila och motståndsmän och andra attacker. Kidnappningen av Kreipe och anfall med brittiska amfibieplan som slog ut ammunitionsförråd mm (ingick i en plan som involverade att inta Sicilien, men det är en annan och mer omfattande historia) samt en attack på tyska soldater utförd av motståndsman Bantouvas och hans män höjde temperaturen ytterligare och i augusti 1944 beordrade Müller hämndaktioner som blev kända som massakerna i Vannou, Anogia, Damasta och Kedros. Müller levde upp till sitt smeknamn Slaktaren på Kreta.
År 1945 var Müller befälhavare i öst där han gav upp och överlämnade sig till Röda armén. Nu skulle han kunna försvinna i ett svart hål, men så blev det inte. Han ställdes inför rätta i Grekland, anklagades för diverse brott mot mänskligheten och dömdes till döden. Han sköts den 29 maj 1947 – samma datum som tyskarna invaderade Kreta 1941.

Viannou-massakern

Den 13 september kom cirka 2 000 tyska soldater till ett 20-tal byar (öster om Ano Viannou – väster om Ierapetra). De intygade att allt var lugnt, ingen fara. Några som flytt upp i bergen återvände hem. På morgonen den 14 inleddes aktionen som höll på i tre dagar. Byarna utsattes för en ”massutrotningskampanj” av alla män över 16 år, övriga skulle arresteras. Hus brändes (ibland med människor inlåsta), folk sköts, soldaterna plundrade och stal, förstörde gröda osv. Det verkar inte ha funnits någon brist på metoder som kunde användas. Barn, handikappade och gamla sköts också. Ingen fick återvända till sin by och döda fick inte begravas. Några av de som lyckades fly tog sig upp till Viannou-platån där de några dagar senare hanns upp och sköts.

Massakern sägs vara den största räknat i antal döda under axelmakternas ockupation av Grekland. När jag vandrar här funderar jag över hur det känns att leva i ett område där det finns ständiga påminnelser om det som hände. De människor jag möter – hur många i deras familjer, släkt och vänskapskrets fick sätta livet till? I det lugna, gröna, vackra landskapet är det svårt att föreställa sig skottlossning, brandrök, skrik och skräck.
Och hur blev det efteråt för de som höll i yxan? Hur lever man vidare med sådana minnesbilder?

Idag finns ett vackert minnesmonument utanför byn Amiras där det den 14 september varje år hålls en minnesceremoni. I varje by som drabbades finns minnesstenar över de som dog i massakern.

Ett annorlunda minnesmonument är fem husskelett. Grekiska staten hjälpte invånarna att bygga hus så de fick nya hem, men dessa fem blev aldrig färdigställda.

Till sist

Det är viktigt att minnas, viktigt att lära. Men ibland kan jag förlora tron på den fantastiska varelsen ”människan”. Det som händer i krig, grymheter, terror och annat elände borde aldrig upprepas, men istället för att lära och ändra på sig satsar vi stora pengar på ännu effektivare vapen, ännu mer tekniska finurligheter för att ta död på vår egen art. Visst är det sorgligt?

Det som förenar är viktigare än det som skiljer. Lösningar större än konflikter.

Ha en bra vecka!

Källor:
– wikipedia
– http://krigochhistoria.blogspot.gr/2015/06/
– http://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/tysk-general-blir-bortford
– https://www.cretanbeaches.com/en/history-of-crete/museums/historical-museums-and-collections/monument-and-museum-of-german-attrocities-in-viannos
– informationstavlor i området

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Tomrum. Fast egentligen inte.

15 svar

Idag har jag varit lite melankolisk, nästan lite sorgsen. Det är uppbrott och förändring i luften. De pensionärer som jag umgås med ger sig iväg över sommaren till sina hemländer. Många av mina grekiska vänner går in i sin allra intensivaste jobbperiod och har varken tid eller ork att diskutera i lugn och ro.

Imorse gick jag min morgonrunda och när jag svängde runt dagishörnan in på strandpromenaden tittade jag ner mot stranden och havet. Kom ihåg när Harry och Sophie gick där på sin morgontur nummer 2. Du minns väl Harry? Jag har skrivit om honom i flera inlägg varav detta var det första. Han satt med dörren öppen så snart det blev varmt och då brukade vi prata en stund när jag gick förbi hans hus. På vintern sågs vi nästan inte alls. Jag blev inbjuden på hans födelsedagsfest i augusti ifjol vilket jag blev väldigt glad för.
Så började han ramla ifjol somras. Och i oktober började han prata om Sophie och veterinär och djurkyrkogård. Jag var i Sverige i november/december och i januari så vi hade ingen kontakt. I februari fick jag veta att Harry inte kunde klara sig själv längre, två av hans barn skulle komma och hämta honom till England. Dit han inte ville. Han hade antagligen haft några mindre hjärnblödningar eller stroke eller 10-attacker eller vad det nu heter. De var nog orsaken till hans fall och inte mattkant och knäna som han trodde. Det senaste jag hörde för ett par veckor sedan var att han nu är inlagd på sjukhus.
Det är så tomt och tyst vid Harrys hus. Jag saknar hans underbara humor.

Min mor säger ibland om en person att ”vi kände varandra i ungdomen”. Och så finns det ju ”svärmeri”. Det låter lite högtravat, men också fint. Livet har ju olika perioder. En som jag svärmade med i min ungdom har gått bort i vår. Två år äldre än jag. Det stämmer till eftertanke. På 40 år hade vi bara en mycket kort kontakt för några år sedan. Du vet, så’n där uppdatering. Vad gör du, var bor du osv.
En som en gång stått mig nära och lämnade många glada minnen, då blir det tomt.

En vän här i Ierapetra ska flytta i sommar till ett annat land och är alltså inte kvar när jag kommer tillbaka. Jag förstår varför de ska flytta, finns försörjning på annan plats så får man ge sig iväg. Vi har samma humor och behöver ibland bara säga halva meningar för den andra förstår direkt.
Vi är så på samma våglängd att det kommer att bli tomt.

I nästa vecka lämnar jag alla människor här för att åka till Sverige. Där ska jag stanna i 2 månader vilket känns väldigt märkligt. Då får jag möjlighet att träffa alla människor där.
Människor här och där lämnar inte riktigt, de bara checkar ut en stund.

Människor kommer och går i våra liv. Det känns tomt när de lämnar, men lämnar de oss någonsin? Är det inte så att alla man mött lämnat något kvar. Det är svårt att bara passera varandra. Det kan vara en lärdom som vi fick, glädje, gråt, förtroende, sår, sorg, visdom. Med mera. Vad det än är så har det format oss till de vi är idag. Alla har en del i oss. Vi har en del i varandra.
Så när någon lämnar oss blir det inte ett tomrum. Ingen möter andra oförmärkt. Det finns alltid något kvar.

PS. Håll tummarna hårt för Grekland imorgon!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Erbjudande på hemsidan!!!