Jag har länge haft ett öga till vägen mellan Katharo-platån och Lasithi-platån. För några år se’n gick jag en bit upp och såg att grusvägen var i väldigt skiftande kondition. För ett tag se’n frågade jag i en Facebook-grupp om det är möjligt att köra vägen med en vanlig bil. Jag fick flera kommentarer och alla avrådde. Ok, då får jag väl vandra den! Men den är 1 mil lång i bergigt landskap, så det skulle bli 2 mil totalt för att återvända till Panda. Ingen bra idé i okänd trakt. Jag siktade in mig på Google Maps på en utsiktsplats och ett kapell. Det skulle visa sig att satellitkartan lurat mig lite när det gällde avstånd och höjdskillnad.
På vägen upp till Katharo-platån låg en hög getter i godan ro på vägen som vanligt. Flytta på sig? Nä, på sin höjd skicka en nonchalant och lite överlägsen blick. Efter mig kom bl a en pick-up och då reste sig en get och lämnade vägen. Hör de skillnad på motorer? Trodde geten att det var herden?
Jag startade på Katharo-platån och började vandra uppåt. Den första biten går nära Havgas-ravinen vilket ger ett dramatiskt och vackert landskap. Platån ligger på 1 150 m ö h och jag var ungefär 200 m högre som mest. Det ger givetvis en speciell känsla av att verkligen vandra i bergen och vyerna är oslagbara. Här är jag dessutom nära Spathi, högsta toppen i Dikti-massivet. Jag såg ner på de lägre bergstopparna, dalarna, skrevorna och de mindre raviner. Härlig känsla! Här och där gömmer sig små miniplatåer eller kanske man kan kalla dem bergsgläntor:
Vädret var perfekt. Tunna molnslöjor, solsken och lätt bris då och då som svalkade gott. Vinden snurrar ganska bra i bergen och förstärks ibland i grytor och dalar. Senare på da’n var det fler molnslöjor som solen gömde sig bakom. Kändes nästan som om det skulle bli regn. Bergen i fjärran, bl a Psiloritis topp, gömde sig plötsligen i dis. Viktigt att veta och tänka på är att uppe i bergen kan vädret slå om snabbt. Det hände inget denna gång, men nå’t var definitivt på väg.
Jag kom upp till utsiktsplatsen och insåg att det var där jag vände för några år se’n. Det är en riktig aha-upplevelse att se Lasithi-platån öppna upp sig.
Här syntes så tydligt det där lilla berget eller kullen som är utslängd på platån och som gör att många missar delen bakom, dvs närmast mig med de två gamla dammarna:
Platån är Kretas största och fick sig en rejäl käftsmäll av ovädret i början av oktober. Lite senare kom ännu mer regn, så i stort sett hela potatisskörden gick åt fanders. Nu ser det ut som om vattnet sjunkit undan, men hur vattensjuk är marken, tro. Och full med lera – fast det kanske är bra, en sorts jordförbättring.
Jag fortsatte och vägen är verkligen märklig. Silkesfin på vissa sträckor som avlöses av sträckor där man skulle vara tvungen att ta bilen på ryggen! Så här långt upp saknas undervegetation nästan helt utan det är fullt med klippblock och stenar. Lite trist, tycker jag, men jag njöt av de stiliga, stora ekarna som stod där mustigt gröna. De var en fin kontrast till lönnarna som skiftade i höstfärger. I okända trakter är också ljuden nya. Det tog mig en lång stund att förstå att de knäppande, konstiga (för mig) ljud som hördes ibland i träden var ekollon som föll till marken! Och vid ett annat tillfälle hördes en skällande hund. Häruppe? Fast det var nå’nting med skallet som inte stämde. Det visade sig vara en korp som satt och lekte (eller övade!) i en elstolpe!
Ensam var jag inte, för här uppe fanns gott om getter och även får. Det låg bevattningsslangar på några platser och det förbryllade mig. Här finns inga odlingar, så vad är det som bevattnas? På en plats såg det t o m ut som om det var en ekodling. Jag fick googla när jag kom hem och ekollon kan användas till en mängd saker, bl a mat. Men odling? Bevattning?
Så fick jag syn på en annan miniplatå eller bergsglänta! Men vänta. Den där byggnaden som lyser i vänstra kanten av gläntan kan väl inte vara det där kapellet jag ska till? Det är en bra bit ner…
Jodå, det var kapellet. Och det gick neråt ganska rejält vilket givetvis innebar uppåt på väg tillbaka.
Kapellet blev ett bra stopp för vila och fika. Väldigt enkelt, litet bergskapell. Hade ikonostas, hållare för ljus och hela baletten, men inte så välhållet. Det enda fönstret var borta och en provisorisk trälucka monterad som halvdant skydd.


Jag kände ömhet för det ensamma, eftersatta kapellet. Gick in och tände ljus. Väl hemma försökte jag hitta information på nätet, men det finns ingen om lilla kapellet Panagia. Nästan som om det inte finns. Oljeflaskorna och ljusen visar dock att människor kommer hit. Bra för annars vore det så sorgligt.
Här i bloggen skickar jag ibland en blomhälsning, framför allt under våren. Varför inte en hösthälsning?
(bildspel)
Jag tycker inte om att gå samma väg fram och tillbaka, men här uppe gjorde det inget för det blev olika vyer över landskapet. Det är ju också så att en vandring i ny miljö öppnar alla sinnen lite extra. Och man måste ha kontroll på hur man ska gå osv. Så när jag återvände till Panda var jag ganska trött, men mycket nöjd, tacksam och glad. Tänk vad natur och landskap bjuder oss på! Och det är alldeles gratis – bara en så’n sak!
Fler foton på min flickr-sida!
Ha det gott! Var rädd om dig och andra!
PS. Tänk inte ens tanken att köra den här vägen med vanlig bil eller hyrbil. I det senare fallet täcker helförsäkring olyckor – inte vårdslös körning.
Koppla av, upplev och njut av sydöstra Kreta!
Vandringssäsong september – juni. Stadspromenad och biltur året om.
Välkommen!
Mer information finns här och följ gärna på Facebook














