Etikettarkiv: natur

Paus mellan vandringar

8 svar

Vandringsveckan rullade på med sin lediga dag i mitten. Då var jag på vandring med endagsvandrare så för mig blev det fem vandringsdagar på raken. Jag klagar absolut inte! Värmen är nog det som är mest jobbigt och krävande både för mina kunder och mig så det var skönt att det kom lite vind de första dagarna. Sedan tog det i lite mer och drog in några moln då och då så vi hade bra förutsättningar. Skönt för vädret är något som jag absolut inte kan styra över utan det löser sig genom att flytta vandringsdagar eller byta ut mot annan vandring.

När det kändes lite tungt och stelt en kväll så tänkte jag på vilken otrolig arbetsmiljö jag har. Vackert, naturligt ljus, frisk luft, omväxlande, njutningsfullt – vad kan man mer begära? Ett arbetsmiljöombud skulle få svårt att hitta något att underkänna. Och ännu svårare skulle det bli att kontakta högste ansvarige!

En annan positiv del är de go’a och trevliga människorna som jag får möta. Alla har olika förhållningssätt till naturen och vandringsstilar. Det värmer att höra kommentarer om hur vackert det är, hur fantastisk en utsikt upplevs och se belåtna miner vid lunchen efter vandring. Extra gläder det när jag hör att någon gärna kommer tillbaka (vilket faktiskt har hänt!) och när någon får ut annat än naturen av en vandring eller vad sägs om ”Så här avstressad har jag inte varit på länge!”.

”Jag vill absolut inte bli fotograferad, jag föredrar att vara inkognito!”

I måndags fick vi en extra vandrare som följde med på cirka 2/3 av sträckan. Han hakade på vid ett kloster, var kanske trött på klosterfriden och alla katterna. Vi upptäckte att det var ett riktigt litet överlevnadsgeni. Han letade själv upp skugga och la sig ner när vi pausade, var han före oss så satte han sig en stund i skuggan och väntade samt följde oss gärna genom att gå i våra skuggor. Efter ett tag visade han en något tråkigare sida: han jagade getter. Dock aktade han sig för att komma för nära dem och han tyckte bäst om dem bakifrån. En liten fegis med andra ord. Vi var lite oroliga att någon herde skulle dyka upp och tro att den fyrbente jägaren tillhörde oss, men vi klarade oss. Det närmsta vi kom en herde var en som stod uppe på en topp och kallade på sin hjord eller hund.
När vi kom till vårt slutmål, en bergsby, blev vi av med honom. Morgonen efter åkte vi taxi upp till samma by och såg då en person med stav och ryggsäck gåendes på andra sidan vägen. Gissa vem som gick vid sidan om vandraren!?

På tal om vandrare så tror jag att jag mött cirka åtta vandrare genom åren. Jag fick i tisdags lägga till fyra varav ett par från Australien! Ja, de hade inte vandrat ända därifrån, men efter ett besök på Kreta för tre år sedan ville de se mer av ön. Roligt!
Jag läser ibland om köer i fjällen och alperna, framför allt till populära punkter och tänker att ni skulle bara veta hur ljuvligt stilla och lugnt man kan ha det.

I onsdags fick vi en välbehövlig och underbar paus från månader av värme. Jämntjock himmel hela dagen med en sval, skön vind. På förmiddagen t o m två lätta regnskurar. Inga mängder, men tillräckligt för att jag skulle sitta i soffan med ett fånigt leende och bara njuta av ljudet! Ljudet av droppar som landar på balkongräcke, stenarna i gränden, taket hos grannen! Och uppe i bergen i väster var det alldeles grått så där kom mer regn än vi fick. Gott att växterna sköljdes rena, gott om de också lyckades suga åt sig lite väta. Och gott för oss människor med tanke på dusch, tvätt, matlagning med mera.

Idag tänkte jag också kommentera valet, men valmyndigheten är inte klara med sin slutliga rösträkning så jag väntar till nästa vecka. Jag kan säga så här mycket: låt oss tala tyst om att jag är från Skåne…

Dags för helg med marknad, träff på kafenio, stadspromenad, söndagsfrukost och helgro. På måndag blir det hotellrunda för att kontrollera att mina informationsblad inte tagit slut. Vandringssäsongen är verkligen igång – det är härligt!

Ha en skön helg!

PS. Några foton uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

 

 

Jippi! Igång igen!

20 svar

Inget vandringsuppehåll på två år, juli-augusti ifjol var jag i Sverige och vandrade där. Nu vandringsuppehåll i två månader och vandringsvecka börjar på fredag. Alltså måste vandringsledaren sparkas igång! Kan ju inte ge kunderna kartor, säga jag orkar inte riktigt så ni får klara er själva. Lycka till och ha en bra dag!

I torsdags morse var det dags att trycka ner sandalfötterna i vandringskängor. Jag kunde riktigt höra protesterna: nej, nej, vill inte, vill inte.
Men ingen diskussion, ryggsäcken på ryggen och iväg kl 06:30 för att få så svalt som möjligt. Dagens mål: bara få igång kroppen genom att välja en så plan vandring som möjligt.

På väg ut ur sta’n hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det är dags för årets flyttkonferens då svalor intar alla lediga sittytor för att vila inför nästa etapp. Intensivt ljud, trevligt men samtidigt lite skrämmande. De har väl inte sett filmen ”Fåglarna”?

Jag kom helskinnad ut i olivlundarna och in i första byn och dess sega backe. Mentalt har jag varit ute på vandringar under uppehållet, nu vaknade kroppen: vänta lite, vad handlar det här om? Jag som trodde att vi lagt av med det här harvandet!! Börjar det om? Igen??

Frukost på en mur, solen kom fram över bergen vid 8-tiden, skönt med fikapaus i morgonyr by på halva sträckan. Började kunna njuta lite på andra halvan genom att benen fått igång autopiloten så jag såg mig omkring. Det är så torrt, så torrt och dammigt. Två regnskurar skulle sitta gott!

Framme vid målet efter 4,5 timmar, långt till bussen kom så det blev taxi. Och en liten föreläsning om fördelen med svensk krona framför att vara med i euro-maffian. Plus några andra taxichaufförsfilosofier. Och en komplimang: du är en stark kvinna!

Söndags var det dags för nästa vandring med mer kuperad terräng. En bit att köra upp till Neapoli så jag började vandra vid halv åtta. Men varför vandrade jag en söndag, då brukar jag ju ta det lugnt och äta söndagsfrukost länge, länge? Jo, men den här vandringen slår mina vanliga söndagar. Uppe vid klostret gudstjänst med öppen dörr så rökelse trängde ut uppblandad med de mässande nunnerösterna och präströsten. Där tog jag fram min frukost. Utsikten över den gröna slätten omgiven av berg och stämningen här blir alltid en magisk kombination. Jag satt kvar ett tag, oförmögen att bryta sönder lugnet och friden. Betraktade den svaga månen på den blå himlen, njöt av en smekande vind och lät tankarna kretsa fritt. Och emellanåt inte alls. Funderade över att det är kanske det där lugnet som gör att en del människor går i kyrkan. De får en stund för sig själva. Med sig själva.

När jag kom in i byn Vrisses möttes jag av klockringning och röster från bykyrkan. Och när jag lämnade byn trängde en röst från en kyrka nere i dalen upp till mig. Och allt detta i det vackraste landskap med omväxlande natur och underbara vyer. Vad kan man mer begära?

Sjölök är en stolt och vacker blomma, men tyvärr inte alls bra när den dyker upp. Den är extremt anpassad till att klara sig där nästan inget annat kan växa pga torka. Några enstaka plantor kan väl vara ok, men jag passerade också en inhägnad som hade gott om sjölök och inga andra växter. Tjusigt, men inte bra.

 

 

 

 

Kom ner i dalen och vandrade mellan olivlundar. Klockan närmade sig elva och jag började känna av värmen. Plötsligen kände jag att jag inte var ensam, att något fladdrade i ögonvrån. Jag hade fått sällskap av en trollslända! Det vackra, blå djuret flög så enkelt och lekande lätt med sina skira vingar. Egentligen en otrolig konstruktion om man jämför vingarna och kroppen. Efter några meter sa den tack och adjö och svängde in i en olivlund.

I backen upp till Neapoli var benen tunga. Den backen är inte nådig, men hittills har jag alltid kommit upp. Tog en sväng in om café Oasis för att dricka en soumada, traktens specialitet. Trots att den där mandeldrycken inte smakar mycket så är den alltid lika god efter fem timmars vandring.

Konstaterade när jag var hemma igen och släppte ut mina fötter (nej, de hade inte varit i kängorna sedan i torsdags!) att nu är vandringssäsongen igång! Jag ser fram emot alla vandringar, både ensam och tillsammans med vandringskunder. Ser fram emot avkoppling, allt vackert jag ska få uppleva och se, soluppgångar i min morgonyoughurt, herdar som hälsar med stort leende, de underbara vyerna där tanken färdas långt bortom bergen synliga för ögat och ut över havet för att snubbla över horisonten. Nu börjar det goda livet igen!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Mot Sitia!

5 svar

Då och då gör jag en utflykt till Sitia. Inte bara för att besöka sta’n utan också för att få en heldagsutflykt på vackra ön. I fredags var det dags och jag bestämde mig för att köra ”min” runda medurs: National Road – Sitia – gamla vägen mellan Ierapetra och Sitia:

Kör rundan moturs – då är den mest slående och bjuder på fina, överraskande vyer, tycker jag. Grön streckad linje – alternativ väg för den som inte vill besöka Sitia. Lila streckad linje – INTE en alternativ väg eftersom vägen mellan Stavrochori och Orino är dålig – kör inte den!!

Satte kurs mot Pachia Ammos och sedan österut. Vill man kan man göra en avstickare i Kavoussi till Kretas äldsta olivträd. Och lite senare kan man stanna på någon av ”view point” för att beundra Mirabellobukten som är som vackrast från detta hållet. Och vill man se en mycket fin liten by där det renoveras med varsam hand så stannar man till och strosar i Lastros (den minsta by jag vet som har trafikljus!). Jag stannade till i Mirsini för att ta mig upp till deras kyrka. Fin utsikt därifrån, men lugnet i byn stördes av grekiska kvinnoröster. Du vet de där gälla, höga, starka. Inte undra på att gubbarna flyr till kafenio, ouzeri el likn!

Passerade Richtis-ravinen – ett tips för den ravinsugne! Här möter du ett annat Kreta med tät, frodig grönska som i och med vattnet nästan känns som regnskog. Rekommenderas på våren då vattenfallet är som finast (magiskt med massor av trollsländor).
Efter ravinen börjar en sträcka på stora vägen som man ska köra under andra halvan av maj när oleandern står i högblom. Det är nästan en overklig känsla då, som att köra i en tunnel som smyckats bara för dig!
Strax före Sitia passerade jag skandalbygget: National Road som ska förbinda Sitia-Chania med en bred, modern motorväg, men som aldrig blir klar. Nu pågår här reparationer av en bro som byggdes för drygt 20 år sedan, men som inte använts utan bara väntat på att National Road ska ”hinna ifatt”. Bron uppfyller inte dagens standard och regler.

Vill du inte besöka Sitia så kan du strax före Sarantapichos ta till vänster mot Piskokefalo (den gröna streckade linjen på kartan ovan). Men jag fortsätter och kör in i lilla Sitia som är Kretas sjätte och minsta stad. Strosade på den fina strandpromenaden (turistbyrån ligger ungefär mitt på), kände att det var dags för någon fika. Undvek ställen med apollos logga och hamnade på ett café där jag fick crepes och kaffe till ett mycket lägre pris än i de större städerna och i turistorterna.
Forfarande finns en hel del butikslokaler lediga längs med de gatorna och det känns lite trist. Jag fortsatte så högt upp jag kunde komma i gamla sta’n och beundrade utsikten. Tog mig sedan ner i slalom med kameran i högsta hugg.
Svettig sökte jag svalka ute på pirerna och då upptäckte jag att jag haft lite fel om hur Sitia ser ut, hur sta’n brer ut sig i sin lilla bukt. Om man står med näsan mot land så har man gamla sta’n på höger sida som klättrar uppför den branta sluttningen. Rakt fram ser man nästan ingenting av sta’n för där är det platt så nyare bebyggelse och olika stora varuhus sträcker sig inåt land. Och till vänster ligger den långa sandstranden och några hotell. Sta’n tippar alltså lite åt ena sidan!

Fint på piren, men sorry Sitia, vi var först!


Jag tycker om Sitia, men skulle jag kunna tänka mig att semestra här? Ja, Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Nej, Sta’n är alltför liten och läget längst ut på Kreta är för mig lika hopplöst läge som Chania eller Paleochora. En liten minisemester här i höst har börjat ta form på min planeringsavdelning, men då kommer jag att koncentrera mig på deras Geopark. Sitia är så kloka att de sedan några år tillbaka marknadsför hela kommunen i form av bl a Geopark med olika aktiviteter som cykling, klättring, bilrutter, grottor, historiska platser, vandring. De vill inte bara ha turister till sta’n och de vill locka fler grupper än sol- och bad. Och de gör fantastiskt fina videofilmer – titta på youtube på kanal ”Visit Sitia”. Här har min egen stad en hel del att lära! Och ja, andra också för den delen för att sprida turismen över ön.

Dags att styra hemåt längs gamla vägen så jag tar av i Piskokefalo. Stannar ofta och tar in vyer, bergsformationer, raviner, odlingar, byar på sluttningar. En del träd börjar få lite svårt att hålla sig riktigt gröna detta torra år, men jag undrar igen över de som påstår att östra Kreta inte är grönt utan som en öken. Plötsligen seglar en rovfågel ganska lågt en bit framför bilen. Vill den visa vägen? Kanske bara säga ”välkommen!”?

Stannar och strosar runt i byn Skordilo. Två kapell, men inte många hus är bebodda. Den äldsta delen av byn ger en bild av förr då det mellan husen bara var gångar breda nog för en lastad åsna. Det är så här det är i många grekiska byar, de avfolkas. Och det slår givetvis hårdare och tidigare i avlägsna trakter som t ex bergen på östra Kreta. (har skrivit om avfolkningen i ett tidigare blogginlägg: Ett land i spännande förändring)

Försöker mig på en avstickare till Kato Kria, men vänder innan byn pga att vägen är smal och hålig. Som belöning för försöket får jag den mest underbara vyn! De som bor i den lilla byn borde betala lyxskatt – så vackert är det!

Efter Chrisopigi försöker jag mig på en väg mot Agios Stefanos. Det börjar bra, men vägen blir smalare och stenigare så jag vänder. Passerar Stavrochori och Panda glider snyggt ner till kusten.

Ännu en underbart fin dag! En härlig blandning av landskap, natur, byar och stad. Ibland helt andlöst och så stilla. Det gäller att njuta innan fler drar sig hitåt för att också få njuta!

Det talas mycket om ”island hopping”, men jag skulle vlija mynta ett nytt begrepp: ”village hopping”. Ta ut en tur på kartan, stanna i olika byar, strosa, koppla av och njut. Du får se mycket av området och lära dig desto mer! I nästa blogginlägg kommer min strandinventering, men efter det ska du få tips om ”village hopping” i närheten av Ierapetra!

Ha det gott!

PS. Foton från turen uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Väldigt lyckad spontanutflykt

14 svar

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Wow!

11 svar

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

5 svar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sväva bland moln och perfekt landning

18 svar

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vada i naturrikedom

15 svar

Igår gav jag mig ut på en av mina mest krävande vandringar. Vanligen går man upp i bergen, vandrar där i mer eller mindre kuperad terräng och sedan ner från bergen. Denna vandringen går upp och ner i stort sett hela tiden, det finns väldigt få och korta ”vilosträckningar”, dvs mer plana avsnitt. Totalt tog det 7 timmar och benen är alltid lite stumma på slutet trots att de är bergsvandringsvana. Varför utsätter sig människan för detta, undrar du kanske. Ja, jag ser det ju inte som att utsätta mig och lönen för mödan på denna vandringen är så stor eftersom den gör våren rättvisa och omvänt.
Och jag kan lugna den som planerar att vandra med mig att denna vandringen ligger på hyllan ”privat” ute på vandringslagret!

Vi börjar från början som är söder om Amiras. Jag har bloggat om detta tidigare, det är ett område där jag alltid känner en väldig respekt och vördnad. Det var här som ett 20-tal byar totalförstördes av tyskarna under andra världskriget i Viannou-massakern. Det finns ett fint minnesmonument vid stora vägen, men det är inte där jag börjar utan i den lilla byn Vachos.

Morgonen var solig och vindstilla. Fåglarna förde ett väldigt oväsen, kanske de försökte rensa struparna efter all Sahara-damm. Jag hörde en getklocka, en såg och två korpar kraxade uppe i skyn. Det var som om tiden gjort halt och jag var ensam i världen.

Ingen vacker syn, men ett fiffigt sätt att se till så att plast inte far omkring. Och alltid ha en påse till hands!

Jag vandrade i tisdags på nordsidan och igår (fredag) alltså på sydsidan. Jag skrev i förra inlägget att jag hoppades att våren skulle lugna ner sig, den är tidig och har bråttom. Den har inte lyssnat på mig, tvärtom! Kan det vara så att locket av Sahara-damm och den instängda värmen därunder skapar en miljö som liknar växthusklimat, tro. Jag kom hela vandringen att förundras över hur många blommor som är igång och hur vackra sluttningarna är. De skiftar i gult, vitt, rosa och grönt. Många vårblommor är gula, det är otroligt så många gula nyanser det finns. Och allt det gula på marken och solen i skyn gör att det liksom blir vår från alla håll. Det går inte att värja sig.

Vårvandring betyder också att sakta ner och vara observant. Visst är det roligt att hitta orkidéer och andra blommor, men jag tjusas av de som finns närmast marken. Små, små blommor i alla möjliga färger och former. Jorden är torr och de skuggas av större växter, men de ger inte upp och de är många!

I olivlundarna beskars träden och kvistarna eldades upp. Någon bil körde om, en stor hjord får och getter drevs nerför en sluttning till bättre bete. Vid lilla klostret, där jag träffade prästen Zakarias när jag vandrade förbi i december 2016, höll två personer på att ordna i och vid pilgrimshuset. Undrar om det kan vara inför påsken?

 

Det blev något av en hundvandring. Först tre hundar som hoppade ner från ett flak, men gamla mor fick tag i en gren och motade iväg dem.
Så passerade jag en olivlund och plötsligen hörde jag små klockor. Två unghundar hoppade upp på mig och hälsade glatt. Jag blev inte riktigt lika glad som de var och sa ”Oxi!” (nej på grekiska) några gånger högt och tydligt. Då vaknade husse som höll på att beskära träd och kallade på ungdomsligisterna. Jag slappande av, men snart hördes klockorna igen! Givetvis var det roligare med en främling som dessutom rörde på sig än en tråkig husse som inte brydde sig. Så de följde mig en bit, men nu höll de sig på marken.
Jag slog mig trött ner på en sten för att dricka lite vatten. Då hörde jag steg bakom mig, vände mig om och där kom en väldigt stor schäfer. Och bakom hördes skall från en unghund som var modig ”på håll”. Den stora schäfern ville bara slicka mig i stort sett överallt plus ryggsäcken plus vattenflaskan….då fick jag nog, packade ihop och fortsatte.
Nästan framme i byn och på vägen stod en pick-up med en av de största hundar jag sett här nere. Min blick letade snabbt – var är ägaren? Han stod och pratade vid en annan bil. Bara att lita på att han hade ett öra hos sin hund. Som hoppade ner och skällde. Då vaknade husse så jag kunde gå förbi.

Och mitt i vandringen, när jag bytte till shorts, kände jag det tydligt och det gick nästan att ta på: vädret slog om. Det kom fler moln, luften blev kyligare och det kom en svag vind. Tänk, så lite vi styr över. Jag var nöjd, jag fick min temperatursänkning.

Om man (som jag förr) är vårtrött, tycker illa om alla ”måsten” och människor som plötsligen är sprudlande och löjligt glada så slå dövörat till och följ istället naturen genom våren. Där blir det inte vår över en natt, där har allt sin tid och det ena avlöser det andra lugnt och fint. Här nere har vi nu 2 fina månader att se fram emot. Det är ett överflöd och enormt prunkande, men utan att vara påträngande. Jag tillåts njuta i lugn och ro. Det är gott. Och våren blir rikare och längre. Och den bryr sig inte om vilket humör du är på, det finns inga ”måsten”.

När jag kom till bilen kändes det som om jag vadat runt i massvis med vår! En skön känsla av rikedom och generositet som krupit innanför skinnet, letat upp själen och sagt ”gläds du lilla människa!”. Naturen sviker aldrig, den snurrar på som vanligt. Om och om igen. Det finns en trygghet i det. Som vi kan vila i.

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida! Titta riktigt noga på biet – ser du den nektar han lagt i sin påse på benet? DS.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vilken magisk premiär!

Kommentera

Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Bara att få vara där mitt i allt det vackra är lycka!

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

Nu börjar de bre ut sig de där ”soldyrkarna” (blommorna öppnar sig bara i solsken och vänder sig då mot solen). De gör vackra gula mattor, lär vara ett riktigt aggressivt ogräs men o, så vackra!

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Del 2 på tripp

9 svar

Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

(foto från internet)

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!