Etikettarkiv: natur

Efter stormen stor tacksamhet

11 svar

Ingen har väl missat vilket oväder som svepte över Kreta i början av veckan. Det drabbade nordvästra Kreta värst med bortspolade broar (8 st totalt), vägar som försvunnit, ras, isolerade byar. Några dagar tidigare slog ovädret till på Malta där de plockade fisk på gatan – så kraftigt stormade havet!

Igår skulle vi enligt prognosen ha dimma, men vem bryr sig om sådana petitesser. Det var bra att jag inte brydde mig för det blev en alldeles otroligt fin vandringsdag! Klarblå himmel, solsken och absolut vindstilla när jag startade vid halv åtta. Dimslöjor låg här och där, det var så vackert. Upptäckte efter en stund att jag vandrade mycket långsammare än jag brukar. Det var så vilsamt och njutningsfullt så kropp och själ ville ta tillvara varje steg, varje minut. Därför passar inte en massa ord och meningar utan denna gåva till dag ska beskrivas sparsamt och försiktigt. Jag delar mina intryck med dig. Luta dig tillbaka, se Kretas vackra landskap och slå på sinnena.

Tuppgal. Morgondimdroppar på blad och gräs. Inga blåsljud. Fågelkvitter. Hundskall. Värmande sol. Frisk och klar luft.

Mer fågelkvitter. Duvskrik. Rovfågelssegling. Vattenporl. Kattsmyg.

Vila. Njuta.

Studie av mandelblom och vildpäron – äntligen såg jag skillnaden! Insektsnurr. Skira fjärilsvingar. Giriga, ivriga bin.

Människosteg och ”kalimera”. Byliv. Fjärran bilmotor. Glada barnröster. Ankkvack.

Återvändande liv.

Katt som värmer sig i solen vid en vägg – solkatt? Hundskall.

Dignande, tunga träd som nästan inte orkar hålla citronerna och mandarinerna. Fruktsaften bubblar.

Forsande vatten. Vattenpölar. Pölar som små sjöar – vattenpölssjöar? Vada. Torra fötter – glädje över bra kängor. Djupa vattenfåror i grusväg.

Blomknoppar. Utslagna blommor. Fågeldans. Olivträdsblomsknoppar.

Vila. Njuta.

Från olivlund motorsågsburr och eldknaster.

Stillastående, äta glupskt med ögonen. Berg. Skrevor. Hav i fjärran. Suddig horisont. Gröna sluttningar mot snöklädda toppar.

Tändarknäpp vid veke i kapelloljeglas. Avskildhet och frid. Malvingeslag mot fönsterruta.

Små fina bomullstussmoln. Viskningsvindssus i träden.

Sinnena utanpå huden. Vid lunchen kändes varje druva i vinet, varje ägg i omeletten, varje solstråle på kinden och varje våg hade sin egen röst.

Lycka.

Här får du en solvarm och glad kram!

(klicka på foton för större format)

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt på bokningar gjorda under februari och mars (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vi är fortfarande vid liv

4 svar

Vardagen går lite på sparlåga på vintern och denna vinter mer än någonsin. Det finns de som tror att folk vid Medelhavet vistas och umgås utomhus året runt och det gör de kanske, men inte här där jag bor. På vintern kryper folk inomhus och försöker hålla värmen. Och precis som jag passar de nog på att städa och sortera. Jag är klar med alla skåp, i nästa vecka ska alla kläder gås igenom. Jag har svårt för att kasta saker och kläder, men det finns flyktingar och andra på ön som behöver kläder.
Idag fick vi sol ett tag och det värmde gott! Folk kom ut och tog en promenad på strandpromenaden, lyfte ansiktena mot solen, knäppte upp jackorna. Jag var övermodig och gick till marknaden utan jacka och det straffade sig när solen försvann och nordanvinden fick regera fritt.

Men visst händer det en del saker i alla fall. Jag har börjat på min skrivkurs via nätet som jag fick i julklapp. Den verkar bra upplagd, tydlig och inspirerande. Det är en kurs av Kim Kimselius som heter ”Hitta glädje i skrivandet”. Det kan nog bli precis den peppning och spark i ändan som jag behöver sedan inget förlag ville veta av mitt förra alster. Spännande även om det bara blir för skrivbordslådan, det är ju så roligt att skriva! Denna gången håller jag mig i en kretensisk by…

I torsdags var jag på lektion i grekiska och hade missuppfattat det mesta som vanligt. Hem och städa så försvann en del av frustrationen. I onsdags var vi insvepta i Sahara-damm och det kryper in lite varstans så det kändes skönt efter städningen. Iväg med bilen till de gulligaste och mest ”service minded” killar jag vet! Mitt ärende var byte av olja och oljefilter samt två handtag som hängde upp sig. De tog hand om Panda och förutom det jag bett dem om kollade de alla lampor, justerade parkeringsbromsen, lagade nå’n lampa inne i bilen, fyllde på spolarvätska, tvättade…. Jag kunde riktigt se hur Panda njöt, ungefär som man njuter av fotvård eller massage, du vet. Det där att nå’n tar hand om en och fixar.
Och jag njuter! Jag ska inte kontrollera någonting utan ”kom upp till oss en gång i kvartalet”. Musik för en singel som genom åren kontrollerat ringtryck, olja, spolarvätska, kylarvatten…. nu bara kör jag – underbart!

Fredag blev det en tur till Iraklio för att hämta Billy. Ett ärende är inte nog för en så lång tripp så jag gjorde en dagsutflykt av det. Körde västerut och via Martha och Arkalohori. Centrala Kreta är så vackert och omväxlande med kullar, berg, slätter, vingårdar, byar, olivlundar. Gott om vandringsuppslag, men det får nog torka upp lite först. Irland får akta sig för Kreta kan snart göra anspråk på att kallas den gröna ön! Regnet har gjort så gott, man kan riktigt höra naturen och hela ön säga ”Tack!”.
När jag närmade mig Iraklio fick jag en riktig störtskur, men innan dess kunde jag njuta av Psiloritis vars snövita toppar var solbelysta och en bit ovanför dem låg ett mäktigt svart moln. Andlöst!
Jag kom för tidigt för att hämta Billy så jag tog en sväng i centrum först. En av årets två stora reor pågår så…ja, jag kom hem med två kassar. Omväxlande sol och regn, men jag kunde äta lunch och fika utomhus. Visserligen under markiser och med värmelampor, men det duger! Blev ingen promenad i de gamla kvarteren, men jag funderade över en ny affärsidé – ordna utflykter. Inte till de kända sevärdheterna, det finns det gott om andra som sysslar med, utan typ ”Fotosafari i Iraklio”. Spånade vidare och kom på en hel del, men så slog det mig att jag tror att intresset är för litet. Kreta, och hela Grekland, är fortfarande ett resmål för sol-och-bad fast det finns så mycket annat. Jag är nog före min tid!
Dags att styra hemåt och jag körde National Road, men valde att ta en sväng om Hersonissos och Malia. Så glad jag är att jag bor i ett område som inte präglas av turism! Längs nordkusten var det dött. Finns det något mer trist och deppigt än stängda, tomma hus och anläggningar? I Hersonissos skulle man kunna tro att det pågick en utställning kallad ”Jalusitristess”. Nästan allt var stängt. I Malia bor fler människor året runt och de verkade ha börjat fira! Den 10 mars är det dags för karneval, men de hade redan flaggirlanger uppe över huvudgatan och stora, lustiga figurer på trottoarerna. Nästan en månad innan det är dags! Men det är rätt, det gäller att suga på karamellen så länge som möjligt.
När jag närmade mig mina hemtrakter mötte jag först de utskjutande bergen från Dikti-massivet. De är helt klädda i pinje och andra träd och buskar, de är som gröna vågor. Så kom Tripti-bergen med låga, svarta moln samtidigt som den lågt stående solen gav sluttningarna ett magiskt, klart gult sken. Vackert!

Idag har jag monterat Billy och satt in de saker som ska vara där. Och du vet hur det är, börjar man i en ände så drar det med sig något annat. Så nu är det mesta omflyttat och dammat en gång till, men bra blev det!
Varit på marknaden och bl a köpt några verktyg för en billig peng. När vi skulle fika blev vi alldeles vilsna – vårt stamkafenio var stängt! Lille gubben med käppen, herdestav och brödpåse satt där och väntade, slog ut med armarna och ryckte på axlarna när vi kom. Lika förvirrad som vi! Som tur är finns det andra ställen, men det blev liksom inte riktigt rätt.

Nu är det dags att ”hålla helg”. Siktar på vandring i början av veckan om vädret inte ändrar sig. Igen. Väderprognosen för resten av nästa vecka talar vi tyst om.

Ha en skön helg!

PS. Billy är alltså en bokhylla, inte en monterbar karl! Fast vem vet, där kanske finns en ny marknad för IKEA!?

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt på bokningar gjorda under februari och mars (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

En så’n där speciell novemberdag

6 svar

Vad gör man när man är avslagen och lite nere vilket ju händer då och då i livet? Jo, ger sig ut på vandring. Natur läker och lugnar. Och stöttar. Den tillsammans med Kretas mäktiga landskap ger allting rätt perspektiv på saker och ting. Och massor med energi. Det blir ett avbrott så nu kan kurvan bara gå uppåt.

November är lite ostadig, det är ju höst, men hög klar luft, strålande solsken, lagom värme – det är ljuvligt! Shorts och kortärmad t-shirt är inte fel.

Fick en väldigt bra idé! Jag tar och filmar alla fina vyer, sätter ihop dem till en ”vyfilm” så alla får njuta! Sagt och gjort. Så kom jag hem, satte på datorn och kom ihåg att mitt gamla videoredigeringsprogram fungerar ju inte i nya versioner av Windows. Så det blir ingen film, men häng inte läpp för det. Jag är amatör på videos så det är skakigt, högt vindbrus, reflexer och andra störningar.

Vi börjar från början som var tidig morgon, kort biltur till by där bara skolbarnen var vakna och väntade på bussen. Planerat en rundvandring och laddat med rejält med vatten eftersom det ska bli en varm dag. Vandrade ut ur byn och ut i landskapet. Genade genom olivlund efter att ha blivit utskälld av ett gäng hundar. Dags för frukost. Hittade en bra sten och sedan satt jag bara stilla. Över Ierapetra-slätten (som ligger som en korridor mellan Tripti-bergen och Dikti-bergen) låg ett skirt och vackert morgondis. Solen hade precis klättrat över Tripti-bergen och börjat sitt arbete med att torka bort diset. Bakom mig var himlen klarblå och sluttningen flödade i solljus. Avslagen och nere går ju inte utan först bara förundrades jag och så kom ett leende fram som släppte in glädje i hela kroppen. Så åt jag min frukost medan getter strövade omkring i sin frukost och åt lite här och där.

Det bar uppåt och tankarna snurrade kring livet och tillvaron. Varför är jag här, varför gör jag det jag gör, är det något som fattas och andra petitesser. Det slog mig att det ofta sägs att livet är en resa, men kanske det är en vandring. Och då gled jag givetvis in på varför vandrare vandrar. Är vi på väg från något? Kanske på väg till något? Är det kanske så enkelt att vandring ger oss balans, är en nödvändig del av tillvaron? Istället för att stressa runt och aldrig ha tid över för att stanna upp och koppla av.

Funderingarna gled över till hur olika vi vandrare är. En del söker kickar, dvs det ska vara så svårt och brant och spektakulärt som möjligt. Andra måste upp på alla toppar medan några måste till samma platser som alla andra, dvs följa trender, det som är ”inne”. Och så har vi semestervandrarna som inte vandrar annars vilket är synd av flera skäl, t ex att luft och naturligt ljus är en bristvara norrut. Många av oss vandrare är bara naturälskare och det tillsammans med landskap är fullt tillräckligt. Tyvärr finns en grupp inom vandrarvärlden som anser att de är ”riktiga” vandrare eftersom de kombinerar friluftsliv med vandring. Jag har i diskussioner på sociala media fått veta att vi dagsvandrare kan kallas ”lyxvandrare” och ”stureplansvandrare”. Så himla onödigt med uppdelning och att något skulle vara bättre eller finare än något annat.

Begreppet vandra håller på att urlakas i svenskan precis som så många andra ord. Vårt språk blir fattigare och vi får svårare att kommunicera när ord betyder olika för olika personer. I Sverige är ”vandra” numera att ta en promenad, gå en långpromenad, ta en sväng, gå en tur osv. Allt kallas vandra. Adamo/Byqvist har skrivit en bok om en ”upptäckt” och myntar ett nytt begrepp: njutvandra – att vandra utan tung packning och inte bo i tält. Men snälla damerna! Dagsvandring i olika upplägg har funnits i flera år! Att ni inte hittat det förrän nu betyder inte att det är en nyhet. Suck.
Vandra är enkelt. Det behövs inga fler uppdelningar eller begrepp.

Släppte tankarna när jag mötte en pickup med två skällande hundar på flaket. Herden viftade förbi mig och nästa möte blev en del av hans getflock som bara stod och stirrade på mig. Dags vara här och nu, fyllas av det som finns omkring mig. Då upptäckte jag sjölökar som börjar spira, de har ju sin egen vattenreservoar. Små, små blommor kämpar på. Några regn till så kommer naturen att explodera i det som jag kallar ”vår andra vår”.

Petade in hörlur i örat så där hade jag gregorianska sånger och i andra örat fågelsång, vind och en herde som kallar på sina getter. Det är sällan jag vandrar med musik, men det ger en speciell upplevelse. Gregorianska sånger passar bra. Kanske pga att de påminner om mässandet inom den ortodoxa kyrkan, kanske för att det är enkel, melodiös sång. Det är viktigt att rösterna är i samklang precis som naturen så de kompletterar varandra, förstärker varandra och liksom gifter sig inne i min skalle när de möts. Det är ofta så att i det enkla ligger det vackra, men också det svåra.
Sången blir mäktig av bergen och bergen får ytterligare en dimension av sången.

Efter ett tag skiftade jag till Grieg och då kom en rovfågel som segelflög. Fågeln och musiken samarbetade. När Grieg var slut kom Satie och nu var det två rovfåglar som seglade lågt. De tog luftströmmen från olika håll så det blev som en balett. Avslagen och nere? Nej då, jag var bara tacksam för upplevelsen. Och en stor glädje genomströmmade mig. Så vackert. Så mäktigt. Så unikt. Jag viskade ”tack!”.

Gick in i byn där jag startade och tog en kaffe på torget. Då kom en kvinna med ett block och gamla människor fick gå fram i tur och ordning och de fick pengar. Jag är inte säker, men jag tror att hon kom med deras pension. Jag slås av kontantlösa Sverige. Att åka ut till folk är verkligen service!

 

 

 

 

Hemma. Träffade ett trevligt norskt par som ska vara här i en månad. Åt gott på en av favorittavernorna. Läste en stund. Ramlade i säng och sov gott!

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Några fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Paus mellan vandringar

9 svar

Vandringsveckan rullade på med sin lediga dag i mitten. Då var jag på vandring med endagsvandrare så för mig blev det fem vandringsdagar på raken. Jag klagar absolut inte! Värmen är nog det som är mest jobbigt och krävande både för mina kunder och mig så det var skönt att det kom lite vind de första dagarna. Sedan tog det i lite mer och drog in några moln då och då så vi hade bra förutsättningar. Skönt för vädret är något som jag absolut inte kan styra över utan det löser sig genom att flytta vandringsdagar eller byta ut mot annan vandring.

När det kändes lite tungt och stelt en kväll så tänkte jag på vilken otrolig arbetsmiljö jag har. Vackert, naturligt ljus, frisk luft, omväxlande, njutningsfullt – vad kan man mer begära? Ett arbetsmiljöombud skulle få svårt att hitta något att underkänna. Och ännu svårare skulle det bli att kontakta högste ansvarige!

En annan positiv del är de go’a och trevliga människorna som jag får möta. Alla har olika förhållningssätt till naturen och vandringsstilar. Det värmer att höra kommentarer om hur vackert det är, hur fantastisk en utsikt upplevs och se belåtna miner vid lunchen efter vandring. Extra gläder det när jag hör att någon gärna kommer tillbaka (vilket faktiskt har hänt!) och när någon får ut annat än naturen av en vandring eller vad sägs om ”Så här avstressad har jag inte varit på länge!”.

”Jag vill absolut inte bli fotograferad, jag föredrar att vara inkognito!”

I måndags fick vi en extra vandrare som följde med på cirka 2/3 av sträckan. Han hakade på vid ett kloster, var kanske trött på klosterfriden och alla katterna. Vi upptäckte att det var ett riktigt litet överlevnadsgeni. Han letade själv upp skugga och la sig ner när vi pausade, var han före oss så satte han sig en stund i skuggan och väntade samt följde oss gärna genom att gå i våra skuggor. Efter ett tag visade han en något tråkigare sida: han jagade getter. Dock aktade han sig för att komma för nära dem och han tyckte bäst om dem bakifrån. En liten fegis med andra ord. Vi var lite oroliga att någon herde skulle dyka upp och tro att den fyrbente jägaren tillhörde oss, men vi klarade oss. Det närmsta vi kom en herde var en som stod uppe på en topp och kallade på sin hjord eller hund.
När vi kom till vårt slutmål, en bergsby, blev vi av med honom. Morgonen efter åkte vi taxi upp till samma by och såg då en person med stav och ryggsäck gåendes på andra sidan vägen. Gissa vem som gick vid sidan om vandraren!?

På tal om vandrare så tror jag att jag mött cirka åtta vandrare genom åren. Jag fick i tisdags lägga till fyra varav ett par från Australien! Ja, de hade inte vandrat ända därifrån, men efter ett besök på Kreta för tre år sedan ville de se mer av ön. Roligt!
Jag läser ibland om köer i fjällen och alperna, framför allt till populära punkter och tänker att ni skulle bara veta hur ljuvligt stilla och lugnt man kan ha det.

I onsdags fick vi en välbehövlig och underbar paus från månader av värme. Jämntjock himmel hela dagen med en sval, skön vind. På förmiddagen t o m två lätta regnskurar. Inga mängder, men tillräckligt för att jag skulle sitta i soffan med ett fånigt leende och bara njuta av ljudet! Ljudet av droppar som landar på balkongräcke, stenarna i gränden, taket hos grannen! Och uppe i bergen i väster var det alldeles grått så där kom mer regn än vi fick. Gott att växterna sköljdes rena, gott om de också lyckades suga åt sig lite väta. Och gott för oss människor med tanke på dusch, tvätt, matlagning med mera.

Idag tänkte jag också kommentera valet, men valmyndigheten är inte klara med sin slutliga rösträkning så jag väntar till nästa vecka. Jag kan säga så här mycket: låt oss tala tyst om att jag är från Skåne…

Dags för helg med marknad, träff på kafenio, stadspromenad, söndagsfrukost och helgro. På måndag blir det hotellrunda för att kontrollera att mina informationsblad inte tagit slut. Vandringssäsongen är verkligen igång – det är härligt!

Ha en skön helg!

PS. Några foton uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

 

 

Jippi! Igång igen!

20 svar

Inget vandringsuppehåll på två år, juli-augusti ifjol var jag i Sverige och vandrade där. Nu vandringsuppehåll i två månader och vandringsvecka börjar på fredag. Alltså måste vandringsledaren sparkas igång! Kan ju inte ge kunderna kartor, säga jag orkar inte riktigt så ni får klara er själva. Lycka till och ha en bra dag!

I torsdags morse var det dags att trycka ner sandalfötterna i vandringskängor. Jag kunde riktigt höra protesterna: nej, nej, vill inte, vill inte.
Men ingen diskussion, ryggsäcken på ryggen och iväg kl 06:30 för att få så svalt som möjligt. Dagens mål: bara få igång kroppen genom att välja en så plan vandring som möjligt.

På väg ut ur sta’n hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det är dags för årets flyttkonferens då svalor intar alla lediga sittytor för att vila inför nästa etapp. Intensivt ljud, trevligt men samtidigt lite skrämmande. De har väl inte sett filmen ”Fåglarna”?

Jag kom helskinnad ut i olivlundarna och in i första byn och dess sega backe. Mentalt har jag varit ute på vandringar under uppehållet, nu vaknade kroppen: vänta lite, vad handlar det här om? Jag som trodde att vi lagt av med det här harvandet!! Börjar det om? Igen??

Frukost på en mur, solen kom fram över bergen vid 8-tiden, skönt med fikapaus i morgonyr by på halva sträckan. Började kunna njuta lite på andra halvan genom att benen fått igång autopiloten så jag såg mig omkring. Det är så torrt, så torrt och dammigt. Två regnskurar skulle sitta gott!

Framme vid målet efter 4,5 timmar, långt till bussen kom så det blev taxi. Och en liten föreläsning om fördelen med svensk krona framför att vara med i euro-maffian. Plus några andra taxichaufförsfilosofier. Och en komplimang: du är en stark kvinna!

Söndags var det dags för nästa vandring med mer kuperad terräng. En bit att köra upp till Neapoli så jag började vandra vid halv åtta. Men varför vandrade jag en söndag, då brukar jag ju ta det lugnt och äta söndagsfrukost länge, länge? Jo, men den här vandringen slår mina vanliga söndagar. Uppe vid klostret gudstjänst med öppen dörr så rökelse trängde ut uppblandad med de mässande nunnerösterna och präströsten. Där tog jag fram min frukost. Utsikten över den gröna slätten omgiven av berg och stämningen här blir alltid en magisk kombination. Jag satt kvar ett tag, oförmögen att bryta sönder lugnet och friden. Betraktade den svaga månen på den blå himlen, njöt av en smekande vind och lät tankarna kretsa fritt. Och emellanåt inte alls. Funderade över att det är kanske det där lugnet som gör att en del människor går i kyrkan. De får en stund för sig själva. Med sig själva.

När jag kom in i byn Vrisses möttes jag av klockringning och röster från bykyrkan. Och när jag lämnade byn trängde en röst från en kyrka nere i dalen upp till mig. Och allt detta i det vackraste landskap med omväxlande natur och underbara vyer. Vad kan man mer begära?

Sjölök är en stolt och vacker blomma, men tyvärr inte alls bra när den dyker upp. Den är extremt anpassad till att klara sig där nästan inget annat kan växa pga torka. Några enstaka plantor kan väl vara ok, men jag passerade också en inhägnad som hade gott om sjölök och inga andra växter. Tjusigt, men inte bra.

 

 

 

 

Kom ner i dalen och vandrade mellan olivlundar. Klockan närmade sig elva och jag började känna av värmen. Plötsligen kände jag att jag inte var ensam, att något fladdrade i ögonvrån. Jag hade fått sällskap av en trollslända! Det vackra, blå djuret flög så enkelt och lekande lätt med sina skira vingar. Egentligen en otrolig konstruktion om man jämför vingarna och kroppen. Efter några meter sa den tack och adjö och svängde in i en olivlund.

I backen upp till Neapoli var benen tunga. Den backen är inte nådig, men hittills har jag alltid kommit upp. Tog en sväng in om café Oasis för att dricka en soumada, traktens specialitet. Trots att den där mandeldrycken inte smakar mycket så är den alltid lika god efter fem timmars vandring.

Konstaterade när jag var hemma igen och släppte ut mina fötter (nej, de hade inte varit i kängorna sedan i torsdags!) att nu är vandringssäsongen igång! Jag ser fram emot alla vandringar, både ensam och tillsammans med vandringskunder. Ser fram emot avkoppling, allt vackert jag ska få uppleva och se, soluppgångar i min morgonyoughurt, herdar som hälsar med stort leende, de underbara vyerna där tanken färdas långt bortom bergen synliga för ögat och ut över havet för att snubbla över horisonten. Nu börjar det goda livet igen!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Mot Sitia!

5 svar

Då och då gör jag en utflykt till Sitia. Inte bara för att besöka sta’n utan också för att få en heldagsutflykt på vackra ön. I fredags var det dags och jag bestämde mig för att köra ”min” runda medurs: National Road – Sitia – gamla vägen mellan Ierapetra och Sitia:

Kör rundan moturs – då är den mest slående och bjuder på fina, överraskande vyer, tycker jag. Grön streckad linje – alternativ väg för den som inte vill besöka Sitia. Lila streckad linje – INTE en alternativ väg eftersom vägen mellan Stavrochori och Orino är dålig – kör inte den!!

Satte kurs mot Pachia Ammos och sedan österut. Vill man kan man göra en avstickare i Kavoussi till Kretas äldsta olivträd. Och lite senare kan man stanna på någon av ”view point” för att beundra Mirabellobukten som är som vackrast från detta hållet. Och vill man se en mycket fin liten by där det renoveras med varsam hand så stannar man till och strosar i Lastros (den minsta by jag vet som har trafikljus!). Jag stannade till i Mirsini för att ta mig upp till deras kyrka. Fin utsikt därifrån, men lugnet i byn stördes av grekiska kvinnoröster. Du vet de där gälla, höga, starka. Inte undra på att gubbarna flyr till kafenio, ouzeri el likn!

Passerade Richtis-ravinen – ett tips för den ravinsugne! Här möter du ett annat Kreta med tät, frodig grönska som i och med vattnet nästan känns som regnskog. Rekommenderas på våren då vattenfallet är som finast (magiskt med massor av trollsländor).
Efter ravinen börjar en sträcka på stora vägen som man ska köra under andra halvan av maj när oleandern står i högblom. Det är nästan en overklig känsla då, som att köra i en tunnel som smyckats bara för dig!
Strax före Sitia passerade jag skandalbygget: National Road som ska förbinda Sitia-Chania med en bred, modern motorväg, men som aldrig blir klar. Nu pågår här reparationer av en bro som byggdes för drygt 20 år sedan, men som inte använts utan bara väntat på att National Road ska ”hinna ifatt”. Bron uppfyller inte dagens standard och regler.

Vill du inte besöka Sitia så kan du strax före Sarantapichos ta till vänster mot Piskokefalo (den gröna streckade linjen på kartan ovan). Men jag fortsätter och kör in i lilla Sitia som är Kretas sjätte och minsta stad. Strosade på den fina strandpromenaden (turistbyrån ligger ungefär mitt på), kände att det var dags för någon fika. Undvek ställen med apollos logga och hamnade på ett café där jag fick crepes och kaffe till ett mycket lägre pris än i de större städerna och i turistorterna.
Forfarande finns en hel del butikslokaler lediga längs med de gatorna och det känns lite trist. Jag fortsatte så högt upp jag kunde komma i gamla sta’n och beundrade utsikten. Tog mig sedan ner i slalom med kameran i högsta hugg.
Svettig sökte jag svalka ute på pirerna och då upptäckte jag att jag haft lite fel om hur Sitia ser ut, hur sta’n brer ut sig i sin lilla bukt. Om man står med näsan mot land så har man gamla sta’n på höger sida som klättrar uppför den branta sluttningen. Rakt fram ser man nästan ingenting av sta’n för där är det platt så nyare bebyggelse och olika stora varuhus sträcker sig inåt land. Och till vänster ligger den långa sandstranden och några hotell. Sta’n tippar alltså lite åt ena sidan!

Fint på piren, men sorry Sitia, vi var först!


Jag tycker om Sitia, men skulle jag kunna tänka mig att semestra här? Ja, Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Nej, Sta’n är alltför liten och läget längst ut på Kreta är för mig lika hopplöst läge som Chania eller Paleochora. En liten minisemester här i höst har börjat ta form på min planeringsavdelning, men då kommer jag att koncentrera mig på deras Geopark. Sitia är så kloka att de sedan några år tillbaka marknadsför hela kommunen i form av bl a Geopark med olika aktiviteter som cykling, klättring, bilrutter, grottor, historiska platser, vandring. De vill inte bara ha turister till sta’n och de vill locka fler grupper än sol- och bad. Och de gör fantastiskt fina videofilmer – titta på youtube på kanal ”Visit Sitia”. Här har min egen stad en hel del att lära! Och ja, andra också för den delen för att sprida turismen över ön.

Dags att styra hemåt längs gamla vägen så jag tar av i Piskokefalo. Stannar ofta och tar in vyer, bergsformationer, raviner, odlingar, byar på sluttningar. En del träd börjar få lite svårt att hålla sig riktigt gröna detta torra år, men jag undrar igen över de som påstår att östra Kreta inte är grönt utan som en öken. Plötsligen seglar en rovfågel ganska lågt en bit framför bilen. Vill den visa vägen? Kanske bara säga ”välkommen!”?

Stannar och strosar runt i byn Skordilo. Två kapell, men inte många hus är bebodda. Den äldsta delen av byn ger en bild av förr då det mellan husen bara var gångar breda nog för en lastad åsna. Det är så här det är i många grekiska byar, de avfolkas. Och det slår givetvis hårdare och tidigare i avlägsna trakter som t ex bergen på östra Kreta. (har skrivit om avfolkningen i ett tidigare blogginlägg: Ett land i spännande förändring)

Försöker mig på en avstickare till Kato Kria, men vänder innan byn pga att vägen är smal och hålig. Som belöning för försöket får jag den mest underbara vyn! De som bor i den lilla byn borde betala lyxskatt – så vackert är det!

Efter Chrisopigi försöker jag mig på en väg mot Agios Stefanos. Det börjar bra, men vägen blir smalare och stenigare så jag vänder. Passerar Stavrochori och Panda glider snyggt ner till kusten.

Ännu en underbart fin dag! En härlig blandning av landskap, natur, byar och stad. Ibland helt andlöst och så stilla. Det gäller att njuta innan fler drar sig hitåt för att också få njuta!

Det talas mycket om ”island hopping”, men jag skulle vlija mynta ett nytt begrepp: ”village hopping”. Ta ut en tur på kartan, stanna i olika byar, strosa, koppla av och njut. Du får se mycket av området och lära dig desto mer! I nästa blogginlägg kommer min strandinventering, men efter det ska du få tips om ”village hopping” i närheten av Ierapetra!

Ha det gott!

PS. Foton från turen uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Väldigt lyckad spontanutflykt

14 svar

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Wow!

11 svar

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

5 svar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sväva bland moln och perfekt landning

18 svar

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!