Ilskan, som jag kände i fredags, har sjunkit undan lite så nu kan jag berätta om torsdagens vandring. Mitt påskfirande får komma i nästa blogginlägg. Jag har kommit lite efter i tiden, men det är väl inte hela världen.

Då och då ger jag mig ut på nya vandringar. Kretas landskap är så skiftande så det är spännande att se något nytt och det gör gott för både ben och själ. I nya områden blir det inga långa vandringar utan den första är mer som rekognosering. Hur ser det ut, hur brant, inbjuder det till vandringar, ger det mersmak osv. Jag hade tagit ut en kort vandring på satellitkarta i trakten ovanför Epano Sisi och Milatos och i torsdags var det dags att prova.
Tilläggas ska att det var inte en bra dag att vandra. Koncentrationen av Sahara-sand var hög i luften och då mår kroppen inte bra, framför allt är det en belastning för lungorna. Det blir inga fler sådana här misstag, varje vår ska väderprognosen studeras tillsammans med dammprognosen.
Som avslutning tänkte jag mig en liten utflykt!

Panda och jag gav oss iväg och efter att vi kört igenom Epano Sisi (fortfarande den sötaste och raraste by jag vet) fick Panda vila vid en taverna. Jag gav mig iväg med ett huvud som rörde sig som en vindflöjel – här skulle studeras och tas in! Den lilla vind som var kändes annorlunda. Vinden har vänt till sydlig och temperaturen gått upp. Nu kommer värmen! Skönt, men med Sahara-dammet som lock blir det klibbig och stillastående värme som är obehaglig. Fåglar kvittrade och när jag vände mig om såg jag ett spegelblankt hav längre bort.
Fick tidigt en ganska brant uppförsbacke och sedan svängde vägen. Där stötte jag på det som fick min ilska att blomma. Och upprördhet. Och ledsamhet. Eller på ett något rakare språk: jag blev så jävla förbannad!

Visst är det en fantastisk vy? Och detta var bara början på den inofficiella soptippen. Och efter den kom två mindre. Det är sin sak att greker inte är speciellt intresserade av att vara ute i naturen, men den här användningen gör mig så arg och ledsen. Om man ändå ska lasta och köra iväg avfall kan man väl lika gärna köra till en soptipp!? Det är inte första gången jag ser sopor i naturen, men detta var definitivt den största soptipp jag sett. Mycket klurigt placerad så den inte syns för turisterna en bit ner mot kusten och bilande turister på en asfalterad parallellväg.

Grekland ligger i botten i EU när det gäller sophantering, men de uppgifterna grundar sig troligen på den sophantering som är synlig, offentlig. Här låg bl a dunkar – vad innehöll de? Utrivna byggnadsdelar, plast, halva vattenplasttankar, brädor, sängmadrasser….allt du kan föreställa dig. Så’nt här ofog borde man försöka göra något åt. Minns du vad jag skrev i förra nyhetsbulletinen? Två robotar är inköpta för att sortera sopor vid sopstationer i Chania och Iraklio. Det är givetvis en lättnad för de som idag sorterar där manuellt och får olika skador, men det vore väl smartare att se till så att sopor sorteras från början?
Sophanteringen och, framför allt, tippandet i naturen är en skam för vackra Grekland.

Jag fortsatte uppåt med raska steg. Adrenalinet hjälpte till. Sahara-dammet gjorde mig väldigt flåsig. Det var dags för en paus och det blev på en sten vid en grön sjö. Det är så här det ska se ut!

Efter pausen började jag njuta av natur och landskap. Blommor och växter är inte desamma över hela ön så här såg jag några som inte finns nere hos oss. Och jag saknade några som finns hos oss. Några andra finns fler hos oss än här. Och några andra tvärtom. De två gula ärtväxterna (nej, det är inte ”ginst”) avlöser varandra i år så sluttningarna bara fortsätter att vara gula. Lilla bulliga gulgröna buskarna blommar också och till färgprakten bidrar Ebenus cretica med sin speciella rosalila nyans. De verkar finnas överallt för tillfället!
Insekter for omkring, gräshoppor hoppade, fjärilar fladdrade. Och en av de vackraste och coolaste småkryp jag vet hälsade på några gånger: det kretensiska biet. Stort och ofarligt.

På väg ner mot Milatos passerade jag en del hus som nog kallas ”Villa”. Jag funderade över byggstilen, de ser mer italienska ut än kretensiska. En del har troligen utlänningar byggt och en del är byggda av greker för uthyrning till turister.
Efter Milatos på väg tillbaka till bilen ökade trafiken. Hyrbilar, fyrhjulingar, en buss. Det kändes att jag var nära turistorter.
Förresten så kan jag berätta för dig att många orter som ligger vid kusten har inte många år på nacken. Många av dem var bara en hamn till en by som ligger längre från kusten. När turisterna började komma insåg befolkningen att här var en inkomstkälla och ”de där” verkade vilja vara vid havet. Alltså slog man upp några hotell vid hamnen, det kom fler och man byggde mer. Så är det med t ex Hersonissos och Matala. Här syns ett tydligt exempel där Milatos ligger närmast mig och ”Milatos strand” (Paralia Milatou) blivit en ny ”by” nere vid stranden.

Fler vandringar i detta området blir det inte, men kanske om man flyttar sig lite österut… Tycker jag då att en så’n här dag är misslyckad? Absolut inte! Även om det inte gav mersmak så fick jag en dag ute i naturen och det är aldrig fel.

Framme vid Panda för att ge mig iväg på utflykten: Milatos-grottan! Jag har varit på väg en gång, men klockan var för mycket. Denna gången skulle det bli av! Lätt att hitta, inte så lång stig upp till grottan men rejält stenig (inte lämplig för sandaler om nu nå’n skulle få den tokiga idéen). Fantastisk utsikt! Grönskande, dramatisk ravin med Milatos by halvvägs och bakom den högre, fjärran bergstoppar.

Kom fram till grottan och skrattade gott åt min egen dumhet. Om man ska besöka en grotta behövs ljus, eller hur? Så varför låg ficklampan kvar i bilen…. Inne i grottan var en barnfamilj så det ropades och stojades. De tog sig fram med ljus från mobiler, men jag tyckte inte att det räckte. Man såg bara nå’n meter framför fötterna och jag ville se både var jag gick och grottans väggar, gångar och formationer. Det kändes lite fel med stojandet med tanke på grottans historia. Jag beslutade att gå ner igen och återkomma i slutet av oktober. Med ficklampa. Förhoppningsvis utan stoj.

Jag tror att de flesta kör tillbaka samma väg som de kom till grottan, men jag fortsatte och fick en väldigt vacker biltur. Bitvis en så’n som på kartor kallas ”scenic drive”.

Jag tog längre tid på mig och ”Astranis” är Neapoli (körde alltså under National Road E75 genom Neapoli).

Längs kusten från Elounda och neråt låg det turister i solstolar och kretensarna har inte fått av sig alla vinterkläder än – uppochnervända världen!

En dag med många olika känslor och upplevelser. Och rejäl hosta när jag kom hem!

Ha en bra Valborg och 1:a maj!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!