Etikettarkiv: natur

Wow!

11 svar

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

5 svar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sväva bland moln och perfekt landning

18 svar

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vada i naturrikedom

15 svar

Igår gav jag mig ut på en av mina mest krävande vandringar. Vanligen går man upp i bergen, vandrar där i mer eller mindre kuperad terräng och sedan ner från bergen. Denna vandringen går upp och ner i stort sett hela tiden, det finns väldigt få och korta ”vilosträckningar”, dvs mer plana avsnitt. Totalt tog det 7 timmar och benen är alltid lite stumma på slutet trots att de är bergsvandringsvana. Varför utsätter sig människan för detta, undrar du kanske. Ja, jag ser det ju inte som att utsätta mig och lönen för mödan på denna vandringen är så stor eftersom den gör våren rättvisa och omvänt.
Och jag kan lugna den som planerar att vandra med mig att denna vandringen ligger på hyllan ”privat” ute på vandringslagret!

Vi börjar från början som är söder om Amiras. Jag har bloggat om detta tidigare, det är ett område där jag alltid känner en väldig respekt och vördnad. Det var här som ett 20-tal byar totalförstördes av tyskarna under andra världskriget i Viannou-massakern. Det finns ett fint minnesmonument vid stora vägen, men det är inte där jag börjar utan i den lilla byn Vachos.

Morgonen var solig och vindstilla. Fåglarna förde ett väldigt oväsen, kanske de försökte rensa struparna efter all Sahara-damm. Jag hörde en getklocka, en såg och två korpar kraxade uppe i skyn. Det var som om tiden gjort halt och jag var ensam i världen.

Ingen vacker syn, men ett fiffigt sätt att se till så att plast inte far omkring. Och alltid ha en påse till hands!

Jag vandrade i tisdags på nordsidan och igår (fredag) alltså på sydsidan. Jag skrev i förra inlägget att jag hoppades att våren skulle lugna ner sig, den är tidig och har bråttom. Den har inte lyssnat på mig, tvärtom! Kan det vara så att locket av Sahara-damm och den instängda värmen därunder skapar en miljö som liknar växthusklimat, tro. Jag kom hela vandringen att förundras över hur många blommor som är igång och hur vackra sluttningarna är. De skiftar i gult, vitt, rosa och grönt. Många vårblommor är gula, det är otroligt så många gula nyanser det finns. Och allt det gula på marken och solen i skyn gör att det liksom blir vår från alla håll. Det går inte att värja sig.

Vårvandring betyder också att sakta ner och vara observant. Visst är det roligt att hitta orkidéer och andra blommor, men jag tjusas av de som finns närmast marken. Små, små blommor i alla möjliga färger och former. Jorden är torr och de skuggas av större växter, men de ger inte upp och de är många!

I olivlundarna beskars träden och kvistarna eldades upp. Någon bil körde om, en stor hjord får och getter drevs nerför en sluttning till bättre bete. Vid lilla klostret, där jag träffade prästen Zakarias när jag vandrade förbi i december 2016, höll två personer på att ordna i och vid pilgrimshuset. Undrar om det kan vara inför påsken?

 

Det blev något av en hundvandring. Först tre hundar som hoppade ner från ett flak, men gamla mor fick tag i en gren och motade iväg dem.
Så passerade jag en olivlund och plötsligen hörde jag små klockor. Två unghundar hoppade upp på mig och hälsade glatt. Jag blev inte riktigt lika glad som de var och sa ”Oxi!” (nej på grekiska) några gånger högt och tydligt. Då vaknade husse som höll på att beskära träd och kallade på ungdomsligisterna. Jag slappande av, men snart hördes klockorna igen! Givetvis var det roligare med en främling som dessutom rörde på sig än en tråkig husse som inte brydde sig. Så de följde mig en bit, men nu höll de sig på marken.
Jag slog mig trött ner på en sten för att dricka lite vatten. Då hörde jag steg bakom mig, vände mig om och där kom en väldigt stor schäfer. Och bakom hördes skall från en unghund som var modig ”på håll”. Den stora schäfern ville bara slicka mig i stort sett överallt plus ryggsäcken plus vattenflaskan….då fick jag nog, packade ihop och fortsatte.
Nästan framme i byn och på vägen stod en pick-up med en av de största hundar jag sett här nere. Min blick letade snabbt – var är ägaren? Han stod och pratade vid en annan bil. Bara att lita på att han hade ett öra hos sin hund. Som hoppade ner och skällde. Då vaknade husse så jag kunde gå förbi.

Och mitt i vandringen, när jag bytte till shorts, kände jag det tydligt och det gick nästan att ta på: vädret slog om. Det kom fler moln, luften blev kyligare och det kom en svag vind. Tänk, så lite vi styr över. Jag var nöjd, jag fick min temperatursänkning.

Om man (som jag förr) är vårtrött, tycker illa om alla ”måsten” och människor som plötsligen är sprudlande och löjligt glada så slå dövörat till och följ istället naturen genom våren. Där blir det inte vår över en natt, där har allt sin tid och det ena avlöser det andra lugnt och fint. Här nere har vi nu 2 fina månader att se fram emot. Det är ett överflöd och enormt prunkande, men utan att vara påträngande. Jag tillåts njuta i lugn och ro. Det är gott. Och våren blir rikare och längre. Och den bryr sig inte om vilket humör du är på, det finns inga ”måsten”.

När jag kom till bilen kändes det som om jag vadat runt i massvis med vår! En skön känsla av rikedom och generositet som krupit innanför skinnet, letat upp själen och sagt ”gläds du lilla människa!”. Naturen sviker aldrig, den snurrar på som vanligt. Om och om igen. Det finns en trygghet i det. Som vi kan vila i.

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida! Titta riktigt noga på biet – ser du den nektar han lagt i sin påse på benet? DS.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Vilken magisk premiär!

Kommentera

Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Bara att få vara där mitt i allt det vackra är lycka!

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

Nu börjar de bre ut sig de där ”soldyrkarna” (blommorna öppnar sig bara i solsken och vänder sig då mot solen). De gör vackra gula mattor, lär vara ett riktigt aggressivt ogräs men o, så vackra!

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Del 2 på tripp

8 svar

Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

(foto från internet)

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!

Skakningar, vinterhalvår, fotosöndag och trollsländor

4 svar

I fredags kväll skakade soffa, laptop och taklampa. Jag la ut en bild på facebook och av kommentarerna förstod jag att det var kanske dumt gjort av mig. Det verkade som om de flesta blev väldigt oroade och trodde att vi haft full jordbävning. Det hade vi inte, men det är obehagligt och skrämmande när det skakar. Och det är ett bra tag se’n vi kände några skakningar så då blir det lite extra läskigt.

Så här är det: det här med jordbävningar hänger ju samman med att kontinentalplattorna rör sig antingen från varandra eller mot varandra. Nu har man förresten kommit fram till att det är inte bara rörelser i sidled som har betydelse utan även rörelser i höjdled. I Medelhavet finns flera ”sprickor” och det rör sig ständigt. Gå in och titta på karta bara på Grekland ska du se att det är en väldig aktivitet. De flesta märks inte mer än på mätinstrument eftersom de är långt ute till havs och/eller djupt ner. Och oftast varar skakningar som vi känner bara i några sekunder (men de känns ofta väldigt långa…).
https://www.emsc-csem.org/Earthquake/Map/zoom.php?key=104&typ=euro#2
http://bbnet.gein.noa.gr/HL/seismicity/real-time-seismicity-automatic-alerts/last-24-hours-automatic
(båda hemsidorna har kartor över de senaste dygnet, veckan osv samt sökbara kartor)

Så bli inte förfärad eller rädd om jag nämner att det skakat. Det är troligen mest jag som är uppskakad. Kom gärna med glada tillrop och uppmuntran!

Nu märks det tydligt att Ierapetra förbereder sig för vinterhalvåret. Som jag nämnt tidigare har en del tavernor nu storstädning och gör underhåll.
Det finns lika många båtar i vattnet i hamnen som på land.
Längs gatorna har vi träd av olika slag som t ex fikus, mullbär. De beskärs hårt med jämna mellanrum, dock inte varje år. Nu har beskärningarna börjat på de gator som är aktuella i år.
Grekerna har plockat fram vintergarderoben vilket betyder att jag känner mig som en alien i kjol/shorts och t-shirt (kvällstid något varmare klädd). Det är helt enkelt så att vi har olika temperaturintervall med olika min och max. Grekernas ligger naturligtvis längre upp på skalan och min längre ner.
Sta’n är ganska tyst eftersom många är ute och skördar oliver.

Via en fotoblogg som jag följer fick jag information om Fotosöndag som verkade kul så jag hoppade på nu i söndags. De lägger ut ett tema varje tisdag, man får ladda upp ett foto på söndagen och ta del av hur andra tolkat temat.
I söndags var temat ”kommunikation” och här kan du se hur olika vi har tolkat det! Eller titta i gruppen Fotosöndag på flickr.

Visst är det roligt att lära sig olika saker!? Min stora idol Christer Olsson säger att uttrycket ”man lär så länge man lever” inte stämmer utan det ska vara ”man lever så länge man lär”. Jag håller med.
Tyvärr har jag väldigt svårt för att lära mig namn på blommor osv i naturen. Som vandrare borde jag kanske vara bättre på det, men jag har alltid sett naturen som en plats där jag kan koppla av, njuta, reflektera. Det hindrar inte att jag kan bli alldeles förstummad och fascinerad av information kring växter och djur. Naturen är spännande och så himla intelligent ordnad!
Trollsländor står högt hos mig just nu eftersom jag sett två stycken slåss. Vad säger du om det här om trollsländor: de har den högsta träffsäkerheten av alla djur när det gäller att fånga ett byte (90-95 % medan t ex lejon har 50 %), de jagar inte sitt byte utan (och håll i dig nu!) räknar ut bytets färdväg och genskjuter! Ingen vet hur de lyckas räkna ut det. De kan se i 360 grader och de kan röra sina fyra vingar oberoende av varandra.
Hur man får reda på så’nt här? Jo, man tittar på QI (Quite Interesting) på BBC, ett av mina favoritprogram. De lyckas med att vara intressanta och roliga samtidigt. Intresseklubben på svt byggde på konceptet, men de lyckades inte fånga de svenska tittarna. Jag anser att det berodde på att den intressanta biten tonades ner till nästan ingenting och den roliga delen var inte rolig utan mest flamsig. Synd!

Ja, det här blev kanske en lite konstig mix från mig idag, men så blir det ibland. Nu ska jag slå av datorn för åska och regn kommer och går.
Ha en bra dag!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

En riktig höjdare!

17 svar

Det blev en lång, härlig dag i onsdags så igår var det sovmorgon och sedan städning. Jag skulle ju vänta med större städning tills det regnat, men jag gav alltså upp den idén igår och städade ut en massa damm. Ny damm har antagligen virvlat in sedan dess, men det är en annan sak. Tröstlöst arbete!

I onsdags var det vandringsdags! Upp innan tuppen kvart i fem för att ta bussen kvart i sex till bergsby. När jag kom upp till bergsbyn nästan en timme senare fick jag sätta mig en stund och vänta. Det var nämligen alldeles mörkt!

När himlen började ljusna vid 7-tiden kunde jag sätta igång. Dagens plan: först min egen sträcka, sedan slå följe med E4, lämna den för en ny sväng. Tanken var att denna vandring kanske kan ingå i vandringsvecka 2.

En stund stod jag alldeles stilla och bara njöt. Det är så mycket vackert i landskapet och naturen och en av de vackraste är när morgonsolen färgar bergen röda. Medan jag njöt skiftade det röda i gult för att sedan bli vanligt dagsljus. Upplevelsen är som att få en dyrbar gåva.

När jag kommit en bit upp hörde jag ett ljudligt brummande, nästan som ett entonigt motorljud. Det var inte en bil, flygplan eller något annat fordon. Jag såg ingenting runt omkring mig. Rundade en sväng och där var en stor biodling. Tydligen är bin morgonpigga och då i full gång! Ljudet följde med under förmiddagen när jag passerade andra biodlingar, men blev svagare och svagare för att upphöra när vi närmade oss middagstid. Siestadags, kanske.

Plötsligen slets tystnaden sönder av ett gevärsskott. Ibland får jag frågan om jag inte är rädd för att vandra ensam, men det är jag inte. Jakt är dock ett orosmoment både här och i Sverige. Jag vandrade rakt in i rådjursjakt en gång vid Romeleåsen, det kändes inte så bra. Jägare vet vad de gör, men kan givetvis också göra misstag. Här behöver det inte vara jakt utan kan vara någon som skjuter ett skadat eller sjukt djur. Det kom inga fler skott så efter en stund kunde jag släppa det.

Frukost vid litet kapell. Ut på grusvägen igen, hörde en bil komma och då jag flyttade ut i vägkanten trampade jag lite snett på en sten. Ingen skada skedd, men jag vinglade väl till för pick-up:en stannade, fönstret vevades ner och två allvarliga gentlemän sa ”Ok?”. Jo, det var ok så de körde vidare.

Så var jag uppe och det planade ut lite. Nu kom nästa fantastiska gåva: otroligt vackra vyer. Och jag vandrade på en platå med skiftande natur. Det var biodlingar, pinjeskog, vinodlingar, lövträd, vildpäron, några få olivlundar. De ”tråkiga, enformiga” bergen har många gömda skatter!
Jag har skrivit om att jag kan sakna höstfärgerna i Sverige, men vi har en del höstpalett även här:

En stor getflock och jag korsade varandras spår och jag började fundera på om det heter fårhjord och getflock eller tvärtom. Och hur blir det när det är blandat? En flockhjord, eller? Sådana stora, avgörande frågor sysslar en avkopplad hjärna med!
Jag såg djurägaren och en liten kille stå en bit längre ner och funderade en stund över skolplikten. Det händer ganska ofta att barn är med uppe i bergen. Kanske de får ledigt från skolan för att hjälpa till hemma som man fick förr i tiden i Sverige. Jag hoppas i alla fall att de går i skolan.
Så började jag fundera över hur de två funderar. De stod nämligen parkerade på en punkt där man har en sagolik utsikt över bergen som ligger i olika blågrå lager. Ser de hur vackert det är? Tänker de bara att ”jaha, där är bergen”? Hur hemmablind kan man bli? Hur hemmablind är jag i Skåne? Hm. Tål att tänkas på.

Vid nästa flockhjord blev jag först hotad av get som verkligen var på bettet. Hon skyddade sin lilla killing och jag kan inte tolka deras bäande, men budskapet gick fram, tro mig! På andra sidan av flockhjorden ute på en äng stod herden. Han hojtade ”Hello!” och vinkade så jag vinkade tillbaka. Och kände mig otroligt avundsjuk. Tänk, att få gå här uppe hela da’n! Vilken arbetsmiljö! Och inte är den likadan varje dag.

Och det fick mina tankar att vandra till allt prat om att medvetandegöra, mindfulness, närvaro och olika tekniker. Egentligen är det ju så enkelt. Bara att ta ett djupt andetag, titta sig omkring och se på allt som finns. Låta sig fyllas av glädje och tacksamhet. Jag är i alla fall rik där jag står omsluten av allt vackert och magnifikt. Vacker natur och magnifikt landskap med de gamla bergen. Allt har funnits här i tusentals år och allt kommer att finnas kvar långt efter det att jag försvunnit. Vi får så mycket, t o m gratis, och ute i naturen det blir så tydligt att det är överväldigande. ”Fattig är inte den som har lite utan den som aldrig kan få nog.”
Eller som min vandrarkompis i Sverige skrev på facebook efter vandringar i Jämtland och Västerbotten i förra veckan: ”It is truly beyond me how people can be so full of shit when the world is full of such beauty”.

Sju timmars vandring och jag landade i busskur med fika. Kan vandringen erbjudas till andra? På väg upp är det ganska brant och det är jobbigt. Det är ungefär 1,5 timme, sedan är det bara underbart. Jag har haft pauser, stannat för att njuta och fotograferat. De sista 45 minuterna kan jag plocka bort. Trist och tillförde ingenting. Mycket fin vandring som seglat upp på min favoritlista!

När jag kom tillbaka till sta’n gick jag en stadstur med två svenskor. Jag kanske ska börja med ”stadsvandringar” i utbudet! Tror inte det, det är bara roligt att visa runt i vår fina lilla stad. Och efter turen åt vi middag tillsammans, trevligt sällskap.

Nästa vecka påstår prognosen att vi ska få regn och åska. Vi får väl se! Det ger mig ett utmärkt tillfälle att gå in i min lilla bokskrivarbubbla några dagar så jag vet inte hur det blir med bloggandet. Tills dess kan du få något att fundera på över helgen efter det att du tittat på nya foton på min flickr-sida: det finns inga nötter på pinjeträd så var kommer pinjenötter ifrån?

Ha en skön och fridfull helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Säsongen har börjat!

3 svar

Då var det dags att starta upp vandringssäsongen! Igår halv sju på morgonen lämnade jag hemmet för första vandringen. När har jag startat de andra åren? Jo, det visade sig vara ganska lika: 10 sept 2014, 9 sept 2015, 2 sept 2016 och alltså 7 sept 2017.
Hade medvetet valt en dag med utlovad vind och som vanligt min ”Korsa Kreta”-vandring eftersom jag då är nära civilisationen och kan avbryta snabbt och enkelt om värmen blir för svår.

På väg ut genom en morgontyst och halvskum stad hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det tog en stund innan jag kom på varför. Det är dags för den årliga flyttfågelskonferensen! De börjar samlas så snart ser det ut så här (foto från 2016):

Tyst och stilla i olivlundarna och i första byn. En åsna hälsade god morgon med sitt karakteristiska läte. En vespa skar sönder tystnaden när den rundade ett hörn, föraren hade varit i lilla bybutiken och köpt dagsfärskt bröd.

Frukost vid kapell med utsikt över sta’n, slätten och Dikti-bergen. Solen steg över bergen och snart badade hela Ierapetra i solljus. Vackert när bergssidorna går från mörker till ljus. Mellanläget är nästan gyllene.

Den krånglande kameran har nästan helt lämnat in, men ny är beställd. Finns inte så mycket att fotografera vid denna årstiden. Naturen är inte till sin fördel under högsommaren. Den är nu alldeles dammig och gräs och mindre buskar är bruna.

Vi behöver ett eller två regn som spolar rent och väcker till liv. Synd att så många reser hit i juli-augusti och inte får se hur vacker den här ön egentligen är.

Tankarna gav sig ut på egna äventyr och jag upptäckte att jag gick och tänkte på olika människotyper, närmare bestämt olika chefer jag haft. Jag stängde den luckan efter ett tag. Riktade om från inåtläge till utåtläge för att ta in och njuta av landskapet. Bergen. Olivlundarna. Himlen. Havet. Rovfågel i skyn, ödla i gräset. Och allt det andra. Bara lät allt skölja in.

Benen var lite tröga efter tiden och vandringarna i Skåne. Jag kunde riktigt känna hur de var förvirrade i början för att mot slutet ha accepterat att jaha, nu är vi hemma igen. Vinden var lagom, den svalkade. Friskt och skönt under förmiddagen. Solen gav mer och mer värme och framåt lunchtid kändes den. Utan vinden hade det inte varit behagligt. När värmen steg började cikad-hannarna locka på honorna. Ingen insekt kan få fram starkare ljud än cikadorna och de gör det med ett ljudverktyg på kroppen. Det är ett mycket starkt ljud och efter ett tag ganska irriterande. Man kommer liksom inte undan och det är samma volym hela tiden.

Avslut med lunch på nordkusten. Tavernaägarinnan var så nöjd med augusti som varit hennes bästa på flera år. ”It was crazy!”. Nu var hon så klart trött, men det gjorde ingenting för jag hade inte bråttom.

Nästan två timmars väntetid på buss? Nja, jag kände inte för det, det fick bli taxi. Vilken färd! Händerna var mer i luften än på ratten. Jag fick mig till livs vad som ligger bakom Brexit (det är familjen Rotschild eftersom de styr allt och alla i hela världen), att Thomas Cook köpt upp alla resebolag i Europa och de ska nu flytta allt till London samt lite andra överraskande nyheter. Efter en stund kom vi ikapp en polisbil som låg bakom en annan bil och då blev det plötsligen rena bilskolekörningen från min taxichaufför. Kanske inte alldeles osökt dök ”ögontjänare” upp i min skalle…

Kom hem, packade upp, bytte kläder, masade mig ut igen, sänkte ner den trötta och mätta kroppen i en solstol under parasoll – inte helt fel viloplats (ja, ja, inte i den betydelsen, jag lever än).

Inte riktigt samma känsla av ”härligt! igång igen!!” som andra år, men det beror på att jag inte haft någon vandringsuppehåll i sommar. Men ändå en härlig känsla av hemtamt och igenkänning. Och i luften ligger löften om alla vandringar som väntar framöver på min vackra ö!

En annan säsong har också börjat: det ortodoxa fasta kyrkoåret den 1 sept. Det har varit mycket ringande i kyrkklockor och idag var det gudstjänst lite varstans eftersom det är Marias födelsedag.
Men den ortodoxa kyrkan gör ju inget enkelt så de har givetvis två kyrkoår. Det rörliga kyrkoåret börjar vid påsk, men det fördjupar vi oss inte i just nu. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag nämnde det, men nu vet du i alla fall.

Helgen ska bli vindstilla så det blir varmt. Parasollskuggan på stranden kallar!
Ha en skön helg!

Finns några foton på min flickr-sida!
Hus ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Inga sådana här övningar utan du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Längtans olika riktningar

2 svar

Idag är det svettigt. Ingen vind. Var precis i affären, nu i soffan och det bara rinner. Hur kan någon tycka att det här är skönt!? Ska försöka blogga, men det blir nog lite rörigt.

I förra inlägget skrev jag att min hemlängtan skiljer sig från ”semestergreklandslängtan”. Tänkte att jag kanske skulle utveckla det lite mer. Först: vad är längtan? Det är att vilja ha något som man inte har, dvs längtan till. Men kan ju också vara att vilja komma bort från något man inte vill ha, dvs längtan bort. ”Semestergreklandslängtan” är lite komplicerad för handlar det om att längta till Grekland eller längta till semester eller längta bort från vardagen? Se där något att fundera över!

Att dömma av foton och kommentarer på sociala medier tycks de flesta längta efter en kall öl, grekisk mat (många nämner underligt nog gyros!), stränder och hav. Inget fel i det, men så ser inte min längtan ut. Och alla platser och länder är så mycket mer, både positivt och negativt.

Jag har lätt för att finna mig tillrätta var som helst ganska snabbt, har ”hem” till största delen inom mig. Men en fast punkt vill jag ha som blir en fysisk plats: här bor jag. Och det är dit jag längtade när jag skrev ”hemlängtan”. Den där fasta punkten kan vara mer eller mindre attraktiv och ”rätt” och denna är mer av allting.

Nu känner jag att jag börjar sväva ut lite så vi ska kanske gå in
på mer konkreta saker!

När jag inte kom i säng och vaknade varje natt halv två pga ljuset i Sverige (tänk vad man glömmer på tre somrar!) längtade jag hit där det är mindre skillnad på dagslängd under sommar och vinter. Och här är det mörkt när man ska sova och ljust när man är vaken.

Gick några rundor på Systembolaget och njöt! Även om monopolet skulle avskaffas så måtte vi aldrig ta bort dessa otroliga fackbutiker med så brett utbud från nästan hela världen, bra priser, hög kvalité och stor kunskap. Likadant var det när vi bodde i Schweiz. Där såldes också alkohol i livsmedelsbutiker och urvalet var litet och ingen högre kvalitet. Jag dricker bara vitt vin så jag kan inte uttala mig om rött vin, men jag har ännu inte hittat något gott vitt vin här på Kreta. Det kommer kanske.

Sorgligt att lämna creme fraiche, falukorv, ishavsräkor, råbiff, lagrade ostar och alla de kök som representeras i olika restauranger. Framför allt creme fraiche såg jag till att blanda i det mesta, jag vet ju vilka längtansanfall jag kan få.
Jag längtade inte efter grekisk mat under sommaren. Det blir kanske så att det man har till vardags lite förlorar sin charm. Därför har jag börjat dela upp grekisk mat i årstider. Stifado, varm och mustig, passar bäst höst och vinter till exempel. Traditionell grekisk sallad äter jag nästan bara på sommaren.

Service funderar jag inte så mycket över. Den är bra och dålig både här och där, det handlar mer om vilken person man möter.

När cyklister och gångtrafikanter i Sverige går rakt ut i gatan utan att se sig om och är alldeles omedvetna om att de gör sig skyldiga till ”vårdslöshet i trafik” längtar jag hem. När jag kör på National Road och möter en bil som ligger i omkörning eller försöker hitta inne i en stad i förmiddagstrafik längtar jag till Sverige. När det blir kaos i en korsning i Sverige längtar jag hem till ögonkontakt och att tillsammans reda ut situationen.

Jag bodde i sommar i ett ganska tyst villaområde i en ganska tyst och stilla by. Då kom jag på mig själv med att längta efter mamman nere i gränden som ropar ”JIAAANIS!” med högre och högre röst när sonen saknas i hemmet. Eller grannen far ihop med tonårssonen och storgrälar så hela kvarteret hör. Och någon hund skäller en bit bort, kyrkklockorna ringer, en vespa far genom gränden bredvid, ett barn ropar till ett annat barn och fåglarna kvittrar. Då blir tystnaden dyrbar och skön. Som just nu.

Jag längtade i sommar efter en dag på stranden, men vädret i Skåne ville annorlunda. Det är nå’t speciellt friskt över strand och hav i Sverige. Ingenstans är väl kaffe och bulle eller halvkletig macka så gott!

Skillnaden i natur blev påtaglig. I Skåne prunkade och grönskade det så man blev alldeles överväldigad. Här hemma är naturen som allra sämst under högsommaren. Gräs och späda buskar är bruna, allt täcks av ett lager damm. Men så kommer det första regnet som spolar rent och det andra som väcker till liv! Sedan är det grönt och härligt när den skånska vintern är brun, avlövad och grådisig.
Visst fanns det ändå en längtan efter bergen, men jag vet ju att de står kvar. Precis som de gjort i så många år. Det är en del av deras charm och mystik.

Tillbaka till mat: i Sverige större utbud av grönsaker och frukt, men smaken finns här. Hellre mindre utbud och säsongsbetonat med rik smak än motsatsen. De apelsiner jag köpt idag skulle aldrig lyckas ta sig in i en svensk livsmedelsaffär, långt mindre köpas av någon. Här bryr vi oss inte hur de ser ut bara de smakar bra. Apelsinerna har inte sin höjdpunkt just nu, de är saftiga men lite syrliga.

Nu känner jag mig som en engelsk cirkulationsplats! Jag kan ju inte hålla på att flumma runt hur länge som helst, ska nog försöka summera. Detta temat verkade så bra på idéstadiet, men det var då det.
Denna sommaren var min längsta vistelse i Sverige sedan jag flyttade hit i april 2014. Man glider snabbt och lätt in i gamla mönster, men jag kunde ändå konstatera att det är här jag känner mig hemma. Människor som inte vill flytta på ålderns höst säger ibland att ”här ska jag bo så länge jag kan tugga gröt”. Jag får väl säga att ”här ska jag bo så länge jag kan tugga moussaka”.

Finns ju ingen röd tråd i det här över huvud taget….tror att jag får sätta på AC:n en stund…

Huset är ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Inga sådana här övningar utan du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!