Etikettarkiv: avkoppling

Sväva bland moln och perfekt landning

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Nypremiär!

Tidigt imorse tryckte jag ner ett par motspänstiga fötter i vandrarskor med inlägg. Efter nästan 3 månader i platta sandaler ville fötterna avvika och gå någon annanstans, men jag gav mig inte. Packade ryggsäcken, upp med den på ryggen och höll på att falla ihop. Den var ju tung!

Vid 6-tiden lämnade jag hemmet och började vandra. ÄNTLIGEN! Kursen inställd på att vandra över Ierapetra-slätten till nordkusten.

Några gamla gubbar (kanske gamla fiskare som är vana att stiga upp tidigt) satt på några caféer i halvmörker, annars lugnt och stilla. Vid denna tiden på året blir vi nästan invaderade av massor, massor av flyttfåglar som sitter på ledningarna. Jag blev lite orolig när sta’n grävde ner en del ledningar i förfjol, var skulle fåglarna ta vägen? Nu vet jag var en del av dom håller till. Det var bara dom och jag, alldeles tyst. Det enda som hördes var ett svischande ljud från vingslag eftersom några nymornade flög omkring. Lite som filmen Fåglarna fast på riktigt…

Frukost vid mitt lilla kapell efter att jag tänt ljus för familjen. Det har inte blivit så många ljus för dem i sommar, de verkar ha klarat sig ganska bra i alla fall. Såg hur hela Ierapetra badade i morgonsol, men jag hade fortfarande skugga. Jag valde att vandra idag pga att det skulle bli ganska stark vind. Visserligen ett element att kämpa mot, men det ger också svalka och sänker temperaturen. Eftersom jag gick nära bergen i öster hittade inte solen mig förrän efter kaffe i by vid 9-tiden.

Nu började det bli lite jobbigt! Ganska branta men korta uppförsbackar känns lite varstans för en halvslö kropp. Och andningen var något ansträngd. Solen hjälpte inte direkt till att underlätta. Men det är ofta så på första vandringen på en säsong. Det är mer fysisk igångsättning än njutbar vandring.

I näst sista byn mötte jag en gammal kvinna som var på väg upp för en trappa. Kring hennes fötter lekte tre kattungar. Vi tog i hand och stötte varandra upp respektive ner. Jag vill inte påstå att vi hade ett samtal, men lite förstod jag. Resten flyter så bra så med ett stort leende. Måste berätta för min språklärare att jag inte längre känner mig dum när jag möter gamla människor ute i byar. Han sa ju till mig att det är inte meningen att jag ska förstå dom än, det är mycket gamla uttryck och dialekt. Så jag har släppt det och kanske var det släppet som gjorde att det kändes som om kvinnan och jag bara möttes. En fin stund.
Lyckligtvis såg hon inte vad som hände efter mötet….en av kattungarna hade förälskat sig i mina skosnören, men det såg inte jag. Upptäckte bara att jag plötsligen bjöd en förvånad kattunge på en luftfärd…..som tur var hade jag ingen fart….

Vandringen började närma sig slutet, men det gick inte för sig utan jag tog det längre alternativet till slutbyn. Jag var tidig i förhållande till bussen och tog därför en sväng i byn. Var inne och tittade på två ställen där konstnärer håller till så jag fick lite kultur också.

Hemma vid ett-tiden, fixa lunch, ner i soffan med stor mugg kaffe och sista avsnittet av The Night Manager. Kroppen sa tack så mycket, men fötterna surar och gör sig påminda genom att ömma lite. Det kostar på att bli ihoptryckt.

Vilket lyft denna dag! Jag var inte uppe i bergen, men oj vad här är vackert! Naturen är lite dammig och trött, men bara vi får det första regnet efter sommaren så sätter allt fart igen. Jag kände mig i alla fall väldigt levande och huvudet gick som en vindflöjel. Måste ta in allt, måste kolla allt. Önskar att jag kunde beskriva bättre, ha fler ord. Idag var huvudet ganska tomt, jag hade fullt upp med att bara uppleva och återupptäcka. Så gott!
Hoppas att vinden lägger sig lite nästa vecka och att temperaturen inte stiger för nu bara måste jag upp i bergen.

Ikväll blir det sta’ns godaste pizza och gott vin! Åh, vad jag ska njuta!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Jodå, det blev att inlägg i företagsbloggen igår som handlar om tid, tystnad och ensamtid.

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!
Välkommen! 

På väg igen!

Nu är jag tillbaka till fullo efter olyckan! Igår vandrade jag och det gick alldeles utmärkt att bära ryggsäck. Lustigt att man uppskattar när allt går tillbaka till ”som vanligt”, men hur ofta man önskar att ”som vanligt” inte var ”som vanligt” när det är ”som vanligt”.

Planen igår var att vandra min ”korsa Kreta” eftersom jag är en förståndig vandrare. Rutten passerar och går i närheten av byar så det fanns möjlighet att bryta om det inte skulle fungera eller bli för varmt. Och möjlighet att fika om andan föll på.

Lämnade Ierapetra vid 6-tiden. Jag älskar ju soluppgångar, men nu när nätterna är så korta får man vara uppe svintidigt om man ska uppleva dem. Tror att jag fyllde den kvoten för ett tag framöver under konvalescensen när jag inte kunde sova.

Skönt att få ge sig iväg, både kroppen och knoppen applåderade och såg fram emot dagen. Frukost vid ett kapell, fika på kafenion i by och fruktpaus vid kyrka i annan by. Där emellan naturen, landskapet och jag. Sol, blå himmel med snabbt passerande moln, skön vind.

Och tankarna fick fritt spelrum. Blev lite förvånad när olyckan dök upp, men den måste väl gås igenom den också. Kanske det är dags nu när allt annat är ok. Dök också upp lite besvikelse över de vandrarveckor som gick förlorade pga olyckan. Vi är på väg in i juli/aug som inte är vandrarvänliga så uppehållet blir längre än det skulle behöva vara. Men det finns nästan alltid ett ljus i mörkret! Prognosen säger att vinden ska hålla i sig så det borde kunna bli en vandring till i nästa vecka.

På en liten grusväg mötte jag en gammal farbror med vespa som undrade vart jag var på väg. Jag lyckades förklara att jag var på väg till Pachia Ammos (uppe vid nordkusten) och han undrade varför jag inte gick på stora vägen. Ja, hur förklarar man det? På något sätt fick jag fram natur och vackert samtidigt som jag gjorde en svepande rörelse. Han log och sa endaxi, endaxi! (ok på grekiska) Undrar vad han tänkte i sitt stilla sinne? ”Hon verkar inte riktigt klar i knoppen, antagligen fått för mycket sol” eller ”Vilken trevlig människa som uppskattar den vackra naturen och inte är rädd för att ta i lite”. Ibland är det bra att inte veta. Och egentligen ointressant.

På en delsträcka har jag undersökt och provat så många alternativ så jag snart inte hittar över huvud taget! Ibland kan man krångla till saker alldeles förskräckligt när man försöker underlätta. Det blir liksom omvänd effekt på nå’t underligt sätt.

Tredje ögat var med och användes. Hade det t o m med mig hem denna gången! Har infört en ny regel: förbjudet att titta på foto under bussväntan. Fastnade lite i de gamla husen i Vassiliki, jag tycker de är fascinerande. Dels rent fotografiskt med ljus och skuggor vilket jag inte är tillräckligt skicklig att få fram men det är kul att försöka. Dels så triggar det fantasin för tänk om dessa hus kunde tala! Berätta vilka som bott här, hur de hade det, vad som hände dom och i omgivningen….

Försökte filma en snutt, behöver det till firmans hemsida, men det gick inget vidare. För mycket vind och jag behöver egentligen en större och stabilare kamera. Ju mindre desto skakigare och det finns inget mer irriterande och amatörmässigt än att tvingas titta på nå’t som nästan gör en åksjuk. Får träna och försöka några gånger till.

Drygt 5 timmar senare slog jag mig ner i busskuren i Pachia Ammos. Himmel, så bra man mår efter en halv dags frisk luft, naturdos och total avkoppling genom att vara närvarande i det härvarande. Kan verkligen rekommenderas!

Foto på min flickr-sida!

 

PS. Undrar du varför jag inte nämner gårdagens utveckling (eller vad man ska kalla det) i förhandlingarna mellan Grekland och ”trojkan”? Jag måste läsa lite mer om det, fundera lite. Återkommer!