Efter mitt Skåne-besök och hemkomst mitt i ortodoxa påsken har jag haft ovanligt svårt att komma in i vardagen igen. Bloggrytmen är helt fel, men det kan bara bli bättre! Jag har artiklar som ligger och väntar på en ”Nyhetsbulletin”, men de får vänta ett tag till. I morgon har jag ett jubileum, då är det nio år sedan jag flyttade hit. Det känns som om jag redan firat några dagar med härliga vandringar. Tre lika fina fast olika. Tänkte dela några tankar kring det där med olika. Fast lika.

Ensamvandring
I onsdags i förra veckan gav jag mig ut på en vandring som jag inte gjort på cirka 2,5 år. Det kom ett litet virus i vägen som utlöste lockdown och restriktioner och se’n har det bara inte blivit av. Det är en vandring på norra sidan av Dikti-massivet, nära Istron. Där har jag flera sträckor och två av dem flyter ihop i min skalle. Minnet förberedde mig på en kämpig uppåtsträcka som visade sig inte vara så jobbig. Nedåtsträckan har varit min ”blomstersträcka” på våren, men den ska inte vandras mer av mig eller några vandrarkunder. Grusvägen är sönderskrapad under åren så där är fullt av rullgrus = skaderisk. Plus att det inte är njutbart att gå och spänna sig och titta ner i marken var man sätter fötterna istället för att njuta av blommor och grönska. En så’n här gammal vandring blir nygammal när det gått så lång tid. Man känner både igen sig och inte. Tryggt och uppiggande på samma gång. Tyst och stilla. Mötte en karl på vespa, i övrigt var det bara jag och de kvittrande fåglarna.

Att vandra ensam – kan det va’ nå’t? Det passar så klart inte alla, men för mig är det den ultimata avkopplingen och njutningen av natur och landskap. Hjärnan är bortkopplad och jobbar och bearbetar helt på egen hand. Givetvis måste säkerhetstänket vara stort, men alltid två mobiler med mig, ”första hjälpen” i ryggsäcken tillsammans med visselpipa, kniv, gott om vatten med mera.
Avslutade på lilla kafenion i Pyrgos med att hälsa på Georgios som jag inte sett på länge och smaska i mig hans mammas supergo’a men stora omelett (som jag inte orkade äta upp!).

Vandring med vandringsvän
Vi är två stycken som vandrar tillsammans då och då. Katharo-platån är ett måste vår och höst så i måndags var det dags! Där uppe finns inga olivträd utan olika lövträd, bl a stora, vackra ekar. Fruktträden blommade, massor med blommor på marken, en del träd och buskar hade precis slagit ut och var så där vårljuvt ljusgröna, vatten rann i bäckarna. Våren blir inte mer närvarande här på Kreta! Och det var tyst. Fridfullt. Balsam för själen. Bara fåglarna som underhöll oss och det är ju bara utsökt.

När man vandrat tillsammans några gånger börjar man ”kunna” varandra när det gäller rytm, pauser och liknande. Att planera tillsammans och dela upplevelser som vyer, flora och fauna ger ytterligare en dimension. Det som den ena inte ser ser den andra.
Avslutade med lunch och kaffe i Kritsa eftersom tavernorna på Katharo höll på att städa och mura.

Vandra med vandringskund
I tisdags var det dags för årets första vandringskund: Eva! Vi träffades i lördags för att bl a prata om vad hon väntade sig och för att ge information om praktiska detaljer. Blommor och vår var ett önskemål och jag hade några fjärilar i magen. Vår vinter har ju varit väldigt konstig med varmt i december och januari så en del växter startade för tidigt. I februari och en bit in i mars kom kyla som gav några växter en rejäl fetsmäll. Så hur såg det ut längs vandringen just den här tisdagen…

Jag kunde skicka iväg fjärilarna för naturen blomstrade och bjöd på så många olika blommor att vi tappade räkningen! Lägg därtill buskar och träd. Vyer. Olivlundar. Vy över byar och först Kretensiska havet och sedan Libyska havet. En herde var ute med en hop hundar i olika åldrar som han troligen tränade. Lastade dem när vi kom, vi tackade för den vänligheten. Annars tyst. Stilla. Svalkande vind då och då. Och fågelsång! Rovfåglar segelflög – spanade kanske efter lunch.
Lunch på taverna To Steki i Meseleri – ett säkert kort!

Eva skrev senare på facebook bl a:
”Idag har jag haft förmånen att vandra med Ia Löfquist som bor i Ierapetra. En vandring som blev precis så underbar som jag önskade mig. Lagom tempo så jag hann njuta av naturen, fågelsång, vyerna, blommorna, dofterna och som avslutades med en härlig grekisk lunch som ingår i priset.”
Och jag blev så glad! Det är precis det jag vill förmedla: avkoppling, stanna upp och njuta! Jag är alltid lite spänd inför vandring med kund, kanske pga att vi inte känner varandra. Det är mycket sällan det känns som ett ”jobb” utan det blir en gemensam upplevelse. Jag får tillbaka kundernas reaktioner, tankar och förtjusning. Ingen, jag säger ingen, är oberörd av det vackra landskapet och det gläder mig så mycket att andra ser det jag älskar så mycket. Så roligt att få visa upp Kreta långt ifrån stränderna och kusten.

Till sist
Min inställning till vandring är avkoppling (och frånkopplad digitalt), ingen stress, lättgånget så man kan se sig omkring för att njuta av natur och landskap. Den som söker utmaning och/eller är ute efter prestation eller träning ska inte vandra med mig. Raviner är också uteslutna dels pga skaderisk, dels pga att jag vandrat så många raviner att jag vet att det är uppe i bergen jag vill vara. Där finns det magnifika, det omväxlande, den härliga naturen.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida!