Kategoriarkiv: Vandringar Kreta

På resande fot

Det är ju viktigt i den digitala världen att redovisa position så här sitter jag på Atens flygplats på väg norrut. Där väntar dagar med familj och vänner, julmat och julmarknader, läkarbesök och annat ”passa på”. Jag tycker om att resa, men flygplatser är förbaskat tråkiga. Människor är alltid intressanta och roliga att betrakta, stämningen är full av löften och ständig rörelse, men i övrigt hade jag gärna bara passerat igenom snabbt och enkelt.

Hur som helst, det blir 10 dagar i Sverige och när jag är på resande fot får den digitala världen stå tillbaka. Det blir nog inget bloggande, facebookande el likn. Förra inlägget, Några grekiska vänner önskar att jag lägger ut lite foto på facebook under resans gång, men vi får se hur det blir med det. För dem är Skandinavien något exotiskt där uppe i norr. De förväntar sig kanske snömassor, älgar och röda stugor precis som svenskar förväntar sig att hela Grekland ska vara blåvitt med åsnor och dansande greker som ropar Opa! Vi har alla våra föreställningar och förutfattade meningar. Frågan är hur mycket de styr vad vi ser och upplever. Vad faller vid sidan om? Hur präglar det våra förväntningar? Vad blir vi besvikna över – det vi ser eller att inte få se det vi ville se?

I onsdags var vi fyra stycken som vandrade min ”Korsa Kreta”. Jag har tidigare nämnt att vi är ett gäng utlänningar som ses då och då på marknadsdagen och ibland över en söndagslunch. Tre i gänget skulle vandra, vi fick skjuta upp första datumet pga hård vind och när det var dags hade en sträckt en lårmuskel. Så vi blev fyra vandrare – tre tvåbenta och en fyrbent.

Det började allt annat än lovande. När jag steg upp vid 7-tiden och tittade ut så låg bergen både i öst och väst samt Ierapetra under ett svart molnlock. Tittade på meteo.gr och prognosen var uppklarnande under dagen. Bra! Vi hade väl vandrat en kvart ungefär när det började droppa uppifrån. Inte bra, men samtidigt fanns blå öppningar här och där. Vi hann knappt börja fundera över om vi skulle vända eller inte så slutade droppandet. Det såg lovande ut så vi fortsatte genom olivlundarna.

Min ”Korsa Kreta” går på småvägar och det finns flera alternativ. Mina vandrare hade önskat det mest plana alternativet. Oavsett vilket alternativ man väljer så passerar vi några byar. I Episkopi, ungefär halvvägs, var det dags för en fika. Då fick vi leta upp ett bord som inte stod direkt i solen! Vädret var verkligen på vår sida.

På väg till nästa by passerade vi en hund som sökt sig undan och gömt sig. Först trodde vi att den var skadad eller sjuk, men kom fram till att hon skulle föda. Vi kunde inte hjälpa till utan hade troligen bara stört och kanske skapat problem så vi fortsatte. Vår fyrbenta vandrare var framme och tittade och nosade i luften, men gick därifrån hon också.
En bit bort pratade vi en stund med en väldigt fin häst och tog fram de godsaker vi hade. Han blev väldigt nöjd. Förutom de här djuren så var det fullt med fjärilar, gräshoppor, trollsländor. Och när solen kom fram började fåglarna kvittra. Jag tänkte, som så ofta, vilken ynnest det är att kunna vandra på en plats som inte bara är andlöst vacker utan också har ett perfekt vandringsväder även under vinterhalvåret. Shorts, kortärmad t-shirt och levande natur – vad kan man mer begära i november?

Väl framme på nordkusten vid Egeiska havet var det dags för välförtjänt lunch efter 5 timmars vandrande. Först halvdog vi av tavernans ostbullar och se’n var vi inte kontaktbara då räkor med vitlök och chili förpassade oss till njutningens rike. Det finns ett talesätt som säger att ”Hungern är bästa kryddan”, men även fysisk aktivitet och frisk luft fungerar alldeles utmärkt som extrakrydda!

Dags att ta taxi tillbaka till Ierapetra, men skulle de acceptera den fyrbente vännen? Jag ringde och förklarade och fick precis det svar jag förväntade mig: ”Var ska vi sätta hunden?”. Alltså inte ett bestämt nej utan bolla över till mig att lösa mitt problem. Jag förklarade hur jag tänkt och det accepterades. Hunden fick sitta på golvet framme hos mig. Hon var så tyst och lugn att taxichauffören blev förtjust och tittade mer på henne än på vägen. Hm….något oroande. Vi kom lyckligt fram till Ierapetra.

En härlig dag och extra roligt att vandrarna över lunchen började fundera över nästa vandring! Kanske i december, kanske i mars. Härligt när människor blir bitna av vandringsbacillen!

Nu dags att gå ombord! Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

En så’n där speciell novemberdag

Vad gör man när man är avslagen och lite nere vilket ju händer då och då i livet? Jo, ger sig ut på vandring. Natur läker och lugnar. Och stöttar. Den tillsammans med Kretas mäktiga landskap ger allting rätt perspektiv på saker och ting. Och massor med energi. Det blir ett avbrott så nu kan kurvan bara gå uppåt.

November är lite ostadig, det är ju höst, men hög klar luft, strålande solsken, lagom värme – det är ljuvligt! Shorts och kortärmad t-shirt är inte fel.

Fick en väldigt bra idé! Jag tar och filmar alla fina vyer, sätter ihop dem till en ”vyfilm” så alla får njuta! Sagt och gjort. Så kom jag hem, satte på datorn och kom ihåg att mitt gamla videoredigeringsprogram fungerar ju inte i nya versioner av Windows. Så det blir ingen film, men häng inte läpp för det. Jag är amatör på videos så det är skakigt, högt vindbrus, reflexer och andra störningar.

Vi börjar från början som var tidig morgon, kort biltur till by där bara skolbarnen var vakna och väntade på bussen. Planerat en rundvandring och laddat med rejält med vatten eftersom det ska bli en varm dag. Vandrade ut ur byn och ut i landskapet. Genade genom olivlund efter att ha blivit utskälld av ett gäng hundar. Dags för frukost. Hittade en bra sten och sedan satt jag bara stilla. Över Ierapetra-slätten (som ligger som en korridor mellan Tripti-bergen och Dikti-bergen) låg ett skirt och vackert morgondis. Solen hade precis klättrat över Tripti-bergen och börjat sitt arbete med att torka bort diset. Bakom mig var himlen klarblå och sluttningen flödade i solljus. Avslagen och nere går ju inte utan först bara förundrades jag och så kom ett leende fram som släppte in glädje i hela kroppen. Så åt jag min frukost medan getter strövade omkring i sin frukost och åt lite här och där.

Det bar uppåt och tankarna snurrade kring livet och tillvaron. Varför är jag här, varför gör jag det jag gör, är det något som fattas och andra petitesser. Det slog mig att det ofta sägs att livet är en resa, men kanske det är en vandring. Och då gled jag givetvis in på varför vandrare vandrar. Är vi på väg från något? Kanske på väg till något? Är det kanske så enkelt att vandring ger oss balans, är en nödvändig del av tillvaron? Istället för att stressa runt och aldrig ha tid över för att stanna upp och koppla av.

Funderingarna gled över till hur olika vi vandrare är. En del söker kickar, dvs det ska vara så svårt och brant och spektakulärt som möjligt. Andra måste upp på alla toppar medan några måste till samma platser som alla andra, dvs följa trender, det som är ”inne”. Och så har vi semestervandrarna som inte vandrar annars vilket är synd av flera skäl, t ex att luft och naturligt ljus är en bristvara norrut. Många av oss vandrare är bara naturälskare och det tillsammans med landskap är fullt tillräckligt. Tyvärr finns en grupp inom vandrarvärlden som anser att de är ”riktiga” vandrare eftersom de kombinerar friluftsliv med vandring. Jag har i diskussioner på sociala media fått veta att vi dagsvandrare kan kallas ”lyxvandrare” och ”stureplansvandrare”. Så himla onödigt med uppdelning och att något skulle vara bättre eller finare än något annat.

Begreppet vandra håller på att urlakas i svenskan precis som så många andra ord. Vårt språk blir fattigare och vi får svårare att kommunicera när ord betyder olika för olika personer. I Sverige är ”vandra” numera att ta en promenad, gå en långpromenad, ta en sväng, gå en tur osv. Allt kallas vandra. Adamo/Byqvist har skrivit en bok om en ”upptäckt” och myntar ett nytt begrepp: njutvandra – att vandra utan tung packning och inte bo i tält. Men snälla damerna! Dagsvandring i olika upplägg har funnits i flera år! Att ni inte hittat det förrän nu betyder inte att det är en nyhet. Suck.
Vandra är enkelt. Det behövs inga fler uppdelningar eller begrepp.

Släppte tankarna när jag mötte en pickup med två skällande hundar på flaket. Herden viftade förbi mig och nästa möte blev en del av hans getflock som bara stod och stirrade på mig. Dags vara här och nu, fyllas av det som finns omkring mig. Då upptäckte jag sjölökar som börjar spira, de har ju sin egen vattenreservoar. Små, små blommor kämpar på. Några regn till så kommer naturen att explodera i det som jag kallar ”vår andra vår”.

Petade in hörlur i örat så där hade jag gregorianska sånger och i andra örat fågelsång, vind och en herde som kallar på sina getter. Det är sällan jag vandrar med musik, men det ger en speciell upplevelse. Gregorianska sånger passar bra. Kanske pga att de påminner om mässandet inom den ortodoxa kyrkan, kanske för att det är enkel, melodiös sång. Det är viktigt att rösterna är i samklang precis som naturen så de kompletterar varandra, förstärker varandra och liksom gifter sig inne i min skalle när de möts. Det är ofta så att i det enkla ligger det vackra, men också det svåra.
Sången blir mäktig av bergen och bergen får ytterligare en dimension av sången.

Efter ett tag skiftade jag till Grieg och då kom en rovfågel som segelflög. Fågeln och musiken samarbetade. När Grieg var slut kom Satie och nu var det två rovfåglar som seglade lågt. De tog luftströmmen från olika håll så det blev som en balett. Avslagen och nere? Nej då, jag var bara tacksam för upplevelsen. Och en stor glädje genomströmmade mig. Så vackert. Så mäktigt. Så unikt. Jag viskade ”tack!”.

Gick in i byn där jag startade och tog en kaffe på torget. Då kom en kvinna med ett block och gamla människor fick gå fram i tur och ordning och de fick pengar. Jag är inte säker, men jag tror att hon kom med deras pension. Jag slås av kontantlösa Sverige. Att åka ut till folk är verkligen service!

 

 

 

 

Hemma. Träffade ett trevligt norskt par som ska vara här i en månad. Åt gott på en av favorittavernorna. Läste en stund. Ramlade i säng och sov gott!

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Några fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

På gång igen!

I torsdags hade vår lärare i grekiska det tufft med två sega festprissar – kan man ha värre elever? Då presenterar han en ny verbgrupp! Jag övervägde genast allvarligt att flytta till Frankrike. Vackert land, god mat och ett smärtsamt vackert språk som jag kan lite så det skulle gå att bygga vidare. På något sätt tog vi oss alla tre igenom 60 minuter.

Efter tre dagar med grått väder, enstaka regnskurar och torsdag eftermiddag stormbyar grydde en enastående vacker fredag. Jag gav mig iväg på halvdagsvandring i ett område där jag inte vandrar så ofta. Där är väldigt torrt vilket ger ett speciellt landskap som nästan liknar ett månlandskap, men jag vill ha lite mer natur. Men omväxling förnöjer!
(klicka på foton för större storlek)

Startade vid havet med de torra bergssluttningarna på andra sidan. Solen lekte i vattnet och då går det inte att låta bli att dra på smilbanden. Vandrade genom Tertsa som var lugn och stilla. Ingen vind vilket gjorde det svettigt uppför, men samtidigt rofyllt efter torsdagens vinande.

 

 

 

 

Upp i bergen och efter en stund fick jag se höstfärger i växtligheten. Trodde jag. Kom närmare och upptäckte att det var olivträd som höll på att vissna. Såg sedan flera under vandringen och t o m pinjeträd som börjat ge upp. När de som är så acklimatiserade till detta torra område vissnar så förstår man att det är krisigt torrt i år.

 

Turistsäsongen är inte slut, men den sjunger på sista versen. Vid denna tiden känns det alltid som om Kreta drar en djup suck, sträcker på sig som en katt och skakar sakta bort sommarens hetta. Nu lever hela ön och inte bara stränderna, nu tar naturen ett djupt andetag för att sätta igång igen efter sommarvilan, den vill bara ha lite mer regn. Det är som om ön träder fram igen efter att ha dragit sig undan en tid.

Fåglar pilade runt i luften. Jag passerade ett Johannesbrödsträd. De blommar nu, men blommorna syns nästan inte utan man måste gå riktigt nära. Däremot kan man inte missa flygsurrssonaten! Alla flygfän var samlade och drack begärligt. Det kändes som om de skulle kunna lyfta hela trädet.

En gul, tålig blomma lyste upp längs med vägen och en underbart skir och vacker blå fjäril krumbuktade sig i luften framför mig.

 

 

Så kom jag upp till byn Gdochia, en by som inte vunnit mitt hjärta. Det var som vanligt tyst och dött. Inga röster, inga motorljud, ingenting. Nästan spökligt. Får en känsla av att människorna övergett byn, men lämnat hundar och katter kvar. Jag svängde runt en hörna, men vände snabbt igen. Jag kände inte för att passera två stora hundar på en balkong utan räcke på första våningen! Letade mig ner till gamla byn och där fanns några livstecken. En man slipade en båt och en annan hälsade innan han gick iväg med målardunkar. Jag tog paus vid kyrkan Agioi Deka.

Medan jag pausar kan jag berätta att kyrkan Agioi Deka är värd att besöka. Den har en imponerande ljuskrona som nog inte är större än de man får se i riktigt stora kyrkor, men här blir den enorm. Och jag undrar varje gång hur kyrkan kan hålla den uppe! En annan sak som jag tycker om är ikonostasen. De kan vara vackra, mörka, trista, ljusa, utsirade, enkla, smyckade, nya och gamla. Denna ikonostasen gör mig glad! Den är så färgrik att den fyller hela kyrkan med glädje och skratt. Samtidigt så är kyrkan tillägnad de tio martyrerna från Kreta som avrättades 250 e Kr av romarna. Och tyskarna låste 1943 in byinvånare här innan en del av dem sköts. Känns då ikonostatsen malplacerad, osmaklig? Nej, inte alls. Jag tror att det är så allt måste vara, inte minst livet. Det ska till någon sorts balans mellan det som är mörkt och det som är ljust.

En rolig detalj: i december 2014 fotograferade jag delar av ett gammalt hus, en ruin, bredvid kyrkan. Det är nu renoverat i den gamla kretensiska stenhusstilen. Jag hoppas att de inte plockat bort alla de gamla detaljerna som det vackra valvet och den ovanligt stiliga porten:

Renoverat (oktober 2018).

Så lämnade jag byn för att styra kosan mot kusten igen. Utsikten ut mot havet med Chrissi-ön är oändlig och vacker. Den lilla ön får snart vila efter alla turistbesök. Solen stod nu så högt att havet inte var blått utan ett enda stort solglitter.
Vägen går längs en ”halvravin”, dvs det är brant men jag tror inte att den stämmer in på definitionen av en ravin. Landskapet är fullt av skrevor och veck, toppar som är spetsiga och påminner om sockertoppar. En svag vind fläktade skönt för nu värmde solen. Det är kyligt om nätterna, men dagarna är fortfarande varma och go’a. Mötte en lösspringande hund! Jag vet inte vem som blev mest förbluffad – han eller jag. Unghundar och någon liten hund har jag mött tidigare, men då i närheten av skjul eller hus. Den här kom från ingenstans och verkade vara på väg upp till Gdochia. Lite senare mötte jag två vandrare så nu har jag mött 17 vandrare på 5 år. Det är inte någon större trängsel här nere!

Framme vid bilen kunde jag konstatera att det blev en halvdagsvandring på fyra timmar, foten höll och jag var sugen på mer vandring – precis som det ska vara! Jag slogs av en tanke: Lambros taverna i Tertsa ska snart stänga, jag äter lunch där! Och en god lunch blev det eller vad sägs om grillad färsk bläckfisk med sallad. Och nybakt bröd doppat i olja med mycket salt. Pricken över i!

Imorgon är det Ochi-dagen som ska firas med parad, orkester, flaggor osv. Festligt med mycket folk på sta’n!

Ha en skön söndag!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

PPS. Nej, jag har inte hittat tvättklämmorna så i nästa vecka ska det inhandlas nya!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Och nu är det helg

Ännu en härlig vandringsvecka avslutad med väldigt bra väder! Som jag skrivit tidigare så är det härligt att få träffa olika människor, vandringarna blir annorlunda pga att människor ser olika saker och jag har den mest fantastiska arbetsmiljö. Så varför upprepa det jag redan berättat så många gånger? Vi tar två händelser som är speciella för just den här veckan.

Veckans vandrare:

Ställas till svars
Minns du vår  medföljare i september? Jag berättade om honom i blogginlägg Paus mellan vandringar. I torsdags kom vi upp till samma kloster (Panagia Faneromeni) där det bor munkar.  Låt oss slå fast att munkar är inte de gladaste gossarna i sta’n utan ganska barska. En av dem kom ut och började prata på grekiska vänd mot mig. Jag förstod att det var något speciellt, men barskheten fick min hjärna att gå i stå. Förstå grekiska? Jag?? Vi gick över på engelska och följande utspelade sig:
– Du var här för 20 dagar sedan.
– Ja, jo, det stämmer.
– Hunden följde med er när ni gick härifrån?
– Ja, jo
, det gjorde den.
– 
Den har inte kommit tillbaka.
– 
Vi försökte få den att gå tillbaka.
Nu kände jag mig SÅ skyldig! Tänk om Gud ser och hör mig, syndig människa…..
Så kom munken upp till oss och fortsatte:
– Den har försvunnit en gång tidigare, men då kom den tillbaka.
– Jaha.
– Vi såg att den följde efter er.
Då tänkte jag att varför kallade ni inte tillbaka den eller hade den kopplad, men jag var inte riktigt i rätt läge att ifrågasätta en munk så jag försökte lätta upp stämningen:
– Den följde oss ända till byn Meseleri, kanske den hittade ett nytt hem.
Munken ryckte på axlarna, frustade och öppnade klosterkyrkan. Jag höll tyst.

Foto: Lisa Brissman

Vi gick in och beundrade kyrkan (som verkligen är speciell och värd ett besök) och när vi kom ut stod munken och pratade i mobilen. Jaha, tänkte jag, nu har han ringt chefen och rapporterat mig. Jag undrar om det finns en speciell avdelning i himmel eller helvete för vandrande klosterhundsbanditer…..

 

 

 

 

 

Speciellt möte
I måndags hade jag en stadsvandring och det var början på ett roligt möte! Den lilla människan var skånska – bara det ett plus – och det visade sig att hon varit i Ierapetra första gången 1987! Samma år som jag!! Och sedan bott här i cirka nio månader 1988! Det blev en promenad nedför ”memory lane” vilket är nästan första gången för mig eftersom de flesta svenskar idag inte ens vet att östra Kreta existerar, långt mindre Ierapetra. Så började snacket om diskotek, barer osv. Hon gick visserligen på Chez Victor och jag på Le Figaro, men hon var ändå trevlig.
I onsdags fikade vi och när vi sitter där och pratar så visar det sig att vi en tid under 1996 jobbat på samma kommunala förvaltning i Malmö! Jag satt på åttonde våningen, hon på sjätte. Och sedan visade det sig att….ja, det fanns flera gemensamma upplevelser i livet. ”Världen är liten” slutade jag säga för flera år sedan. Jag tror att det är mer så att vi rör oss i snävare cirklar än vi tror, vi kretsar runt vissa människor och då och då stöter vi ihop.

Jag hoppas att hon kommer tillbaka igen! Och jag hoppas att mina vandrare denna veckan kommer tillbaka. De verkar i alla fall tycka väldigt mycket om denna delen av Kreta och det gläder mig mycket! Ännu mer glädjande om jag kan tända en mer regelbunden vandrargnista hos någon.

Nu ska jag gå in i helgläge så jag önskar dig en lugn och fridfull söndag!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Paus mellan vandringar

Vandringsveckan rullade på med sin lediga dag i mitten. Då var jag på vandring med endagsvandrare så för mig blev det fem vandringsdagar på raken. Jag klagar absolut inte! Värmen är nog det som är mest jobbigt och krävande både för mina kunder och mig så det var skönt att det kom lite vind de första dagarna. Sedan tog det i lite mer och drog in några moln då och då så vi hade bra förutsättningar. Skönt för vädret är något som jag absolut inte kan styra över utan det löser sig genom att flytta vandringsdagar eller byta ut mot annan vandring.

När det kändes lite tungt och stelt en kväll så tänkte jag på vilken otrolig arbetsmiljö jag har. Vackert, naturligt ljus, frisk luft, omväxlande, njutningsfullt – vad kan man mer begära? Ett arbetsmiljöombud skulle få svårt att hitta något att underkänna. Och ännu svårare skulle det bli att kontakta högste ansvarige!

En annan positiv del är de go’a och trevliga människorna som jag får möta. Alla har olika förhållningssätt till naturen och vandringsstilar. Det värmer att höra kommentarer om hur vackert det är, hur fantastisk en utsikt upplevs och se belåtna miner vid lunchen efter vandring. Extra gläder det när jag hör att någon gärna kommer tillbaka (vilket faktiskt har hänt!) och när någon får ut annat än naturen av en vandring eller vad sägs om ”Så här avstressad har jag inte varit på länge!”.

”Jag vill absolut inte bli fotograferad, jag föredrar att vara inkognito!”

I måndags fick vi en extra vandrare som följde med på cirka 2/3 av sträckan. Han hakade på vid ett kloster, var kanske trött på klosterfriden och alla katterna. Vi upptäckte att det var ett riktigt litet överlevnadsgeni. Han letade själv upp skugga och la sig ner när vi pausade, var han före oss så satte han sig en stund i skuggan och väntade samt följde oss gärna genom att gå i våra skuggor. Efter ett tag visade han en något tråkigare sida: han jagade getter. Dock aktade han sig för att komma för nära dem och han tyckte bäst om dem bakifrån. En liten fegis med andra ord. Vi var lite oroliga att någon herde skulle dyka upp och tro att den fyrbente jägaren tillhörde oss, men vi klarade oss. Det närmsta vi kom en herde var en som stod uppe på en topp och kallade på sin hjord eller hund.
När vi kom till vårt slutmål, en bergsby, blev vi av med honom. Morgonen efter åkte vi taxi upp till samma by och såg då en person med stav och ryggsäck gåendes på andra sidan vägen. Gissa vem som gick vid sidan om vandraren!?

På tal om vandrare så tror jag att jag mött cirka åtta vandrare genom åren. Jag fick i tisdags lägga till fyra varav ett par från Australien! Ja, de hade inte vandrat ända därifrån, men efter ett besök på Kreta för tre år sedan ville de se mer av ön. Roligt!
Jag läser ibland om köer i fjällen och alperna, framför allt till populära punkter och tänker att ni skulle bara veta hur ljuvligt stilla och lugnt man kan ha det.

I onsdags fick vi en välbehövlig och underbar paus från månader av värme. Jämntjock himmel hela dagen med en sval, skön vind. På förmiddagen t o m två lätta regnskurar. Inga mängder, men tillräckligt för att jag skulle sitta i soffan med ett fånigt leende och bara njuta av ljudet! Ljudet av droppar som landar på balkongräcke, stenarna i gränden, taket hos grannen! Och uppe i bergen i väster var det alldeles grått så där kom mer regn än vi fick. Gott att växterna sköljdes rena, gott om de också lyckades suga åt sig lite väta. Och gott för oss människor med tanke på dusch, tvätt, matlagning med mera.

Idag tänkte jag också kommentera valet, men valmyndigheten är inte klara med sin slutliga rösträkning så jag väntar till nästa vecka. Jag kan säga så här mycket: låt oss tala tyst om att jag är från Skåne…

Dags för helg med marknad, träff på kafenio, stadspromenad, söndagsfrukost och helgro. På måndag blir det hotellrunda för att kontrollera att mina informationsblad inte tagit slut. Vandringssäsongen är verkligen igång – det är härligt!

Ha en skön helg!

PS. Några foton uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

 

 

Jippi! Igång igen!

Inget vandringsuppehåll på två år, juli-augusti ifjol var jag i Sverige och vandrade där. Nu vandringsuppehåll i två månader och vandringsvecka börjar på fredag. Alltså måste vandringsledaren sparkas igång! Kan ju inte ge kunderna kartor, säga jag orkar inte riktigt så ni får klara er själva. Lycka till och ha en bra dag!

I torsdags morse var det dags att trycka ner sandalfötterna i vandringskängor. Jag kunde riktigt höra protesterna: nej, nej, vill inte, vill inte.
Men ingen diskussion, ryggsäcken på ryggen och iväg kl 06:30 för att få så svalt som möjligt. Dagens mål: bara få igång kroppen genom att välja en så plan vandring som möjligt.

På väg ut ur sta’n hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det är dags för årets flyttkonferens då svalor intar alla lediga sittytor för att vila inför nästa etapp. Intensivt ljud, trevligt men samtidigt lite skrämmande. De har väl inte sett filmen ”Fåglarna”?

Jag kom helskinnad ut i olivlundarna och in i första byn och dess sega backe. Mentalt har jag varit ute på vandringar under uppehållet, nu vaknade kroppen: vänta lite, vad handlar det här om? Jag som trodde att vi lagt av med det här harvandet!! Börjar det om? Igen??

Frukost på en mur, solen kom fram över bergen vid 8-tiden, skönt med fikapaus i morgonyr by på halva sträckan. Började kunna njuta lite på andra halvan genom att benen fått igång autopiloten så jag såg mig omkring. Det är så torrt, så torrt och dammigt. Två regnskurar skulle sitta gott!

Framme vid målet efter 4,5 timmar, långt till bussen kom så det blev taxi. Och en liten föreläsning om fördelen med svensk krona framför att vara med i euro-maffian. Plus några andra taxichaufförsfilosofier. Och en komplimang: du är en stark kvinna!

Söndags var det dags för nästa vandring med mer kuperad terräng. En bit att köra upp till Neapoli så jag började vandra vid halv åtta. Men varför vandrade jag en söndag, då brukar jag ju ta det lugnt och äta söndagsfrukost länge, länge? Jo, men den här vandringen slår mina vanliga söndagar. Uppe vid klostret gudstjänst med öppen dörr så rökelse trängde ut uppblandad med de mässande nunnerösterna och präströsten. Där tog jag fram min frukost. Utsikten över den gröna slätten omgiven av berg och stämningen här blir alltid en magisk kombination. Jag satt kvar ett tag, oförmögen att bryta sönder lugnet och friden. Betraktade den svaga månen på den blå himlen, njöt av en smekande vind och lät tankarna kretsa fritt. Och emellanåt inte alls. Funderade över att det är kanske det där lugnet som gör att en del människor går i kyrkan. De får en stund för sig själva. Med sig själva.

När jag kom in i byn Vrisses möttes jag av klockringning och röster från bykyrkan. Och när jag lämnade byn trängde en röst från en kyrka nere i dalen upp till mig. Och allt detta i det vackraste landskap med omväxlande natur och underbara vyer. Vad kan man mer begära?

Sjölök är en stolt och vacker blomma, men tyvärr inte alls bra när den dyker upp. Den är extremt anpassad till att klara sig där nästan inget annat kan växa pga torka. Några enstaka plantor kan väl vara ok, men jag passerade också en inhägnad som hade gott om sjölök och inga andra växter. Tjusigt, men inte bra.

 

 

 

 

Kom ner i dalen och vandrade mellan olivlundar. Klockan närmade sig elva och jag började känna av värmen. Plötsligen kände jag att jag inte var ensam, att något fladdrade i ögonvrån. Jag hade fått sällskap av en trollslända! Det vackra, blå djuret flög så enkelt och lekande lätt med sina skira vingar. Egentligen en otrolig konstruktion om man jämför vingarna och kroppen. Efter några meter sa den tack och adjö och svängde in i en olivlund.

I backen upp till Neapoli var benen tunga. Den backen är inte nådig, men hittills har jag alltid kommit upp. Tog en sväng in om café Oasis för att dricka en soumada, traktens specialitet. Trots att den där mandeldrycken inte smakar mycket så är den alltid lika god efter fem timmars vandring.

Konstaterade när jag var hemma igen och släppte ut mina fötter (nej, de hade inte varit i kängorna sedan i torsdags!) att nu är vandringssäsongen igång! Jag ser fram emot alla vandringar, både ensam och tillsammans med vandringskunder. Ser fram emot avkoppling, allt vackert jag ska få uppleva och se, soluppgångar i min morgonyoughurt, herdar som hälsar med stort leende, de underbara vyerna där tanken färdas långt bortom bergen synliga för ögat och ut över havet för att snubbla över horisonten. Nu börjar det goda livet igen!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Säsongsavslut och resdags

Nu är väl midsommarfirandet i full gång i Sverige! Har du övat på sångerna och alla danssteg? Vet du att den ”svenska” sången Små grodorna från början är en fransk marschsång från franska revolutionen som hette Löksången och i refrängen sjöng man I takt, kamrat? Britterna ändrade texten till I takt, små grodor.

Här i Grekland firas sommarsolståndet på en del platser, men inte midsommar. Sommarsolståndet var igår om jag är rätt informerad. Mer om firande av maj och vår och sommar finns i detta blogginlägget. Här firas Johannes Döparens födelsedag 24 juni som en speciell dag då fler än vanligt går i kyrkan.

I förra veckan gick jag igenom ångestfylld upplevelse. Jag vet inte varför jag har så svårt för mobiler och inte blir det enklare när det finns språkförbistring i bilden. Jag har två mobiler så det svenska sim-kortet passade där det skulle vara, men det grekiska passade inte i nya mobilen. Plus att jag hade några frågor kring kontantkortet. Det tog en stund innan tjejen i butiken och jag var klara. Då var det bara att gå hem och flytta över kontakter och annat. Jag som precis fått nya datorn att fungera (fast alla e-postadresser är borta…) och återvänja mig vid svenskt tangenbord. Teknik ska underlätta, men oj så energi- och tidskrävande det är ibland!

I måndags hade vi sista lektion i grekiska inför sommaruppehåll. Det är perfekt för just nu har grekiskan och jag ingen bra relation. Under sommaren kommer vi att få repetitionsuppgifter då och då mailade till oss. Perfekt så vi inte tappar det vi trots allt lyckats greppa. Och jag antar att magistern tänker som så att han vill inte dra allt en gång till i september, stackar’n.

I onsdags bestämde jag mig för att prova en kort vandring uppe i bergen. Jag vet inte varför, men jag har svårt för att acceptera att det är dags för vandringsuppehåll. Kanske det beror på att jag inte haft något sedan juli-augusti 2016 (ifjol var jag i Sverige juli-augusti och kunde vandra). Startade tidigt och visst, första timmen bjöd på skön, sval morgonluft och en svag vind smög omkring bland buskar och stenar. Sedan blev det mindre skönt och bara jobbigt. Det är definitivt dags för uppehåll, högsommaren är igång och då ska man inte vandra. Cikadorna är igång med sina genomträngande ljud. Det fanns en del vattenpölar så uppe i bergen har det kommit regn. Timjan blommar så i det gröna fanns lila fläckar här och var. Inga bin, insekter eller fjärilar – de har väl gett upp efter den magra våren.
Jag fick i alla fall sagt ”hej då, vi ses i september” till bergen (ungefär som hejdå macken, vi ses imorrn…).
På väg hem körde jag genom Kalamafka och när jag passerat Oasis mitt i byn slog det mig att jag kan givetvis inte köra förbi strax innan lunch utan att stanna! Och jag fick väldans god mat som vanligt tillsammans med fantastisk utsikt.

 

 

 

 

Passerade stora vattendammen utanför sta’n och där är det minst sagt torrt. På våren är den full av vatten och kapellet syns inte, i början av hösten kan vi se taket på kapellet, sedan börjar det fyllas på med regn. År 2014 var vi bekymrade för vattennivån efter en ganska torr höst och nederbördsfattig början på vintern. Jämför de här två fotona. Och titta på datumen! (klicka på foto för större format)

28 dec 2014

 

 

 

 

21 juni 2018

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår kväll låg det en större, väldigt upplyst båt för ankar en bit ut. Det visade sig vara en privatbåt från Qatar. Jag undrar om de navigerat fel, de borde väl vara borta vid Elounda, ”Kretas riviera”. Men det är roligt med besök och alla är välkomna. Jag undrar dock om de var iland, imorse var båten i alla fall borta.

En dag på nätet fladdrade det förbi en reklam för en app. Jag hoppade till för den hette Calm och i 15 sekunder kunde man titta på en bild av löv som det regnade på och man skulle inte göra någonting. Appar i all ära, men om man behöver vara engagerad i och uppmärksam på en app för att koppla av – är det då inte något som är fel?

Idag har jag varit på stranden vilket tillsammans med en svalkande havsbris var riktigt njutbart. Slutar aldrig att förvåna mig över att greker absolut ska ha små barn till att bada. Ungarna gråter och skriker, men det hjälper inte. De bärs ut och det sköljs vatten över dem. Låt ungarna sitta i vattenbrynet och stapla stenar eller gräva en vallgrav. Tids nog lär de söka sig ner i vattnet.

Det börjar dra ihop sig till Sverige-resa! Allt är tvättat, städning får vänta, blomvakt anlitad. Det är bara att packa imorgon. Tidig avgång från hemmet söndag morgon. Håll tummarna att allt flyter på så jag inte råkar ut för samma som min vän gjorde i söndags: 11 timmars försening.
Hur det blir med bloggandet under Skåne-dagarna vet jag inte, men jag är hemma i Ierapetra igen 4 juli så då lär jag väl knåpa ihop nå’t.

Ha det skönt och njut av livet! Och Glad midsommar!

PS. Foton finns på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni. Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Wow!

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!