Etikettarkiv: samtal

En man med en dröm – blir det en drömman?

Nu är det dags för det i december och i onsdags utlovade inlägget om modellen! Vi börjar från början.

2010 bodde jag fem månader i Ierapetra. Internet fungerade inte så bra i lägenheten så kaféet vägg i vägg blev mitt andra vardagsrum. Där mötte jag en 18-årig Vasilis Iliev med en dröm: att jobba som modell inom mode. Vi hade inget gemensamt språk utan ”pratade” via Google translate på min mini-pc. Ibland blev det missförstånd som antingen gav oss ett gott skratt eller ledde till missförstånd så vi fick kalla på hjälp.

Vasilis berättade att han kom med sin familj från Bulgarien till Kreta som sexåring, avbröt skolan i förtid i tidiga tonår och började jobba. När vi träffades jobbade han som servitör på en taverna. Det som imponerade och inspirerade mig hos honom var hur viktig hans dröm var, hur hett han önskade. Att brinna för något tycker jag är ett lite slitet uttryck, men det passade verkligen. Det var också tydligt att det inte var en tillfällig nyck el likn för det fanns planer och en medvetenhet om svårigheterna.

Vasilis tog alla tillfällen att ”öva” och samla på sig foton. Han undrade om jag ville ta några foton och det var en kul utmaning för mig. Jag fotograferar sällan människor eftersom jag tycker att det är svårt, men någon som tycker så mycket om att vara framför kameran gjorde det (nästan) enkelt.

IMG_2584

December 2010 (mitt foto)

IMG_3339

Januari 2011 (mitt foto)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IMG_5831

Augusti 2011 (mitt foto) (jag älskar ljuset i detta fotot…)

Våren 2012 var jag på Kreta i fyra månader och det blev väldigt tydligt att det börjat hända saker, bl a fotojobb för en butik, en tidning. Jag fick följa med på en fotografering i en fabriksruin. Spännande och intressant att se Vasilis och fotograferna arbeta. I juni arrangerades en modevisning på strandpromenaden och jag fick se Vasilis på the runway.

IMG_7600

Mars 2012 (mitt foto)

Det skulle dröja innan vi sågs igen. Sociala medier är verkligen en tillgång för att följa varandra och hålla igång en långväga kontakt på ett enkelt sätt. När vi sågs i Iraklio i december 2014 hade Vasilis hunnit vara nästan ett år i England där han jobbade, lärde sig engelska (mini-pc behövdes inte längre…) och fick en del modelljobb. Han hade också jobbat två säsonger på Kos, gjort modelljobb av olika slag i bl a Aten, gick nu på modellskola i Iraklio och jobbade vid sidan om.

Före jul var det alltså modevisning i Ierapetra och jag kunde jämföra med 2012. Vasilis och några till skilde sig från de andra genom att erfarenhet och vana syntes tydligt. Strålande utveckling, visst har killen gått framåt!

vasilis2

vasilis7I onsdags över en kopp kaffe fick jag veta att det blev en säsong till på Kos i somras,vasilis6
olika modelljobb, bl a ett ganska nyligen som inte publicerats än så han fick inte visa. Och på måndag bär det iväg till Indien för minst tre månaders modelljobb. Vi tittade bakåt och konstaterade att om någon sagt på hösten 2010 att vi skulle göra de resorna vi gjort vasilis4och vara där vi är idag hade vi antagligen inte trott våra öron. Men nu är vi där vi är!

 

 

18-åringen har blivit en ung man, fortfarande lika sympatisk och trevlig med humorn i behåll. Det är en ynnest och inspiration att få följa någon som har en dröm och gör allt för att leva den drömmen. Vasilis har hela tiden jobbat vid sidan om modelluppdragen för att klara sig, t ex barjobb, servitör. Han kunde ha stannat vid att ha sin dröm som en dröm med tanke på omständigheterna med avbruten skolgång, bo i en liten stad på Kreta, ingen ekonomisk säkerhet osv. Hans brinnande önskan tillsammans med att ha fötterna på jorden är en oslagbar kombination som ger ständig näring åt hans driv. I alla fall är det så jag ser det. I december 2014 fanns planer på Milano, nu fick jag veta att det blev inte så utan det blev något annat. Inget att hänga läpp för, bara nya tag. Jag beundrar att hans dröm är lika levande och viktig idag som den alltid varit.

Våra samtal är så inspirerande och givande för vi utbyter tankar och funderingar fritt. Vi bedömmer eller ifrågasätter inte varandras drömmar, pratar inte om ”rätt” eller ”fel”. Istället pratar vi om varför och hur, utbyter tankar och idéer. Jag brukar säga att människor är lärande individer och att vi lär genom hela livet. Det stämmer verkligen in på Vasilis, det är så tydligt hur med- och motgångar blivit erfarenhet och kunskap. Med massor av glädje och lust!
Det ger kraft och energi att prata med någon som är i en situation som liknar ens egen. Och vi tänker ganska lika. Som Vasilis säger ibland och jag instämmer: ”It’s necessary to have an open mind” och ”You never know what happens”. Håll drömmen levande, var öppen och beredd på vad som kan dyka upp.

vasilis1 decTill sist
Jag hoppas att han får fortsätta sin dröm så länge det går och det känns rätt.
Jag hoppas att han behåller sin nyktra syn på den bransch han jobbar inom så den inte skadar honom.
Jag hoppas och tror att en ny dröm tar form när denna är färdiglevd.
Och jag vet att han kommer att göra succé i Indien.

Vasilis, knock them dead!

 

 

PS. De foto som inte är mina har jag fått Vasilis’ tillstånd att hämta från hans facebook. De foton jag valt är de jag tycker om utan hänsyn till ”branschen” eller vad han själv hade valt.
Det är svårt att välja! Det finns fler foton på hans två facebook-profiler Vasilis Iliev och Vesko Iliev.

 

Helt fräckt

Det kan vara skrämmande att kasta sig ut i det okända, att inte ha en karta. Men det kan också vara spännande och innebära att lära sig en massa nya saker. Inte minst om sig själv.

På hösten 2011 formulerade jag en affärsidé som blev stoppad av min arbetsgivare pga ”otillåten konkurrens” tror jag att det kallades. Så rullade tiden iväg, det hände annat i livet, förutsättningar ändrades samtidigt som drömmar och idéer var desamma. Och om de inte går att släppa så får man väl försöka ändra på förutsättningarna.

Det var det jag beslutade mig för på hösten 2013 och som ledde fram till uppbrott från tillvaron och flytt. Och nu var det dags för den där affärsidén att få blomma, att bli verklighet. Det är precis vad som hänt, nu är den igång!

Nästa fas är marknadsföring, något jag aldrig sysslat med. Tacksam för min mentors stöd och tar gärna emot tips. Alla sätt att nå ut är bra har jag förstått så det slog mig att varför inte använda min blogg!? Helt fräckt.

Så gå in och se dig omkring på Löfquist Solutions hemsida, en verksamhet som blandar min utbildning och erfarenhet med mina stora intressen. Sprid sedan länken till hemsidan till vänner, bekanta och annat löst folk: inspirewiz.com STORT tack!

Jag vill också passa på att framföra ett TACK till alla som hjälpt till med stöd, textläsning, tips, hejarop, loggor, hemsida osv – ni vet vilka ni är! För en enmansföretagare är supporten runt omkring otroligt viktig, för mig som gillar att bolla idéer är den en nödvändighet. Hoppas jag inte slitit ut er!

PS. Vi finns givetvis på Facebook och LinkedIn också….

Förvirrat möte i olivlund

Som jag skrev i senaste blogginlägget var jag med om ett lite underligt möte under vandringen i fredags. Jag hade precis korsat en slänt och en olivlund för att komma ut på rätt väg. På vägen stod en kvinna, en så’n som är svår att bestämma ålder på och därför kan vara 30 år eller 45 år och allt där emellan. Några olivträd bort jobbade en lite äldre man med ”olivräfsa”. Kvinnan och jag hejade på varandra och se’n utspann sig följande dialog (på grekiska):

– Var kommer du ifrån? sa kvinnan.

– Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut så jag tänkte att jag kanske uttalat fel och upprepade tydligt:

– Sverige.

– Tyskland?, undrade kvinnan.

Nu började situationen kännas lite konstig.

– Nej, Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut och sa ett ord som jag inte förstod.

– Jag är svenska, försökte jag förtydliga och byta spår lite grann.

Hon såg fortfarande undrande ut. Vad skulle jag nu prova?

– Sweden, försökte jag.

Fortfarande undrande min, jag ryckte på axlarna, vi log mot varandra och sa hej då.

Jag stannade en bit bort där de inte såg mig och hörde hur hon återberättade vårt samtal för mannen i olivlunden. På några ställen i berättelsen skrattade dom, jag undrar fortfarande åt vad.

Jag vandrade vidare och funderade över mitt uttal (som var helt korrekt fick jag veta senare). Det måste vara nå’t fel med min betoning eller satsmelodi för Sverige känner väl alla till. Då gjorde jag en så’n där Kalle Anka-inbromsning. Hur självupptagen får man bli? Varför ska alla känna till Sverige? Herre Gud, världen är ju hur stor som helst. Och det kan faktiskt finnas individer som prioriterar annan kunskap framför geografi, t ex oliver som jag inte vet nå’t om.

Så funderade jag över att det kanske är bättre att folk inte känner till Sverige än att de gör det. Det är så trist att möta äldre greker som minns Sverige från förr, som förknippar oss med solidaritet och humanism, och som nu skakar på huvudet åt att vi också drabbats av nationaliströrelsen.

Har du tänkt på att kartor alltid har Europa i mitten? Jag läste nå’nstans att det beror på att kartor ritades av européer och se’n fick alla andra liksom bara acceptera att det är så världen ser ut. Hur skulle kartan se ut om någon i Rwanda ritade den? Eller nå’n i Indonesien? Eller i Alaska?
Hur påverkas vår världsbild och syn på andra av att alltid vara i centrum?

Här nere ser man fram emot att ”the Scandinavians” ska komma tillbaka i år (senast det gick charterresor hit var i början av 90-talet). Jag vet inte om jag tycker att det är så himla kul att buntas ihop, men inser att det är praktiskt och behändigt istället för att rabbla upp 3 länder. Det övas lite fraser som ”tack så mycket” och det är givetvis i all välmening, men jag tränar så klart hellre lite grekiska.

Funderar på om jag ska lära ut ”skål ta mig fan”, men kom på att jag undrar hur många svenskar som minns Jacob Dahlin. Känner danskar och norrmän över huvud taget till honom? Det blir ju jättekonstigt annars, mer som en förolämpning.
Dessutom tror man att vi ”Skandinaver” talar samma språk eller i alla fall förstår varandras. Jag har inte berättat att jag måste prata engelska i Köpenhamn för annars förstår inte danskarna och jag varandra. Lite konstigt är det att det inte slår folk att eftersom de gör skillnad på fastlandsgrekiska och kretensiska kan det finnas skillnader i andra språk och, framför allt, mellan språk.

Språk är väldigt intressant eller rättare sagt kommunikation är väldigt intressant. Och ibland svårt. Jag har idag haft 2 helt olika telefonsamtal. Det första var i stort samförstånd, vi var helt på det klara med varandras roller och vad som förväntades. Det andra var ett så’nt där samtal när man undrar om den andre pratar med nå’n annan eller om det man säger inte går fram. Jag blir så frustrerad över så’na samtal så jag blir irriterad och arg. Mot slutet var jag inte riktigt lika trevlig som i början om man säger så…

Nu ska jag landa en stund på soffan innan fötterna ska gå iväg på lite fotvård. Det sliter att vandra.

Vädret? Jo tack, det är förfärligt, ska avta imorgon så då kommer rapport.