Kategoriarkiv: Bilturer

Vandring, utflykt och biltur

Ilskan, som jag kände i fredags, har sjunkit undan lite så nu kan jag berätta om torsdagens vandring. Mitt påskfirande får komma i nästa blogginlägg. Jag har kommit lite efter i tiden, men det är väl inte hela världen.

Då och då ger jag mig ut på nya vandringar. Kretas landskap är så skiftande så det är spännande att se något nytt och det gör gott för både ben och själ. I nya områden blir det inga långa vandringar utan den första är mer som rekognosering. Hur ser det ut, hur brant, inbjuder det till vandringar, ger det mersmak osv. Jag hade tagit ut en kort vandring på satellitkarta i trakten ovanför Epano Sisi och Milatos och i torsdags var det dags att prova.
Tilläggas ska att det var inte en bra dag att vandra. Koncentrationen av Sahara-sand var hög i luften och då mår kroppen inte bra, framför allt är det en belastning för lungorna. Det blir inga fler sådana här misstag, varje vår ska väderprognosen studeras tillsammans med dammprognosen.
Som avslutning tänkte jag mig en liten utflykt!

Panda och jag gav oss iväg och efter att vi kört igenom Epano Sisi (fortfarande den sötaste och raraste by jag vet) fick Panda vila vid en taverna. Jag gav mig iväg med ett huvud som rörde sig som en vindflöjel – här skulle studeras och tas in! Den lilla vind som var kändes annorlunda. Vinden har vänt till sydlig och temperaturen gått upp. Nu kommer värmen! Skönt, men med Sahara-dammet som lock blir det klibbig och stillastående värme som är obehaglig. Fåglar kvittrade och när jag vände mig om såg jag ett spegelblankt hav längre bort.
Fick tidigt en ganska brant uppförsbacke och sedan svängde vägen. Där stötte jag på det som fick min ilska att blomma. Och upprördhet. Och ledsamhet. Eller på ett något rakare språk: jag blev så jävla förbannad!

Visst är det en fantastisk vy? Och detta var bara början på den inofficiella soptippen. Och efter den kom två mindre. Det är sin sak att greker inte är speciellt intresserade av att vara ute i naturen, men den här användningen gör mig så arg och ledsen. Om man ändå ska lasta och köra iväg avfall kan man väl lika gärna köra till en soptipp!? Det är inte första gången jag ser sopor i naturen, men detta var definitivt den största soptipp jag sett. Mycket klurigt placerad så den inte syns för turisterna en bit ner mot kusten och bilande turister på en asfalterad parallellväg.

Grekland ligger i botten i EU när det gäller sophantering, men de uppgifterna grundar sig troligen på den sophantering som är synlig, offentlig. Här låg bl a dunkar – vad innehöll de? Utrivna byggnadsdelar, plast, halva vattenplasttankar, brädor, sängmadrasser….allt du kan föreställa dig. Så’nt här ofog borde man försöka göra något åt. Minns du vad jag skrev i förra nyhetsbulletinen? Två robotar är inköpta för att sortera sopor vid sopstationer i Chania och Iraklio. Det är givetvis en lättnad för de som idag sorterar där manuellt och får olika skador, men det vore väl smartare att se till så att sopor sorteras från början?
Sophanteringen och, framför allt, tippandet i naturen är en skam för vackra Grekland.

Jag fortsatte uppåt med raska steg. Adrenalinet hjälpte till. Sahara-dammet gjorde mig väldigt flåsig. Det var dags för en paus och det blev på en sten vid en grön sjö. Det är så här det ska se ut!

 

 

 

 

 

Efter pausen började jag njuta av natur och landskap. Blommor och växter är inte desamma över hela ön så här såg jag några som inte finns nere hos oss. Och jag saknade några som finns hos oss. Några andra finns fler hos oss än här. Och några andra tvärtom. De två gula ärtväxterna (nej, det är inte ”ginst”) avlöser varandra i år så sluttningarna bara fortsätter att vara gula. Lilla bulliga gulgröna buskarna blommar också och till färgprakten bidrar Ebenus cretica med sin speciella rosalila nyans. De verkar finnas överallt för tillfället!
Insekter for omkring, gräshoppor hoppade, fjärilar fladdrade. Och en av de vackraste och coolaste småkryp jag vet hälsade på några gånger: det kretensiska biet. Stort och ofarligt.

På väg ner mot Milatos passerade jag en del hus som nog kallas ”Villa”. Jag funderade över byggstilen, de ser mer italienska ut än kretensiska. En del har troligen utlänningar byggt och en del är byggda av greker för uthyrning till turister.
Efter Milatos på väg tillbaka till bilen ökade trafiken. Hyrbilar, fyrhjulingar, en buss. Det kändes att jag var nära turistorter.
Förresten så kan jag berätta för dig att många orter som ligger vid kusten har inte många år på nacken. Många av dem var bara en hamn till en by som ligger längre från kusten. När turisterna började komma insåg befolkningen att här var en inkomstkälla och ”de där” verkade vilja vara vid havet. Alltså slog man upp några hotell vid hamnen, det kom fler och man byggde mer. Så är det med t ex Hersonissos och Matala. Här syns ett tydligt exempel där Milatos ligger närmast mig och ”Milatos strand” (Paralia Milatou) blivit en ny ”by” nere vid stranden.

Fler vandringar i detta området blir det inte, men kanske om man flyttar sig lite österut… Tycker jag då att en så’n här dag är misslyckad? Absolut inte! Även om det inte gav mersmak så fick jag en dag ute i naturen och det är aldrig fel.

Framme vid Panda för att ge mig iväg på utflykten: Milatos-grottan! Jag har varit på väg en gång, men klockan var för mycket. Denna gången skulle det bli av! Lätt att hitta, inte så lång stig upp till grottan men rejält stenig (inte lämplig för sandaler om nu nå’n skulle få den tokiga idéen). Fantastisk utsikt! Grönskande, dramatisk ravin med Milatos by halvvägs och bakom den högre, fjärran bergstoppar.

Kom fram till grottan och skrattade gott åt min egen dumhet. Om man ska besöka en grotta behövs ljus, eller hur? Så varför låg ficklampan kvar i bilen…. Inne i grottan var en barnfamilj så det ropades och stojades. De tog sig fram med ljus från mobiler, men jag tyckte inte att det räckte. Man såg bara nå’n meter framför fötterna och jag ville se både var jag gick och grottans väggar, gångar och formationer. Det kändes lite fel med stojandet med tanke på grottans historia. Jag beslutade att gå ner igen och återkomma i slutet av oktober. Med ficklampa. Förhoppningsvis utan stoj.

Jag tror att de flesta kör tillbaka samma väg som de kom till grottan, men jag fortsatte och fick en väldigt vacker biltur. Bitvis en så’n som på kartor kallas ”scenic drive”.

Jag tog längre tid på mig och ”Astranis” är Neapoli (körde alltså under National Road E75 genom Neapoli).

Längs kusten från Elounda och neråt låg det turister i solstolar och kretensarna har inte fått av sig alla vinterkläder än – uppochnervända världen!

En dag med många olika känslor och upplevelser. Och rejäl hosta när jag kom hem!

Ha en bra Valborg och 1:a maj!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Berätta vid bokning att du läser bloggen så får du 15 % rabatt (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Tredagarstripp, del 2

Det gäller att smida medan järnet är varmt och minnet klart så redan idag kommer del 2. Den här trippen handlade inte bara om att se sig omkring, njuta av vackert landskap och skön natur (del 1 finns här). Det var också en mötestripp. Inte sådana där affärsmöten eller APT eller liknande utan möten med människor. Och jag måste börja med en kort förklaring!

Social media har mörka baksidor som tidsslukare, uppmärksamhetssvamp, snedbildsförmedlare (alla är lyckliga och glada…). Lägg därtill spridning av felaktg information eftersom källkritk är jobbigare än att klicka ”dela” och att det för många är en kanal där man kan ösa ut frustration och hat. MEN det finns i alla fall en stor och bra framsida: människor får kontakt! Jag är ingen duktig användare av sociala medier, jag finns bara på facebook. Där försöker jag sprida min blogg så mycket som möjligt och även information om mina vandringar. Det gör att jag har fingrarna nere i en del syltburkar, dvs olika grupper. Därifrån har människor tagit kontakt med mig och det händer att de reser hit till Ierapetra och vi ses på strandpromenad eller över ett glas vin. Jag tycker det är fantastiskt att med hjälp av nätet i verkligheten få träffa människor som jag annars aldrig skulle stöta ihop med. På så sätt kan sociala medier vara berikande i livet, alltså det livet som rusar fram bredvid den digitala världen.

På denna trippen väntade tre möten, men vi börjar från början! I de fall ett etablissemang har egen hemsida har jag länkat till den. I de fall då det bara finns facebook-sida länkar jag inte eftersom inte alla har facebook utan då har jag snott ett av deras foto. Tyvärr så minns jag inte vad cafét hette i Agia Galini så det hoppar jag över.

Eftermiddag dag 1

När jag körde upp till Rethymno, stannade jag i Spili och träffade Eva och Bo. De har renoverat ett hus i övre delen av byn. Det tog ungefär ett halvår och nu har de bott där i cirka två år. Husesyn givetvis och sedan en titt på foton hur det såg ut från början och arbetet framåt. Oj, vilket arbete det ligger bakom de renoverade, fina hus vi ser! Ibland när jag går förbi ett gammalt halvraserat hus så tänker jag att så fint det skulle kunna bli, men sedan går jag därifrån. Jag måste erkänna att jag hade vänt i dörren till Evas och Bos gamla hus. De fick kontakt med en lokal byggare och satte igång! Intressant att få se hur en pumpa kan bli en gyllene vagn på riktigt och inte bara i sagan. En härlig eftermiddag med annat prat och en promenad i byn.

Kväll dag 1

Så kom jag fram till Rethymno och checkade in på Rethymno House. Enkelt boende, men jag behöver bara någonstans att ha mina grejer, sova och duscha. Läge är viktigare för mig och det här låg perfekt i gamla sta’n, nära till flera parkeringar. Priset var väldigt bra, jag lägger hellre mina pengar på annat än ett rum. En mycket trevlig ägare tog emot och fick mig att känna mig välkommen. Han klarade dessutom fiffigt av att jag inte hade något giltigt id. Jag hade glömt passet hemma i Ierapetra precis som jag gjort en gång tidigare…ska jag aldrig lära mig!? Frukost ingick inte, men då gick jag bara runt hörnet till Stella’s Kitchen där jag blev mycket väl omhändertagen.

På kvällen dags för middag med Anette som har lägenhet i sta’n, men fortfarande bor i Sverige. Hon var nere i Ierapetra ifjol och kommer igen i april. Hennes granne i Rethymno, Marie, hängde på och det blev mycket prat om pensioner (vi är alla tre födda samma år), gå in i väggen, Kreta, mat, givetvis hur vi fått kontakt med varandra…..det tog aldrig slut! Vi hade kunnat fortsätta ett bra tag, men Marie blev trött (hon är yngst…) och gick hem medan Anette och jag behövde en sängfösare i den milda, sköna natten. En bra avslutning på en supertrevlig kväll!

Vi åt på taverna Samaria (på strandpromenaden) som jag kan rekommendera om du vill äta mat i sta’n som smakar som maten gör i byarna. Rustik, mustig mat! Gå ut i köket och se vad som finns i grytorna!
Sängfösaren smuttade vi i oss på Galero (vid Rimondi-fontänen) och fick en pratstund med Katarina som jobbar där. Hon har bott på Kreta, flyttat tillbaka till Sverige några år, men är nu tillbaka igen.

Eftermiddag dag 2

Jag hade inte hittat några öppna tavernor på min biltur så det fick bli en sen liten matbit i Rethymno tillsammans med en stärkande kopp kaffe. Jag hittade ett litet ställe som heter To Havesiliki (på en hörna i närheten av Metropolitan-kyrkan, på gatan Mousourou). God mat, gott kaffe. Lugn omgivning och varm stämning. Kändes nästan lite som ett studenthak. Såg senare på nätet att på kvällarna är det musik, ofta traditionell musik.

Kväll dag 2

Jag hade bestämt träff med Kathryn och Fred som pensionerade sig och flyttade ner från Stockholm för cirka 2,5 år sedan. De har varit i Ierapetra och vi träffades senast strax före jul 2017 då jag var uppe i Rethymno. Så jag stod där och väntade på dem utanför en stängd restaurang – så bra koll har pensionärer! Vi traskade iväg till en annan restaurang och åt gott med riktigt gott vin. Och ouzo och raki så klart. Började ganska tidigt och sedan pratade vi i ett fram till strax efter 1 på natten. Då hade andra gäster kommit och gått och personalen verkade pigga på att gå hem. Vi smög ut i natten som nästan andades vår och slank in på ett litet ställe. Där spelade de musik som vi kände igen så då var vi ju bara tvungna att dansa. Strax efter 3 skildes vi åt utanför och stapplade hem till våra sängar. En riktigt helkväll!

Vi åt på Asikiko (på Emmanouil Vernardou) som har modernare grekisk mat. Jag tycker det är så härligt och spännande att det kommer mer och mer där man på olika sätt vidareutvecklar den grekiska maten. Samma fina råvaror, samma grundbas och så twistar man till det.
Baren som fick njuta av våra kroppsrörelser och servera den sista drinken (den där som man någonstans vet att man egentligen inte behöver, men va’ tusan – vem bryr sig om imorgon…) var Smooth (på Fotaki). Ett mysigt och fint litet ställe.

Rethymno

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Rethymno. Jag tror att det är en stad som inte riktigt kommer till sin rätt under vintermånaderna. Förberedelser för karnevalen var igång med vimplar och diverse figurer uppställda längs med gator och på torg. Gamla sta’n i Rethymno (och också i Chania, tycker jag) har en byggnadsstil som saknas hos de fyra andra städerna på Kreta. Jag tycker om gränderna och gångarna, jag tycker om jordfärgerna men tycker också att de gör att det blir lite mörkt och dystert på vintern. En sak gör mig ledsen och jag förstår inte att man vill bo i det – allt klotter. Och det är inte en liten tagg här och en annan där utan mycket klotter och vanligt förekommande. Så här kan en fin gränd se ut i gamla sta’n:

och så här kan gränd och gång också se ut:

Ja, inte är det vackert eller snyggt eller trivsamt.

Så var det dags…

…att bege sig hemåt till Ierapetra! Härliga möten med mycket prat och utbyte av tankar och funderingar. Det är också intressant varför vi är här eller på väg att flytta hit. Alla har sina historier och skäl som t ex att behöva göra en större livsförändring, vilja leva i ett behagligare klimat, känna något speciellt för Kreta. Det kan vara flera skäl som samverkar, men det finns ofta någon utlösande eller huvudsaklig faktor. Gemensamt för oss och oavsett vad vi stött på på vägen så trivs vi här, ångrar oss inte och tänker stanna kvar.

Och så himla skönt att få höra mycket svenska och prata svenska i möte efter möte. Det gjorde det lite trögt på lektionen i grekiska i torsdags. När jag förklarade att jag var helt inställd på svenska efter dessa dagar sa Manolis att då var det bara att slå över till grekiska istället. ”Bara”!? Tänk, om det var så enkelt.

Imorgon söndag – ha en skön och fridfull vilodag!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt på bokningar gjorda under februari och mars (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Tredagarstripp, del 1

Måndag – onsdag har Panda och jag varit på resande fot. Eller hjul för hans del. Jag tänker berätta om dagarna och ge några tips. Mycket bilkörning så jag delar upp dagarna i två blogginlägg: del 1 är bilturerna och del 2 är vistelsen i Rethymnon.

Först vill jag höja ett varningens finger till dig som i vår och sommar ska hyra bil på Kreta. ”Var försiktig” heter i vår och sommar ”Var mycket försiktig”. All nederbörd har gjort vägarna dåliga med hål här och var, svaga kanter, sprickor och se upp för ras och lösa stenar. Det är inte farligt att köra och du behöver inte avstå, men var försiktigare än vanligt. Det kommer att ta lite tid att åtgärda alla skador och när jorden torkar kan det komma nya ras och lösa stenar.

Det var en del under turerna som inte blev som jag tänkt eller förväntat mig, men vad gör det när så mycket annat blev bättre!? Tidsangivelserna på kartorna nedan är Googles – jag tar mycket längre tid på mig, stannar ofta och har inte gasen i botten.

Klicka på foton och bilder för större format!

Dag 1

Precis som när jag körde till Iraklio för cirka två veckor sedan valde jag stora vägen. Jag tycker mycket om att köra lite mindre vägar så jag ville ha lite omväxling och enklare körning. Det är en märklig känsla att komma ut på Mesaraslätten omgiven av kullar och i fjärran berg. Det visar så tydligt hur omväxlande den här ön är, det är inte bara stränder och berg.

Det första stoppet blev Agia Galini, en liten by som ligger väldigt vackert. Byn i sig var en besvikelse då den var mer som en skyltutställning än en by. Här var det Hotel, Rooms, Tavern, Bar, Café, Shop osv i all oändlighet. Allt var stängt och igenbommat. Man hade också farit fram ganska rejält med vitt och blått så jag undrade ett tag om jag lyfts bort till en ö i Kykladerna. Det här var ingen ort som tilltalade mig, alldeles för tillrättalagd och exploaterad. En del turister efterfrågar ”genuint”, ”äkta” osv och jag förstår inte riktigt vad de menar, men det kan i alla fall inte vara detta. Vilken skillnad det måste vara för den lilla skara som bor här med sömnig vinter och sedan bli mer eller mindre invaderade.

Jag lyckades hitta det enda öppna stället som var ett café nere vid hamnen. Lyckligtvis hade de även hamburgare så jag fick lite mat i magen. Hamnen var fin och där var det aktivitet med fiskare som höll på att reda ut och laga nät.

Fortsatte norrut, stannade för att ta foto av floden Potamis som tydligen är vattenfylld året om. Nu är den fylld till bredden. Det porlade lite överallt runt mig och det rinner i dikena längs vägarna. Nästa stopp var ett kapell där de höll på att bygga ett litet hus på baksidan och dörren var låst. Så det blev ett kort stopp och jag körde snart in i Spili där jag aldrig varit. Här skulle jag träffa några svenskar, mer om det i del 2.

Jag var givetvis nere vid de kända fontänerna där källvatten forsar ur lejongapen. Jag kan rekommendera att inte bara stanna och titta på fontänerna utan strosa i gränderna. Vi hörde vatten porla och forsa lite varstans, ovanliga ljud i en kretensisk by.

Dag 2

Nu skulle jag ut på en tur till de minoiska gravarna norr om Armeni och sedan till några byar som jag tyckte var intressanta efter att ha konsulterat min guidebok (som är världens bästa guidebok). I en kurva på vägen dit lämnade jag de majestätiska Vita bergen bakom mig och när jag kom ut ur kurvan hälsade Psiloritis-massivet välkommen. Andlöst. Spektakulärt. Vackert.

När jag kom fram till gravområdet så var det stängt. Det satt ett gäng där och fikade, de hade lyckats få information om att numera var området inte stängt på måndagar utan på tisdagar. Nätet var givetvis inte uppdaterat med nya öppettider. Jaha, då blir man inte så glad, men gravarna lär inte flytta på sig. In i bilen igen!

Vägarna var i sämre skick än jag trodde och det rann vatten här och där över vägbanorna. Det gjorde att jag ganska snart förstod att jag inte kunde, ville eller skulle hinna den runda jag planerat så den fick modifieras lite.

Kom in i Roustika där jag stannade och strosade runt. Blev fascinerad av husen som var en annan stil än borta hos oss på östra Kreta. Större, i två våningar och med stora fönster. Det kändes lite venetianskt på något sätt. Och jag började fundera på om folk varit mer välbärgade här där det finns mer odlingsbar mark än borta hos oss. Man får ju rätta mun efter matsäck. Inte så gott om pengar – mindre hus. En fin by!

 

 

 

Så styrde jag söderut och nu skulle jag få den ena chocken efter den andra! Vägen gick ganska brant ner till Mountros och sedan upp och in i ett ravinliknande landskap. Vackert och imponerande! Var nära att köra över några får som låg stilla och halvsovande en bit ut på vägen, fick stanna en stund för en stor fårflock som skulle passera. Och efter det blev jag mållös! Ett fantastiskt vackert landskap öppnade sig med berg, snöklädda toppar i fjärran, gröna ängar, träd, några olivlundar, gott om olika lövträd! Påminde lite om en del kulliga, gröna landskap man ibland ser på bilder från England. Där stod jag en stund och bara njöt!

Så tog vi, Panda och jag, oss upp till Argiroupoli (det antika Lappa). Den byn ska få ett besök vid ett senare tillfälle, denna gången tog jag en kort avstickare till källorna som på engelska kallas Green oasis. Det är ett område som klassats som ”outstanding natural beauty” så mina förväntningar var ganska höga. Här kommer flera källor upp i dagen och bildar en mängd mindre vattenfall på ett ganska stort område på en sluttning. Jag är övertygad om att sluttningen skulle kunna vara väldigt vacker, men vad har man byggt runt omkring och mitt i alla vattenfall? Jo, tavernor och tavernor. Så jag blev både besviken och arg. Varför bygga sönder något som skulle kunna vara så vackert? Tavernorna skulle väl kunna ligga runt omkring, men inte mitt i!!

Dags att dra mig mot Rethymnon igen efter en makalöst fin tur!

Dag 3

Dags att styra kosan hemåt! Jag har inte kört National road mellan Rethymnon och Iraklio på flera år så den fick det bli. Tog av i Iraklio och upptäckte snart att det blivit fel. Vägarbete på ny stor väg gjorde inte saken bättre. Det tar en stund att lokalisera sig, vända ut och in på tankeapparaten och sätta ihop en ny plan. Till slut var jag på rätt spår vilket var på väg till klostret Angarathos (jag vet att det står Agarathos på Google maps, men jag litar på deras egen skylt). Jag har varit där en gång tidigare, men då inte gått in. Efter mitt snurrande för att hitta rätt väg såg jag fram emot en stunds klosterfrid och ro. Men icke! Här pågick reparationer med borr, slipmaskin och annat bullrigt. Ett fint kloster är det med ett underbart läge. Kan rekommenderas!

Klostret Angarathos. Foto från sidan cretanbeaches.com

Minns du att jag tidigare skrivit om krukmakarbyn Margarites? Av de fyra krukmakarcentra som funnits på Kreta är två fortfarande aktiva och det är Margarites och Thrapsanon. Och har man varit i den ena vill man se den andra, eller hur? Jag väntade mig ungefär samma stuk som i Margarites och tappade hakan totalt! Utanför byn ligger en del krukmakerier som gör stora urnor och krukor. I byn fanns ingenting, jag hittade i alla fall inga krukmakerier, verkstäder eller butiker när jag promenerade omkring i byn. Inte ens några som såg ut att vara stängda för säsongen eller liknande. Kanske det är så att de två byarna har olika specialiteter, vad vet jag.

Så siktade jag in mig på Martha, men körde så nära Dikti-massivet jag kunde utan att komma in på alltför små och snirkliga vägar. Tjusigt med höga berg och nedanför nästan helt platt område fullt med olivodlingar. Det blev sista dosen skönhet och njutning för kropp och själ för efter Martha ville jag bara hem.

Många fina bilder uppe i minnesarkivet! Den här ön bara ger och ger, bjuder på det ena efter det andra. Jag har tidigare tänkt att jag måste göra en tur i april för att få se när alla lövträd spricker ut. Det finns fler och många olika träd på centrala Kreta än vad vi har på östra Kreta. Något att se fram emot!

Imorgon kommer del 2 på min tripp, då håller vi till i Rethymnon!
PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt på bokningar gjorda under februari och mars (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Bra, dåligt, biltur, vandring och mer

Väder

Ja, vädret är ett stort samtalsämne! Vi har en bra dålig vinter eftersom det kommer massor av nederbörd. Dock är det inte som vanligt att några regniga, blåsiga dagar avlöses av några fina dagar utan det är liksom ostadigt hela tiden. Det gör att för vandrare har vi en dålig bra vinter. Hängde du med?
I förra veckan var vi en dag insvepta i Sahara-damm vilket inte ska hända i januari. Samtidigt var havet upprört så efter två dagar fanns det mer tång och skräp en bra bit upp på land än i havet. Vi hoppade över marknaden i lördags och höll oss hemma medan det växlade mellan regn och solsken. Igår var jag uppe vid sta’ns damm, Bramian, och kapellet syns fortfarande över vattenytan, men det är ingen fara. Det är viktigare hur det ser ut i mars. Och sedan ska det komma smältvatten under våren.
Jag är inte ”klimatflykting”, men jag tänkte i helgen på de som är det och som kanske flyttade ner i höstas. De har fått en riktig genomkörare som sin första vinter! Om någon av er läser det här – hav tröst, så här är det inte vanligtvis.
På fredag går vi in i den statistiskt sett blötaste månaden. Gör inget bara vi slipper den hemska kylan. Och vi kan se framåt för i slutet av februari brukar våren knacka på dörren när mandelträd och vildpäron slår ut. Så nu har vi avverkat 2/3 av denna osedvanliga och kalla vinter – JIPPI!

Biltur

I söndags lyste solen och värmde våra kalla, fuktiga skelettben. Det var gott! Jag gav mig ut på en liten biltur med fyra mål: komma ut och njuta av den vackra ön, förhoppningsvis fotografera, luska lite inför ny vandring och utforska Etiá. Det blev en fin tur! Otroligt blött överallt i markerna vilket är ett bra tecken. Vårbruket kan visserligen bli något försenat om jorden är alltför blöt, men jag tror att alla kan stå ut med det. Jag slutar aldrig att förundras över den här öns många olika ansikten och olika landskap som alla är vackra på sina helt egna sätt. Östra Kreta är inget undantag. Bitvis kargt, så kommer flera olivlundar, plötsligen öppnar en bördig slätt upp sig. Bergen är extra spännande och livfulla eftersom de är fulla av sprickor och små raviner. Här är det aldrig trist!

Körde in i och strosade runt med kameran i lilla byn Armeni. Undrar hur det är att bo långt ut på en så stor ö och i ett område som är glesbefolkat. Kommer barnen att stanna kvar? Troligen inte, det blir nog långsam död som de flesta grekiska byar idag som avfolkas.

Etiá är en ruinby från bysantinsk tid som hade sin storhetstid under den venetianska tiden. Då byggdes Villa De Mezzo som var en byggnad i tre våningar. Den anses vara den största privata bostaden (från sin tid) på Kreta och en av de viktigaste byggnaderna i sitt slag i södra Europa. Numera återstår första våningen och den är restaurerad. Villan är bara öppen en gång om året då där hålls en musikfestival. Jag kan rekommendera att stanna till, strosa runt och låta fantasin flöda fritt – scenografin är på plats!

Finns foton på min flickr-sida! Information om Villa de Mezzo finns på de här två länkarna som jag tycker kompletterar varandra: cretanbeaches.com och gtp.gr.

Vandring med sällskap

Väderprognosen lovade en fin dag till, möjligen med lite tilltagande vind på eftermiddagen. Så måndagen blev äntligen vandringsdag uppe i bergen, men bara halvdagsvandring med tanke på den där utlovade vindökningen. Jag hade trevligt sällskap av Mats Randow. Han reser kors och tvärs över Kreta för att samla material till en guidebok och du kan läsa om hans äventyr i hans blogg Explore more.

Vi fick soligt, skönt väder, men visst kändes det i vinden att det är vinter och att vi var uppe i bergen. Vi njöt av tystnad och vyer när vi inte pratade om vandring och Kreta. Ovanligt klar luft så karta fick plockas fram när vi såg några småöar som vi inte kunde identifiera, men det löste sig. Topparna i Dikti-massivet är vackert snötäckta, men lite senare, när solen stod högre på himlen, såg vi att snön var randig! Det var Sahara-damm som fastnat i snön. Det ligger även snö på lite lägre berg så det bådar gott, blir mycket smältvatten.

Vid ett nedlagt kloster blev det fika och då nästan invaderades vi av en getflock på vandring på motsatt håll. De var inte rädda och skygga, jag började nästan tro att de skulle svepa oss med sig. Gott om killingar i alla möjliga storlekar. En get kunde inte stödja på ett av sina ben, det blev nog tufft lite högre upp när de klättrade i bergen (vägen var ett alldeles för enkelt val, tydligen…). Och en liten killing, som inte var många dagar gammal, hade lagt sig ner vid en buske. Den gav sig motvilligt iväg när vi stannade, men jag tror att det var bra för troligen hade den slarvat bort sin väna moder eller blivit bortslarvad av densamma.

På vägen ner inspekterade vi mandelträd och jodå, de små hårda knopparna har börjat öppna sig så slutet av februari är en bra gissning såvida vi inte får fler köldknäppar.
Efter vandring körde vi till utsiktsplatsen utanför Prina och sedan blev det lunch på härliga Oasis i Kalamafka. Omelett ihopslängd av matmor i by – inte mycket som slår det!
Härlig dag och underbart att komma ut på denna vackert grönskande ö! Naturen är igång sedan november och det blir bara mer och mer för att explodera i april ungefär. Juli-augusti dags för vila och se’n fart igen efter de första höstregnen. Jag kan bli tokig på resebolag som påstår att vi har två årstider när vi klart och tydligt har fyra!

Till sist

När jag kom hem igår öppnade jag flickr för att titta på alla bidrag som laddats upp under söndagen i gruppen Fotosöndag (som jag skrev om i förra inlägget). Och jag höll på att ramla ur soffan! Mitt foto, som jag laddade upp tidig söndagskväll, hade under söndagen 334 visningar (normalt) och under måndagen (så långt) över 20 000 visningar! Här behövdes varken bok eller netflix eller tv – vad är det som händer? Vilken explosion! Som jämförelse har mitt näst mest visade foto 4 969 visningar över längre tid. Och jag fick några inbjudningar till grupper som ville att jag skulle ladda upp fotot hos dem! Oj, så spännande! Jag kände mig väldigt tacksam och stolt!
Vilket foto det var? Det finns här!

Minns du den unge, trevlige, service-minded mannen jag träffade på banken före jul när jag betalade min bilskatt? Han var på banken idag också. Jag vet inte riktigt vad och hur han gjorde, men han betjänade tre kunder samtidigt i smidig, bra fart. Vi var tre stycken som lämnade banken något förvirrade, men skrattande. Hans ord ringde i våra öron: nu när ni har en gemensam upplevelse kan ni utbyta facebook-konton med varandra! Måtte han få stanna kvar mer än ett år!

Nästa blogginlägg blir nyhetsbulletin, men om den kommer på fredag eller lördag vette 17! Den som väntar på nå’t gott…

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Mot Sitia!

Då och då gör jag en utflykt till Sitia. Inte bara för att besöka sta’n utan också för att få en heldagsutflykt på vackra ön. I fredags var det dags och jag bestämde mig för att köra ”min” runda medurs: National Road – Sitia – gamla vägen mellan Ierapetra och Sitia:

Kör rundan moturs – då är den mest slående och bjuder på fina, överraskande vyer, tycker jag. Grön streckad linje – alternativ väg för den som inte vill besöka Sitia. Lila streckad linje – INTE en alternativ väg eftersom vägen mellan Stavrochori och Orino är dålig – kör inte den!!

Satte kurs mot Pachia Ammos och sedan österut. Vill man kan man göra en avstickare i Kavoussi till Kretas äldsta olivträd. Och lite senare kan man stanna på någon av ”view point” för att beundra Mirabellobukten som är som vackrast från detta hållet. Och vill man se en mycket fin liten by där det renoveras med varsam hand så stannar man till och strosar i Lastros (den minsta by jag vet som har trafikljus!). Jag stannade till i Mirsini för att ta mig upp till deras kyrka. Fin utsikt därifrån, men lugnet i byn stördes av grekiska kvinnoröster. Du vet de där gälla, höga, starka. Inte undra på att gubbarna flyr till kafenio, ouzeri el likn!

Passerade Richtis-ravinen – ett tips för den ravinsugne! Här möter du ett annat Kreta med tät, frodig grönska som i och med vattnet nästan känns som regnskog. Rekommenderas på våren då vattenfallet är som finast (magiskt med massor av trollsländor).
Efter ravinen börjar en sträcka på stora vägen som man ska köra under andra halvan av maj när oleandern står i högblom. Det är nästan en overklig känsla då, som att köra i en tunnel som smyckats bara för dig!
Strax före Sitia passerade jag skandalbygget: National Road som ska förbinda Sitia-Chania med en bred, modern motorväg, men som aldrig blir klar. Nu pågår här reparationer av en bro som byggdes för drygt 20 år sedan, men som inte använts utan bara väntat på att National Road ska ”hinna ifatt”. Bron uppfyller inte dagens standard och regler.

Vill du inte besöka Sitia så kan du strax före Sarantapichos ta till vänster mot Piskokefalo (den gröna streckade linjen på kartan ovan). Men jag fortsätter och kör in i lilla Sitia som är Kretas sjätte och minsta stad. Strosade på den fina strandpromenaden (turistbyrån ligger ungefär mitt på), kände att det var dags för någon fika. Undvek ställen med apollos logga och hamnade på ett café där jag fick crepes och kaffe till ett mycket lägre pris än i de större städerna och i turistorterna.
Forfarande finns en hel del butikslokaler lediga längs med de gatorna och det känns lite trist. Jag fortsatte så högt upp jag kunde komma i gamla sta’n och beundrade utsikten. Tog mig sedan ner i slalom med kameran i högsta hugg.
Svettig sökte jag svalka ute på pirerna och då upptäckte jag att jag haft lite fel om hur Sitia ser ut, hur sta’n brer ut sig i sin lilla bukt. Om man står med näsan mot land så har man gamla sta’n på höger sida som klättrar uppför den branta sluttningen. Rakt fram ser man nästan ingenting av sta’n för där är det platt så nyare bebyggelse och olika stora varuhus sträcker sig inåt land. Och till vänster ligger den långa sandstranden och några hotell. Sta’n tippar alltså lite åt ena sidan!

Fint på piren, men sorry Sitia, vi var först!


Jag tycker om Sitia, men skulle jag kunna tänka mig att semestra här? Ja, Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Nej, Sta’n är alltför liten och läget längst ut på Kreta är för mig lika hopplöst läge som Chania eller Paleochora. En liten minisemester här i höst har börjat ta form på min planeringsavdelning, men då kommer jag att koncentrera mig på deras Geopark. Sitia är så kloka att de sedan några år tillbaka marknadsför hela kommunen i form av bl a Geopark med olika aktiviteter som cykling, klättring, bilrutter, grottor, historiska platser, vandring. De vill inte bara ha turister till sta’n och de vill locka fler grupper än sol- och bad. Och de gör fantastiskt fina videofilmer – titta på youtube på kanal ”Visit Sitia”. Här har min egen stad en hel del att lära! Och ja, andra också för den delen för att sprida turismen över ön.

Dags att styra hemåt längs gamla vägen så jag tar av i Piskokefalo. Stannar ofta och tar in vyer, bergsformationer, raviner, odlingar, byar på sluttningar. En del träd börjar få lite svårt att hålla sig riktigt gröna detta torra år, men jag undrar igen över de som påstår att östra Kreta inte är grönt utan som en öken. Plötsligen seglar en rovfågel ganska lågt en bit framför bilen. Vill den visa vägen? Kanske bara säga ”välkommen!”?

Stannar och strosar runt i byn Skordilo. Två kapell, men inte många hus är bebodda. Den äldsta delen av byn ger en bild av förr då det mellan husen bara var gångar breda nog för en lastad åsna. Det är så här det är i många grekiska byar, de avfolkas. Och det slår givetvis hårdare och tidigare i avlägsna trakter som t ex bergen på östra Kreta. (har skrivit om avfolkningen i ett tidigare blogginlägg: Ett land i spännande förändring)

Försöker mig på en avstickare till Kato Kria, men vänder innan byn pga att vägen är smal och hålig. Som belöning för försöket får jag den mest underbara vyn! De som bor i den lilla byn borde betala lyxskatt – så vackert är det!

Efter Chrisopigi försöker jag mig på en väg mot Agios Stefanos. Det börjar bra, men vägen blir smalare och stenigare så jag vänder. Passerar Stavrochori och Panda glider snyggt ner till kusten.

Ännu en underbart fin dag! En härlig blandning av landskap, natur, byar och stad. Ibland helt andlöst och så stilla. Det gäller att njuta innan fler drar sig hitåt för att också få njuta!

Det talas mycket om ”island hopping”, men jag skulle vlija mynta ett nytt begrepp: ”village hopping”. Ta ut en tur på kartan, stanna i olika byar, strosa, koppla av och njut. Du får se mycket av området och lära dig desto mer! I nästa blogginlägg kommer min strandinventering, men efter det ska du få tips om ”village hopping” i närheten av Ierapetra!

Ha det gott!

PS. Foton från turen uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Väldigt lyckad spontanutflykt

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Nolletripp – dag 1

I torsdagsmorse började min nolletripp. Tänk, när jag gav mig iväg var jag under 60 och när jag kom hem drygt 2 dagar senare var jag över 60. Ibland känns det som om tiden går fortare än man själv…

Målet var Iraklio (eller gamla stavningen Heraklion). För att slippa köra National road fram och tillbaka kombinerade jag med en utflykt. Och var skulle den gå om inte in på centrala Kreta som är så vackert!? Rutten jag lagt upp blev så här i slutändan:

Google envisas med att lägga startpunkten norr om Ierapetra – fråga mig inte varför!

Ida-massivet ställer till det så turen blev alltför lång. Eftersom jag hade två stopp planerade där jag ville ha gott om tid så fanns inte mycket tid till småstopp. Man lär så länge man lever, t ex att inte gapa över för mycket.

När jag körde igenom byn Asími var det marknad och jag tror att hela bygden var där. Jag stannade och gick en runda, marknaden hade ungefär samma utbud som hos oss. Den var uppdelad på mer än en gata så den var inte så kompakt som här i Ierapetra. Rolig känsla att så snart jag lämnar hemområdet så är jag turist. Många blickar, en del små kommentarer. Byn liknade så många andra byar som är uppslagna längs en stor väg. Charmigt på sitt sätt, närmare vardagsgrekland än vykortsgrekland.

Lite disigt, men det gör bara att jag blir mer uppmärksam på det jag har omkring mig eftersom ögat inte kan förlora sig i fjärran.

Så körde jag vid Ida-massivets fot, bl a genom byn Fourfouras. Det började bli dags för en matbit, men ingenstans något som såg lovande ut. Landskapet kring Fourfouras påminde om Brösarps backar eller något kulligt engelskt landskap. Och efter ett tag öppnade sig ett ännu märkligare landskap med gröna kullar och mängder av oleander som forsade ner längs sluttningarna. Jag döpte det snabbt till oleanderland för jag har aldrig sett så mycket oleander.
Den här ön är magisk! Ständigt blir man överraskad med nya och fantastiskt vackra landskap, vyer och natur. Ön bara ger och ger och ger! Men det gäller så klart att vara öppen och ta emot. Den som tycker att berg är bara berg eller att natur inte är nå’t speciellt göre sig icke besvär.

Det som tagit stryk i naturen efter den nederbördsfattiga vintern och våren är olika grässorter och marktäckande småbuskar. De är bruna eller närmar sig brunt, dvs de är en månad tidiga. Ginst färgar sluttningar gula, men inte så intensivt som vanligt. I övrigt är det fortfarande grönt, men om man tittar lite närmare ser man att en del träd och växter ser lite hängiga ut. Det är ingen riktig stuns i naturen, den kippar efter andan. Eller rättare sagt vatten.

Arkadi

Så kom jag till Arkadi och det område där jag skulle ha mina två stopp:

Arkadi-klostret besökte jag före jul – det finns att läsa i detta inlägget under rubriken ”Dag 3”. Nu mötte jag flera bussar och det var gott om folk uppe vid klostret. Det är värt att besöka, men försök komma dit så tidigt som möjligt för att slippa värsta rusningen. Och glöm inte att titta in där dörrar är öppna för det finns flera utställningar.
Nu ropade magen på lunch så jag stannade vid stora matstället vid Arkadi. Gör inte det! Toan var gudasänd, maten ingen höjdare. Dessutom var det tydligt att kvinnan som jobbade där önskade vara någon annanstans och rörde sig saktare än slow motion. Släpade benen efter sig så det kliade i mina fingrar – tänk att få skaka om människan! På en åker pressades halm och lastades halmbalar. Lustigt scenario – turister till höger, arbetare till vänster. Två olika tillvaro.

Eleutherna

Dags för första planerade stoppet: det nya arkeologiska muséet i Eleutherna. Det är en modern byggnad som smälter samman med det urgamla landskapet. Muséet är bara en del av byggnaden och inte så stort. Museum lär mig alltid någonting. Antingen så får jag se det jag känner till, dvs det blir bilder till texten. Eller så vet jag inte så mycket, men blir inspirerad att veta mer. Det senare gällde i detta fallet. Otroligt intressant stad som funnits före Kristus ända in i bysantinsk tid och med kopplingar till olika länder, antikens Grekland med mera. Här bröts det sten som finns i en mängd statyer över Grekland och gamla romerska riket! Känner du till statyn ”Nike från Samothrake”? Skulptören sägs vara okänd, en del menar att det är Pythokritos som levde på Rhodos, men hans far Timochares, som också var skulptör, kom från Eleutherna. Och det bara fortsatte dyka upp den ena intressanta saken efter den andra.
Jag besökte inte utgrävningen eftersom en del av den var stängd. Kände också att jag behöver lära mig mer innan nästa besök. För fler besök blir det!
Kan rekommenderas för den som är historiskt intresserad.

Tsikalario och Margarites

Strax före byn Margarites stannade jag vid krukmakarverkstaden Tsikalario. Här fanns väldigt bra information om allt från var leran hämtas till vad de olika slutprodukterna heter och används till. Väl värt ett stopp!
När jag ville läsa om Margarites, krukmakarbyn, innan jag gav mig iväg fick jag veta att det funnits fyra krukmakarcentra på Kreta: Kendri, Nohia, Thrapsano och Margarites. De två första slutade sin produktion i början av 60-talet och det rätade ut min förvåning över att Kendri nämndes. Det är en by strax utanför Ierapetra och jag har aldrig sett något krukmakeri eller hört talas om det, men som sagt – det är ett tag sedan det avslutades.

Margarites är en fin liten by, kändes välkomnande att alla kapelldörrar stod på glänt. Kanske för att det snart var pingst. Som i så många kända byar där det säljs ”typiska” produkter (t ex Kritsa med sina dukar och vävnader) så blir det lite business över det hela. Behållningen för mig var att titta in i olika ”work shops” där utbudet skilde sig från det man ser på många platser. I några satt krukmakare och jobbade, de hade olika alster och stilar. Det var roligt att se olika variationer. Och jag kom därifrån med bl a ett par örhänge i keramik!

Dagen går mot sitt slut – snart framme

Före jul ifjol körde jag från Rethymnon till Iraklio via Anogia så denna gången blev det gamla vägen mellan de två städerna. Den är inte så spektakulär med vyer och stup som via Anogia, men det känns mäktigt att köra mellan bergen. På slutet belönas man med en underbart fin vy mor Iraklio – en sällan använd kameravinkel!

I området kring Arkadi – Margarites finns mer att se och uppleva, bl a grottor, kyrkor, kloster. Jag ska dit igen, men då kör jag ingen biltur utan lägger tiden i området istället. Om du kommer västerifrån (Rethymnon-hållet) så kan du börja med ett besök i Arkadi-klostret. Om du kommer österifrån (Iraklio-hållet) så kör via Anogia. Vägen upp till Anogia är dramatisk och vacker, inte alls lika fin på andra hållet.

Iraklio

Så var jag framme och checkade in på hotell Athinaikon (bra läge, bra pris). Efter uppackning och dusch iväg till kvällens goda middag på Amalia’s kitchen (nära Lejonfontänen). Smaker av Mexico och Texas och gott vin – härligt! (de har också grekisk mat om man föredrar det)

Dags att krypa i säng och se fram emot den stora dagen som skulle inledas med sovmorgon och hotellfrukost! Det låter väl bra? Men hur blev det… Mer om Iraklio och dag 2 i nästa inlägg!

Foton finns på min flickr-sida!

Ha en bra kväll och fortsättning på veckan!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Del 2 på tripp

Del 1, dvs besök i Rethymno och Iraklio, finns i förra blogginlägget – nu kommer de två bilturerna.

När de flesta hör ”grekisk ö” så tänker de på en liten ö. Kreta skiljer sig från de övriga grekiska öarna och är långt ifrån liten. Den är störst av Greklands öar och femte största i Medelhavet (och folk som bor på ön kallas inte kreter eller liknande utan kretensare). Ön har fyra bergsmassiv som är olika och mellan dem finns olika dalar och slätter. Kreta är många öar i en ö eller har många olika ansikten – hur man nu vill uttrycka det. Det finns mycket att se och det är inte gjort på en vecka eller två.
Ska du köra bil på Kreta så rekommenderar jag att köpa papperskarta. Den ger en helt annan överblick än att titta på telefon eller padda. Köp så detaljerad som möjligt, gärna med markerade sevärdheter mm. Jag använde harms.ic.verlag:s kartor över östra och västra Kreta med kloster, ”scenic drive”, utsiktspunkter, minoiska platser mm markerade. Gps på mobilen använde jag bara i byarna där skyltning oftast inte finns (alla vet väl vad som är genomfartsgatan…).

En del som jag ska utforska när jag blir pensionär är centrala Kreta. Den delen har mycket grönska, olika sorts odlingar, många slätter som ramas in av tjusiga berg. Jag har hittills bara passerat på väg någon annanstans och blir lika frestad varje gång.

(klicka på foton för större format)

Dag 1

Jag kom iväg lite sent från Ierapetra så några stopp fick jag avstå eftersom jag ville vara i Rethymno innan det blev mörkt.  Ungefär så här körde jag:

Jag har svårt för att köra förbi minnesmonumentet i Amiras så det blev första stoppet. Här ägde Vianno-massakern rum under andra världskriget då tyskarna ville ha tag i motståndsmän. De gick in i cirka 20 byar, samlade ihop folk, satte eld på hus. I kapellet vid monumentet har varje offer under tyskarnas tid i området sin oljelampa så i taket hänger 461 lampor. Mäktigt. Respekt. Ödmjukhet.

Några år sedan jag var i Pirgos, det blev ett kärt återseende med Mesara-slätten. Funderade ett tag på om den kan vara en kandidat för vandring, men den är för platt och för många olivträd. Fortsatte lugnt genom det vackra landskapet och bara njöt! Väldigt grönt och olika odlingar. Stor variation på växtligheten. Det slog mig att det är så synd att så många turister håller sig längs kusterna. Tänk vad de missar!

Inte mycket trafik vilket gör att jag kan ta det lugnt, sakta in, stanna till. Väldigt skönt att få köra i lugn och ro. Släpper förbi de som hinner ifatt mig.

Närmade mig Zaros och då var det dags för lunch. Och vad skådar då mitt öga? Jo, en så’n där invasionsplasttomte på tavernan! De sprider sig oroväckande.

 

 

 

Efter Zaros dök det upp många lövträd. Här måste vara väldigt vackert tidigt på våren och när hösten kommer.

Snirklade in mig på lite mindre väg och passerade då Potamon damm som ligger så naturligt och vackert i landskapet att det skulle kunna vara en naturlig sjö. Kör över en gammal vacker bro där jag hör getklockor, men inte lyckas se djuren. Bron går över en ravin så getterna kan vara i vilken skreva som helst.

Började närma mig kusten, bebyggelsen är annorlunda och tätare. Så ramlade jag in i Rethymno och började leta efter Popi’s apartments (se förra inlägget).

Dag 3

Dags att lämna Rethymno för att besöka julmarknaden i Iraklio. Gott om tid och inte så lång sträcka att köra så jag väljer småvägar.

Bestämmer mig för att besöka Arkadi klostret, det är sisådär 26 år sedan sist.

Klostret har, som så många andra kloster på Kreta, en intressant och våldsam historia. Det var ljuvligt att vara den enda besökaren! Jag kände verkligen klosterlugnet och friden. Kunde i lugn och ro ta del av de olika museum som finns i byggnaderna.
Tavlan till höger visar när abbott Gabriel och lokalbefolkning tagit skydd undan osmanerna i ett stort lagerrum där krutet förvarades. De ville inte bli tillfångatagna så de sprängde sig i luften.
Lite trist att se klostrets dåliga kondition. Att hålla de här byggnaderna igång är inte bara en fråga för klostren eller kyrkan utan även för staten. De har haft så stort inflytande och spelat så stor roll historiskt och kulturellt. Viktigt att bevara för eftervärlden!

Från Arkadi får jag ta det lugnt och vänta en stund tills vägen blir fri. Ingen herde i närheten så det är bara att snällt stå kvar. Notera geten som bitkliar sig på skinkan. Inga bekymmer och ingen stress där inte!

Jag passerar två saker som jag ska besöka nästa gång: arkeologiska museet i Eleutherna och Tsikalario keramikutställning och verkstad i byn Margarites. Arkeologiska museet är förresten nybyggt (invigdes i juni ifjol) och det är en modern byggnad ute i ett gammalt, bergigt landskap – kan det fungera? Tro mig, det är så häftigt! Byggnaden och landskapet smälter ihop fast de inte kom dit samtidigt.

(foto från internet)

Nytt stopp när en fårhjord förs över vägen, men de vill att jag ska köra förbi, antagligen för att jag inte ska störa och splittra flocken eller nå’t. Jag ändrar min färdväg och beslutar mig för att köra via Anogeia, en känd by. Landskapet blir annorlunda, det stiger. Skyltningen i byarna lämnar mycket övrigt att önska, skönt med gps.

Kommer upp till Anogeia och ska bara passera. Jag känner mig inte bekväm eller tycker om byn. Här odlas varmt en sorts macho- och hjältekultur som jag finner märklig och i vissa bitar lite tragisk eftersom de verkar ha fastnat i det som en gång var. De gör stort nummer av hur de kämpat och stridit vilket stämmer. Här bär varje karl vapen (enligt deras egna uppgifter) och jag tror inte att det någonstans på Kreta finns så stora och så många pick-uper som här. Byn är så klart inte byggd för sådana mastodontfordon så det är trångt, man får ta det så lugnt.
Om de kan tjäna pengar på sin historia och mytbildning så väl bekomme, men jag ger mig iväg.

Så är jag på en av de vackraste och mest dramatiska vägarna på Kreta! Den går på sluttningen av en av ravinerna på berget Ida. Här gäller det att hålla ögonen på vägen för den som kör! Vill man verkligen njuta av vägen tycker jag att man ska ta buss till Anogeia från Iraklio. Då sitter man högre och ser mer.

Alldeles andlös gled jag så in i Iraklio och fick slå om till storstadstrafik. Besöket i Iraklio hittar du i förra inlägget.

Två vackra turer som jag inte riktigt kan förmedla – de måste upplevas! Välkommen!

Fler foton finns på min flickr-sida!

Nu ska jag äta upp resten av julmaten! God fortsättning!

Tillbaka igen!

Då har min längsta och roligaste födelsedagspresent åkt till Sverige igen! Det tog några dagar att förstå att de var här och så är de plötsligen borta! Bra, roliga dagar med syster och systerdotter. De nerkylda nordborna (våren tycks ha kommit bort i norr i år) längtade efter sol och värme så de njöt av strandtid. Så blev det några bilturer, långpromenad/kort vandring i bergen med systerdottern medan systern höll sig i mer plana sta’n. Stunder på balkong och fina kvällar med god mat. Sista kvällen, i onsdags, åt vi födelsedagsmiddag på taverna som öppnade ifjol, men jag hade ännu inte varit där. De har inte öppet under vintermånaderna så nu gäller det att hänga på låset för det var annorlunda och mycket gott!

Det är lite knepigt det där med besök. Det är så mycket man vill visa och så lite tid. Funderade på att jag kanske borde öppna turist- och guidecenter istället för att jobba med vandringar. Tyvärr är ju inte resebolagen intresserade av lokal kunskap så där är ingen öppning. Får fundera vidare på det!

Födelsedagsutflykt

Torsdag, dvs min födelsedag, var hemresedag för gästerna så jag gav mig ut på utflykt med hyrbilen. Kreta är en stor ö med flera ”ansikten” och en grov indelning är västra, centrala eller mellan och östra. Och var och en har sina lokala skillnader. Jag styrde kosan västerut till centrala Kreta som jag tycker mycket om och är nyfiken på efter att ha passerat många gånger så den ska utforskas när jag blir pensionär. Det är förhållandevis platt, mer ”kulligt” än bergigt, och mycket frodigt. Här odlas oliver, vin och annat så landskapet blir väldigt skiftande och grönskande.

På min karta stod plötsligen Nikos Kazantzakis museum och det kunde vara intressant. Jag letade mig in i Myrti och på väg från bilen till muséet upptäckte jag att det finns hänvisningar i byn till hans liv och verk. Det fanns informationsskyltar lite varstans. Kändes lite märkligt eftersom han inte har bott i byn. Jag visste inte så mycket om honom, men muséet var väldigt bra. Jag tog också 20-minuters videon om hans liv. Han levde ju under en otroligt omvälvande och spännande tidsperiod med Greklands frigörelse från ottomanska riket, balkankriget, första världskriget, folkutväxlingen 1924-1925, andra världskriget, inbördeskriget. Otroligt produktiv man och jag antecknade i minnet att jag skulle vilja läsa hans reseberättelser (han reste otroligt mycket!) och hans roman där huvudfiguren bygger på hans far.
Jag är fortfarande övertygad om att herr Kazantzakis inte skulle tycka om filmversionen av ”Zorba the Greek”. Filmen får liksom inte fram hans budskap, men så är det ofta med filmade böcker.

Jag fortsatte norrut och noterade på vägen vad nästa utflykt i området ska innehålla: muséet The Battle of Crete i Episkopi, ett kloster och ströva runt i byn Myrti som var väldigt charmig. Några stopp vid fina vyer och vackra kapell. Åska och regn ett tag, men jag tror att det var födelsedagshälsning ovanifrån eller från naturen till en vandrare.

På kvällen kändes det som om jag firat i flera dagar så min egen lilla födelsedagsmiddag tar jag i nästa vecka. Om man draaar ut på något får man njuta läääängre…

Stödlånsutbetalningsdramatiken

Som du kanske vet blev det inget beslut i måndags om delutbetalning av 3:e stödlånet. Det ska upp på agendan igen i juni och då börjar det bli riktigt ont om tid eftersom det finns räntor och amorteringar som förfaller till betalning i juli. Det är skuldlättnadsfrågan som stökat till det och troligen sker det nu överläggningar, telefonkontakter osv härs och tvärs för att försöka få fram en lösning. Några har uttalat stöd för Grekland och lättnader nu, andra att frågan får vänta tills 3:e stödlånet löper ut 2018. Vi får se hur det går, men rysaren fortsätter alltså!

Andra nyheter? Ja, som du förstår har jag inte riktigt kontroll på det för tillfället. Jag läste en kort artikel om vinterturism på Kreta, men det var så idiotiskt så det får jag nog fundera lite mer över och smälta innan jag skriver något.

Nu är det fredagskväll, snart ska snacks och ouzo fram till film. Ha en skön och fridfull helg!

PS. Foton uppladdade idag på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!