Etikettarkiv: ravin

Väldigt lyckad spontanutflykt

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Människoliv

I söndags tillbringade jag en god eftermiddag i bergsbyn Kato Perivolakia tillsammans med norska vänner. När vi ätit färdigt kom tavernaägaren och satte sig en stund. Vi berättade att jag kört Armeni – Pano Perivolakia för några år sedan och att det var den värsta väg jag nå’nsin kört. Bergsvägg på ena sidan, stup på den andra. Och bara plats till en bil på grusvägen.
Han berättade då att när han var 8 år red han kl 5 på morgnarna iväg över bergen från Kato Perivolakia till Chandras. Jag har kollat på Google Maps och det är ungefär 7,5 km vilket till fots ska ta 1 tim 45 minuter. Han skulle hämta något i Chandras och sedan infinna sig i skolan.
På vägen passerade han en kyrka och där var han alltid så väldigt, väldigt rädd. På denna tiden var nämligen Gud, precis som i gamla tider i Sverige, den bevakande och straffande guden. Vid ett tillfälle tappade han det han hämtat så han fick klättra ner i ravinen och plocka upp det. Tänk om han trampat fel och ramlat ner!
Anledningen till att inte alla detaljer fastnade hos mig var att jag kunde bara se den ensamme lille pojken på åsnan i gryningsljuset på den vidriga vägen. Och jag kunde känna i hjärtegropen hur hemskt det var att han var rädd. Han borde ju ha kännt sig extra trygg där vid kyrkan om han istället fått höra om Gud som någon som vakar och hjälper.
Och mina tankar gick också till min morfar som när han bara var ett barn fick skjutsa prästen till kyrkan med häst och vagn.
Det är inte så förtvivlat längesen.

Idag på stranden uppe på nordkusten gick tjejer omkring och tog beställningar på kaffe och annat. Jag kallade på en av dem och vi började prata. Det visade sig att hon bor bara några kvarter ifrån mig här i gamla sta’n!
Hon undrade var jag kommer ifrån, hur länge jag bott i Ierapetra osv. Så berättade hon att ”jag vill lämna Kreta och flytta till i Aten eller Thessaloniki.” Jag tyckte att ”varför inte, du kan väl flytta tillbaka om det inte fungerar?”.
Då berättade hon att hennes mamma inte tycker om planerna, att hon är väldigt beskyddande ”för hon har gjort misstag i sitt liv och hon vill inte att jag ska göra några.” Då blev jag lite sorgsen och kände med den unga tjejen. Och jag blev också väldigt upprörd, men det lyckades jag dölja. Jag kunde bara svara att ”det kan jag förstå, men alla gör misstag och du måste ju få göra dina.”
Är det verkligen rätt att hindra någon från att uppfylla en önskan? Ska inte en förälder vara stöttande och dela med sig av sin erfarenhet? Tjejen behöver ju inte göra samma misstag som sin mamma, men misstag kommer hon att göra. Och lära. Ingen kan skydda någon annan från livet.
Jag hoppas att hon kommer iväg och att det går bra för henne!

Modern till 8-åringen var kanske utom sig av oro, men var tvungen att skicka iväg honom. Medan tjejens moder väljer att göra precis tvärtom. Och om någon av situationerna är mer fel eller tokig än den andra så tycker jag att det är den sistnämnda.

Värmen har återvänt och jag har av någon underlig anledning blivit så väldigt hungrig! Här måste in en pizza!!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig för frågor och bokning hela året.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

En alldeles ljuvlig dag!

Idag har jag vandrat! Det var ett tag sedan sist pga ostadigt väder och bokskrivande. Nu hade jag så mycket spring i benen att det gick inte att stoppa! Bestämde mig för att ta det lite som det kom idag och göra några utvikningar för att utforska några saker som jag var nyfiken på.
Och vädret var perfekt. Visserligen långa vandringsbyxor hela dagen, men jag kunde ha vandrat halva dagen i shorts. Kortärmad t-shirt så klart efter nio-snåret.

Så idag har jag vandrat i olivlunder, upp på bergstopp, i ravin, vid kusten och genom byar. Jag vandrade på små grusvägar, stigar, ute i terrängen och på flodbädd. Jag vet inte om man kan pricka in så mycket mer!

På väg upp till bergstopp blev jag omkörd av ett antal bilar på en väg där jag aldrig sett någon bil! En bil var till och med vänlig nog att stanna och undra om jag ville ha skjuts. Några var helgklädda och jag lyckades lista ut att de skulle till ett kapell i en dal på andra sidan. Kapellets helgon har inte namnsdag så vad de skulle där har jag ingen aning om. Kanske någon privat ceremoni.

Blev lite förvånad över att hitta blommor! Det verkar som om det inte är fullt så torrt uppe i bergen som nere vid kusterna. Antagligen har regnmolnen släppt lite regn däruppe eller så har de dimma och dagg nu när temperaturskillnaden mellan dag och natt är stor.
Emellanåt kom det rikliga och härliga doser med salviadoft i luften. Det blev nästan lättare att andas varje gång. Kretensarna håller salvia högt, det är nästan en universalväxt som hjälper mot allt och lite till.
(klicka på foton för större format)

Höstkrokus kommer i flera färger!

Många små charmiga killingar. De var så ”nya” att de antagligen inte hunnit knyta an riktigt till sina väna mödrar. En killing pep något alldeles väldigt när den kommit bort från flocken och en annan var nästan hysterisk när den inte hittade ut ur en liten inhägnad (modern hade redan gett sig iväg – jag såg henne). Jag lyckades få killingen att hitta utgången, sedan stod den stilla och tittade på mig ungefär som om ”jaha, och var är nu min mamma?”. Men då sa jag högt och tydligt att något får du sköta själv, jag kan inte ordna allt. Så gick jag.

Tänkte utforska en liten ravin, men det blev ganska snart stopp. Det syns inte på fotot, men på andra sidan om de två stora stenarna stupade det rakt ner. Säkert väldigt fint som vattenfall, men för högt att hoppa och inget att hålla i så asa sig ner var inte aktuellt. Nu är jag ju en säkerhetsmedveten och förståndig vandrare så jag vände och gick tillbaka. Jag är egentligen inte så intresserad av raviner, tycker bättre om varierat landskap och vyer, men omväxling förnöjer.

Brinnande buskar har man hört talas om, men skällande buskar? Det visade sig vara två väldigt unga hundar (kullsyskon) som gömde sig. Inte speciellt effektivt när man sitter och skäller. I alla fall så följde de efter mig och när jag fikade var jag så dum att jag bjöd på kanelgifflar och vatten. Efter det var jag givetvis adopterad. När vi kom in i by fick vi en grekisk familj mellan oss och hundarna drog sig tillbaka. Nu var de i alla fall i byn så om de smög iväg och gömde sig (tips: utan att skälla…) kan de kanske våga sig fram när det mörknar och leta mat.

Syskonkärlek.

Sju timmar senare var jag tillbaka vid den busshållplats där jag hoppade av på morgonen. Och väldigt nöjd med trött kropp och tom skalle. Ikväll blir det attans god middag och imorgon sovmorgon.

Ha en skön och fridfull allhelgonahelg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information   http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

Vinterland och ny grupptillhörighet

Oj, så kallt det är i stora delar av Europa! BBC News har gjort en sammanställning som finns här. På Kreta har vi haft lite lustigt väder i helgen. På den här stora och märkliga ön är vädret nämligen väldigt annorlunda och Ierapetra-området har dessutom ett eget litet ”mikroklimat” som skiljer sig från resten av ön. Det är faktiskt det varmaste området i Grekland räknat på medeltemperatur.

I fredags kväll skulle jag gå ut och äta, hade siktet inställt på en av stammistavernorna. Det tar högst 5 min att gå dit. Jag hade otur. Det började ösregna så snart jag gått några steg. Inom bara någon minut var jag blöt och någon avrinning i våra gamla gränder finns inte så fötterna och skorna var dyngsura. Då är det skönt att stiga in på taverna som har kamin!

Det cirkulerar foto från bergen där det går att pulsa fram i snö och bygga snögubbar. Om man lyckas ta sig dit vill säga. Många vägar är stängda eller oframkomliga, skolorna började senare idag efter lovet eller öppnade inte alls. Igår snöade det på nordkusten medan vi här nere hade strålande solsken, några moln och två regnskurar under dagen. Jag bor inte bara på finaste ön utan också bästa platsen!
Här ett foto från Rethymnon igår. Visst är det läckert med palmer i snö!?

Rethymnon, väster om Iraklio. Foto från keeptalkinggreece.com

Från min balkong ser jag bergen och det ligger snö ovanligt långt ner på sluttningarna både på Dikti-bergen och Thripti-bergen. Igår eftermiddag var jag på födelsdagslunch och en gäst som bor i bergsby kom inte pga för mycket snö. Det var väl knappast som Skåne-drivor, men 1-2 dm snö, snirkliga bergsvägar och sommardäck räcker för att man ska vara försiktig. Jag läste idag att snöslungan skulle ge sig ut och röja vägen till en av våra närmsta bergsbyar: Anatoli (nordväst om Ierapetra). Från kommunens sida har man gått ut med att folk ska stanna hemma om de inte måste ge sig ut, att det bara går att ta sig fram med 4-hjulsdrift på vissa vägar osv.
Men visst är det en lite rolig uppochner-tanke: insnöad på Kreta!?

keeptalkinggreece_com2

På Lassithi-platåm ligger en halv meter snö! Foto från keeptalkinggreece.com

För den som är intresserad har en ny hemsida dykt upp och det är en radiokille i Agios Nikolaos som lägger ut artiklar där, speciell inriktning på östra Kreta och han la ut denna artikeln igår och denna artikeln idag med ganska häftiga snöbilder (text på engelska).

Idag har jag haft min sista lektion i grekiska på ett tag. Jag har beslutat att göra ett uppehåll, jag slutar alltså inte. Väldigt viktig skillnad! Det betyder att jag nu glider över i gruppen ”utlänningar som inte ens orkar lära sig språket”. Det är en lite, lite orättvis grupp. Jag har jobbat med invandrare och flyktingar i Sverige och där fanns de som kämpade och kämpade, men det ville sig inte riktigt. Jag misstänker att många svenskar som de mötte tänkte att ”varför har människan inte lärt sig prata svenska ordentligt?”. Men vi är alla olika! Möter du en så’n människa så hjälp den istället, uppmuntra och beröm. Då kan den komma vidare eller helt enkelt vila i det den kan och klarar av.

Julpyntet åkte ner idag, men ljusslingan på balkongen får sitta kvar ett tag. Det blir så himla mörkt annars. Skulle vilja vandra, onsdag ser bra ut men prognoserna går inte att lita på för vädret är så ostadigt. Även om det skulle gå att vandra så är jag lite tveksam till hur långt upp jag kan bege mig. Det finns lite att fundera över, t ex köldfaktor uppe i bergen där vinden drar fram, kastvindar och att det marken är slipprig efter snö och regn. Vi får se om jag får nå’n bra idé under morgondagen.

Man kan lugnt säga att det inte är någon lysande idé att ge sig ut i raviner denna tiden på året och definitivt inte under rådande väderförhållanden. Men ett par gav sig igår ut i en ravin på västra Kreta. Det kom ett skyfall och de var fast, kunde inte ta sig därifrån. Kl 9 på kvällen höll räddningsmanskap på att ta ut dem därifrån. Ja, ja, jag säger inte mer.

Jag kan också vinka om att det kan bli lite ryckigt i bloggen en tid framöver. På fredag reser jag till Sverige av familjeskäl så det blir reflektioner och tankar därifrån. Jag hoppas att vattnet inte är avstängt när jag kommer tillbaka. Vattenräkningen fick jag i förra veckan med betaldatum 21 dec 2016. Den kan bara betalas på kommunens kontor, men kassan har stängt till ”maybe we open after January 15”. Maybe??? Gick till posten och försökte betala räkningen, men det var nobben. Jag får väl tänka som så att det gör inget om de stänger av vattnet när jag ändå inte är här.

Oj, här kan jag ju inte sitta och skriva, klockan är middag! Ha en skön kväll!

fyrverkeri-1
Förlängt nyårserbjudande!
Boka före den 31 januari och få 25 % rabatt per person på vandringsvecka före 15 juni 2017.
Mer info på hemsidan inspirewiz.com
Välkommen!

Puh!

Värmeböljan rullar på. Det sägs att Kreta klarat sig bättre än resten av Grekland. Möjligt, men det räcker så bra så. Temperaturer upp mot och runt 40 i juni? I flera dagar? Det är alldeles galet! Under den mesta värmeböljetiden har vi haft vind. Den är inte ens sval, men hjärnan är lustig. Bara vinden känns så kan man inbilla sig att det svalkar. Rent önsketänkande, antar jag, som i hettan slår över på nå’t sätt och blir verkligt.

Det blir mycket vila och rörelse i slow motion. Måste också erkänna att jag äter väldigt dåligt. Hetta slår liksom ut aptit och hungerkänslor, kvar finns bara ett sug. I söndags fanns ett sug efter pizza så jag gick ut och åt en barnpizza. Barnpizza! Du som känner mig vet att det aldrig har hänt och att ingen kunnat föreställa sig att denna matälskaren nå’nsin skulle nöja sig med en barnpizza. Men nu har det alltså hänt och det var precis lagom. Du förstår att allt står inte rätt till.

Har läst på sociala medier att det finns folk som tycker att det är ”varmt och skönt” nu i Grekland hur nu någon kropp kan tycka att 40 grader och mer än hälften nattetid är ”skönt”. Jag har också sett kommentarer där folk tyckt att det var skönt att vara tillbaka i Sverige och mer mänskliga temperaturer. Jag byter gärna, det här är inte min favoritårstid här nere vilket jag skrivit tidigare.

Det finns knep för att klara hettan. Skugga, dricka, inga fysiska ansträngningar osv. Jag har också fått tipset att ha jalusierna nere dygnet runt, det ska stänga värmen ute. Precis som att ha jalusierna nere under vintern för det stänger kylan ute. Så då ska jag bo i en mörk, fuktig, instängd grotta? Njä, det är inget alternativ för mig.Faktum är att grekerna ofta har fönsterluckor eller jalusier stängda. Jag skulle bli tokig, tror jag.

Säsongen är igång för nu kommer tätare och tätare rapporter om olyckor och dödsfall. Jag skrev i förra veckan att jag undrar hur folk tänker eller rättare sagt om de tänker. Tidigare i våras hyrde ett par en fyrhjuling, gav sig ut och körde, förlorade kontrollen över fordonet, körde av vägen och dog. Hade de kört fyrhjuling tidigare, tro? I Chania måste något göras åt hur turistbussarna stannar och parkerar eftersom de hindrar trafiken. De måste tydligen stanna nära, nära sevärdheter (har ingen tid och ork att gå?) och sedan kommer de inte iväg eftersom de måste vänta på eftersläntare. En bilist körde av en pir i en hamn och dog. En man störtade i en ravin och dog. En man över 80 skulle gå på upptäcktsfärd på klippor, ramlade och klarade sig med sår och mindre skador. Kvinnan som man letade efter i ravin i förra veckan har jag inte läst mer om, någon trodde att hon hittats död. En person dog utan att just då utföra några stordåd, man tror att värmen blev för mycket för kroppen. En del är givetvis rena olyckor, men resten kan säkert tillskrivas att överskatta egen förmåga och underskatta miljö och klimat.
I fredags gav sig två kvinnor i 60-årsåldern iväg från ett hotell här i sta’n till Kato Zakros. Klockan var ungefär halv tio när de gav sig iväg så de var väl framme en timme senare ungefär. De skulle vandra Zakrosravinen. Den är lättvandrad, men i över 30 grader? Mitt på dagen och eftermiddagen?? Nere i raviner är det vindstilla och den dagen blåste det dessutom från norr, ravinen går i väst-östlig riktning…. Hörde att de var helt slut när de kom tillbaka. Jag tycker att de kan vara glada över att de kom tillbaka.
När du är i miljö och klimat som du inte är van vid – tänk efter före. Det betyder inte att du inte ska ge dig ut och upptäcka. Det betyder bara att du ska göra det med lite förstånd. Och få en härlig resa full med upplevelser!

neakriti-news-imageKanske blir vin- och oljetorka framöver! Nu kommer rapporter om oliver och vindruvor som torkar bort. Efter den nederbördsfattiga vintern, varma våren och senaste dagarnas hetta så har redan flera vinstockar gett upp. De vinstockar som vattnas kan klara sig, men även de har problem då druvorna oftast inte klarar en så’n här hetta utan bränns av solen. (bild från neagriti.gr)

Vad har hänt se’n sist? Ja, Grekland har fått sin andra utbetalning av tredje stödlånet. Det har blåst upp ett rykte om oegentligheter i samband med EU-projekt där Grekland, Tyskland, Frankrike och England skulle vara inblandade. Inget är bekräftat så jag väntar lite med det.
Den civila markpersonalen på en del flygplatser skulle strejka denna veckan, men det blev uppskjutet då parterna började prata med varandra igen. Det det handlar om är att driften av flygplatser och hamnar måste privatiseras enligt avtalet om stödlån. Det innebär att driften leasas ut, t ex till ett tyskt bolag som redan säkrat en del kontrakt. Det finns inga garantier om att de tar över personalen vilka alltså kämpar för sin existens. Arbetslöshet är ett förfärligt alternativ i ett land som har väldigt hög arbetslöshet och nästan ingen tillväxt.
Och fotbolls-EM rullar vidare, fick höra på taverna i lördags att Sverige åkt ur, men det avgörs väl ikväll. Fotboll är inte mitt största intresse, men det var väldigt roligt att sitta och titta med grekerna 2014. Synd att de inte är med i år.
En helt annan nyhet, en positiv sådan: möt Hector, ledarhunden som jobbar på hälsoministeriet i Aten. Husse är väldigt nöjd och säger att det enda som Hector tycker är tråkigt är möten på ministeriet. Låter som en klok jycke, tycker jag.

MEN den största nyheten som vi väl alla väntar på: resultatet av morgondagens folkomröstning i Storbritannien. Här två intressanta artiklar som har lite annan vinkling: hur fungerar en skilsmässa och röster från några expats i Frankrike.

Nu ska jag masa mig ut på balkongen och vattna mina stackars blommor. Lössen är borta, förresten! Jag gav bort balkonglådorna komplett med allt innehåll till vän som har trädgård. Blev lite luftigare på balkongen vilket de resterande blommorna verkar uppskatta.
Se’n ska jag vila en stund i soffan tillsammans med en stor flaska vatten!

PS. Någon efterfrågade foton på mina klädesinköp i torsdags. Det här blir ju rena modebloggen! Färgen på linneklänningen blir fel på fotot, den är mer en blandning av mörkare grönt åt petroleum.

Ravinvandring

Sköna juldagar har passerat! Fanns fundering på vandring annandagen, men väderprognosen har varit väldigt osäker. Idag var det dags, regn och blåst ska dra in över oss fr o m tisdag.

Ny rutt kombinerad med gammal rutt lät som ett bra upplägg. I Lassitiregionen, som jag bor i, har ett projekt markerat några leder så jag tänkte prova en idag. De är inte långa så därför blir gammal rutt ett komplement. Och det är ganska praktiskt att komma tillbaka till bilen.

Infotavla – bra. Ingen info om markeringars färg eller utseende – mindre bra. Bara att kasta sig ut i det okända! En avtagsväg fungerade, nästa också. Jag började förstå att det var bara i korsningar som det fanns markeringar, inte längs leden. Tredje delningen fungerade inte, den påminde om den markeringsdumhet som ibland drabbar Skåneleden. Om en stig delar sig i 2 stigar så sätter man väl inte markeringen i mitten! Var ska jag gå – höger eller vänster? Eftersom trädet med markeringen stod närmast högerstigen så tog jag den. Det visade sig vara fel.

Det bar neråt, ny delning, jag kände mig trygg här på bergskanten i en mindre ravin som jag inte var beredd på. Jag såg slutmålet och på stigen låg tomma patronhylsor, alltså går det människor här och inte bara getter. Såvida inte de lokala getterna är beväpnade, förstås.

Brant neråt, kändes i benen, försiktigt för att inte starta ”rullgrus”, bergssidorna tornade upp sig. Vackert, dramatiskt och majestätiskt. Solen kom upp över bergen och värmde gott, i skuggan var det kyligt och luften var härligt frisk.

Kom in i byn Pyrgos, fortsatte till nästa by och se’n upp i bergen på den gamla rutten. Tog mig upp till ett kapell som har sagolik utsikt! Såg nya sträckningen av ”National road 90” som skulle öppnats strax före jul, men är stängd pga försenad tunnelbelysning. Nu vill vi att den öppnas snarast, ska bli spännande att se hur mycket den kortar körtiden Iraklion – Ierapetra.
Vände mig om och tittade på närliggande berg. Det finns gamla, smala anlagda stenvägar (gamla åsneleder mellan byarna?) i bergen och vattenleder innan slangar började användas. De har använts av människor så de är inte otillgängliga. Tänk om de kunde användas för vandringsleder! Men då gäller det nog att skynda på innan de människor försvunnit som vet var de går.

Så vackert i naturen! Mängder med olika nyanser av grönt på buskar, örter, pinjeträd osv. Lägg till olivträdens silvriga färg och lövträd i höstfärger i flodfåror och skrevor. Vandrade ut och in bland pinjeträd, påminde om tallskog och plötsligen var Skåne och Kreta nära varandra.
Tankarna snurrade fritt som vanligt och slog ner i politiska läget i Sverige och Grekland, året som gått och det som kommer, firman, helgerna som ligger framför oss, tacksamhet över att få vara här…..och så var det emellanåt alldeles tomt då jag bara tog in omgivningen och ”är”.

Efter drygt 4 tim var jag tillbaka vid bilen, alldeles för vacker dag för att köra hem, jag ska rekognosera! Full fart mot ravinen vid Kalamafka, en annan av de markerade lederna via projektet. Här har någon varit ute och duttat med blå och röd färg så jag antog att det är ledmarkeringen. Brant och tjusigt. Fuktigt och alltså risk att halka. Brant uppför är alltid värre nerför. Jag vände efter ett tag. Nu vet jag att här ska vandras en dag längre fram när det är torrt och start på morgonen med fräscha och pigga ben, inte ett par som redan har en vandring i sig. Härligt och spännande att se fram emot!

Nu lugn skön kväll då mörkgrå moln börjar komma ner från bergen. Kommer regnet redan ikväll, tro?

Foto på min flickr-sida!

 

Tre vandringar i en smäll

I lördags vandrade jag och vännerna från Sverige. Det är min kortaste vandring men definitivt inte den sämsta. Upp till bergsby med bil, sedan vandrade vi upp till ett kapell, fortsatte över bergskammen, satte oss ner och njöt av den fantastiska och vackra utsikten. Och tystnaden som bara släpper igenom vinden, getpinglor, bisurr och några hundskall i fjärran. Spontan replik: ”Här skulle jag kunna sitta resten av da’n och fundera, njuta, vila.”
Vi ägnade oss åt krävande sysselsättningar som goatspotting, räkna bilar på avlägsen bergsväg, studera vindseglande rovfåglar, sitta stilla och glo mm. Samma väg ner, tittade in i kapellet där de höll på att kalka och göra riktigt fint.
Har haft besökare med mig upp dit tidigare så nu är jag säker på att detta är rätt öppning på vandringsveckan (se hemsidan).

I måndags gav sig vännerna ut på tur på östra Kreta och jag styrde hyrbilen till Neápoli. Jag har berättat tidigare om denna dal som har flera kloster, kapell och kyrkor, men jag vet fortfarande inte varför. I en av byarna var det mässa i ett kapell, jag satte mig på en liten trappgata och lyssnade en stund. Det går inte att lyssna för länge, då tror jag att jag skulle försvinna bort i slummer.
Upp på kulle utanför byn, njuta av utsikten och tända ljus för hela familjen. När jag vandrat mer än halva sträckan började jag bli sömnig! Märkligt. Allt har sin förklaring: jag har inte vandrat här i september och var oförberedd på solens ställning på himlen. Jag hade solen i ansiktet under nästan hela vandringen och det är tröttande. Men oj så fin den är! Lättvandrad på liten asfaltväg och grusväg, skiftande vyer hela tiden, olivlundar och byar.
Vid sista byn snubblade jag på en skylt som går till en by som jag inte upptäckt tidigare, sparas till nästa gång. Kom in i Neápoli och hamnade som vanligt på Oasis där jag svalkade mig med en soumada (dryck gjord av mandlar). Det gäller att hålla på traditionerna!

I onsdags skilde vi på oss igen, min hyrbil hittade till Richtisravinen som ligger på nordöstra Kreta (vid vägen till Sitia). Jag har bara gått den en gång tidigare, våren 2012. Det var inte riktigt samma förutsättningar denna gången, det hade regnat och mer regn kom. Jag bestämde mig för att börja nere vid havet, vandra cirka 2 tim, se’n ut igen. Men det gäller att vara förståndig! Blöta stora stenar och slippriga grenar och regn….nja, det blev lite mer än 1 tim in, se’n vände jag och vandrade ut igen, lugnt och stilla.
Det är en väldigt speciell ravin, i alla fall jämfört med de raviner jag har erfarenhet av. Den är smal, där finns i stort sett bara plats för vattenfåran och stigen. Packad med träd, buskar, gräs, murgröna osv känns den bitvis som en djungel. På de svåraste passagerna finns stegar och spångar, men det är inte ”a walk in the park”. Små djur var utlockade i den våta miljön, mötte en fräck kräfta som höjde sina klor hotfullt mot mig!
Vattenfallet var inte torrt men inte heller rikligt. Tyvärr kunde jag inte sitta en stund på bänken och filosofera eftersom allt var genomblött.
Misslyckat? Nej, tycker jag inte, man lär sig alltid nå’t. Som t ex att man alltid ska ha en plan B, dvs om plan A inte kan genomföras – vad gör jag istället? När ryggsäcken var genomsur kom jag ihåg att på denna nya ryggsäcken har jag inbyggt regnskydd. Det är bara att öppna en blixtlås och dra över skyddet…om man kommer ihåg det, alltså…. Jag brukar säga att jag inte vandrar raviner (har gjort och lärt mig många läxor…), men tänkte att denna borde fungera. Och det gör den – om det är torrt. Annars ska man inte vandra den ensam.

Och i nästa vecka är det dags att ge sig upp i bergen igen! Härligt!!

Foto från senaste veckan utlagda på min flickr.com!