På sydöstra Kreta ligger Pervolakia-ravinen som också heter Kapsa-ravinen. Det är lite snurrigt med måtten. Den uppges vara både 3,5 km och 4,5 km. Jag har mätt på Google Maps och fick det till 4 km. Stigning: 300 m. Det är väldigt skiftande recensioner på Google Maps om svårighetsgraden vilket är en varning i sig. Det finns sidor på nätet som uppger att det tar 2 tim att gå upp, 1,5 tim att gå ner. Jag vet inte hur de personerna är konstruerade, men de måste ha småsprungit igenom.

När jag flyttade hit för 10 år se’n fanns här en vandringsgrupp, men den upplöstes efter ett-två år och jag lyckades inte komma i kontakt med dem. Nu är några personer igång med att försöka starta upp nå’t nytt med hiking, trekking och kanske fler aktiviteter. Spännande att se vad det blir av det!

I söndags arrangerade den nya gruppen en vandring i Pervolakia-ravinen. För mer än 10 år se’n försökte jag gå ravinen, men det tog stopp med klippblock och stenar så jag vände och gick tillbaka. Jag förstod senare att jag gått fel som följt flodbotten då det finns en led som till stor del går på sidan.
Tillbakavägen skulle gå over berget ner mot Kapsa-klostret. Varierad vandring med både ravin och vyer! Vandringen skulle ledas av en person som jag känner och som vandrat där tidigare. Verkligen lockande. Jag hakade på.

Vi samlades, ungefär 30 personer, och en grupp delade på ett antal walkie talkies vilket kändes tryggt och bra. Tycker du det låter omodernt? Då ska du veta att mobiltäckning finns inte i raviner. Så började vi gå och det gick bra. Några ville vända vid de första stenhindren, men peppades att fortsätta (och det gick bra för dem). Jag traskade på ett tag, men se’n började jag känna att mina ben levde ett eget liv. Ett tynande liv. Från höfterna och upp var allt ok.
Det var inte mycket vandring utan mest klättring. Jag varken ljuger eller överdriver om jag säger att cirka 80 % är sten och klippblock. När det är ”stig” så går den upp eller ner och är full med lösgrus – farligt.

Öppningen till vänster och till höger har vi lämnat Libyska havet.

Det började ganska snart dra ihop sig med sten och klippblock.

Jag vandrar ju annars – jag klättrar inte. Benen blev mer och mer kraftlösa. Trots att jag är lång hade jag svårt att nå upp för att klättra, men jag såg att alla hjälpte varandra. Snart halkade jag efter. Den stora gruppen var uppdelad, men ändå närmare varandra. Och jag halkade efter mer och mer.

Jag har varit med om en gång tidigare att benen gav upp och då kunde jag ta mig ut till asfaltväg och ringa taxi. Det kan man inte i en ravin. Det finns bara två öppningar – en i vardera änden. Så när jag stod där i ungefär mitten av ravinen önskade jag att nå’n skulle komma och lyfta ut mig. Liksom ”Beam me up, Scotty”. Det fungerade inte.

Nu hade jag tre killar som gick sist tillsammans med mig. På en plats stannade jag till och de undrade om jag var ok. Jodå, jag ville bara se mig om. Då säger en av killarna ”It’s the first time I’m here. It’s a pity that we all the time have to look where we put our feet.” Jag kunde inte annat än hålla med! Om jag ska gå med näsan i marken och inte kunna se mig omkring, inte njuta av natur och landskap så kan jag lika gärna sitta hemma i soffan och se en naturfilm.

Men nå’n soffa var inte aktuell nu utan det var bara att sätta ena foten framför den andra. Vi kom fram till ett stopp där de andra anlänt. Dags att sitta ner, dricka massor, äta. Så bar det iväg igen. Och mitt lilla gäng halkade efter. Igen. Orsaken var mina ben. När vi kom fram till andra stoppet var de andra på väg att bryta upp så vårt stopp blev så kort att det passerade utan att märkas. Och det var givetvis inte alls bra. Eller förståndigt.

Den biten som var kvar är något dimmig. Jag kämpade på, stannade upp ibland, killarna hjälpte till och peppade. Vid något läge minns jag att jag började tro att ravinen aldrig skulle ta slut, att vi var tvungna att fortsätta kämpa, klättra, kämpa, klättra…

Men till slut var vi ute ur ravinen. Eufori? Lycka? Nej, bara en stor, stor lättnad. Hjärnan gjorde en slö kullerbytta: är det verkligen sant, är det slut på detta förfärliga!?
Bäst av allt: för säkerhets skull hade en bil parkerats uppe vid byn om nå’n skulle skada sig el likn. Det blev jag som fick bryta (och alltså inte gå tillbaka över berget) och åka ner till Panda. Skämmigt? Inte ett dugg. Bara glad och tacksam att jag hängde ihop och fortfarande fungerade. Och att det var över!!
Hur lång tid? Ingen aning, men jag tror fyra timmar eller i alla fall nästan eller kanske lite över.

Vad är då mitt minne av söndagens ”vandring”? Ravinen såg jag inte mycket av så det är bara ögonblicksbilder. Jag minns känslan i benen av att de var så trötta och kraftlösa. Jag minns förtvivlan, hopplöshet, misströstan, uppgivenhet, missmod, gråtfärdighet….ett helt spektrum av känslor. Men jag minns också väldigt tydligt peppningen, de glada tillropen, de utsträckta händerna, värmen, den outtröttliga uppmuntran, skratten, tilltron till att jag skulle klara det, omsorgen att hitta bra väg och visa var jag skulle sätta fötterna. Det var framför allt tre killar som var med mig, två tillkom på slutet. Allihop fick en stor kram och jag hade velat ge dem….ja, jag vet inte vad. De var värda nå’t riktigt, riktigt fint!

Mina tre stöttepelare: längst till vänster, längst bak i mörkblå tröja och hatten!

Det tog nästan två dygn att få kroppen tillbaka i normalläge igen. Mycket sömn. Och ännu mer sömn. En sak skulle jag vilja berätta för killarna: ni förutspådde att jag skulle vara alldeles stel dagen efter, men se det var jag inte. Inte alls. Antar att jag har allt mitt vandrande i bergen att tacka för det. Jag kände av två-tre muskler i låren om jag tryckte på dem så det slutade jag med.

Ångrar jag söndagens ravinäventyr? Både ja och nej. Det var hemskt att känna alla de negativa känslorna, att vara helt slut och bara önska sig därifrån. Det var härligt att vara omgiven och nästan inlindad i all den mänskliga värmen.
Världen är full av underbara människor!

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!