Förra veckan inget blogginlägg. Ibland finns det liksom inte ro och tid att sätta sig och skriva. Jag försöker lägga ut två inlägg i veckan, men ”även solen har sina fläckar” som det heter.

Förra veckan började med min sista dag som hus- och djurpassare så på kvällen var det dags att packa ihop och flytta hem. Tisdagen blev städ- och tvättdag plus en del annat smått fix – du vet hur det är när man varit borta ett tag. Bara att sväva omkring i egna hemmet är skönt och får ta sin tid!

På onsdagen körde vi en biltur via Makrilia – Meseleri – Prina – Kalamafka – Anatoli – Males – Mithi. En omväxlande och vacker tur med fina byar. Om du kör den så stanna och strosa i lilla fina Prina, gå ut på utsiktspunkten där du ser två hav, gå upp till grottkyrkan i Kalamafka, njut av de vackert renoverade stenhusen i Anatoli. Men framför allt ät lunch på Oasis i Kalamafka! Ät den smarriga omeletten ”som vi greker äter omelett”, dvs med potatis och ost i omeletten. Härlig sallad till och annat tilltugg du är sugen på – allt är fräscht och jättegott. Och om herrn i huset vill bjuda på raki så tacka inte nej. Det måste vara den godaste rakin på Kreta! Den börjar rund och mjuk i munnen och se’n kommer skärpan. Du kan t o m få köpa en flaska om du har tur.

På torsdagen hade jag tänkt vandra, men sköt fram det till fredagen och körde istället till Agios Nikolaos. Den olympiska elden skulle göra ett stopp där på sin väg till Paris. Och jag är så glad för att jag åkte dit! Det blev en mycket speciell stund för mig. I början av 90-talet var jag i Olimpia. En lång resa dit och en natt med nästan ingen sömn (första och sista natten för mig på Youth hostel…) hade begåvat mig med en väldig huvudvärk. Jag besökte utgrävningen, men hoppade över muséet med bl a den eviga elden och satte mig på en buss till Nea Korinth. Ångrade mig givetvis efteråt och det har då och då dykt upp i tankarna. De olympiska spelen, både de ursprungliga och de återuppväckta, har ju fascinerande historia och tankar bakom. De är inte ”bara” tävlingar. Nu fick jag alltså uppleva att elden kom till mig på Kreta där jag bor! Cirkeln var sluten.
Vi samlades vid bottenlösa sjön (som inte är bottenlös). Kören och flagghissarna gjorde sig redo, så kom fackelbärare med den olympiska elden och tände elden på scenen, flaggorna hissades en och en till tonerna av Olympiska hymnen, Frankrikes nationalsång och kören sjöng Greklands nationalsång. Det hölls tal, dansnummer och särskolan uppträdde och andra skolor medverkade (uppträdena var tyvärr inne i folkmassan så jag har inga foton), så tändes facklan igen och fördes av fackelbärare ut från Agios Nikolaos. Nu skulle den till Knossos – Iraklio – Rethymno – Chania – grekiska fastlandet och vidare.
Här några av mina foton (pil till bildspel finns mitt på kortsidan på det liggande fotot):

Jag reagerade på två saker! Pressfotograferna (eller var nu de professionella fotograferna kom ifrån) var tvungna att stå uppe på scen och gärna fotografera nära sina motiv så de skymde för publiken. De har objektiv långa som min underarm så varför inte använda dem?
När eldsflamman ankom, vid uppträdena, musiken osv applåderade ungefär halva publiken. Vad den andra halvan gjorde? Ja, gissa tre gånger! Filmade med sina mobiler givetvis. Jag kom att tänka på drottning Elisabeth i England som lär ha sagt ungefär att ”förr mötte jag människors ansikten, nu möter jag skärmar”. Varför inte vara närvarande när nå’t händer? Visa uppskattning? Ta in och uppleva? Delta? Skärmar kan ju faktiskt avskärma…

Här länk till fonien.gr med foton och videos (tar en stund att ladda sidan) och här till cna.gr som bl a har borgmästarens tal (använd ”översätt” i webbläsare).
På olympics.com kan man följa den olympiska elden på sin väg, här en länk till när den passerade Kastellorizo och Kreta.

Fredagen gav jag mig ut på en kort vandring som lite uppvärmning inför söndagens ravinvandring som deltagare i en ny grupp. Den ska jag berätta om i nästa blogginlägg. Den ”nära döden”-upplevelsen (liten, liten överdrift) förtjänar eget utrymme.
Hur som helst – eftersom det är så torrt blommar färre blommor än vanligt och de har kort blomningstid, men på fredagen fick jag ihop en bukett i alla fall:

På fredagskvällen var det jubel och på lördagen nagelbitning, men det gick vägen. Tänk att svenska ryttare vann världscupen både i dressyr och hoppning! Lilla Sverige slog de stora häst- och ridsportländerna. Makalöst roligt!

Ha en fortsatt bra vecka! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida, bl a en svensk båt.