Etikettarkiv: agios nikolaos

Glädjande besked: I’m back!

Då är jag tillbaka! Det har jag varit i drygt en vecka, men då sorterat foton från Rom och bloggat om dagarna i den eviga staden. Tyckte jag att det var skönt att komma hem? Nej, det tyckte jag inte och har aldrig tyckt efter resa. Förr sa jag att låt mig köra några maskiner tvätt, gå igenom posten, få ett glas kall mjölk och några grova mackor – sedan kan jag resa igen. Jag har aldrig hemlängtan, det finns helt enkelt inte tid för det. Läs mer

Våren tuffar vidare

I söndags var det riktigt vårväder! Ovanligt mycket folk som inte kunde stå emot att ta en promenad, några hade varit i kyrkan. Och ”mina” gubbar på mitt frukostställe diskuterade livligt och spelade tavli som vanligt. Inte kunde man vara inomhus en så’n dag så jag och Panda tog kustvägen upp till Agios Nikolaos. Havet är aldrig så vackert som i mars då det de flesta dagar har en djup, mättad blå nyans som inte liknar något annat. Jag antar att den kommer av växlingen mellan vinter och vår, att luften är speciell.
I Agios Nikolaos stod det turistbussar, turister promenerade i sta’n, både enskilt och i grupper, och några turistshopar var öppna. Eftersom de pratade tyska så var de antingen tyska vinterturister som chartras till Kreta att shoppa (enligt framgångstrikt koncept i bl a Turkiet; det började här på Kreta förra vintern) eller de första turisterna för säsongen. Jag lutar åt det senare. Första charterplanet brukar komma vid denna tiden, det kommer till Iraklio och från Tyskland. Tyskarna är de som har längst säsong på Kreta (och skandinaverna kortast).
Jag promenerade runt lite i lugna Agios Nikolaos, fr o m maj och över sommaren åker jag inte dit för då är det alldeles för mycket folk och ”kommers”. God crepes och gott kaffe på Asteria, studerade folklivet en stund, sedan bar det hemåt.

Jag har haft två vandringsdagar. Våren fortsätter framåt med fågelkvitter, knoppar, nyutslagna blommor, olika nyanser på träd och buskar allt efter när de slår ut vilket gör bergssluttningarna vackert skiftande. Påminner nästan lite om höstens palett! Det verkar som om all nederbörd har gett växterna extra liv. Det finns ett överflöd av knoppar och plantor som jag sällan skådat. Killingar letade efter ansvarslösa, slarviga mödrar som traskat vidare utan sina telningar, några grodor (paddor?) förde ett förfärligt oväsen i en vattenbassäng, rovfåglarna såg nästan ut att njuta av att kunna ligga och segla, segla och segla i oändlighet. Grisar tillhör inte vanligheterna, men på ett ställe uppe i bergen kan de dyka upp. Vädret är bra för vandring. Det blir varmt på eftermiddagen, men då kommer svag, kylig vind och svalkar. Och de långa vandringsbyxorna är undanlagda i vinterskåpet!

Den ena dagen blev det en lång och jobbig vandring som jag tänkt använda till endagskunder, men den blev inte bra så den åker i papperskorgen. Den andra dagen blev en kort vandring på ganska platt område – en skön omväxling.

Efter den långa vandringen tog jag taxi tillbaka till sta’n och det blev också en tidsresa! Vi har trevliga taxichaufförer, men alla kan inte så mycket engelska. Det kunde den här mannen som jag åkt med tidigare. Denna gången undrade han när jag kom till Ierapetra första gången (vilket var 1987). Det visade sig att han då körde buss för en firma som hade kontrakt med bl a Vingresor och han körde utflykter och transit. Oj, vad vi satte igång att minnas hotell, personer osv! Plötsligt slog en tanke mig och jag berättade den för honom: Det kan ju faktiskt vara så att jag åkt med honom för sisådär 30 år sedan och nu satt vi i taxibil 2019. Ja, vem vet?
Jag känner mig så rotad i Ierapetra och det är en märklig känsla eftersom jag inte är född här, inte växt upp här eller haft mitt yrkesverksamma liv här (förrän nu några år på slutet). Vi människor är så sammansatta av minnen och vår historia, men till stor del formar vi den själva.
Ibland pratas det i resesammanhang om hur många länder man besökt, vilka städer man varit i osv, ibland nästan som om det är en tävling. Jag är en ”blandresenär” som tycker om att upptäcka nya platser. Men jag är också något som då och då ses över axeln eller nämns lite nedsättande: jag är en återvändare. Jag tycker om att upptäcka och lära känna en plats djupare. Var och en på sitt sätt!

Jag tog några blommor med till dig från mina två vandringar denna veckan! Översta raden är två av mina favoriter. Mimosa därför att den blommar så överdrivet mycket, den bjuder på riktigt överflöd. Och den andra för att den är så skir och graciös att jag bara vill kupa mina händer kring den som skydd. Den är så vacker att det nästan gör ont.
(klicka på fot för större format!)

Nu regnar det uppe i Dikti-bergen coh det hänger mörka moln över Thripti-bergen. På närmare håll ser jag min smutsiga balkong, men den tar jag imorgon!

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Kontakta mig för frågor och bokning. Du som läser bloggen får 15 % rabatt på bokningar gjorda under februari och mars (gäller inte enstaka vandring)!
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Utflykt och jubileum!

Pust och stön! Vi har fått en liten värmebölja med junitemperaturer. Vad sägs om att plötsligen ha över 29 grader? Inget vidare. Vi hade det i onsdags. Man hinner inte med varken psykiskt eller fysiskt när det rusar på det sättet. Men så är det med vårväder!

Ingen vandring denna veckan utan idag stack Panda och jag till Agios Nikolaos. Där är säsongen igång, i stort sett allt är öppet. Folk här och där på stränderna, ”ringmärkta” och omärkta turister på sta’n. Jag strosade bort från bottenlösa sjön (som inte är bottenlös) och där i gränderna var det lugnt och stilla. Funderade över hur man kan bosätta sig i AN när man blir pensionär. Jag menar, en sluttande och kuperad ort – hur går det när höfter och knän säger ifrån? Då säger man kanske som Peter Dalle i Lorry: ”Tänkte inte på det!”.

I hamnen låg det trålare, minsann! Så stora båtar har vi inte i Ierapetra.

Jag åt på en av mina favoritrestauranger så det blev underbart god pasta med sparris och räkor i vin- och parmesanost. Jo, jo! Är det jubileum så är det!

Så sa jag ”hej då, vi ses i höst!” till Agios Nikolaos. Där tar nu turismen över och det blir som en marknadsplats där kommersen går på helfart. Skönt att styra mot sydöst!

På vägen hemåt körde jag ner på en liten väg i Istro för att leta upp ett kapell och landade på en fin strand! Bara en handfull människor. Det gäller verkligen att ha ögonen öppna för skyltar med ”Beach” eller ”Paralía”. Jag kan tänka mig att det är en perfekt strand om man har barn. Fri sikt, ingen blir störd av att barnen rusar runt och letar stenar och snäckor. Och en liten lekplats vid sidan om parkeringen.

Vad är det för jubileum, undrar du kanske. Jo, för 4 år sedan la jag ikväll ner det sista i mina två resväskor. Bostadsrätten var såld, bohaget sålt och bortskänkt, några flyttlådor och en fåtölj placerade i magasin, sagt ”hej då” till folk. Imorgon för 4 år sedan blev mitt beslut verklighet, då åkte jag till Kastrup och på Atens flygplats skrev jag detta inlägget.

Ångrat mig? Icke! Imorgon fortsätter jag fira!

Ha en skön och fridfull helg!

PS. Foto från dagens utflykt finns på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Apokries går vidare och jag tar helg

Apokries, dvs karnevalsperioden innan fasteperioden börjar, går vidare. I torsdags var det grilldag då alla förväntas äta grillat kött och grilloset är ständigt närvarande. Det är flera arrangemang igång och majoriteten riktar sig till barn. När som helst kan man möta en prinsessa eller en stor geting på gatan. Jag passerade en skola i veckan som hade en ”mini-karneval”. Skolgården var full av dansande, glada och utklädda barn. Och en dag såg jag en som körde vespa som ovanpå hjälmen hade en flerfärgad karnevalshatt. Denna helgen pågår jakten för vuxna, tävlingar och annat. De flesta tavernorna har pyntat inför karnevalen så det känns som om det är fest i hela sta’n. Det hela kulminerar nästa söndag då karnevalståget drar genom sta’n.

I onsdags var jag ute och åt på en taverna som var full till två tredjedelar. Jag var kvinna nummer två i församlingen. Det var fotboll! Jag är inte intresserad av fotboll, men jag förstod att det var någon grekisk cup och matchen var mellan AEK och Olympiakos. Det var tydligt att publiken på tavernan höll på AEK för det blev stort jubel när de gjorde mål.
Jag blev lite nyfiken på AEK eftersom de har samma symbol, dvs den dubbla örnen, som den grekisk-ortodoxa kyrkan. Jag hittade ingen förklaring på Wikipedia, men lagets historia är intressant. Det bildades av immigranter från Konstantinopel (Istanbul) 1924, alltså i samband med den stora folkutväxlingen. I dessa tider med höga, hätska brösttoner (Makedonien-frågan som jag skrivit om tidigare) är det trösterikt att se att människor kan gå samman och skapa positiva saker.

Ersättning för skador i stormen har diskuterats i parlamentet. Frågan är inte avgjord än och det lär ta tid. Några politiker menar att det finns ”politisk vilja” att ersätta medan andra menar att om man inte är ansluten till ELGA (jordbrukarnas ”försäkringskassa”) får man ingen ersättning. Påtryckningarna fortsätter. Med tanke på att det i förra veckan kom besked om ersättning i vissa fall för skador från branden våren 2016 så lär det dröja. Jag behöver väl inte understryka att de som drabbades av branden och som kanske också drabbades nu av stormen har en ekonomisk situation som ingen avundas dem. Lyckligtvis är de inte så många, men det hjälper ju inte den enskilde.

Igår gav jag mig ut på en biltur! Inget måste eller ärende utan bara för att jag kan. Upp i bergen, genom byar och mellanlandade i Agios Nikolaos. På vägen körde jag förbi Bramian-dammen som har ett otroligt lågt vattenstånd. Och vi är i februari! Det finns mycket lite snö högre upp i bergen så mycket smältvatten blir det inte. Vi behöver regn! En liten jämförelse: i januari ifjol regnade det 88,2 mm, i januari i år kom den 17,8 mm. Alla är oroade.

I Agios Nikolaos blev jag nästan lite deprimerad. Det har varit en molnig vecka pga Sahara-sanden och det kom lite regndroppar så vädret visade inte sin bästa sida. Eftersom turism är AN:s huvudsakliga näring så är mycket stängt så här års. Det ger ett något öde intryck eller som väntans tider. Den taverna där jag tänkt få mig en smarrig lunch var stängd, men jag hittade ett öppet ställe. Inte speciellt mysigt, men god mat.
Det var gott att komma hem till en levande stad igen!

På vägen passerade jag förresten ett nybygge som alldeles säkert är för turister. Det ligger på norra kusten mellan Ammoudara och Istron, till salu så något har hänt. Sjukdom? ”Förbyggt” sig? Är du intresserad??

Nu har jag varit uppe på marknaden och köpt apelsiner, druckit vin och ätit meze (tilltugg i form av smårätter). Ikväll blir det middag på prisbelönta tavernan Pelagos i Koutsounari – det vattnas redan i munnen! Ska fira en bra vecka: bokmanus iväg, köpt bil, vandrat, digital annons om vandringar rullar på, städat och småfixat. Dags att ”ta helg”!

Ha en skön helg!


Vandra på Kreta!
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Gårdagens utflykt och dagens träff

Igår bar det alltså av till Agios Nikolaos med buss. Jag har nog inte varit där så sent i början på säsongen (dvs juni) och väntade mig många turister. Det var dock förvånande lugnt och stillsamt. Visserligen inget kryssningsfartyg i hamnen, men det är ju en känd turistort. Kanske det var för varmt.

Sökte mig in i AN:s stora kyrka, men där fanns ingen frid och ro. Det var storstädning! Flera män Läs mer

Invigningskörning

Idag har jag varit i Agios Nikolaos, behövde lite miljöombyte. Och skulle kolla in ”English shop” där jag hittade några godsaker. Så blev det lite strosa med kamera, marknad, fika och lite tankearbete över en smarrig crepes. Huvudskälet var egentligen ren nyfikenhet. Hur ser den ut? Går det snabbare, tar det kortare tid? Alltså nya sträckningen på National Road från Agios Nikolaos ner till Kalo Chorio. Eller omvänt, beroende på varifrån man kommer, så klart. Läs mer

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.

 

Tur i gråväder

Väldigt konstigt väder idag. Molnigt och riktigt gråväder. När jag kom ut till bilen så luktade det död fisk i sta’n och sjöfåglar cirklade spejande ovanför strandlinjen. Havet var ganska upprört så kanske vind och strömmar forslat fisk, bläckfisk å annat gott in mot land. I övrigt var det var så fuktigt och varmt att det kändes som att gå i en våt yllekofta trots att det blåste.

Sofia kom och vi gav oss iväg till Agios Nikolaos. Vi har bara cirka 4 mil dit och det är gott med lite ombyte då och då. Nu när det inte är turistsäsong kan man strosa omkring i lugn och ro. Det blev en del inhandlat som jag kunde kryssa på min lapp, gott att vara två. Fyra ögon ser mer än två, två hjärnor är kreativare än en – i alla fall tillsammans.

Så hem och räkna ihop inköpen. Oj, oj, oj. Men det är ju bara jul en gång om året. Har några småsaker kvar, tror att all dekorering ska kunna vara klar på lördag. Tar det lugnt, det ska ju vara roligt också.

Det underliga med det här molniga, gråa, fuktiga vädret är att det ändå blir riktigt dagsljus och det är så skönt. En del här nere säger att denna tiden är tråkig, men då är vi där igen med referenser (precis som med värme – kyla som jag skrivit om tidigare). För mig är det en vilsam men mycket ljus tid för jag kan ju jämföra med dagar som blir veckor utan att det blir riktigt dagsljus.

Nu har jag skrivit julkort och klistrat kuvert så jag måste gå och försöka blöta upp läpparna. Det är lättare att äta då. Skulle det inte lyckas kan jag kanske i alla fall få upp ett litet sopphål.