Etikettarkiv: agios nikolaos

Inte en dag som alla andra

Å, så glad jag blev igår när det kom en kort regnskur! 0,8 mm blev det så inga mängder. Tillräckligt för att ge oss frisk, ljuvlig luft efteråt. Senast det regnade var den 15 juni: 6,4 mm och innan dess 1 mm den 1 april. Och jag pratar om Ierapetra, inte övriga Kreta. Faktum är att hela Grekland skulle behöva läggas i blöt! Det är så torrt, så torrt.

Fortsätt läsa

Glädjande besked: I’m back!

Då är jag tillbaka! Det har jag varit i drygt en vecka, men då sorterat foton från Rom och bloggat om dagarna i den eviga staden. Tyckte jag att det var skönt att komma hem? Nej, det tyckte jag inte och har aldrig tyckt efter resa. Förr sa jag att låt mig köra några maskiner tvätt, gå igenom posten, få ett glas kall mjölk och några grova mackor – sedan kan jag resa igen. Jag har aldrig hemlängtan, det finns helt enkelt inte tid för det. Fortsätt läsa

Våren tuffar vidare

I söndags var det riktigt vårväder! Ovanligt mycket folk som inte kunde stå emot att ta en promenad, några hade varit i kyrkan. Och ”mina” gubbar på mitt frukostställe diskuterade livligt och spelade tavli som vanligt. Inte kunde man vara inomhus en så’n dag så jag och Panda tog kustvägen upp till Agios Nikolaos. Havet är aldrig så vackert som i mars då det de flesta dagar har en djup, mättad blå nyans som inte liknar något annat. Jag antar att den kommer av Fortsätt läsa

Utflykt och jubileum!

Pust och stön! Vi har fått en liten värmebölja med junitemperaturer. Vad sägs om att plötsligen ha över 29 grader? Inget vidare. Vi hade det i onsdags. Man hinner inte med varken psykiskt eller fysiskt när det rusar på det sättet. Men så är det med vårväder!

Ingen vandring denna veckan utan idag stack Panda och jag till Agios Nikolaos. Där är säsongen igång, i stort sett allt är öppet. Folk här och där på stränderna, ”ringmärkta” och omärkta Fortsätt läsa

Apokries går vidare och jag tar helg

Apokries, dvs karnevalsperioden innan fasteperioden börjar, går vidare. I torsdags var det grilldag då alla förväntas äta grillat kött och grilloset är ständigt närvarande. Det är flera arrangemang igång och majoriteten riktar sig till barn. När som helst kan man möta en prinsessa eller en stor geting på gatan. Jag passerade en skola i veckan som hade en ”mini-karneval”. Skolgården var full av dansande, glada och utklädda barn. Och en dag såg jag en som Fortsätt läsa

Gårdagens utflykt och dagens träff

Igår bar det alltså av till Agios Nikolaos med buss. Jag har nog inte varit där så sent i början på säsongen (dvs juni) och väntade mig många turister. Det var dock förvånande lugnt och stillsamt. Visserligen inget kryssningsfartyg i hamnen, men det är ju en känd turistort. Kanske det var för varmt.

Sökte mig in i AN:s stora kyrka, men där fanns ingen frid och ro. Det var storstädning! Flera män Fortsätt läsa

Invigningskörning

Idag har jag varit i Agios Nikolaos, behövde lite miljöombyte. Och skulle kolla in ”English shop” där jag hittade några godsaker. Så blev det lite strosa med kamera, marknad, fika och lite tankearbete över en smarrig crepes. Huvudskälet var egentligen ren nyfikenhet. Hur ser den ut? Går det snabbare, tar det kortare tid? Alltså nya sträckningen på National Road från Agios Nikolaos ner till Kalo Chorio. Eller omvänt, beroende på varifrån man kommer, så klart. Fortsätt läsa

Möta rädsla och bryta ny mark

I januari 2011 råkade jag på en vandring hamna i ravinen Mesona. Det är en lång historia som jag inte ska dra här och nu, men när jag blev klar över var jag var och min egen reaktion var det lika illa att gå tillbaka som att fortsätta ut. Jag var mycket rädd. Lyckades ta mig ut genom att blockera mina känslor, hålla mig kall. Det gick inte så bra hela tiden, men då fick jag ta en paus och börja om igen. Jag minns att när jag kom ut tackade jag Gud av någon underlig anledning.

Jag lovade mig själv att aldrig gå den ravinen igen, men du vet hur det är med ”aldrig”. Det ligger där och gnager och gnager. Så igår kväll bestämde jag mig: jag ska åka dit. Jag ska givetvis inte gå ravinen eftersom jag är ensam, men jag ska gå till ingången och känna hur det känns. Och jag fyller da’n med nå’t positivt också, dvs en ny vandringssträcka.

Tidigt i morse gav jag mig iväg till Kavousi. Vid parkeringen i utkanten av byn finns den här skylten:

IMG_3644

Kan det bli tydligare? Det ska finnas röda och blå markeringar, men de hade tydligen tagit slut. Skylten ”To the gorge”, som jag hade tydligt minne av eftersom jag inte valde den vägen, fanns inte heller. I området finns flera raviner så jag vandrade omkring. Första fika blev på ruinerna av Azoria. Några förklarande skyltar, en orienteringstavla? Nej då. Det sägs ofta att greker är så stolta över sin historia. Men berätta om den då! Fantastisk utsikt hade jag i alla fall.

Så bytte jag kurs och nu började det bära brant uppför. Kändes lite fånigt att jag inte kunde hitta rätt ravin, men inte så konstigt. Jag har ett bildminne från ungefär mitt i ravinen, nästa bildminne är halvvägs nere till byn mitt på en grusväg. Däremellan ingenting så jag minns inte hur ingången såg ut. Drev får och getter framför mig och började följa dom. Till slut kom jag rätt. Tittade lite försiktigt in i ravinen. Skulle det rasa över mig igen, skulle jag inte känna ett dugg? Glädjande nog kändes det helt ok och jag vill gärna vandra ravinen igen tillsammans med nå’n. Inte uppifrån och ner som förra gången utan nerifrån och upp. Skulle vara roligt och läckert!

Att vandra ensam i raviner är dumt av flera skäl. Underlaget kan vara ostadigt, kan behöva klättra, kan vara blött (framför allt på våren), mobiltäckning saknas osv. I maj/juni fick en ensam vandrare hämtas i den här ravinen. Hon hade på något sätt lyckats få ut bilder på facebook så man hittade henne. En kant på gångvägen hade rasat.

På väg ner vek jag av från vägen och in på led E4. Oj, det blev en brant och stenig nerfart. Försiktigt, försiktigt. I september hölls en terränglöpning här och jag fattar inte hur de vågar springa på steniga, branta stigar. Jag skulle inte orka 10 meter, men det är ointressant för jag skulle vricka foten långt innan. Båda två antagligen.

Och här finns ”reklamfilmen” inför terränglöpningen. Visst är det grant?

Det positiva med tävlingen var att några blivit utskickade för att märka ut leden ännu tydligare så löparna hittade. Tyvärr hade ingen kommit på att sätta extra markeringar från båda håll när man nu ändå höll på. Kanske de har kontakter med Pålsjö skog i Helsingborg där slingorna bara är markerade från ett håll så man måste gå ”rätt varv”. Märkligt.

Gick och funderade på när kretensarna ska vakna och förstå vilken guldgruva den här ön är när det gäller utomhusaktiviteter som t ex vandring. Jag antar att de inte kan tänka sig att ge sig ut själva, men det är synd att det inte finns markerade vandringsleder, cykelleder osv. Och det här är ju aktiviteter som fler och fler börjar med!

Kom ner till byn igen och nu var det dags för ny vandring! Svor lite över att jag inte packat ner shorts, tänkte att det är ju december och jag ska upp i bergen. Men vi har varmt, svetten lackade.
För tillfället är det inte så tyst ute i landskapet för olivskörden pågår som bäst. Det hörs bilar som kommer med nät och redskap, aggregat som driver ”krattorna”, bilar som kör iväg med säckar. Det är skönt med tystnad, men det är också härligt att höra att det finns liv utanför byarna. Olivpressarna går för högtryck!

Jag har ofta undrat hur det skulle vara att vandra på andra sidan Kavousi, ut mot havet. Upp med karta och iväg! Ja, det blir som det blir med nya vandringar. Fel väg så klart och det gick rejält uppåt. Jag fortsatte eftersom jag fick bättre och bättre överblick över dalen. Nästa gång vet jag precis hur jag ska gå. I stort sett.

Hem, in i duschen med röda kinder och ljusbruna armar. Lunch. Med insmorda fötter sjönk jag ner med bok i soffan. Nu mässar prästen nere i kapellet, Nikolaos har namnsdag imorgon så det är nå’n sorts kvällsmässa i kapellet som bär hans namn. Jag älskar ljudet! Ser ut att vara fler människor utanför än innanför. Nu är det mörkt så alla ljusen syns tydligt.

Senare blir det pasta, här behövs kolhydrater. En väldans bra dag med känslosvall och många nya intryck! Det blir en tidig kväll.

Foto finns på min flickr-sida.

 

Tur i gråväder

Väldigt konstigt väder idag. Molnigt och riktigt gråväder. När jag kom ut till bilen så luktade det död fisk i sta’n och sjöfåglar cirklade spejande ovanför strandlinjen. Havet var ganska upprört så kanske vind och strömmar forslat fisk, bläckfisk å annat gott in mot land. I övrigt var det var så fuktigt och varmt att det kändes som att gå i en våt yllekofta trots att det blåste.

Sofia kom och vi gav oss iväg till Agios Nikolaos. Vi har bara cirka 4 mil dit och det är gott med lite ombyte då och då. Nu när det inte är turistsäsong kan man strosa omkring i lugn och ro. Det blev en del inhandlat som jag kunde kryssa på min lapp, gott att vara två. Fyra ögon ser mer än två, två hjärnor är kreativare än en – i alla fall tillsammans.

Så hem och räkna ihop inköpen. Oj, oj, oj. Men det är ju bara jul en gång om året. Har några småsaker kvar, tror att all dekorering ska kunna vara klar på lördag. Tar det lugnt, det ska ju vara roligt också.

Det underliga med det här molniga, gråa, fuktiga vädret är att det ändå blir riktigt dagsljus och det är så skönt. En del här nere säger att denna tiden är tråkig, men då är vi där igen med referenser (precis som med värme – kyla som jag skrivit om tidigare). För mig är det en vilsam men mycket ljus tid för jag kan ju jämföra med dagar som blir veckor utan att det blir riktigt dagsljus.

Nu har jag skrivit julkort och klistrat kuvert så jag måste gå och försöka blöta upp läpparna. Det är lättare att äta då. Skulle det inte lyckas kan jag kanske i alla fall få upp ett litet sopphål.