Den bästa tiden på Kreta är vinterhalvåret och nu är det på sin topp! Snöiga bergstoppar utgör bakgrund till vinterblommor, apelsiner och citroner. Klar, hög luft. Perfekt temperatur för vandring. Grönt, grönt och grönare – naturen och landskapet är så vackert!

(klicka på foton för större storlek)

I lördags körde jag upp i bergen och fick se byn Males ligga på sin sluttning med vaktande snötoppar. Jättefänkålen har börjat blomma – en hög, stilig växt men giftig.

Men…nu har vi haft några oroande dagar då termometern klättrat lite väl högt upp. Det får inte bli vår nu! Januari och februari är våra huvudsakliga nederbördsmånader och vi behöver mycket regn. Och mycket snö som se’n långsamt blir smältvatten.

I måndags sken solen från klarblå himmel och vinden hade blåst iväg nå’n annanstans. Vi kastade oss ut på vandring uppe i bergen och gick över bergskammen ner på norra sidan. Ljuvlig dag! Så skönt för kropp och själ med vindstilla. Alla ljud blir tydliga, inte minst fåglarna. Och allt blir tydligt i den klara luften så vyer är så vackra och fulla av detaljer! Man blir mållös! Jag önskar att alla fick se Kreta nu när ön är så underbar.
Foton: Agios Nikolaos vid Mirabello-bukten och snöig bergstopp i Dikti-massivet med byn Kroustas som ett streck på en bergskam.

Igår bar det som sagt österut. När jag kom upp och inåt land ändrade sig vädret. Det blev en vandringsdag under ett grått molntäcke (men inga skurar!) med vind som stundtals var frisk. Vindtät jacka och vantar är då bra att ha – inte det som solochbad-turister förknippar med Kreta. Inte mycket folk ute ens i de byar jag passerade. I en liten vingård beskar en man vinstockar och han hade minsann mössa med öronlappar!
Här på ön är alltid vandringar mer eller mindre varierade och denna är lite av en favorit. Berg, by, platåer, odlingar, dalar, toppar, vyer – ständigt ändrar sig landskapet och naturen. Vad kan man mer begära?

Denna gång fick jag inte se nå’n svart stork, men plötsligen lyfte två gamar. De knaprade på ett getkadaver när jag kom och störde. Jag har sett gamar på mycket nära håll, men blir fortfarande fascinerad av deras storlek. Och vilken vingbredd! De segelflög och det kom fler gamar. Jag kan titta på dem länge, länge. Så skickliga när de med en liten vinkling av yttersta vingfjädrarna ändrar segelriktning. Denna gång fick jag vara med om att en av dem stod alldeles stilla uppe i luften. Och stod stilla och stod stilla. Jag var tvungen att gå efter en lång stund.

Jag passerade några mandelträd som inte börjat blomma och det var ett förfärligt oväsen därinne! En flock småfåglar hade konferens eller kanske sångövning. Och lite längre bort i några andra mandelträd var det samma sak. Kan de känna att trädet är ”på gång”? Inte vet jag, men jag gick småskrattande därifrån.

Och ja, det är så grönt överallt. Till och med bergssluttningarna. Det ser ut som om ett grönt hav rinner i skrevor och mellan klippor. Och små, perfekt runda örtbuskar står här och där och mjukar upp.
På sommaren, när det är som hetast (juli-aug) och naturen dragit sig tillbaka för vila, är platåerna däruppe gulbruna. Men nu är de så här:

I början av mars börjar det småkoka och knaka i naturen av knoppar som bildas och knoppar som öppnar sig. Det är en härlig tid vi har framför oss och den följer man allra bäst på vandring. Eller genom att vistas ofta och mycket i naturen på annat sätt.

Till sist några blommor som jag fotograferade igår. De gula getoxalis är inte med för eftersom det inte var solsken så öppnade de sig inte utan stod och surade. De sista två fotona i bildspelet tror jag är odlade blommor som rymt från nå’n trädgård, men vad gör det?

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!