Etikettarkiv: platå

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Wow!

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Hyrbilsdag 3

Dagen började med hotellfrukost då ett födelsedagsbarn skulle grattas. Mätt och belåten var det dags för nya äventyr. Jag hade två idéer och kom fram till att nr 2 gör sig bättre om en månad eller så. Kurs och fart mot Lasithi-platån!

Jag har sett ett kort videoklipp från platån där en åker plöjdes så jag tänkte att det kan vara kul att se starten på vårbruket. För dig som inte känner till Lasithi-platån kan jag berätta att den ligger så högt att olivträd inte kan växa där pga kylan på vintern, att den ligger i närheten av Dikti-berget och att platån har en fascinerande historia. Den var förr känd för sina speciella vindmöllor med vita tygsegel som pumpade upp vatten. Jag har sett platån nästan full med sådana möllor i slutet av 80-talet, men när jag skulle visa det för ett ressällskap i början av 90-talet var möllorna i stort sett borta. Nu finns de som prydnad vid tavernor o likn. Men det ska bli ändring på det! Man ska börja sätta upp de gamla vindmöllorna igen för de har gått och blivit moljövänliga, minsann!
Kan också passa på att trycka in ett tips: om du är i närheten i juni så kolla upp Lassithi-platåns sommarfestival! I år är första året och den ska vara i en vecka.

Inte mycket vårbruk igång där inte! Åkrarna var så blöta så det dröjer nog ett tag till. Många herdar och får i farten. Sådan skillnad det kan vara utanför säsong och under säsong! Idag var platån en stilla och tyst plats, riktigt vilsam. I högsäsong är den full med turister, bussar och bilar. Undrar hur det är att leva under sådana ytterligheter. Trots att de är så vana vid turister och trots att min hyrbil inte har någon dekal så vändes det på många huvuden när den här ljushåriga figuren dök upp i sin Panda. De är ofta isolerade på vintern pga snö så de kanske tyckte det var roligt att få besök från yttervärlden.

Och det var kallt där uppe! Ingen vår i sikte. Tunga, låga moln. Inget regn för jag hade regnjacka… Tyvärr svepte molnen precis in Dikti när jag kom så jag fick inte se de vackra snöklädda topparna. Jag har vandrat runt platån och det är inget jag skulle rekommendera. Däremot finns en hel del sevärdheter i form av kloster, pilgrimsplatser, muséer som jag lagt på minnet och ska beta av en annan gång.

Jag körde ner mot Malia vilket jag tycker är en väldigt vacker väg som man inte ska köra åt andra hållet. Men skönheten sitter ju i betraktarens ögon så det finns säkert de som tycker annorlunda. På vägen passerar man ett kloster som heter Panagia Krasis, kör in där! I kyrkan hänger kedjor och de är heliga. Har du tur får du se en grek vira in sig i dem en stund. Märklig upplevelse.

Jag körde in om byn Krasi. Under högsäsong rena dårhuset, nu en lugn, tyst by där livet gick sin gilla gång. Blev välkomnad av en söt unghund som dock försvann med blixtens hastighet när en katt uppenbarade sig. Kattjakt stod tydligen högst på nöjeslistan.

Vid Malia blev jag lite förvirrad, tänkte köra till en grotta i närheten av Sisi. Jag började också känna av lite matsug så en sen lunch skulle sitta bra. Hittade till slut till Sisi där jag var för ett år sedan. Det är något sorgligt över utpräglade turistorter. Alla dessa tomma, igenbommade hus, alla stängda tavernor och caféer. Några tappra själar har övervintrat. Det enda som var öppet var ett gyrosställe, men grekisk ”fast food” lockade inte. Grottan låg lite väl långt iväg, klockan började bli mycket, men ett besök i Epano Sisi skulle jag väl hinna med. Och det gjorde jag.

Många byar ligger en bit inåt land och hade en hamn där det inte låg några hus eller bara 2-3 byggnader. När turisterna började komma såg byarna en möjlighet och byggde hotell osv vid sina hamnar. Ofta har de nya kustbyarna växt sig större än de gamla byarna. Så är det t ex med Hersonissos, Matala och troligen också Sisi. Epano (övre) Sisi är i så fall den gamla byn. Här fanns inga skyltar på engelska. En av de raraste små byar jag varit i. Det fanns ett kafenio, några gränder, en kyrka med vackra målningar, traditionella stenhus och inte så mycket mer. Några gränder slutade helt enkelt i en trädgård eller på en förstukvist!

Så var det dags att köra hemåt, tog stora vägen. Idag blev det en runda i både vinter och vår. En runda i den kretensiska vardagen som nog många turister skulle tycka är både tråkig och långsam. Jag älskar den! Och det blev en runda i det mest omväxlande, vackra och dramatiska landskap jag vet. Jag älskar det också!

Nu ska jag sno ihop en middag och ställa klockan på tidigt! Imorgon är sista hyrbilsdagen. Jag skulle inte ha något emot lite solsken och varma vindar… Ha en skön kväll!

(klicka på fotona om du vill se större format!)

Ibland är man närmare sina gamla hemtrakter än man kan föreställa sig…

Tillfälligt väghinder! Gott om lamm som skuttade runt förvirrat.

Här går det inte att köra traktor!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta
samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

Inte så varmt men skönt ändå

Om du nu var riktigt uppmärksam så märkte du att jag med rubriken liksom knyter ihop detta inlägget med gårdagens. Jag är själv förvånad och imponerad, som jag kan få till det!

Vandringsdag igen, nu iväg lite längre västerut till Amiras för att vandra upp till platån. Det är andra gången jag vandrar här, över 2 år se’n sist så jag minns inte hela vandringen utan har minnesbilder. Jag vet dock att det är brant, platån ligger 1 350 möh. Det är längre från bilen till avtagsvägen mot platån än jag minns, men där svänger jag in i pinjeskog. Det är kyligt samtidigt som solen värmer. Svårt med klädseln, men den långärmade tröjan åker av, den behövs nog längre upp. Shortsen får stanna i ryggsäcken.

Snart har jag passerat molnen som ligger närmast kusten. Det är en speciell känsla att stå och titta ner på dom. Stannar ofta, både för att pusta och njuta. Glasögonen immar igen av värmen från ansiktet i krocken med den kyliga luften. Går och lyssnar på getter och får. Har hört talas om ”lamningssäsong”, men getterna har minsann killingar året runt. Ser flera små, små varelser med skakiga ben. Getterna är spattiga annars, men ännu mer nu. De är lika lustiga som fåren – om en börjar springa springer alla. Nå’n sorts masshysteri!
Killingar skljs från sina mödrar och snart är det som en sång när de tunna, ynkliga bräkningarna besvaras av mörkare, fylligare. Ser en tvåfärgad get, dvs en färg på frampartiet och en på bakpartiet. Tänker som vanligt hur kan det bli så? Klonade??

Så runt den sista kurvan och som en riktig surpris ligger den där: platån Omalos Viannou.

DSC02192

Jag tycker det är lika trist varje gång jag hör nå’n säga att Kreta är stränder längs kusterna, se’n är det bara berg. Hyr en bil, ta bussen, åk inåt och uppåt! Där det finns berg finns det grönskande dalar, bergsbyar, platåer plattare än Skåne, odlingar, skrevor, raviner, grottor, rovfåglar, träd, buskar, örter…… För att inte tala om hur olika bergsmassiven på Kreta är, men det kan vi ta en annan gång.

Vandrar ner på platån och fram till kapell för fika. Kallt, kallt! På med vantarna och den långärmade tröjan. Molnen vräker in genom bergspassen. Men så bryter solen igenom precis när jag sätter mig till ro! Går in i kapellet som är dubbelt, den nyare delen är tillägnad Heliga Efimia. Okänd för mig, men nu vet jag att hon var en stark individ som kämpade för sin djupa och stora tro, passar bra här på platån där motståndsmän fått sätta livet till 1943, finns minnesplaketter. Intressant område över huvud taget, se gärna The Viannou massacres då 19 byar brändes 1943.

När jag börjar tillbakafärden går solen i moln igen, verkar nästan som om nå’n vill mig väl. Inte så kul att gå samma väg, ska längre fram på nya året testa ett annat alternativ och se’n kombinera de två. På väg ner fina vyer och moln, berg och hav bjuder på ett ständigt skiftande skådespel. Tankarna flyger runt till allt och inget.
Funderar på mina vandringar som är så olika och vackra i det sköna landskapet med så bra klimat som ger lång vandringssäsong. Så går tankarna till Eurorando 2016 då en massa vandrare kommer till Skåne och Skåneleden. När ska kretensarna vakna? Och när ska vandrare vidga sina horisonter?

En väldigt tyst och skön vandring (finns inga olivlundar). Tvära kast från gårdagens shorts till dagens vantar.

Imorgon ska det bli regn så då väntar sovmorgon, småfix och soffboksvila. Och kan jag inte gå ur sängen efter 3 vandringsdagar så blir det kanske väldigt lång sovmorgon. Ha en skön kväll!

Foto finns på min flickr-sida.