Etikettarkiv: skada

Somliga dagar…

Du har dem också, de där dagarna då kanske inte allt går galet men tillräckligt. Om det är en måndag så känns det lite extra tungt för det slår liksom an tonen för hela veckan. Man vågar knappt andas och är i spänning inför vad som ska hända härnäst. Därför har jag hållt mig inomhus idag och hittills har allt gått bra, fast jag gör så lite som möjligt…

Många undrar hur jag vågar vandra ensam för tänk om det händer något! Mina skador genom åren uppstår i miljöer som är möblerade, tillverkade eller anlagda. Som att slå fötterna i möbler så tårna stretar åt olika håll, stöta huv’et i skåpsdörrar och bildörrskarmar, snubbla i hålor och på kanter på trottoarer.

Så det var egentligen inte konstigt att jag stukade foten igår när jag reste mig ur soffan, föll på soffbordet och ner på marmorgolvet. Men det var första gången för denna variant!
Jag satt och läste epost vilket tog sin lilla tid. Ena benet låg över det andra och då stoppas blodtillförseln eller nå’t. Benet ”sover”. Jag brukar skaka det lite så det vaknar innan jag reser mig. Igår slog det mig när jag kastade en blick på klockan att jag hade bråttom upp på sta’n för att betala räkningar. Dags att sätta fart alltså! Och när jag sätter fart så sätter jag fart.
Jag hann lyckligtvis ställa undan datorn innan jag reste mig (annars hade det blivit dyrt – också!).

Idrottsskada? Räknas soffuppresande dit, tro… (bild från slideplayer.se)

Den avdomnade foten bara vek sig. Jag förlorade balansen, såg soffbordet i en alltmer detaljerad och oönskad närbild.
– Det här kan sluta illa, hann jag tänka.
Bestämde snabbt att följa med i fallet så jag liksom segnade ner tjusigt (inbillar jag mig) graciöst efter en halvdan mellanlandning på soffbordet så det som stod där flög iväg. Jag blev givetvis rädd och tänkte att jaha, där gick nog några senor och ligament och ben och annat krafs. Efter en stunds vila och hämta andan kändes det ganska ok så jag spände på sandalerna och traskade upp på sta’n.

Där fick jag en smäll i huv’et, dock mer av det mentala slaget (blev ju riktigt vitsigt ordval…). Gick in på Eurobank och betalade två räkningar i deras automat som tycks leva ett eget liv (kanske sitter en liten gästarbetare där inne, förresten!). Upptäckte att den ena räkningen kostade 1 euro att betala, den andra 0 euro. Vissa saker orkar jag inte reda ut, det får bara vara så.
En inbetalning på 90 euro till ett konto i en annan bank skulle också göras och jag tänkte att det gör jag i kassan. Den lilla människan förklarade att det var ett konto i en annan bank. Jo, det visste jag ju.
– Det kostar 10 euro.
Nu vore det nog rimligt och fullt förståeligt om jag utropat 10 euro! så alla behövt hörselskydd, men chocken slog på andra hållet.
– 10 euro??, nästan viskade jag. Sa du 10 euro?
– Ja.
Snabb huvudräkning: 105 sek med en kurs på cirka 10,5. 105 sek för att någon ska klia lite på några tangenter, ta emot pengar, titta på mitt pass, skriva ut ett kvitto som ska stämplas och signeras (låter ganska mycket när det radas upp så här)!? Jag bad inte att de skulle leverera kontanterna personligen till den andra banken!
– 10 euro??, upprepade jag.
– Ja, eftersom det är en annan bank.
– Jaha, men 10 euro??
Nu började hon känna medlidande med den där imbecilla kunden.
– Detta är Eurobank och kontot finns på Chania-banken. Du kan gå dit och göra insättningen gratis.
Jag gå till en annan bank i mitt totalt låsta och upprörda tillstånd?
– Nej, nej, jag får leva med det.
Hon vände sig mot datorn, men gav inte upp så lätt. Hon vände sig till en annan kund (en annan hjälpsam och trevlig kvinna) och frågade om hon kunde förklara för mig var Chania-banken finns. Min hjärna började långsamt arbeta igen och det dök upp var den banken ligger. Då börjar den andra kunden förklara med hjälp av gatunamn! (greker använder aldrig gatunamn, de vet inte ens vad alla gator heter och det vet inte varubud heller. Orientera sig gör man med butiker, kapell, andra hus osv) Nu kände jag att jag kan inte ta fler konstigheter så jag sa:
– Det är den som ligger bredvid Melina Mercouri-centret, eller hur?
– Precis!
Båda nickade bekräftande och lyste upp. Jag lämnade scenen till ljudet av ”Lycka till!”-önskningar.
220 meter senare hade jag sparat 105 sek.

När jag återvände till hemmets lugna vrå (!?) insåg jag att promenaden inte varit så hälsosam för foten. Bara att inse att resten av veckan blir vila, inga vandringar. Jaha, utebliven inkomst. Hur sjukskriver jag mig? Så kom jag på att jag är egen företagare och vi är inte sjuka.
När foten är bra igen ska jag gå ut och fira med en drink för mina 105 sek.

Kanske skulle ägna veckan åt att få ihop det där blogginlägget om village hopping…..

Ha en bra vecka! Tänk inte på mig som ska vila när jag inte haltar runt i lägenheten.

PS. Nej, jag har ännu inte hittat tvättklämmorna som hushållerskan gömt. Vi har bara kommit så långt att jag fått fram att kontoristen är oskyldig.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.

 

Konvalescens här och där

Oj, så stelt det var i morse, men upp kom jag. Ordinerades eftermiddag på stranden så musklerna fick värme och avslappning. Blev också en liten simtur, minsann.

Funderade över skillnaden på konvalescens här jämfört med där för ensamstående vid kroppsskador som tillåter viss förflyttning. I oktober 2012 satt jag här med stressfraktur i foten. Tråkigt eftersom jag åkt ner för att vandra, hann med 2 vandringar och se’n blev det bara några steg mellan rummet och fiket eller rummet och taverna. Tillbringade dagarna med foten på stol, kaffe på cafébordet, böcker och nät-tv. Liv och rörelse runt omkring som bjöd på både underhållning och förströelse. Utöver det hade jag sällskap och fick viss omsorg.
Så reste jag hem till Sverige och tillbringade 2,5 månad i en soffa i en lägenhet. Tristess. Många hörde av sig på olika sätt, men det blir mycket tom tid. Enligt läkaren fick jag inte ens gå och handla vilket jag så klart gjorde, annars hade de fått skicka mig till psyk. För övrigt kunde hon inte svara på vem som skulle handla till mig i 2,5 månad.

Nu är jag visserligen mörbultad, men jag kan välja om jag ska stanna hemma, sitta på nå’t fik och glo på folk eller, som jag gjorde idag, ordinera värme och vila på stranden. Hade jag varit i Sverige hade jag väl varit i den där soffan igen.

Jag menar inte att människor är mer eller mindre omtänksamma här än där utan vad jag menar är att klimatet gör att jag har alternativet att ta mig ut. Det känns inte så ”ensamstående” om du förstår vad jag menar. Och gör du inte det så är det antagligen jag som är dålig på att förklara vilket kan bero på att det är över 30 gr varmt och hög luftfuktighet.

Funderade på stranden över valet och arbetslöshet, men jag är för irriterad för att skriva om det idag så det blir imorgon. Nu är jag ordinerad Retsina och snacks innan det är dags att fixa middag. Och jag är en lydig patient.

Olycka och aussies

I fm gick jag igenom mina 2 räkningar, översatte så jag vet vad jag betalar. Förstod faktiskt allt. Nästan.

Ibland får jag frågan hur jag vågar vandra ensam. Jag brukar svara att det handlar om att inte glömma det sunda förnuftet hemma. Och olyckor kan hända var som helst, jag menar jag är en så’n som vrickar fötter på plan mark.

Vid lunchdags packade jag ryggsäcken för stranden, hängde den över vänster axel, tog soppåsen och påsen med tomma plastflaskor i vänster hand, låste dörren och började gå nerför den svängda marmortrappan. Någonstans mot slutet bestämde sig mina fötter för att det gick för sakta eller nå’t så de satte fart. Jag föll och åkte några trappsteg. Jäklar vad det smällde! Min första tanke var ”Lever jag?” och nästa var ”Där gick höften eller benet!”

En lägenhetsdörr öppnades och en karl kom ut, hörde smällen. Han kunde ingen engelska, men försökte få klart för sig om jag var hel. Jag hittade luften, började röra på höft och ben, inga konstigheter. Men fruktansvärt öm i halva baken och förfärligt rädd. Till slut började jag samla ihop mina grejer och då ramlade alla plastflaskorna ut ur sin kasse. Där stod jag – halvt skrämd från vettet, mörbultad, tårarna rann, fullt med plastflaskor runt fötterna i sällskap med en liten karl som tittade konstigt på mig när jag började skratta.

Ett dopp i havet och lite vila på stranden var god medicin, undrar hur det ser ut imorgon. Märkligt så mycket man hinner tänka, det jag minns är (vet inte i vilken ordning):
– Så’n tur att jag bar allt med vänster sida och att trappan svänger vänster för annars hade ryggen fått ta alltihop. Jag hade dött.
– Vilken tur att jag städade i förmiddags!
– Jag vill inte ligga på sjukhus, jag har inte tid att ligga på sjukhus för Sofia kommer imorgon.
– Vilken tur att det inte är vandringssäsong! Det hade irriterat mig till tusen om jag blev stoppad av en så’n här händelse.
– Där är kanske nå’n mening med de där extra kilo som jag lagt på mig = stötdämpare!
– Blir svårt att sova på den sidan, men jag sover så dåligt i alla fall.
– Så bra att jag planerat fixardag och tankeverkstad hemma imorgon. Om jag inte kan sitta så tänker jag ändå bäst när jag rör mig så då kan jag gå omkring i lägenheten.

Nu ska jag bara ta det lugnt, ha en skön hemmakväll.

När jag åt frukost igår på stamstället så kom ett gäng unga australiensare och satte sig vid borden sidan om mitt. Några av dom pratade också grekiska vilket inte var förvånande eftersom den största gruppen greker utomlands finns i Australien. Jag antog att det var back-packers, de pratade bl a om Aten och Mykonos.

På kvällen på tavernan kom ett annat gäng australiensare med små barn och de pratade med ett annat bord med australiensare och lite senare kom ytterligare ett gäng unga australiensare som alla hälsade på. Då kan jag säga att man börjar undra…är vi invaderade eller kanske de gör så när de rest runt halva jordklotet…!? Tills någon säger:
– Did you enjoy the wedding?
Det tutades i fredags, det tutades i lördags så jag la ihop ett och ett och fick det till två. Så läckert och kul på flera sätt: att så många reser så långt för att vara med på ett bröllop, att de kanske ser Grekland för första gången och tar tid att resa runt. Kanske också för första gången träffar släktingar boende i Grekland.