Etikettarkiv: sjukvård

Lugn och fin dag som kunde slutat med mord…

Alla människor pratar väder. Det sägs ibland att det är typiskt svenskt, men alla jag träffat från alla möjliga och omöjliga länder pratar väder. Och det vore väl konstigt annars eftersom vädret formar vår tillvaro. Vi har under några dagar levt under ett lock av Sahara-damm. Under locket blir det äckligt varmt eftersom luften inte kan ta sig någonstans. Som att stå i en tryckkokare. Det går ut dammvarning och uppmaning till de som har luftvägsbesvär att stanna inne.
Jag såg på nätet en dag att någon förtjust utropade att så härligt vi hade det på Kreta, det var ju 25 grader! Temperatur säger inte mycket om vädret och på denna stora ö är vädret väldigt olika mellan olika delar. Använd gärna meteo.gr! De har väderstationer över ön så där kan du se prognos och statistik för olika orter. Undrar du hur den fungerar så hör av dig, jag förklarar gärna men inte här i bloggen.

Igår var jag för första gången hos privatläkare. Jag ringde på förmiddagen för att boka tid, men så går det inte till. Man går dit under hans öppettider och sätter sig i väntrummet. Jag såg fram emot att han skulle fixa mitt öga som jag haft lite bekymmer med sedan december. Goda nyheter tyckte herr doktorn: ingen skada och ingen sjukdom utan en åldersförändring. Jaha, undrade jag, vad gör vi åt det? Svaret var att det finns inget att göra utan detta kommer jag att ha resten av livet. Det var lite av en chock och när jag gick hem var jag tacksam över att jag planerat vandring idag. Egentligen för att försöka komma bort från dammet, men nu hade jag något som behövde smältas. Vandring låter tankarna jobba på egen hand och naturen är en stor, läkande famn.

Uppe i bergen blåste det och luften var betydligt bättre än nere i sta’n – skönt! Jag vandrade till liten by där det finns ett litet kafenio. Om du är i Grekland så tänk på att även kafenio i små byar serverar mat. Och vilken mat! Men du får ta vad huset har just den dagen. Jag beställde bondsallad/lantsallad (vi turister kallar den ”grekisk sallad”). På landet tar man vad som är moget just nu och vad som finns hemma. Den är alltså aldrig likadan så det finns ingen ”äkta grekisk sallad” mer än att basen är tomater och gurka.
Tzatsiki fanns inte idag, men han hade en oströra som han påstod var ”spicy”. Det var den inte utan väldigt smakrik och god. Aldrig ätit något liknande så det var nog mor i husets eget recept. Jag fick också in något som liknade ostpajer, men det var annan deg. De har riktigt varma och jättegoda!

Byhus till salu! Intresserad? Tips: börja med att reparera ytterdörren…

På kafenio satt en gäng karlar och några kunde inte låta bli att titta nyfiket på den där vandrerskan. Gör mig absolut ingenting, kanske jag förgyllde någons dag, vem vet. Jag lyssnade och försökte fånga upp lite grekiska, men hastigheten, kretensiskan och tandgluggar gör det svårt. En del ord kunde jag urskilja, kändes riktigt bra. Jag blir bättre och bättre, det finns hopp.

Mars är en månad då vintern kan slå tillbaka innan den slutligen drar sig undan så våren har bara startat. Men den har alldeles för bråttom så jag hoppas att vi kan få lite kylig nordöstlig vind några dagar. Det kommer fler och fler blommor. Mimosan, mandelträden och vildpäronträden är så vackra. De gula buskarna (som inte är ginst – den blommar senare i vår) har också börjat och snart kommer bergssluttningarna att skifta i gult.

Vid ett av mina rastställen, ett kapell, stod det en VANDRARE! Jag hoppade till, blev så förvånad. Han pausade med cigg och bredvid honom stod ryggsäck och stavar. Vi började prata om lite allt möjligt och så säger han:
– Jag kommer från Italien och ska försöka bo på Kreta. Tänkte organisera vandringar.
En konkurrent! Kan man slå ihjäl en människa med en vandringsstav? Ingen skulle någonsin få veta…
– Jag tänker erbjuda kartor och gps-kordinater.
Aha, ”självguidade” vandringar! Då har vi inte alls samma kundgrupp. Staven kan stå kvar.
Han berättade vidare att han nog ska bosätta sig i Istron för där finns turister. Jag hade inte hjärta att upplysa honom om att riktigt så enkelt är det inte och jag tror inte han hittar sina kunder på en badturistort. Färgas mitt omdöme om vad jag tycker om Istron? Givetvis, där skulle jag inte vilja bo. Jag fortsätter att hoppas på att fler vandringssugna ska hitta till Ierapetra.

När jag närmade mig bilen (som i dessa dagar inte är blå utan gulröd av Sahara-damm, stackarn) vällde det svarta moln över bergen. Dags att bege sig hemåt!

Nu rullar det in! Och bakom mig lyser solen.

Körde förbi vår damm som nu är torrare än någonsin. Har du någon gång upplevt vattenransonering när du varit på semester? Det har jag. Det är lite bökigt, men inte världens undergång. Men det ska jag berätta om en annan gång!

Nu borde jag kanske ladda upp foton till min flickr-sida, men det får vänta tills imorgon. Dags att sno ihop lite middag. Ha en skön kväll!

PS. Om jag smält beskedet om ögat? Jodå, det har jag. Det kommer att påverka bilkörning o likn längre fram, men det är inte dags att beställa ledhund än! DS

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Efterlysning

Jag var på kinarestaurang för ett par veckor sedan. Förresten, det är en kombinerad restaurang med kinamat, sushi och grekisk mat, men det är egentligen inte viktigt. Efter maten fick jag en så’n där lyckokaka och inuti låg en lapp:

A wise man will give you good advice soon.

Och därefter en rad med turnummer. Jag känner lite beundran för den språkliga fingertoppskänslan. När är ”soon”? ”Wise” på vilket sätt? Vem bedömer om rådet är ”good”? Man skulle kunna säga att det är ganska öppet för tolkningar.

Hur som helst, jag har ett mer akut behov efter att nu ha varit mer eller mindre instängd (lite tillspetsat kanske, men det känns så…) i över tre veckor. Kan nå’n skicka hit en sjukvårdare/underhållare/kock/städare/komiker/springpojke? Kanske behöver vara lite psykolog eller mentalskötare också. Om jag bara kunde skypa eller ringa till nå’n, men förkylningen har satt sig så illa så jag har i stort sett ingen röst. Men vi har fint väder!

Ja, ja, jag är glad att jag lever men oj, så uttråkad!

 

 

Konvalescentens rapport

Konvalescens är inte lätt. Att stava till det är den första svårigheten. Undrar du om jag är sjuk eller vad som hänt så läs gårdagens blogginlägg. Jag är för svag för att skriva en sammanfattning.

Jag måste vara lite rättvis. Igår skrev jag att ingen presenterade sig och idag kom jag på att det inte stämmer. Ambulanskillarna presenterade sig, frågade mig efter mitt namn och var jag kom ifrån osv. Väldans trevliga killar.

Jag delade förresten ambulans med en liten tjej och hennes mamma. Tjejen låg på båren och verkade inte uppskatta en del kurvor. Om jag förstod det rätt (de var från Holland) så hade hon halkat på toa och slagit höften. Så olyckan kan vara framme var som helst och när som helst. Tillvaron är skrämmande och förlamande om tankarna börjar gå i de banorna.

När någon del av kroppen skadas och inte kan användas fullt ut brukar man upptäcka vad den brukar användas till och hur stor nytta man har av den. Jag är högerhänt och en kraftlös högerarm är ganska värdelös. Mest i vägen, faktiskt.

Tycker du att det är självklart att kunna ligga ner? Byta ställning i sömnen? Efter 3 nätters slummer till och från i halvsittande ställning lyckades jag natten som gick sova 1,5 tim på sidan och slumra ung 1 tim i halvsittande ställning. Det är svårt att sova i halvsittande ställning utan tv och när klockan är mer än 10 på kvällen. Tur att det finns e-böcker, veckotidningar, korsord.

Det som var lättast att justera efter olyckan var mina glasögon, det tog väl optikern cirka 01:47 min. Tänk om det gick lika lätt med kroppen. Den börjar förresten bli lite märklig, jag får nog skärpa till mig. Det gör mindre ont, ja nästan inte alls, om jag går med lite böjd och framåtlutad kropp. Lite som en neandertalare. Fick syn på mig i spegeln och det var inte tilltalande. Dessutom resulterar det väl bara i att jag får ont i ryggen istället.

Jag har mest ont i övre bröstkorgen, det gör attans ont vid djupandning och armrörelser. Det ställer till det mer än man kan tro plus att det är inte så lätt att vara justerad och leva ensam. Igår var en smula på väg att fastna i halsen och då slog det mig: jag kan inte hosta! Lite senare var en nysning på väg och det går inte. Näsan började rinna i morse, prova att snyta dig och känn efter var du tar i. Snorig neandertalare…jo, jo, det blir bara bättre och bättre.

Kroppen är verkligen inte vacker för tillfället eller så är den kanske det. De numera färgglada områdena drar bort blicken från en del skavanker och brister. Och det finns gott om färger som blått, rött och grönt. En snorig färgrik neandertalare.

Sjukvårdspersonal ger så bra och förståndiga råd, men de blir ibland komiska när de inte tar reda på hur man har det. En sjukgymnast tyckte för några år se’n, när jag hade en stressfraktur i foten, att jag inte skulle gå. T ex inte gå och handla. När jag undrade hur hon tänkte att jag skulle få mat så…..kvitt vilket, vi släpper det gamla.
I lördags fick jag veta att om 3-4 veckor är sprickan läkt och tills dess får jag inte lyfta. Jag frågade inte efter några detaljer så jag vet inte om jag får bära kassar från affären. Däremot så berättade jag att jag vandrar och undrade om det var ok att ha ryggsäck. Det var det inte, men gå får jag. Har många fickor i vandringskläderna så det mesta ska nog lösa sig, men vattenflaskorna? Tacksam för tips!

Tänkte igår kväll att jag vill ha morgondagen bara till vila, ingenting annat. Kroppen ska få vara ifred och ta hand om läkning. Men det vet ju alla att det går inte när man är egen företagare, det säger ALLA. Så tänkte jag att det är ju bara trams. Livet har knackat mig på axeln, bara att stanna upp. Kan jag inte så kan jag inte. Bättre att ta några dagar nu och sätta fart senare.

Tycker du att jag verkar vara på gott humör? Det är jag inte. Jag hatar att vara begränsad. Och jag hatar när jag gör dumheter eller stora oplanerade händelser som får så stora konsekvenser. Enda sättet att överleva är nå’n sorts galen absurd ironi.

Och det skadar inte med lite perspektiv. Några dagar är jag hänvisad till vila, se’n att ta det lugnt ett par veckor. Säg 4 veckor i ett liv på 56,115 år. Vad är det? Och det kunde varit värre. I helgen dog 4 personer i 3 trafikolyckor på Kreta. Bl a körde en bil av vägen (känns det igen?), i den satt två äldre herrar, de rasade ner i en ravin (plötsligen tacksam för mitt dike).

Det blev ett långt, lite rörigt och snackigt inlägg. Antagligen börjar jag bli uttråkad vilket kan vara ett gott läkningstecken. Får bara inte glömma att det kan gå fortare för knoppen än kroppen. Nu ska jag laga middag, det blir soppa. Det bör jag väl kunna få i mig utan problem.

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.

 

Been there – done that!

1 oktober 2013
Så är det den tiden på året igen. Och jag känner att jag bara måste berätta hur det är för mig och kanske är jag inte ensam.

Allra först vill jag göra klart att jag har inget emot insamlingar och kampanjer. Inte heller något emot engagemang – tvärtom så beundrar jag det och tror att det är en förutsättning för vår överlevnad och ett tecken på att vi lever om vi bryr oss. Men det är inte alltid som man kan, vill eller orkar engagera sig och det kan finnas skäl för det.

Nu kommer det: jag gillar inte oktober pga rosa bandet. Det känns nästan som att svära i kyrkan. Hur kan jag låta bli att känna och bry mig om alla drabbade kvinnor? undrar du kanske. Då blir mitt svar att vem säger att jag inte bryr mig om dom bara för att jag inte är klädd i rosa band och glöder för kampanjen?

Been there – done that!
För några år sedan var det min tur och en tung, jobbig resa började. Jag klarade av det tack vare människor runt omkring mig, en förstående arbetsplats, vår otroliga sjukvård och människorna som jobbar där. När jag gick på årskontroller berättade sköterskan att många tycker illa om att bli kallade 1 g/år för ”de vill inte bli påminda”. Jag tyckte bara att det var skönt, kändes tryggt. Som ett tack eller vad man nu vill kalla det så deltog jag i 2 olika forskningsundersökningar – kändes självklart att försöka bidra.

Efter 3 år fördes jag ut i den vanliga kontrollapparaten, jag hade bearbetat alla tankar och känslor, stängt dörren eftersom det var avslutat, bestämt mig för att omfamna livet och gå vidare. Det finns så mycket därute som jag inte vill missa – full fart! 11 månader om året får jag leva så, men 1 månad om året påminns jag dagligen när jag slår på tv:n, öppnar en tidning, lyssnar på radio, går förbi ett skyltfönster. Jag måste hålla emot, det är för mycket som rivs upp annars och ingen kan begära att jag ska ”gå igenom” det om och om igen. Idag kom jag på att ifjol var det inte så jobbigt vilket antagligen berodde på att jag var på Kreta 3 veckor i oktober.

Vad jag vill ha sagt är egentligen bara att vi hanterar saker på olika sätt beroende på hur vi är och vad vi upplevt. Jag pratar gärna om min bröstcancer, delar med mig av mina erfarenheter och stöttar den som behöver stöd. Men ofrivillig mangling dagligen i 31 dagar i sträck? Kom igen, låt mig dra mig undan! Och du som känner som jag – det är helt ok, vi är lediga!
Been there – done that!