Det händer att folk säger ”Du bor i paradiset!”. Vad de tänker på är sitt semesterparadis, antar jag. Att bo och leva här i ”paradiset” är inget Paradis i den meningen utan vardagstillvaro som överallt annars. Och, i Grekland, en byråkrati som utövas av byråkrater vilket kan göra en svensk väldigt, väldigt trött.

Låt mig bara börja med att göra klart att akutvården i Grekland fungerar alldeles utmärkt! Jag har själv behövt den och blev sedan inlagd vilket absolut inte var upplyftande (läs här). Mycket lägre standard än på en svensk sjukhusavdelning.
Ungefär samma erfarenhet denna gång – skadan togs snabbt och professionellt omhand. Men hur fungerar eftervården, tro? Tänkte jag. Med viss oro.

Måndagen 25 april – min fot slinter, jag dråsar i backen och tar reflexmässigt emot med vänster hand. Höger arm är uppe i luften – måste ju rädda mobilen. Jag får hjälp upp av vandrarkunder (ingen bra marknadsföring…), vi fortsätter. Handleden svullnar rejält, jag uppsöker sjukhuset där röntgen och ortoped konstaterar fraktur. Underarm och halva handen slås in i ett paket bestående av bomull, ”Splint” och gasbinda.

Ortopeden säger att jag ska komma på återbesök om en vecka. Det går inte att boka tid, men jag kan ringa sjukhuset och få en tid. Det fungerar inte. Vid två telefonsamtal informeras jag om att de inte har ortopedens schema så de vet inte när han är i tjänst.
En kretensisk vän ringer sjukhuset och jag kan komma upp direkt, ortopeden är på plats, tidsbokning behövs inte. Suck.

Onsdag 4 maj – återbesök med röntgen, allt ser bra ut. Ortopeden skrattar lite åt beskedet att de inte hade hans schema: ”They are the ones who make my work schedule!”. Han tar fram sitt schema och säger att jag ska återkomma den 21 maj ”ungefär vid samma tid som idag”.

Lördag 21 maj – återbesök med röntgen, allt ser bra ut. Jag får veta att jag ska infinna mig den 29 maj för att ta av ”paketet”!

Kretensisk vän frågar vad min läkare heter och när jag berättar det säger han ”O, he is one of the best!”. Känns tryggt och bra.

Söndag 29 maj – ”paketet” tas av! Jag grips av en euforisk frihetskänsla! Jag ska komma tillbaka om 1-1,5 vecka för bedömning om sjukgymnastik. Jag säger att det inte går för jag ska resa bort.

Nu är det dags för strul igen med tidsbokning och information per telefon plus att måndag 13 juni är ”röd dag”. På tisdagen bestämmer jag mig för att knalla upp till sjukhuset och se om ortopeden är där.

Tisdag 14 maj – återbesök då ortopeden uttrycker viss oro över färgen på hand och underarm, men inget alarmerande. Han konstaterar att jag behöver sjukgymnastik och ska skicka remiss via datorsystem. Fram till nu har det mesta fungerat bra, men nu börjar snurren!
Han kan inte registrera remissen för jag har ett ”europeiskt” AMKA (sjukförsäkringsnummer). Jag förklarar att nej, det har jag inte, jag har ett grekiskt AMKA, jag bor permanent och skattar i Grekland, men är svensk medborgare. Han försöker igen och igen, men drar till sist slutsatsen att det är nå’t fel på mitt AMKA. ”Du måste gå och prata med EFKA (sjukförsäkringskontoret).” Jag ber honom skriva på ett papper på grekiska vad jag ska framföra till EFKA (smart tänkt av mig, skulle visa sig vara väldigt användbart!).
Jag är nu väldigt irriterad och frustrerad då jag vet att det inte är nå’t fel på mitt AMKA utan jag misstänker att det är nå’t galet i deras datorsystem. På väg hem mellanlandar jag hos kretensisk vän och ondgör mig över Grekland i största allmänhet och sjukvården i synnerhet. Ilska ger massor av energi så fast jag inte tänkt besöka EFKA tar jag en sväng dit. Fjärilar i magen – tänk om ”concentrationcampHelga” jobbar! Hon är känd, sitter innanför entrén och tycker om att skrika och gorma. Hon är inte i tjänst utan en trevlig, hjälpsam människa kontrollerar mitt AMKA som är…just det: helt ok. Något ”europeiskt” AMKA har hon aldrig hört talas om.

Jag känner att jag måste ta en paus, samla kraft och energi för något säger mig att detta blir inte enkelt. Jag ger mig ut på vandring på onsdagen.

Torsdag 16 juni – nytt försök! Jag visar mitt papper för dörrvakten på sjukhuset som följer mig till sjukgymnasten. Trevlig människa som upplyser mig om att hon inte kan boka in mig förrän hon fått remissen via datorsystemet och därefter är det väntetid på minst 20 dagar. Vi går till receptionen där hon får igång en personal plus en administrativ personal som ringer, diskuterar och donar med mitt ärende ett bra tag. Även en ortoped (inte ”min” ortoped) dras in i ärendet. När han och den administrativa människan går in i ett rum och stänger dörren tänker jag att ”Jippi! Nu ordnar det sig!”. Det gjorde det inte. Jag uppmanas att åter gå till EFKA för det är nå’t fel på mitt AMKA…. När jag påtalar att jag redan varit där och AMKA är ok gör hon en gest som jag får se mycket av under dessa dagar: axelryckning.
Jag går tillbaka till EFKA. ”ConcentrationcampHelga” är i tjänst och höjer rösten rejält mot mig, men denna gången högg hon i sten! Jag börjar lära mig. Så jag höjer också rösten och säger på engelska att ”du behöver inte skrika, jag hör bra!”. Hon vänder sig lite generat till sin kollega och säger nå’t på grekiska som jag inte tar med här. Kollegan är samma människa som jag träffade i onsdags så hon ”tar hand om” mig. Hon hittar fortfarande inget fel på mitt AMKA och har fortfarande inte hört talas om ”europeiskt” AMKA. Hon skriver sitt telefonnummer på min lapp, säger att sjukhuset kan ringa henne. Hon ser ungefär lika trött och uppgiven ut som jag känner mig.

Jag går hem och funderar. Minst 20 dagar innan sjukgymnasten kan ta emot mig när remissen gått igenom datorsystemet. Jag förlorar tid. Börjar fundera på att gå privat, slänger ut en ”efterlysning” på facebook och får en del tips och rekommendationer. Ett namn återkommer ett flertal gånger – kanske något att satsa på? Handleden har inget pris, men samtidigt irriterar det mig att något jag har rätt till gratis förvägras mig pga byråkratiskt krångel. Om jag har rätt, dvs att det är fel i datorsystemet, så måste det ju rättas till. Både för min egen framtida skull och för andra. ”Alla goda ting är tre” – jag går dit imorgon också, men se’n ger jag upp och går privat.

Fredag 17 juni – jag strosar omkring och letar efter den administrativa människan från igår, men hittar henne inte. Stöter ihop med en vårdpersonal som följer mig till receptionen och så börjar vi om igen! De överlägger och hon kommer bort till mig: ”Det är nå’t fel på ditt AMKA.” Nu är det bara min mycket goda uppfostran som hindrar mig från att ställa mig mitt på golvet och skrika ”DET ÄR FÖR HELVETE INGET FEL PÅ MITT AMKA!”. Jag förklarar istället lugnt och fint att de kan ringa till EFKA, telefonnumret finns på lappen. Nya överläggningar och telefonsamtal.
Till slut får jag följande besked:
– Vi har bokat in dig på onsdag till en ortoped.
– Men jag har ju redan en ortoped, varför ska jag träffa en till?
– Det är så här att vi har ett nytt datorsystem (BINGO!!! Jag hade rätt!) och den här läkaren är lite av en specialist på det systemet.
Jag tittar på pappret: onsdag 22 juni kl 12:45. Här förloras mer sjukgymnasttid!

Onsdag 22 juni – ortopeden inleder med att ”Let me make one thing clear: If this doesn’t work, it’s not my fault.”. Nä nä, det förstår jag, men säger att han får förstå att jag är frustrerad och beskriver alla turer och hur jag skickats fram och tillbaka. Han ler och säger ”Welcome to Greece! We like to think we are a European country but we are not.”
På cirka 10 minuter får han mig igenom i datorsystemet! 10 MINUTER!! Det enda jag kunde säga var ”I love you!”. Därefter upplyser han mig om att jag har tre alternativ: sjukgymnasten på sjukhuset, gå privat eller gå privat till sjukgymnast ansluten till ΕΟΠΥΥ (fråga mig inte vad det står för!) vilket betyder att jag inte betalar allt själv. Jaha, men hur hittar jag en ΕΟΠΥΥ-sjukgymnast? Ortopeden googlar och hittar fyra stycken här i sta’n varav det översta namnet är den jag fått rekommendationer om på facebook! Perfekt!
Men det var inte riktigt färdigt! Ortopeden skrev ut ett papper att ta med till ΕΟΠΥΥ-sjukgymnast, stämplade och skrev under, men upplyste mig om att det inte var officiellt förrän sjukhuschefen stämplat. Iväg till administrationsbyggnaden och inne på ett litet, litet kontor och nästan dold av pappershögar satt en stor, gråhårig karl och stämplade dokument och svarade på frågor. Han stämplade också mitt och krattade dit sin signatur. (och jag tänkte: han har antagligen en bra lön – ska man inte försöka få ut nå’t vettigare för de pengarna än att han stämplar handlingar? lite delegation kanske hade varit på sin plats…)
Jag skuttade glatt iväg till ΕΟΠΥΥ-sjukgymnasten och bokade tid. Se’n gick jag till Boheme och åt en av deras smarriga hamburgare med ett glas vin, gick hem och somnade nästan i soffan av utmattning efter dessa prövande dagar.

Måndag 27 juni – jag har fått min första behandling! Handleden mättes i olika vinklar och sedan övningar med motstånd. Känns så bra! Hemmaövningar fick jag med mig, nästa behandling på onsdag. ÄNTLIGEN rör det på sig med rehabiliteringen som jag vet tar lång tid efter Colles-fraktur – därför desto viktigare att komma igång.

Och jo, jag har tittat på youtube och provat övningar där vilket i ett fall ledde till att jag fick ont på ett ställe jag inte haft ont på tidigare! Jag föredrar att bli behandlad av en levande människa som kan skräddarsy till just min handled och dess aktuella status, korrigera, stötta, ge råd, svara på frågor och mäta. Internet i alla ära, men det har sina begränsningar.

Summa summarum: i stort sett alla har varit vänliga. Det jag har svårt för är axelryckningarna som oftast åtföljs av ”I don’t know”. Inte ”Jag vet inte, men jag ska ta reda på…” eller ”Jag vet inte, men fråga därborta så hjälper de dig”. Eller nåt liknande. Lite serviceanda helt enkelt. Smörja maskineriet, få allt att flyta smidigare. Svårt att förstå, framför allt för en gammal fd offentlig tjänsteman, att man bara gör percis det man får lön för med attityden att ”jag är minsann inte här för att hjälpa och serva dig”. Det är nästan som om de tror att jag finns till för att de ska ha ett jobb att gå till när det är precis tvärtom – de är till för mig.
Och himmel vad de älskar stämplar! Som min jurist sa en gång: ”We like them because we think they give us power.”

Nu har jag inte tid att blogga mer om detta för nu ska jag försöka få fram dokument från Sverige som mitt lokala skattekontor kräver till årets deklaration och som ingen krävt förut. Ingen rast, ingen ro!

Ha det bra! Var rädd om dig och andra!