Etikettarkiv: olycka

Några trafiktips till besökare

Ja, då vad det det här med trafik som jag utlovade i förra inlägget. Nu börjar en period som jag tycker känns orolig på vägarna eftersom så många turister är ute och far. Jag har försökt sätta ihop några tips som förhoppningsvis kan hjälpa dig.

Först – Grekland anses som det värsta trafiklandet i Europa. Dödstalen i trafiken på Kreta har blivit en nationell fråga pga att den är hög och offren är unga. Avskräckt? Det ska du inte bli. Grekerna utgår oftast ifrån att den som kör hyrbil är vimsig och inte så bra på att köra bil. I alla fall inte så bra som greken själv.
Personligen tycker jag att köra bil i Italien är det värsta i Europa av de länder jag varit i, men det hjälper ju inte i detta fallet.

Du är nu i bilarnas land. Och vespornas, mopedernas och motorcyklarnas. Om du går eller cyklar på landsväg så var beredd på att trafiken inte lämnar mycket utrymme och inte saktar ner. Se dig noga för innan du korsar en gata eller väg.

Nej, du har inte kommit till biltjuvarnas förlovade land. Visserligen kör de flesta som om de stulit bilen, dvs offensivt och ryckigt. Man drar på där det går och saktar in där man måste. Det offensiva visar sig bl a i att det är viktigt att köra om allt som kommer i ens väg. För att göra det så snabbt som möjligt måste utgångsläget vara i ändan på den man ska köra om. Känns det obeahgligt, blir du stressad och irriterad? Kör in till sidan och släpp förbi. Och omkörning berör även mötande trafik som måste flytta på sig om det behövs. Här finns inte ”jag flyttar minsann inte på mig!”. We are in this together!

Trafikskyltar är i stort sett samma som i Sverige. Observera att på en del hastighetsskyltar finns en underskylt som indikerar regn och under den finns en annan hastighetsskylt. Arrangemanget betyder att vid häftigt regn är den nedersta hastigheten den högsta tillåtna.

Vägskyltar till byar osv står oftast med både grekiska och latinska bokstäver. En skylt som du ska titta noga efter om du vill hitta pärlor är denna text:

ΠΑΡΑΛΙΑ    eller    παραλία  (betyder strand)

Se upp med vespor, skotrar och liknande. Är det en turist som kör så ta skydd, är det en grek så släpp fram honom. Om du inte gör det så kommer han att ta sig fram i alla fall medelst slalomkörning och risken är stor att han kommer på din vänstra sida och svänger höger eller tvärtom när du ska köra rakt fram.
Se upp med gamla, buckliga, små pick-uper! De framförs av äldre män som svänger när och var de alltid gjort oavsett om det är på National road eller en grusväg.

Några saker är samma som i Sverige:
– använd aldrig blinkers! Det är bara dumt att avslöja för andra vart du är på väg.
– att passera heldragna linjer eller spärrområden har ingenting med trafikregler eller säkerhet att göra. Det är bara en sorts street art.
– såsa inte vid trafikljus, allra helst ska du köra strax innan ljuset slår om.

Några saker är inte som i Sverige:
– här gäller inte att JAG ska fram och jag ska fram NU. Blir det rörigt i en trafikkorsning så söker man kontakt med varandra, tar det lugnt och bestämmer vem som ska köra först.
– du kan parkera i lugn och ro utan att alla sätter sig på tutan. Alla vet att nästa gång är det deras tur och grattis till att du hittade en plats. Börjar du såsa och trixa kan irritationen stiga. Släpp då förbi trafiken och börja om.
– många tror att det är ok att dubbelparkera bara man sätter på varningsblinkers. Det är det inte! Det är ok att stanna till där du inte hindrar trafiken och sätta på varningsblinkers. Blir du borta för länge eller är i vägen så hör du snart en symfoni!

Varför tycker jag att det är oroligt med turister på vägarna? Av flera skäl:
– de läser kartor och diskuterar var de ska ta av. Så börjar de sänka farten och vingla lite fram och tillbaka eftersom de har annat för sig. Stanna och läs karta!
– de ser en fin utsikt, ett charmigt hus och stannar precis där. Mitt i en kurva? Men det gör väl inget, vi ska bara ta ett foto. Nej, nej! Kör fram en bit, stanna på en vettig plats och sedan får ni faktiskt bemöda er om att gå några steg.
– mycket att titta på? Stanna ofta, skiftas om att köra. Och släpp fram bakomvarande – alla är inte på semester…
– de hyr fordon som de inte kör annars, t ex jeep, fyrhjuling. Dessa fordon ska sedan framföras på vägar som de inte är vana vid. Populärt är också att köra öppen bil där solen gassar rakt på de semestrande hjärnorna som långsamt överhettas och smälter. Ok, du är på semester, men ha lite säkerhetstänk nedpackat i bagaget.
– kör inte fortare än trafiken runt omkring! Vi blir inte imponerade, tvärtom.

Ibland hamnar man på små, smala vägar eller kör in i en by. När det gäller byar är det oftast smartare att stanna utanför och gå in för att strosa i gränderna. Men om det är smalt och du får möte – kör så långt ut till kanten som möjligt och stå still! Kretensarna är urjävligt skickliga på att manövrera med små marginaler. De fixar det!

Rädd för att köra i städer? Parkera i utkanten och ta buss eller taxi in!

Tycker du att alla förare pratar i mobil? Korrekt iakttagelse, men det är faktiskt förbjudet. För några månader sedan höll en person på att hamna i havet här i Ierapetra. Föraren satt och pillade på mobilen och reagerade inte förrän framhjulen rullade av piren. Kunde gått väldigt illa!
När det gäller böter har jag hittat en aktuell sida där du kan läsa mer: speedingeurope.com. Värt att notera är att betala inom 10 dagar så halveras beloppet!

En annan sak som du kanske reagerar på är att detta folk som sägs älska sina barn över allt annat oftast inte visar det i bilen. Bilkuddar? Säkerhetsbälte? Går bra med ståplats mellan sätena eller att sitta oskyddad i ett knä i framsätet. Jag slutar nog aldrig att förvåna mig, för mig är det så inkonsekvent. Och korkat.

Dags att tanka? Kör in på macken, men det är inte du som tankar utan det gör personalen. Kört slut på bensin mitt i natten? Ledsen, det är väldigt svårt att hitta nattöppna bensinmackar. Bensinpriset? Jag vet inte om det är dyrare eller billigare än i Sverige, men i förra veckan kostade 1 liter bensin strax över 1,6 euro.

Och se upp med ”helförsäkring” på hyrbilar! Oftast är däck och underrede undantagna. När jag hade min bilolycka 2015 hamnade firman och jag i en långdragen diskussion vilket är en annan historia, men underredet hade fått sig en rejäl smäll.

Ja, jag vet inte vad jag har glömt, men det går bra att skriva tillägg eller frågor nere i kommentar!

Och skulle olyckan vara framme eller du behöver hjälp så titta efter skyltar med den här texten:

Hoppas du inte blivit avskräckt! Hyr bil, ta det lugnt, var lite förståndig och du får se och uppleva så mycket mer!
Till sist vill jag önska trevlig semester och Καλό ταξίδι!

Vandra med mig på Kreta – tryggare än att köra bil!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Efterlysning

Jag var på kinarestaurang för ett par veckor sedan. Förresten, det är en kombinerad restaurang med kinamat, sushi och grekisk mat, men det är egentligen inte viktigt. Efter maten fick jag en så’n där lyckokaka och inuti låg en lapp:

A wise man will give you good advice soon.

Och därefter en rad med turnummer. Jag känner lite beundran för den språkliga fingertoppskänslan. När är ”soon”? ”Wise” på vilket sätt? Vem bedömer om rådet är ”good”? Man skulle kunna säga att det är ganska öppet för tolkningar.

Hur som helst, jag har ett mer akut behov efter att nu ha varit mer eller mindre instängd (lite tillspetsat kanske, men det känns så…) i över tre veckor. Kan nå’n skicka hit en sjukvårdare/underhållare/kock/städare/komiker/springpojke? Kanske behöver vara lite psykolog eller mentalskötare också. Om jag bara kunde skypa eller ringa till nå’n, men förkylningen har satt sig så illa så jag har i stort sett ingen röst. Men vi har fint väder!

Ja, ja, jag är glad att jag lever men oj, så uttråkad!

 

 

Gott och blandat från konvalescenten

Dagarna liknar varandra när man är konvalescent. Ibland är det två steg framåt, så måste man hosta och det blir tre steg bakåt. Det händer inte så mycket när den mesta tiden tillbringas i soffan i ett suddigt sömnbristtillstånd. Och det blir lite svårt att minnas exakt vilken dag vad hände…

Att jag varit med om den största olyckan så här långt i mitt liv har sjunkit in. Några har frågat mig om olyckan spelas upp, t ex när jag ska somna. Det gör den inte, däremot har jag som gammal ryttare funderingar på om jag vågar köra igen med tanke på att det gått en tid. Hur kommer det att kännas när jag sitter i en bil igen? Hur reagerar jag när jag kör förbi olycksplatsen?

I lördags var en speciell kväll: jag testade nyöppnade kinarestaurangen! Jättegott och prisvärt. Såg att de också har sushi så det blir nästa test. Jag kan höra alla som säger är hon inte riktigt klok, det finns ju så mycket god grekisk mat! Visst, men tänk dig att de enda restaurangerna som finns i Sverige serverar husmanskost. Hur kul skulle det vara efter 3-4 månader med ärtsoppa, kalops och falukorv?

Sicken tur att svenska vännerna hade en packe Lindts choklad med sig! Njutning och tröst!! Annars är dagarna fulla av att ta det lugnt, vila, läsa, ta korta promenader osv. Jag har aldrig varit så skadad så det tog lite tid att inse att läkningen måste få ta sin tid. Och kraftlösheten! Är det normalt att känna sig helt slut, andas som en 80-åring efter att ha gått uppför trapporna? Skriv gärna i kommentarsfältet, jag behöver lite referenser.

Tid att fundera och jag är verkligen en jäkel på att planera och organisera! Eller vad sägs om att köra de svenska vännerna till flygplatsen på tors fm, köra av vägen sent på tors em, bli utskriven från sjukhuset några timmar innan nästa svenskar anländer på lördagen? Kanske skulle försöka få in det i min affärsidé!

Det samlas lite rastlöshet och frustration. Tyvärr gick den ut över en suppportpersonal på OTE härom kvällen. Mitt internet fungerade inte och efter 27 frågor hade jag bara fått nog. Började fundera över om hon skulle fråga efter bh-storlek och sko-storlek. Inte ett ögonblick som jag är så där väldigt stolt över.

Och idag upptäckte jag att nya kameran som jag beställt är beställd men inte betald. Inte så konstigt att den inte levererats. Vid beställningen överöste de mig med mail och info som jag försökte översätta och förstå, men jag kan inte tyska. Det gör inte så mycket eftersom jag inte är så rörlig så mycket fotograferande hade det inte blivit i alla fall. Nu är den på väg!

I söndags tittade jag in hos Sofia i Zeus turistshop för att se om de fått in nå’t nytt och spännande. De hade jättefina linnen, men att prova….nä. Det får bli en annan dag, är för omständigt och gör ont.

På tal om turister…..nä, det tar vi i ett eget inlägg imorgon.

Igår var det min födelsedag fast jag firar inte den längre, slutade vid 19. Inte för att jag har åldersnoja el likn, men jag tyckte aldrig om födelsekalasen och presenterna. Fast livet är den värdefullaste gåva man nå’nsin fått så dagen kan inte bara passera. Jag kallar den för ”min dag” och då gör jag nå’t som jag tycker om och vill och önskar och äter nå’t gott på kvällen eftersom jag älskar mat. De gånger jag varit här i Grekland har det blivit hummer – så attans gott! Det fina med ”min dag” är att den inte behöver vara en specifik datum så i år skjuter jag på den, har inte riktigt rätt stämning. Så jag ser fram emot en riktig favoritvandring med smarrig hummer som avslutning nå’n gång i höst, kanske.

Det blev en skön dag i alla fall. Hälsningar på facebook, via telefon och e-post. Soligt och fint, skön läseftermiddag på balkongen. Och på kvällen god middag! Så god sås så jag var tvungen att ge kocken en stor kram. Och med tanke på att han är cirka 27 år yngre än mig så fick tanten en extra present kan man säga. På tal om presenter så ramlade det in lite monetära dylika från familjen så det ska shoppas lite sommarfint. Shopping fungerar dessutom fantastiskt bra som humörhöjare!

Idag började vi med regnig morgon, sedan mest molnigt och ett rejält åskväder på eftermiddagen. Skönt! Rensar upp luften lite.

För övrigt blommar oleandern vilket betyder att våren blivit avlöst av försommaren. Nu är det härligt väder med varma dagar och svala nätter!

Konvalescentens klagan

Om nå’n så’n där ”positivist” som tycker att människor som inte jämt är glada och positiva är ”negativa” läser detta så sluta med en gång. Jag önskar att jag kunde glädja er med en fängslande beskrivning om hur livet stannat upp, jag insett det ena eller andra, hur tacksam jag är över det, att jag värdesätter livet och dess innehåll mycket mer, att olyckan hade en inneboende mening och syfte osv. Men jag kan inte, jag fungerar inte så. Jag vill ha det ogjort för just nu gör det bara ont, begränsar och gör mig ledsen. Kanske jag t o m kvalar in som ”energitjuv”, jag vet inte riktigt vad det betyder så jag kan inte säga säkert.

Jag har fått nog. Jag förstår att läkningen tar tid, jag förstår att kraft och energi inte kommer tillbaka på ett tag. Om jag ska orka så behöver jag en paus-knapp! Den ska aktiveras kl 22 ikväll och avaktiveras kl 06 imorgon bitti.

Det första jag ska göra är att sucka ordentligt tre gånger och hosta som en tokig allt medan jag njuter av att det går att göra över huvud taget och att det inte gör ont.

Se’n ska jag plocka undan, bädda rent, vattna blommor, dammsuga, tvätta och hänga tvätt på cirka 20 min. Och njuta av att det går att göra utan att det gör ont och att det går snabbt.

Efter det blir det 30 min läsning i soffan eller fåtöljen i precis vilken ställning som helst. Njutningen ligger i att ha det bekvämt och gott.

När jag borstat tänderna på två röda utan att bli trött i högerarmen är det dags att hoppa i säng. Sex timmars oavbruten god sömn utan att vakna vid varje rörelse eller för att byta ställning. Det kommer att bli en stärkande njutning.

Så är det frukostdags och då ska jag äta min vanliga frukost, dvs inte bara yoghurt utan också müsli (utan att vara rädd för att sätta i halsen) och färskpressad apelsin (roterande handrörelser funkar inte just nu och kraften finns inte). Oh, så gott!

Och då är väl kl 06 och paus-knappen avaktiveras.

Men det blir ju inte så, det var bara en liten fåfäng önskan. Idag ska min lilla och långsamma promenad ta mig till super market. Jag vet inte om jag får bära kassar, men jag behöver inte handla så mycket. Så får vi se hur det känns efter det.

Om det känns ok så finns en liten plan att i eftermiddag gå ner och sätta mig på taverna i skön korgstol, läsa, dricka kaffe och titta på folk. Jag blir tokig om jag bara ska flytta mellan möblerna i lägenheten.

Finns lite energi kvar när jag kommer hem så kanske jag diskar. Se’n är det dags att samla sig inför ännu en natts övningar….

Konvalescentens rapport

Konvalescens är inte lätt. Att stava till det är den första svårigheten. Undrar du om jag är sjuk eller vad som hänt så läs gårdagens blogginlägg. Jag är för svag för att skriva en sammanfattning.

Jag måste vara lite rättvis. Igår skrev jag att ingen presenterade sig och idag kom jag på att det inte stämmer. Ambulanskillarna presenterade sig, frågade mig efter mitt namn och var jag kom ifrån osv. Väldans trevliga killar.

Jag delade förresten ambulans med en liten tjej och hennes mamma. Tjejen låg på båren och verkade inte uppskatta en del kurvor. Om jag förstod det rätt (de var från Holland) så hade hon halkat på toa och slagit höften. Så olyckan kan vara framme var som helst och när som helst. Tillvaron är skrämmande och förlamande om tankarna börjar gå i de banorna.

När någon del av kroppen skadas och inte kan användas fullt ut brukar man upptäcka vad den brukar användas till och hur stor nytta man har av den. Jag är högerhänt och en kraftlös högerarm är ganska värdelös. Mest i vägen, faktiskt.

Tycker du att det är självklart att kunna ligga ner? Byta ställning i sömnen? Efter 3 nätters slummer till och från i halvsittande ställning lyckades jag natten som gick sova 1,5 tim på sidan och slumra ung 1 tim i halvsittande ställning. Det är svårt att sova i halvsittande ställning utan tv och när klockan är mer än 10 på kvällen. Tur att det finns e-böcker, veckotidningar, korsord.

Det som var lättast att justera efter olyckan var mina glasögon, det tog väl optikern cirka 01:47 min. Tänk om det gick lika lätt med kroppen. Den börjar förresten bli lite märklig, jag får nog skärpa till mig. Det gör mindre ont, ja nästan inte alls, om jag går med lite böjd och framåtlutad kropp. Lite som en neandertalare. Fick syn på mig i spegeln och det var inte tilltalande. Dessutom resulterar det väl bara i att jag får ont i ryggen istället.

Jag har mest ont i övre bröstkorgen, det gör attans ont vid djupandning och armrörelser. Det ställer till det mer än man kan tro plus att det är inte så lätt att vara justerad och leva ensam. Igår var en smula på väg att fastna i halsen och då slog det mig: jag kan inte hosta! Lite senare var en nysning på väg och det går inte. Näsan började rinna i morse, prova att snyta dig och känn efter var du tar i. Snorig neandertalare…jo, jo, det blir bara bättre och bättre.

Kroppen är verkligen inte vacker för tillfället eller så är den kanske det. De numera färgglada områdena drar bort blicken från en del skavanker och brister. Och det finns gott om färger som blått, rött och grönt. En snorig färgrik neandertalare.

Sjukvårdspersonal ger så bra och förståndiga råd, men de blir ibland komiska när de inte tar reda på hur man har det. En sjukgymnast tyckte för några år se’n, när jag hade en stressfraktur i foten, att jag inte skulle gå. T ex inte gå och handla. När jag undrade hur hon tänkte att jag skulle få mat så…..kvitt vilket, vi släpper det gamla.
I lördags fick jag veta att om 3-4 veckor är sprickan läkt och tills dess får jag inte lyfta. Jag frågade inte efter några detaljer så jag vet inte om jag får bära kassar från affären. Däremot så berättade jag att jag vandrar och undrade om det var ok att ha ryggsäck. Det var det inte, men gå får jag. Har många fickor i vandringskläderna så det mesta ska nog lösa sig, men vattenflaskorna? Tacksam för tips!

Tänkte igår kväll att jag vill ha morgondagen bara till vila, ingenting annat. Kroppen ska få vara ifred och ta hand om läkning. Men det vet ju alla att det går inte när man är egen företagare, det säger ALLA. Så tänkte jag att det är ju bara trams. Livet har knackat mig på axeln, bara att stanna upp. Kan jag inte så kan jag inte. Bättre att ta några dagar nu och sätta fart senare.

Tycker du att jag verkar vara på gott humör? Det är jag inte. Jag hatar att vara begränsad. Och jag hatar när jag gör dumheter eller stora oplanerade händelser som får så stora konsekvenser. Enda sättet att överleva är nå’n sorts galen absurd ironi.

Och det skadar inte med lite perspektiv. Några dagar är jag hänvisad till vila, se’n att ta det lugnt ett par veckor. Säg 4 veckor i ett liv på 56,115 år. Vad är det? Och det kunde varit värre. I helgen dog 4 personer i 3 trafikolyckor på Kreta. Bl a körde en bil av vägen (känns det igen?), i den satt två äldre herrar, de rasade ner i en ravin (plötsligen tacksam för mitt dike).

Det blev ett långt, lite rörigt och snackigt inlägg. Antagligen börjar jag bli uttråkad vilket kan vara ett gott läkningstecken. Får bara inte glömma att det kan gå fortare för knoppen än kroppen. Nu ska jag laga middag, det blir soppa. Det bör jag väl kunna få i mig utan problem.

Studiebesök i sjukvården

Vad gör man inte för sina medmänniskor, t ex de som kanske är lite rädda för om de måste uppsöka sjukvård och bli inlagda när de är i Grekland. Med tanke på den ekonomiska krisen och så’nt, menar jag. Ni kan vara helt lugna, jag har tagit reda på hur det är!

Först behövdes en olycka så jag körde av vägen. Givetvis ensam i bilen och ingen annan i närheten mer än djuret jag väjde för. Ut i naturen, stopp i ett dike. Kom ur bilen och ringde efter hjälp. Ensam ute i ingenting, men det varade inte länge! I Sverige diskuteras ibland om man ska hjälpa eller inte. På några minuter hade 5 bilar stannat och några vinkats förbi. Jag fick frågor om de skulle ringa efter hjälp, köra mig till närmsta apotek för att få sårtvätt och plåster, dunk med vatten plockades fram, behövde jag skjuts till sjukhuset, hur mådde jag egentligen osv. Som tur var kunde en engelska så vi kunde reda ut situationen. Till slut var det bara han kvar tills min efterringda hjälp kom.

Till sjukhuset i Ierapetra! Man kan tycka mycket om EU, men blå kortet är en av de riktigt positiva och smidiga resultaten av samarbetet. Nu blev det undersökning, stelkrampsspruta, omläggning, blodprov, ekg, röntgen och ultraljud. Så röntgen igen. Undersökning. Och beskedet att jag skulle bli inlagd eftersom de upptäckt extraslag på mitt hjärta. Nytt ultraljud, delad ambulans till Agios Nikolaos för CT-scan och inläggning där. Näringsdropp och smärtstillande. Ingen mat! Fler prov, nytt ultraljud på eftermiddagen, fick stanna en natt till. Äntligen mat på kvällen! Nytt ekg. För att korta ner historien så kom jag hem igår med en spricka i bröstbenet, ett stressat hjärta som får piller en vecka och en öm kropp.

Hur var då dessa dagar på sjukhuset? Först vill jag berätta att jag jobbat i vårdsvängen och att jag varit patient genom åren, jag har nog ganska realistiska förväntningar och krav. En del av mina reflektioner kan bottna i språkförbistring och ska i så fall inte läggas nå’n till last. Jag låg på en sal med 3 sängar, men vi var bara 2 tills nå’n timme innan jag blev utskriven. Så nu bubblar intrycken:

  • Jag var inte orolig tidigare för att bli sjuk här nere och är det inte nu heller. Har uppsökt akutvård vid några tillfällen genom åren och det har fungerat bra. Kände hela tiden förtroende för att de som kom i kontakt med mig visste vad de gjorde och täckte upp allt. Jag uppfattade att flera specialiteter var inblandade som ortoped, kardiolog, kirurg.
  • Förvånad över att ingen presenterade sig i detta genomartiga land. Inga namnskyltar, inga namn, inga titlar. I torsdags gjorde det inget, men när jag kom upp på avdelning hade det varit trevligt. Kanske också informera den där ”soidesan” (svenskan) om hur den fungerar på avdelning, vad som nu skulle hända osv.
  • Nästan ingen berättade vad som skulle hända, varför något gjordes eller vad man kom fram till. Det blev en lite konstig situation, som om jag inte fanns. Komma med spruta och måtta mot min arm? Glöm det, jag vill veta vad det är för nå’t. Kanske språkproblem, kanske det finns ett sorts avstånd mellan patient och personal i stil med det som fanns hos oss. Vi har väl lärt oss att sjukhuspersonal finns för oss och att läkare inte är gud själv. Eller?
  • Rena klädparaden! Grönt, vitt, blått, vinrött och kombinationer. Och ovanpå alltihop någon civilklädd. Jag kom fram till (vilket kan vara helt fel) att städpersonal är helt blåklädda, matpersonal vinröda. Sedan var det lite rörigt med vitt och grönt, men madam i vit jacka med blå knappar och blå axelklaffar måste väl vara avdelningssköterska. En del hade mycket underliga gröna gummiskor på fötterna. Ofta översvämning? Måste vara läbbigt varmt.
  • Språket var ett problem. De flesta läkare jag träffade kunde prata engelska, de flesta i den övriga personalen kunde inte engelska eller så lite att det inte var till någon hjälp. Min förvåning var större i Agios Nikolaos än i Ierapetra eftersom A N i många år varit en stor turistort.
  • Lite smått som jag observerade: inga handdukar (varken i tyg eller papper) på vår toalett. Väldigt slitna lokaler som gör det svårt att hålla toppenrent, men man jobbar hur proffsigt som helst när det gäller handskar, sterilitet osv. Personalen verkade jobba väldigt långa pass. Mycket oväsen (personal och anhöriga) utom några timmar på efternatten, svårt att få nå’n riktig ro. Undrar hur mycket man dokumenterar för det var en del ”gå och fråga” (jag är ingen vän av dokumentationshysterin i Sverige, men det är ganska bra om den ene vet vad den andre gjort).
  • Förtjänar en egen punkt: ingen tv på salen i detta genomtelevisionerade land! Men oh, så skönt. Mobiltelefon var dock tillåten, här funderar man tydligen inte över om det stör medicinsk apparatur eller vad det kallas.
  • En sak för Sverige att ta efter är sängarna. Man ska ju upp så fort som möjligt och tränas och rehabiliteras på svenska sjukhus. Varför har vi då hela manöverpaneler för att bl a kunna ställa huvud- och fotända? Köp in den här varianten istället. De har vev på kortsidan vid fötterna där man vevar upp huvudändan. Inga patienter som ligger och latar sig!
  • Dags för utskrivning! Jag tyckte att det kändes lite konstigt att gå iväg med droppnålen i handen, men den skulle sitta kvar för jag skulle tillbaka igen. Jaha? Två ex av nå’n sorts kvitto fick jag gå ner med till kontoret på bottenvåningen, båda stämplades, jag fick tillbaka ett och travade upp till avdelningen igen. Där togs det stämplade dokumentet emot och droppnålen plockades bort. Jag har fortfarande inte räknat ut varför det gjordes så här knökigt, men jag är säker på att det finns nå’t skäl.

Så mycket hjälp jag fått dessa dagarna, det är guld värt med vänner! Och hälsningar från de som visste var jag var. Det betyder mycket när man ligger där ensam i en sjukhussäng i främmande land. Oavsett var sjuksängen står, förresten.

Imorgon ska jag berätta hur det går till att sova när man inte kan ligga ner. Och vad som händer när man sätter i halsen men inte kan hosta.