Etikettarkiv: sorg

Julledigt, turistortstankar, sorg och julträd

Igår hade jag ett medarbetssamtal med chefen. Och vice versa. Det är ju liksom samma person, men det går bra med två stolar, bra kondition och en dos fantasi. Vi tittade på bokningsläget som är väldigt lugnt, faktiskt tomt, fram till trettonhelgen. Folk har så klart annat att göra denna tiden på året. Jag föreslog därför att det kanske var dags för ett kort vandringsuppehåll. Sist var juli-augusti 2016. Chefen drog lite på det så jag erbjöd mig snabbt att ha jour. Skulle någon vilja ha en enstaka vandring så går det givetvis bra. Det tyckte hon lät alldeles utmärkt och tillade att man måste få känna lite julefrid även i ett litet vandrarföretag. Har jag sagt att jag har en bra chef? (fast om benen blir rastlösa i mellandagarna så kanske…)
Jag skyndade mig att boka hyrbil och hotellrum! I nästa vecka bär det av till Rethymnon och Iraklio!

När jag åkte till flygplatsen 24 november körde bussen gamla vägen, bl a in om Malia och Hersonissos. Jag undrar så hur det är att bo på en ort som nästan är död vintertid och invaderad sommartid. Båda orterna har ”förstäder” som nästan bara är hotell- och lägenhetsbyggnader. Där är det nu helt dött. Jag kom att tänka på att en del säger att de vill uppleva det ”genuina” eller ”äkta” Grekland (fråga inte mig vad de menar – jag har inte en aning om vad det står för). De väljer kanske inte att bo där. Jag undrar vilken bild av Grekland (eller vilket land som helst) turister får som bor i sådana ”specialområden”.
Det är i alla fall spöklikt och sorgligt med tomma, igenbommade hus. Ett hus utan människor är bara en livlös byggnad och inget annat.

Tror du att alla svartklädda kvinnor är änkor? Det är de inte och en änka kan själv bestämma om hon ska fortsätta vara svartklädd (en del täcker även håret) efter sorgeåret. Det kan finnas andra orsaker till att vara svartklädd, i alla fall två:
(och jag vet inte vad som är religion och vad som är tradition eller en blandning…)
– personen har gett Gud ett löfte som infrias om bönen hörsammas. Löftet kan vara att bygga ett kapell (finns ett privatbyggt ”löfte” inte så långt från Ierapetra) eller något annat som t ex att klä sig i svart för en period eller resten av livet.
– personen har en anhörig som avlidit och tillämpar traditionen att vara svartklädd under ett år (kallades väl ”sorgeklädd” i Sverige på den gamla goda tiden). Det är mest kvinnor som tillämpar traditionen, män gör det oftast bara om något av deras barn avlider i unga år. En vän till mig, vars ena förälder avled för några veckor sedan, berättade att inget julpynt eller firande i år när det är sorgeår.

Julstjärnor är nog en av de fulaste krukväxter jag vet, men julstjärneträd är väldans ståtliga, vackra och fina! Det här går jag förbi på väg till affären (klicka på fotot för större format):

Det blir nog en del jul i bloggen framöver! Jag ska bl a ta en kvällsrunda på sta’n och ta några foton på julen i Ierapetra.

Glöm inte adventstfriden i julrushen!

Foton uppladdade till min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Funderingar kring lite allt möjligt

Jag vet inte varför, kanske är det sommarvärmen som jag inte vant mig vid än, men jag är splittrad, har svårt för att koncentrera mig och får liksom inget ur händerna. Då far lite funderingar fram och tillbaka, framför allt i söndags då jag spenderade flera timmar på ”mitt” café med god bok.

Plötsligen dök de upp, de där som paddlar på bräda. Jag förstår inte vitsen eller tjusningen – kan någon förklara? Jag kan inse att vindsurfning och surfning kräver teknik, styrka och hjärngympa för att klara av vind och vågor. Det ligger väl nå’n utmaning i det även om det inte lockar mig. Men att bara stå och paddla?
Barnen hade flytväst och säkerhetslina runt ena fotleden, de vuxna hade inte flytvästar men säkerhetslina utom en superman som körde utan all säkerhet. Då blev så klart funderingen det här med att föregå med gott exempel. Att barn gör som vuxna gör och inte som de säger. Att vara rädd om både sig själv och andra. Eller vad ska man annars vara rädd om? Brädan??

På stranden härom dagen låg ett gäng svenskar. Härligt att få höra lite modersmål! De var dock lite för långt borta, men plötsligen hade de en livlig diskussion där jag inte kunde undgå att höra en del. Vilket fick mig att fundera över det där att folk som pratar högt tycker att det är oförskämt att vi andra lyssnar. Men vad väntar ni er? Att vi ska stoppa in fingrarna i öronen så ni kan hojta vidare??
Hur som helst, diskussionen rörde sig kring invandring och rasism. Det hettade till ordentligt kring orden ”utlänning” och ”invandrare” som en person hävdade har helt olika betydelse och absolut inte hör ihop. Då fick de in mig på samma spår för jag började fundera att så är det väl i alla fall inte. En utlänning kan vara många olika saker som t ex invandrare och en invandrare är utlänning. Jag är inte invandrare här, men i allra högsta grad utlänning.
Har det någon betydelse, kan man undra. Ja, det har det om vi ska diskutera något speciellt. Vi måste ju mena samma sak annars pratar vi bara förbi varandra. Eller hur?

Mycket London på sociala media givetvis och ett uttryck har jag funderat över: ”er sorg är vår sorg”. Men vänta lite! Det kan det väl aldrig bli, det låter förmätet, tycker jag. Vi kan känna med er, respektera er sorg, tänka på er, sörja med er osv, men vi kan inte ta över sorgen eller dela den. Vi var inte där, vi har inte mist något. Eller tänker jag fel?

Det är inte lätt det där med ord. Läste en artikel om trumpen som konstaterade att han är väldigt svår att översätta. Jo, till och med jag inser att han måste vara svår att förstå för någon som är engelsktalande, kanske även för de som pratar amerikanska. Tydligen gör han sig bra på hindi, men det vore väl synd om indierna och de amerikaner som röstade på honom att exportera honom till Indien. Eller?

Nu har vi fem färjor i sta’n som går ut till Chrissi och någon av dem kör dubbla turer. Stackars lilla ön! Tidigt i våras konstaterades att en tre år (!) gammal rapport hade rätt: träden på ön håller på att torka bort, snart är de döda. Ändå pumpas det folk ut dit. Ierapetra borde försöka locka turisterna som kommer i utflyktsbussar att stanna i sta’n, att komma hit på nästa semester. Men man låter tillfället gå förbi. Och vad ska man ta sig till när lilla ön inte längre är vacker och attraktiv? Vi kan engageras av globala klimatfrågor, men vad händer i det lilla, på vår tröskel? Kanske vi borde fundera lite över det. Eller blir det jobbigt då?

Nu ska jag ta mig en funderare på vandring imorgon. Det lutar åt helt ny sträcka högt uppe i bergen…lite pirrigt, hoppas det inte blir för varmt och inte finns för många ”svarta fläckar”.
Ha en skön nationaldagskväll!

PS. Har laddat upp några foton på flickr-sidan! DS


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!