Julledigt, turistortstankar, sorg och julträd

Igår hade jag ett medarbetssamtal med chefen. Och vice versa. Det är ju liksom samma person, men det går bra med två stolar, bra kondition och en dos fantasi. Vi tittade på bokningsläget som är väldigt lugnt, faktiskt tomt, fram till trettonhelgen. Folk har så klart annat att göra denna tiden på året. Jag föreslog därför att det kanske var dags för ett kort vandringsuppehåll. Sist var juli-augusti 2016. Chefen drog lite på det så jag erbjöd mig snabbt att ha jour. Skulle någon vilja ha en enstaka vandring så går det givetvis bra. Det tyckte hon lät alldeles utmärkt och tillade att man måste få känna lite julefrid även i ett litet vandrarföretag. Har jag sagt att jag har en bra chef? (fast om benen blir rastlösa i mellandagarna så kanske…)
Jag skyndade mig att boka hyrbil och hotellrum! I nästa vecka bär det av till Rethymnon och Iraklio!

När jag åkte till flygplatsen 24 november körde bussen gamla vägen, bl a in om Malia och Hersonissos. Jag undrar så hur det är att bo på en ort som nästan är död vintertid och invaderad sommartid. Båda orterna har ”förstäder” som nästan bara är hotell- och lägenhetsbyggnader. Där är det nu helt dött. Jag kom att tänka på att en del säger att de vill uppleva det ”genuina” eller ”äkta” Grekland (fråga inte mig vad de menar – jag har inte en aning om vad det står för). De väljer kanske inte att bo där. Jag undrar vilken bild av Grekland (eller vilket land som helst) turister får som bor i sådana ”specialområden”.
Det är i alla fall spöklikt och sorgligt med tomma, igenbommade hus. Ett hus utan människor är bara en livlös byggnad och inget annat.

Tror du att alla svartklädda kvinnor är änkor? Det är de inte och en änka kan själv bestämma om hon ska fortsätta vara svartklädd (en del täcker även håret) efter sorgeåret. Det kan finnas andra orsaker till att vara svartklädd, i alla fall två:
(och jag vet inte vad som är religion och vad som är tradition eller en blandning…)
– personen har gett Gud ett löfte som infrias om bönen hörsammas. Löftet kan vara att bygga ett kapell (finns ett privatbyggt ”löfte” inte så långt från Ierapetra) eller något annat som t ex att klä sig i svart för en period eller resten av livet.
– personen har en anhörig som avlidit och tillämpar traditionen att vara svartklädd under ett år (kallades väl ”sorgeklädd” i Sverige på den gamla goda tiden). Det är mest kvinnor som tillämpar traditionen, män gör det oftast bara om något av deras barn avlider i unga år. En vän till mig, vars ena förälder avled för några veckor sedan, berättade att inget julpynt eller firande i år när det är sorgeår.

Julstjärnor är nog en av de fulaste krukväxter jag vet, men julstjärneträd är väldans ståtliga, vackra och fina! Det här går jag förbi på väg till affären (klicka på fotot för större format):

Det blir nog en del jul i bloggen framöver! Jag ska bl a ta en kvällsrunda på sta’n och ta några foton på julen i Ierapetra.

Glöm inte adventstfriden i julrushen!

Foton uppladdade till min flickr-sida!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

12 thoughts on “Julledigt, turistortstankar, sorg och julträd

  1. Birgitta i Umeå

    Jag jobbade i en blomsterhandel i slutet av 60-talet en månad i december. Efter detta hatade jag julstjärnor! Men grekiska julstjärneträd älskar jag. Fast egentligen älskar jag alla växter och blommor. Dom ger mig ro och njutning för synen och själen.
    Imorgon lämnar vi Chania för sydkusten i Paleochora för en månad där. Trots att byn är liten med 2000 invånare med sin omnejd är det en levande by även på vintern. Nästen alla tavernor är öppna samt flera market. Bageri, slaktare, grönsaksaffär apotek och post finns också.Samt trevliga människor!

    Liked by 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Roligt att Paleochora lever även på vintern! Men visst blir de också lite invaderade nu för tiden? Jag har sett foton därifrån med fullt med folk – helt annat än i slutet av 80-talet…
      Ha en skön vistelse där borta i väster! 😉

      Gilla

      Svara
  2. World by Tina

    Ditt jobb låter ju helt galet kul! Jag ska testa på att vandra på riktigt nu – på azorerna, för första gången någonsin. Längre promenader räknas väl inte? Haha. Det riktiga grekland vet jag inte heller vad man menar – fast jag tror det är typ santorini, vita hus med blå dörrar. Det är det äkta grekland för mig, så turistig är jag. Fast när jag var i Thessaloniki nu i höstas så kändes det inte grekiskt alls – kanske det var det äkta grekland och det andra är turisternas grekland. Fast allt är ju grekland, turistigt eller ej! Annars skulle ju typ sverige bara vara dalahästar och gotland.

    Liked by 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Promenader är promenader. Långpromenader är långpromenader. Vandring är vandring. Azorerna låter spännande – välkommen till Kreta på nästa vandringsresa! 😉
      Grekland är väldigt mångfacetterat vilket sällan kommer fram eftersom de gärna själva trummar ut den blåvita bilden. Men det där med ”genuint” och ”äkta” förstår jag inte alls.
      Någon sa till mig för många år sedan att röda stugor med vita knutar är ”typiskt” svenskt. Jag som är uppväxt på Österlen och sedan bott i Lund förstod inte alls vad han menade.

      Gilla

      Svara
  3. juliann66

    Jag har lite svårt att ta till mig denna späkning att inte julpynta och att gå sorgklädd i långeliga tider. Sorgen är där oavsett och jag uppmuntrar roligheter och trevlig omgivning så att man inte går ner sig helt och hållet och slutar som djupt deprimerad. Jag kan svårligen tro att den avlidna hade velat det. Då har man hamnat i fel familj 😉

    Liked by 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Det är olika på olika tegelbruk. ”Späkning” vet jag inte precis, men min vän, som är i 35-årsldern, verkade inte se fram emot ett helt år, kanske det bara blir en kortare tid som svartklädd mm. Traditioner luckras ju upp och förändras. I Sverige har vi gått åt andra hållet, tycker jag. När någon avlider är det nästan bara en parentes och allt och alla ska vara ”som vanligt”.

      Liked by 1 person

      Svara
      1. juliann66

        Jag förstår hur du tänker, tror jag. Jag menar att det inte är som vanligt, för det kommer det aldrig bli igen, med en person som saknas. Att unna sig lite kul, lyx, mys eller hur man kan tänka sig benämna det under tiden man försöker vänja sig vid omställningen är aldrig fel, bara ett steg mot att acceptera och gå vidare med livet, för det gör ju alltid det.

        Liked by 1 person

        Svara
        1. iamittilivet Inläggets författare

          Livet går vidare i sinom tid och det är en stor tröst, tror jag. Det är tiden fram tills dess som är den svåra sorgetiden som jag ser det. Och den är långt ifrån ”som vanligt” för många och det kan vara att ”lägga sten på börda” när omgivningen förväntar sig att man ska vara ”som vanligt”. Stor och intressant del av livet som vi borde prata om mycket mer. Du och jag får ta en diskussionsvända när vi ses!

          Gilla

  4. britt-inger Jensen

    Tack Ia för trevlig läsning!
    Jag tycker att julstjärnorna är vackra på avstånd kan inte ha några inne pga av allergier i familjen,
    Och lite julpynt skall det bli. Var glad att du har en bra chef och lycka till med dina vandringar.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s