Jag är inte känd för pip och gnäll och klagan, men nu måste jag lätta på trycket. Ligger här i soffan och skriver. Skadad. Tänkte tillbaka på året så här långt. Kände av ett litet mått av depression. Bara en så’n sak som vädret de fyra första månaderna – inte ett enda rätt.

Men tillbaka till skadad. Påskdagskväll, alltså den ortodoxa (12 april). Varit på härlig påskmiddag med massor med god mat och helstekt lamm. Parkerat bilen och ska gå hem. På trottoaren står ett affischställ som finns lite varstans i sta’n. De är fastskruvade i trottoarerna. Det går ut tre ben på dem. Jag tänker att nu ska jag vara försiktig. Inte snubbla. Så jag sätter foten vid sidan av ett av affischställningsbenen. I nästa sekund faller jag som en fura. Det smäller. Måste ha hörts i hela sta’n, tänker jag. Kollar så att keramiktallriken jag bär på är hel. Jo, den klarade sig. Reser mig upp och känner efter. Allt verkar fungera. Är både chockad och förvirrad. Bil stannar och föraren försöker prata med mig. På grekiska som i mitt tillstånd är mer oförståeligt än annars. Jag lyckas få fram ”I’m ok! I’m ok! I’m ok!”.

Måste lägga glasögonen i fickan för de är så sneda att de täcker halva ansiktet. På väg in till mitt lilla hem ser jag att det blöder lite varstans. Och när jag kommit hem känner jag att allt är faktiskt inte ok. Först fram med sårtvätt och plåster i olika storlekar. När alla skrubbsår är behandlade skulle jag kunna kvala in i reklam för Hansaplast. Så fortsätter besiktningen. Ont i bröstbenet. Känner igen smärtan från bilolyckan 2015. Spricka. Kommer att ta tid att läka. Ont i höger knä. Det fick sig en rejäl smäll. Blöder från skrapsår och gör ont. Jag får ta det lugnt med knä’t några da’r. Inga vandringar.

Jag förstår att på den smala trottoaren hamnade min undanmanöver på kanten på trottoarkanten vilken jag alltså snubblade över. Istället. Kunde gått mycket värre, t ex en bruten vrist!

Jag tror på, eftersom det fungerat genom hela mitt liv, att ge kroppen de bästa förutsättningarna för läkning. Då behöver den fokusera på bara det vilket betyder vila i övrigt. Dessutom, som grädde på moset, har jag ärvt min mors otroliga läkekött.
Givetvis fungerade det denna gång också. Sprickan tar längre tid, men knä’t var ok när jag stod på flygplatsen 22 april. Besök från Sverige! Min vandrarkompis. Vi hade inte setts på nio år! Videosamtal, mail osv i all ära, men det är nå’t speciellt att verkligen ses. Mötas. I verkligheten.
Bo hos mig så vi fick gott om tid under de fem dagarna. Sista natten på hotell i Iraklio pga tidigt flyg.

Det fanns givetvis önskningar och planer. Började bra på torsdagen med nedslag i kretensiska våren med blomstervandring. Se’n blev det knepigare pga vädret. Lördag regn. Söndag regnskurar. Fredag skulle nog kunna fungera ganska bra för en längre bergsvandring. Skurar i prognosen, men inte förrän närmare lunch. Så blev det inte utan det regnade under hela vandringen. Ibland lätt regn, ibland mer skurar. Torsdag till vänster och fredag till höger:
(foto: Bojana Cerek)

Jag stod uppe i bergen på fredagen glad som en speleman och sa: ”Det är ju inte klokt att mitt knä hann läka, det är ju helt ok!”. Att man aldrig lär sig att hålla sin stora trut…
De sista 30-40 min började knä’t kännas av lite grann. När vi kom fram till målet för vandringen kunde jag knappt gå! Taxi tillbaka till Panda. Upptäckte att jag kunde köra bil utan att knä’t gjorde ont. Klen tröst.
Så var det med det! Fredagkväll fick det bli hämtpizza, lördag låg jag pall. Utom när jag stödd på golvmoppsskaft tog mig till toa. Och det gjorde ont.

Vädret och knä’t gjorde dock att vi fick gott om tid att resa till Costa Rica! Inte illa att sitta i soffan samtidigt som man via foton, video och berättelse liksom är där. Vandrar i frodig djungel och hör främmande fågelljud. Apor som hoppar omkring, kaffeodlingar, grönt böljande landskap, berg…fantastiskt vackert!

Vädret klarnade upp söndag eftermiddag så se’n blev det några bilturer. Och alltså avslutning i Iraklio där Kretas fotbollslag vände upp och ner på sta’n på kvällen. De firade att de vunnit grekiska cupen. Det var tydligen över 30 år se’n sist. Massor med glädje! Fyrverkerier, sång, rök, massor med folk. En festlig final på våra dagar tillsammans!

Denna vecka har jag alltså åter varit förvisad till vila. Idag, lördag, är knä’t bättre men inte bra. Imorgon blir en test: gå ner till söndagsfrukost.

Så nu förstår du kanske att jag tycker mig ha rätt att pipa och gnälla och klaga. Lite i alla fall. Före påsk fick jag konstaterat artros i mina knän så sjukgymnastbesök planerades till ungefär nu. Det får bli lite längre fram när knä’t är lite stadigare. Jag måste nämligen gå dit och hem.
Det blir några da’r till med vila kombinerat med mjuka rörelser och korta promenader i hemmet. Se’n kommer det svåra – att inte sätta fart för snabbt. Och alltför krävande. Det var väl det som blev fel i förra veckan. Jag trodde knä’t var läkt eftersom det var besvärsfritt, men där lurade jag mig själv.
Vi får väl se vad jag lärt mig av misstaget! Svårt att hålla igen när man är rastlös, uttråkad och otålig.

Men som vanligt kan jag hitta bra saker i eländet:
– Så härligt att träffa vandrarkompisen! Fina da’r tillsammans. Trots väder och knä.
– Ledsamt och oroande att jag inte har några vandringsbokningar i maj. Brukar vara en bra månad. Har inte varit så här tom se’n pandemin. Men nu slipper jag ge återbud.
– Kungen bjöd på fest både dag och kväll – härligt!
– Hyresvärden ville höja min hyra och förlänga kontraktstiden. Jag lyckades halvera både hans hyresönskan och förlängningen. Nå’n glädje och fördel ska man väl ha efter att ha varit en önskehyresgäst i 12 år. Så det så.

Ha en skön helg! Var rädd om dig och andra!