Jag tycker om byar som är som de är. Även om det betyder att de är slitna och trötta. Jag tycker inte om byar som gör sig till och är tillrättalagda. Turistifierade byar har ingenting att hämta hos mig. Vilka byar man tycker om beror också mycket på vilken känsla man får av platsen.

Byn Lithines i Sitia kommun, Lasithi län, östra Kreta har jag passerat flera gånger. Förr på väg till eller från Sitia (kör inte längre den stora vägen) och numera på väg till och från vandring längre österut. Det har aldrig passat att stanna och ärligt talat ser byn ut som de flesta byar från vägen. Jag är alltid på väg nå’nstans eller för trött efter vandring.
Så fick jag se några foton i en Facebook-grupp och beslutade att ge byn tid. En vän och jag for dit med Panda i fredags. Vi skulle strosa runt, kameran på axeln och upptäckarlusten på högvarv. Eftersom vi var två personer blir det en del foton där jag är med, minsann! De fotona är tagna av Pat Atkinson.

Byn har fått sitt namn efter den byzantinske adelsmannen Loukas Litinos som bosatte sig här år 1182. Bebyggelsen är klassad som historiskt minnesmärke tack vare sin täta samling välbevarad stenarkitektur från 1600- till 1800-talet och sina smala gränder. Det hade vi inte en aning om när vi strosade runt. Vi passerade en märklig och söndrig stenstruktur vid en kapellvägg vilket ortsbefolkningen berättade var en grav. Det visade sig vara familjegraven för adelsmannen Vlaches vilken förknippas med det trevåningshöga Venetianska Tornet. Det var placerat mitt i byn, men totalförstördes i en explosion och brand 1828.

Bredvid finns en skulptur som vi gick bet på att se vad den föreställde. Dags att googla i efterhand: det är en stiliserad fågel av en grekisk skulptör och ett minnesmonument över Yannis Ioannidis, en motstånds- och frihetskämpe född i byn 1903. Han dog 1944, skjuten av tyska soldater som jagade honom. Monumentet står där han föll.

Byn har tre kyrkor, bl a en Panagia (Jungfru Maria) och byn har panagiri (byfest) runt 8 september.

Det finns också en välbevarad och vacker valvgång (kamarika). De användes för att binda samman hus, ge skugga mot den starka solen, skydda invånarna.

Som sagt: vi visste inget om byn på förhand utan strosade runt. Vi fick båda två samma känsla av att det var en vårdad och välskött by därför att byborna tycker om sin by och vill leva så. De har också en kulturförening som nog är väldigt aktiv.
Det är en lantbruksby vilket betyder att de som inte är ute i olivlundar och på fälten jobbar nå’n annanstans. Det var väldigt lugnt och fridfullt.
I många byar kan man se skillnad på de gamla och nya delarna eftersom den gamla delen är mer eller mindre förfallen eller eftersatt. Så icke här! Det var byggnadernas storlek och utseende som definierade delarna. Många vackra valvbågar, symboler över dörrar och fönster och en återkommande sak i gamla delen: de små gluggarna. Jag ställde fråga i en Facebook-grupp och fick till svar att:
Små fönster släppte in ljus och frisk luft, men inte damm, värme och starka vindar. Eftersom människorna arbetade utomhus på fälten hela dagarna, skulle stora fönster inte ha fyllt någon funktion efter mörkrets inbrott.

Även om man strosar i godan ro infinner sig hungern! Byn har en taverna, ett kafenion och två ställen som serverar mezedes (smårätter). Det fanns ett ställe till, men det blev vi inte kloka på om det var ett kafenion eller en taverna eller…ja, vad. Vi lunchade på Larisa där liten karaff vin och fem-sex tallrikar mezedes kostade fyra (4) euro. De tog inget betalt för den vackra utsikten. Lite senare var det dags för kaffe och våffla på Mezostrati (familjeägt där de unga återvänt från Aten).

Ingen av oss orkade äta upp hela våfflan med choklad och bananglass…

Uppe på torget låg en vacker byggnad som byinvånare berättade var gamla skolan (finns en ny) som nu är deras ”stadshus”.

Några gränder som vi strosade i (de tre första fotona är tagna av Pat). Några gränder i gamla delen påminde om ”vykortsgrekland”, dvs öarna i Kykladerna. Glädjande nog såg vi bara två blåvita hus (troligen utlänningar). Fanns inte en massa skyltar på husen om Airbnb och ”apts”. Jag såg senare på Google att det finns tre lägenheter där man kan bo.

Plötsligen dök det upp några bänkar. Inbjudande för en svensk!

Så var vi nöjda och belåtna! En riktig pärla hade vi hittat och konstaterade att hit får vi åka för lunch eller varför inte middag en kväll. Och vi konstaterade också att byar ser ofta inte mycket ut för världen när man susar förbi på nya vägar (förr färdades man genom byarna på bygatan) och man borde stanna oftare. Ge dem tid. Man kommer säkert att besöka byar som man inte tycker är så speciella eller fina eller har skön stämning, men tänk vilka pärlor man kan snubbla över!

Vi sa tack och adjö för denna gång!

Fler foton på min flickr-sida!

Ha det gott! Var rädd om dig och andra!