Etikettarkiv: utlänning

Tisdag 31 okt

I lördags firades ochi-dagen och jag hade mina egna funderingar som vanligt. Jag har bloggat tidigare om omöjligheten att svenska skolbarn skulle marschera och vara likadant klädda och andra fenomen. I år fastnade jag vid de som kommer först i paraden: frivilligorganisationer och samhällsfunktioner. Det är Röda Korset, samariter som följs av brandkåren, hamnpolisen, polisen. Framför allt fastnade jag vid de som far ut och hjälper till vid olyckor eller när någon fastnat någonstans. Skulle det få obetänksamma vandrare, klättrare med flera att tänka en gång till om de kunde se de som ideellt ställer upp? Det känns tryggt och gott att de finns om utifall att…

Jag har i eftermiddag suttit på café och läst igenom mitt bokutkast för sista gången. Snart får jag passa mig så jag inte redigerar bort alltihop. ”Det bidde ingenting” vore sorgligt. Vi har ett rejält molntäcke och riktigt kallt. När jag passerade en turistshop som fortfarande har öppet kändes solklänningarna som viftade i vinden väldigt malplacerade. Något regn får vi säkert inte och nu har vi nästan gett upp hoppet.

På tal om shop så tog jag ett djupt andetag i förmiddags, la ner pengar och lapp och gav mig ut på en av mina mest hatade aktiviteter: shoppa. Det blev som vanligt så att det mesta var kvar på lappen när jag kom hem så det var bara att sätta den på kylskåpsdörren igen.
Skor – jag måste ha ett par skor, men vill inte ha högklackat, en massa blingbling eller sneakers. Svårt, för att inte säga hopplöst. I en butik hittade jag något acceptabelt och då fanns det givetvis inte i min storlek, men kanske han skulle veta på måndag om han eventuellt får in fler. Tack och ajö.
Bläckpatroner till skrivaren – tyvärr, men vi får in imorgon eller på torsdag! Vi ringer dig!
Tvålpump – plötsligen ser jag inga någonstans och ingen har hört talas om så’na. Får napp till slut i en butik, en förfärlig färg så det får bli en nödövergång tills jag hittar nå’t bättre.
Knäckebröd – jodå, det fanns i nya super market. Och de hade en annan liten förpackning som heter ”Scandinavian Bran Crispbread”. Jag har aldrig sett det så nu har jag fått en identitetskris – är jag skandinav eller inte? Ser nu att det uppe i ena hörnet står ”Slimming” och det lovar gott för min blyga midja.
Jag fick i alla fall bytt batteri i min klocka som jag inte använt på 3,5 år och tid hos frissan i nästa vecka. Och tänk, när jag kom hem upptäckte jag att någon smugit in i min hand en kasse med ett par långbyxor. Hur gick det till? De stod inte på lappen!

När jag i morse förde över foton från kameran och laddade upp på min flickr-sida kom jag på att jag kanske ska presentera ”söndagslunchgänget” i ord och bild. Vi är en  lös samling utlänningar som då och då inmundigar låååånga söndagsluncher tillsammans. På fotona nedan från förra söndagen finns Kreta, England, Sverige och Tyskland representerade. Fyra av oss bor här permanent medan de andra är flyttfåglar med olika häckningsperioder så ibland är vi ett stort gäng, ibland bara några stycken.
PS. John i blå skjorta längst till höger på högra fotot (oj, så krångligt det blev!) har målat en fantastiskt fin väggmålning på tavernan som du kan beundra på min flickr-sida!

Nu, 10 min i fem, börjar det bli lite skumt inomhus. Dags att tända läslampan!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Funderingar kring lite allt möjligt

Jag vet inte varför, kanske är det sommarvärmen som jag inte vant mig vid än, men jag är splittrad, har svårt för att koncentrera mig och får liksom inget ur händerna. Då far lite funderingar fram och tillbaka, framför allt i söndags då jag spenderade flera timmar på ”mitt” café med god bok.

Plötsligen dök de upp, de där som paddlar på bräda. Jag förstår inte vitsen eller tjusningen – kan någon förklara? Jag kan inse att vindsurfning och surfning kräver teknik, styrka och hjärngympa för att klara av vind och vågor. Det ligger väl nå’n utmaning i det även om det inte lockar mig. Men att bara stå och paddla?
Barnen hade flytväst och säkerhetslina runt ena fotleden, de vuxna hade inte flytvästar men säkerhetslina utom en superman som körde utan all säkerhet. Då blev så klart funderingen det här med att föregå med gott exempel. Att barn gör som vuxna gör och inte som de säger. Att vara rädd om både sig själv och andra. Eller vad ska man annars vara rädd om? Brädan??

På stranden härom dagen låg ett gäng svenskar. Härligt att få höra lite modersmål! De var dock lite för långt borta, men plötsligen hade de en livlig diskussion där jag inte kunde undgå att höra en del. Vilket fick mig att fundera över det där att folk som pratar högt tycker att det är oförskämt att vi andra lyssnar. Men vad väntar ni er? Att vi ska stoppa in fingrarna i öronen så ni kan hojta vidare??
Hur som helst, diskussionen rörde sig kring invandring och rasism. Det hettade till ordentligt kring orden ”utlänning” och ”invandrare” som en person hävdade har helt olika betydelse och absolut inte hör ihop. Då fick de in mig på samma spår för jag började fundera att så är det väl i alla fall inte. En utlänning kan vara många olika saker som t ex invandrare och en invandrare är utlänning. Jag är inte invandrare här, men i allra högsta grad utlänning.
Har det någon betydelse, kan man undra. Ja, det har det om vi ska diskutera något speciellt. Vi måste ju mena samma sak annars pratar vi bara förbi varandra. Eller hur?

Mycket London på sociala media givetvis och ett uttryck har jag funderat över: ”er sorg är vår sorg”. Men vänta lite! Det kan det väl aldrig bli, det låter förmätet, tycker jag. Vi kan känna med er, respektera er sorg, tänka på er, sörja med er osv, men vi kan inte ta över sorgen eller dela den. Vi var inte där, vi har inte mist något. Eller tänker jag fel?

Det är inte lätt det där med ord. Läste en artikel om trumpen som konstaterade att han är väldigt svår att översätta. Jo, till och med jag inser att han måste vara svår att förstå för någon som är engelsktalande, kanske även för de som pratar amerikanska. Tydligen gör han sig bra på hindi, men det vore väl synd om indierna och de amerikaner som röstade på honom att exportera honom till Indien. Eller?

Nu har vi fem färjor i sta’n som går ut till Chrissi och någon av dem kör dubbla turer. Stackars lilla ön! Tidigt i våras konstaterades att en tre år (!) gammal rapport hade rätt: träden på ön håller på att torka bort, snart är de döda. Ändå pumpas det folk ut dit. Ierapetra borde försöka locka turisterna som kommer i utflyktsbussar att stanna i sta’n, att komma hit på nästa semester. Men man låter tillfället gå förbi. Och vad ska man ta sig till när lilla ön inte längre är vacker och attraktiv? Vi kan engageras av globala klimatfrågor, men vad händer i det lilla, på vår tröskel? Kanske vi borde fundera lite över det. Eller blir det jobbigt då?

Nu ska jag ta mig en funderare på vandring imorgon. Det lutar åt helt ny sträcka högt uppe i bergen…lite pirrigt, hoppas det inte blir för varmt och inte finns för många ”svarta fläckar”.
Ha en skön nationaldagskväll!

PS. Har laddat upp några foton på flickr-sidan! DS


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

 

Sak 2 och 3 – de som inte kom med igår

Jag berättade i gårdagens inlägg att det är 3 saker som jag är lite irriterad över, har lite funderingar kring. En sak skrev jag om igår, här kommer de andra två.

Irriterad, upprörd, förvånad, förbluffad…..

Ja, jag vet inte riktigt vad jag är eller så är jag alltihop. Jag har tidigare skrivit i bloggen att jag inte förstår hur folk tänker (eller om de tänker…) som ger sig ut på olika äventyr utan att tänka efter. Som t ex att vandra när det är väldigt varmt. Nu vet jag ett alternativ.

I veckan fick jag ett mail från en person som befinner sig på Kreta under juli, besökt min hemsida, inte hittat några vandringar där och undrade om jag kunde skicka några beskrivningar och kartor. Personen planerade att hyra bil över helgerna för att vandra. I mailet stod med STORA bokstäver att personen skulle vandra ensam.
Jag satte ihop ett vänligt och trevligt mail om att jag jobbar som vandringsledare så några vandringar finns inte på hemsidan (det vore väl att slå undan benen på mig själv…). Jag informerade om att vandring lämpar sig sept – juni, att det är väldigt varmt i juli – aug. Om personen ändå tänkte ge sig ut kan den behöva några tips så jag skrev om att det finns nästan inga markerade leder, svårt att hitta detaljerade kartor, starta tidigt, inte vandra ensam då man inte vet hur värmen påverkar, välja korta turer osv. Till sist skrev jag att personen fick gärna höra av sig igen om den ville vandra med vandringsledare.
Ett mail kom tillbaka med tack för snabbt och informativt svar. Och se’n kom det: att vandra under sept – juni var inget alternativ utan personen måste vandra nu i juli eftersom det är nu den är här.

Jag berättade om mailväxlingen för en vän här nere som undrade om jag inte skrev om de olyckor och dödsfall som vi redan haft i år. Jag berättade inte om det, men det skulle jag kanske gjort. Eller vad räddningsaktioner kostar om man nu inte bryr sig om sin egen livhanke.

Är det personliga önskningar som ska styra eller att förnuftigt överväga förutsättningar? Det självklara bör väl vara att om jag vill vandra, eller någon annan aktivitet, måste jag kolla upp om det är möjligt under den tid jag kan resa. Om inte får jag väl välja en annan aktivitet? Eller resa vid en lämplig tidpunkt? Det är ungefär som att åka till alperna i juli och tycka det är kasst att det inte går att åka skidor för nu är jag här.
Jag är förstummad. Tänker jag fel? Ska allting som jag önskar och vill vara möjligt alltid? Lever vi för skyddat så vi glömt att omgivning påverkar och att saker kan hända eller har vi förlorat omdömet på nå’t sätt? Är vi för egocentrerade? Är vi inte rädda om oss eller tror vi att vi är osårbara?

Stökigt på hjärnkontoret

Storbritannien ska lämna EU. Ett av de tyngsta skälen för att lämna EU verkade vara att det finns för många invandrare.

Jag var med på en lunch i påskas då folkomröstningen diskuterades lite grann mellan britter. Någon uttryckte att det kändes så otryggt och osäkert för hur blir det då med hus och boende här nere. Personen tänkte inte rösta medan en annan tyckte att det var väl skäl nog för att rösta. Det kan man så klart diskutera fram och tillbaka, kan vara ett svårt läge om man tycker att en sak är bra för landet samtidigt som man kullkastar sin egen tillvaro.

I förra veckan träffade jag en britt som röstat för utträde och som bor här nere. Vi skattar båda två i våra hemländer. Vi har alltså ungefär samma livssituation. Och det är nu som det blir stökigt på mitt hjärnkontor. Vi kan kalla oss utlandsboende, expats, invandrare, immigranter eller vad som helst. Faktum kvarstår: vi är utlänningar. De olika kategorierna eller namnen är bara ett uttryck för människans behov av att dela upp tillvaron och se’n räkna sig som tillhörig någon grupp. Vi är utlänningar. Det finns egentligen inget som hindrar spanjorer, greker, cyprioter m fl att säga att nu har vi fått nog av er som liksom bara vistas här, nu får ni flytta hem.

Vi hade ingen längre eller djupare diskussion för jag kände att jag var på väg in på ett minfält där jag nog skulle bli alltför förvirrad och upprörd. I min värld finns det människor. En del är födda i ett land, andra har flyttat dit. Vi bor på en plats permanent eller för en tid. Våra liv skiljer sig från varandra oavsett var vi är födda eftersom vi är olika och har olika förutsättningar, intressen osv. Konstigare än så är det inte.

Jag kämpar med att hitta logiken i att jag ska anse mig ha rätt att bo i ett annat land, men någon annan ska inte få bo i mitt hemland. Kan nå’n förklara för mig hur det går ihop?


IMG_1365SOLSTING PÅ KRETA!

Boka höstens vandringsvecka senast den 15 juli
och du får 15 % rabatt!

Mer information på  hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

 

 

 

Tema utombys: 5. Jag kan aldrig bli grek

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

I Sverige jobbade jag med bl a med invandrare och flyktingar och det ger extra perspektiv på egen vistelse utomlands. Idag har jag varit på marknaden och efteråt pratat bort en stund över vin, öl och meze med svenskar, en tyska och en engelska. Ska se om jag kan skriva ner vad jag vill ha sagt idag trots vinet. Bloggformatet känns lite litet idag, finns mycket att säga och diskutera om ”utlänningsskap”. Här kommer några rader i alla fall!

”Som en riktig svensk”

Ibland sägs det om någon att det var ”svårt att tro att han var utlänning, han var som en svensk”. Det sägs som något positivt och jag har alltid tyckt att det låter fel på något sätt. Kan någon, oavsett var man kommer ifrån, bara lämna sitt ursprung, sin historia, och liksom bli en ny person? Och är det egentligen önskvärt? Och kan man till 100 % ta till sig kultur, traditioner, folksjäl osv som man inte är uppväxt med? Kan det sitta i ryggraden, i själen?

Jag kommer aldrig att bli grekisk. Antagligen kommer jag att ta till mig en del grekiska influenser och det påverkar så klart min personlighet och livssyn. Så länge jag sköter mig i samhället kan jag inte förstå att någon behöver bry sig över mina adventsstjärnor. Eller att jag inte kan ta på mig vinterkläder i november om det fortfarande är kring 20 grader. Jag knaprar mitt knäckebröd och äter på andra tider än lokalbefolkningen.

Och på onsdag är det oxi-dagen och oavsett hur mycket jag än vet om den så kan jag aldrig få samma känsla och stolthet som en grek. När paraden går längs gatan är jag en betraktare. Och det är gott nog!

”De söker sig till varandra!”

För några år sedan såg jag ett TV-program som handlade om svenskar bosatta på ”solkusten” i Spanien. Det var ett eget samhälle med svensk skola, svenska butiker, svenska hantverkare osv. Vid jul fick de ner en container med julmat. De levde i stort sett ett svenskt liv i solen, få kunde prata spanska.

I Sverige är det utlänningars eget fel om det inte går bra för dom, de söker sig ju till varandra. Ofta sägs det med en fnysning, ungefär som om man är lite förödmjukad. Och se’n lägger man gärna till att det minsta man kan begära är väl att de lär sig språket.

Man skulle kunna säga att det tydligen är skillnad på folk och folk.

Jag tror att det är mer komplext, att vi är olika personligheter. Jag har bott i Schweiz och nu bor jag här på Kreta och inte på någon av platserna har jag sökt upp en ”grupp”. De fanns i Genève och de finns här: amerikaner, tyskar, engelsmän. Inga uttalade svenska grupper varken där eller här, kanske var och är vi för få. Visst är det roligt att träffa sin egen nationalitet då och då. Prata sitt eget språk, ha gemensamma referenser, känna igen sig i minnen och händelser, slippa förklara allting.

Jag umgås med människor jag möter om de är trevliga, har humor och vi har något gemensamt. För min del är det inte avgörande var någon kommer ifrån. Och om jag bara skulle umgås med min egen nationalitet – varför bor jag då inte kvar i Sverige?

”Har du inte hört det!?”

De händelser som intresserar mig är de som påverkar min tillvaro. Internet var inte utbyggt när vi bodde i Schweiz och vi hade inte svensk tv eller tillgång till svenska tidningar osv utan var hyfsat orienterade om vad som hände i vår närmiljö. Jag har fortfarande ingen svensk tv, men så här 20 år senare är internet fullt av nyhetssidor, play-kanaler osv. Jag har ändå inte mycket koll på Sverige och det förvånar många. I Sverige, alltså.

Detta att inte vara uppdaterad om varje händelse i Sverige betraktas nästan som om man gör sig till eller bara är allmänt ansvarslös. Men det finns faktiskt annat som är intressantare och viktigare i min tillvaro. Det som är lustigt, tycker jag, är alla ”nyheter” som jag upptäcker att jag inte behöver känna till när jag är eller pratar med någon i Sverige. Det är ett ständigt brus, både här och där, men få händelser i bruset har djupgående eller avgörande betydelse. Kanske vi ibland gör händelser större än vad de egentligen är. Bara en så’n sak att uttrycket ”nyhetstorka” existerar….

Till sist

Vi kan inte förvänta oss att inflyttade ska bli ”svenskar” lika lite som utflyttade blir nya nationaliteter. Och varför stör det så många om någon vill titta på satelit-tv eller fira en egen högtid eller läsa en tidning på ett annat språk eller köra runt och tuta vid bröllop.

Jag har flyttat av egen fri vilja och kan flytta tillbaka imorgon. Det är genomtänkt, kalkylerat och planerat. Det är givetvis inte jämförbart med de som tvingats flytta. Där måste vi ha större förståelse för att inte alla band kan kapas och att det tar tid att hitta sin nya tillvaro.

Det är ingen skillnad på folk och folk, det är skillnad på olika platser på jorden och hur de format oss.