Etikettarkiv: anpassning

Tema utombys: 5. Jag kan aldrig bli grek

Tänkte att jag skulle försöka ha ett litet veckotema och vad passar väl bättre än lite funderingar kring att vara och bo utomlands. Och omvänt.

I Sverige jobbade jag med bl a med invandrare och flyktingar och det ger extra perspektiv på egen vistelse utomlands. Idag har jag varit på marknaden och efteråt pratat bort en stund över vin, öl och meze med svenskar, en tyska och en engelska. Ska se om jag kan skriva ner vad jag vill ha sagt idag trots vinet. Bloggformatet känns lite litet idag, finns mycket att säga och diskutera om ”utlänningsskap”. Här kommer några rader i alla fall!

”Som en riktig svensk”

Ibland sägs det om någon att det var ”svårt att tro att han var utlänning, han var som en svensk”. Det sägs som något positivt och jag har alltid tyckt att det låter fel på något sätt. Kan någon, oavsett var man kommer ifrån, bara lämna sitt ursprung, sin historia, och liksom bli en ny person? Och är det egentligen önskvärt? Och kan man till 100 % ta till sig kultur, traditioner, folksjäl osv som man inte är uppväxt med? Kan det sitta i ryggraden, i själen?

Jag kommer aldrig att bli grekisk. Antagligen kommer jag att ta till mig en del grekiska influenser och det påverkar så klart min personlighet och livssyn. Så länge jag sköter mig i samhället kan jag inte förstå att någon behöver bry sig över mina adventsstjärnor. Eller att jag inte kan ta på mig vinterkläder i november om det fortfarande är kring 20 grader. Jag knaprar mitt knäckebröd och äter på andra tider än lokalbefolkningen.

Och på onsdag är det oxi-dagen och oavsett hur mycket jag än vet om den så kan jag aldrig få samma känsla och stolthet som en grek. När paraden går längs gatan är jag en betraktare. Och det är gott nog!

”De söker sig till varandra!”

För några år sedan såg jag ett TV-program som handlade om svenskar bosatta på ”solkusten” i Spanien. Det var ett eget samhälle med svensk skola, svenska butiker, svenska hantverkare osv. Vid jul fick de ner en container med julmat. De levde i stort sett ett svenskt liv i solen, få kunde prata spanska.

I Sverige är det utlänningars eget fel om det inte går bra för dom, de söker sig ju till varandra. Ofta sägs det med en fnysning, ungefär som om man är lite förödmjukad. Och se’n lägger man gärna till att det minsta man kan begära är väl att de lär sig språket.

Man skulle kunna säga att det tydligen är skillnad på folk och folk.

Jag tror att det är mer komplext, att vi är olika personligheter. Jag har bott i Schweiz och nu bor jag här på Kreta och inte på någon av platserna har jag sökt upp en ”grupp”. De fanns i Genève och de finns här: amerikaner, tyskar, engelsmän. Inga uttalade svenska grupper varken där eller här, kanske var och är vi för få. Visst är det roligt att träffa sin egen nationalitet då och då. Prata sitt eget språk, ha gemensamma referenser, känna igen sig i minnen och händelser, slippa förklara allting.

Jag umgås med människor jag möter om de är trevliga, har humor och vi har något gemensamt. För min del är det inte avgörande var någon kommer ifrån. Och om jag bara skulle umgås med min egen nationalitet – varför bor jag då inte kvar i Sverige?

”Har du inte hört det!?”

De händelser som intresserar mig är de som påverkar min tillvaro. Internet var inte utbyggt när vi bodde i Schweiz och vi hade inte svensk tv eller tillgång till svenska tidningar osv utan var hyfsat orienterade om vad som hände i vår närmiljö. Jag har fortfarande ingen svensk tv, men så här 20 år senare är internet fullt av nyhetssidor, play-kanaler osv. Jag har ändå inte mycket koll på Sverige och det förvånar många. I Sverige, alltså.

Detta att inte vara uppdaterad om varje händelse i Sverige betraktas nästan som om man gör sig till eller bara är allmänt ansvarslös. Men det finns faktiskt annat som är intressantare och viktigare i min tillvaro. Det som är lustigt, tycker jag, är alla ”nyheter” som jag upptäcker att jag inte behöver känna till när jag är eller pratar med någon i Sverige. Det är ett ständigt brus, både här och där, men få händelser i bruset har djupgående eller avgörande betydelse. Kanske vi ibland gör händelser större än vad de egentligen är. Bara en så’n sak att uttrycket ”nyhetstorka” existerar….

Till sist

Vi kan inte förvänta oss att inflyttade ska bli ”svenskar” lika lite som utflyttade blir nya nationaliteter. Och varför stör det så många om någon vill titta på satelit-tv eller fira en egen högtid eller läsa en tidning på ett annat språk eller köra runt och tuta vid bröllop.

Jag har flyttat av egen fri vilja och kan flytta tillbaka imorgon. Det är genomtänkt, kalkylerat och planerat. Det är givetvis inte jämförbart med de som tvingats flytta. Där måste vi ha större förståelse för att inte alla band kan kapas och att det tar tid att hitta sin nya tillvaro.

Det är ingen skillnad på folk och folk, det är skillnad på olika platser på jorden och hur de format oss.