Jag berättade i gårdagens inlägg att det är 3 saker som jag är lite irriterad över, har lite funderingar kring. En sak skrev jag om igår, här kommer de andra två.

Irriterad, upprörd, förvånad, förbluffad…..

Ja, jag vet inte riktigt vad jag är eller så är jag alltihop. Jag har tidigare skrivit i bloggen att jag inte förstår hur folk tänker (eller om de tänker…) som ger sig ut på olika äventyr utan att tänka efter. Som t ex att vandra när det är väldigt varmt. Nu vet jag ett alternativ.

I veckan fick jag ett mail från en person som befinner sig på Kreta under juli, besökt min hemsida, inte hittat några vandringar där och undrade om jag kunde skicka några beskrivningar och kartor. Personen planerade att hyra bil över helgerna för att vandra. I mailet stod med STORA bokstäver att personen skulle vandra ensam.
Jag satte ihop ett vänligt och trevligt mail om att jag jobbar som vandringsledare så några vandringar finns inte på hemsidan (det vore väl att slå undan benen på mig själv…). Jag informerade om att vandring lämpar sig sept – juni, att det är väldigt varmt i juli – aug. Om personen ändå tänkte ge sig ut kan den behöva några tips så jag skrev om att det finns nästan inga markerade leder, svårt att hitta detaljerade kartor, starta tidigt, inte vandra ensam då man inte vet hur värmen påverkar, välja korta turer osv. Till sist skrev jag att personen fick gärna höra av sig igen om den ville vandra med vandringsledare.
Ett mail kom tillbaka med tack för snabbt och informativt svar. Och se’n kom det: att vandra under sept – juni var inget alternativ utan personen måste vandra nu i juli eftersom det är nu den är här.

Jag berättade om mailväxlingen för en vän här nere som undrade om jag inte skrev om de olyckor och dödsfall som vi redan haft i år. Jag berättade inte om det, men det skulle jag kanske gjort. Eller vad räddningsaktioner kostar om man nu inte bryr sig om sin egen livhanke.

Är det personliga önskningar som ska styra eller att förnuftigt överväga förutsättningar? Det självklara bör väl vara att om jag vill vandra, eller någon annan aktivitet, måste jag kolla upp om det är möjligt under den tid jag kan resa. Om inte får jag väl välja en annan aktivitet? Eller resa vid en lämplig tidpunkt? Det är ungefär som att åka till alperna i juli och tycka det är kasst att det inte går att åka skidor för nu är jag här.
Jag är förstummad. Tänker jag fel? Ska allting som jag önskar och vill vara möjligt alltid? Lever vi för skyddat så vi glömt att omgivning påverkar och att saker kan hända eller har vi förlorat omdömet på nå’t sätt? Är vi för egocentrerade? Är vi inte rädda om oss eller tror vi att vi är osårbara?

Stökigt på hjärnkontoret

Storbritannien ska lämna EU. Ett av de tyngsta skälen för att lämna EU verkade vara att det finns för många invandrare.

Jag var med på en lunch i påskas då folkomröstningen diskuterades lite grann mellan britter. Någon uttryckte att det kändes så otryggt och osäkert för hur blir det då med hus och boende här nere. Personen tänkte inte rösta medan en annan tyckte att det var väl skäl nog för att rösta. Det kan man så klart diskutera fram och tillbaka, kan vara ett svårt läge om man tycker att en sak är bra för landet samtidigt som man kullkastar sin egen tillvaro.

I förra veckan träffade jag en britt som röstat för utträde och som bor här nere. Vi skattar båda två i våra hemländer. Vi har alltså ungefär samma livssituation. Och det är nu som det blir stökigt på mitt hjärnkontor. Vi kan kalla oss utlandsboende, expats, invandrare, immigranter eller vad som helst. Faktum kvarstår: vi är utlänningar. De olika kategorierna eller namnen är bara ett uttryck för människans behov av att dela upp tillvaron och se’n räkna sig som tillhörig någon grupp. Vi är utlänningar. Det finns egentligen inget som hindrar spanjorer, greker, cyprioter m fl att säga att nu har vi fått nog av er som liksom bara vistas här, nu får ni flytta hem.

Vi hade ingen längre eller djupare diskussion för jag kände att jag var på väg in på ett minfält där jag nog skulle bli alltför förvirrad och upprörd. I min värld finns det människor. En del är födda i ett land, andra har flyttat dit. Vi bor på en plats permanent eller för en tid. Våra liv skiljer sig från varandra oavsett var vi är födda eftersom vi är olika och har olika förutsättningar, intressen osv. Konstigare än så är det inte.

Jag kämpar med att hitta logiken i att jag ska anse mig ha rätt att bo i ett annat land, men någon annan ska inte få bo i mitt hemland. Kan nå’n förklara för mig hur det går ihop?

SOLSTING PÅ KRETA!
Boka höstens vandringsvecka senast den 15 juli
och du får 15 % rabatt!
Mer information på  hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!