Etikettarkiv: gps

Vandring österut

4 svar

Om 2 veckor går långtidshyran ut på min bil, känner nästan lite stress att hitta vandringar utan allmänna kommunikationer för att verkligen dra nytta av bilen. Fram med papperskartor och satellitkarta på datorn i torsdagskväll, men inte den vanliga lusten och entusiasmen. Som jag skrev i inlägget igår är jag lite avslagen. Vädret? Förkylning? Kroppen saknar svenskt vinteride? Trött efter intensivt flyt med hemsidetexter? Ingen aning.

Fredagsmorgon, grått och molnigt och fuktigt och lite blåsigt men det ska väl inte vara nå’t hinder, kan ju köra hem igen. Kurs och fart österut! Inte så vanligt att jag ger mig österut så detta är spännande. Har lagt upp en tur som är på cirka 25-26 km, alltid ett osäkerhetsmoment hur brant det är. Kartor är lite platta om man säger så.

Börjar i Koutsouras, lite olika avtagsvägar, lyckas få igång gps på mobilen. Toppen! Brukar inte fungera, är antagligen för mycket som skymmer för signalerna. Skönt stöd på ny vandring.

Det är brant, fuktig luft, nästan vindstilla och tungt, tungt. Upp och ner. Landskap fullt med raviner eller i alla fall ravinliknande. Slog upp ravin på Wikipedia:
En ravin är en dalgång som har bildats genom att ett vattendrag har eroderat ned i lösa avlagringar, ofta i finkornigt material, såsom silt. Raviner skiljer sig emellertid från dalar och är vanligen en relativt brant landformation (ofta mellan 20-70% lutning). De skiljer sig också från kanjoner, som bildats i hård berggrund. Raviner kan vara såväl torra som genomflutna av det vattendrag som en gång skapade dem. Vanligt är emellertid att dessa strömmar är oregelbundna eftersom deras storlek ofta inte är nog stor för att medge en ständig vattenström.
Jag myntar härmed begreppet ravinliknande när det är brant som sjutton, smalt men det är inte säkert att det finns ett vattendrag. Vet inte vad man annars ska kalla det.

På grund av de mörka, låga, fuktiga skyarna blir det inte mycket utsikt i det dramatiska landskapet, ska hit igen till våren. Jag tror att det kan porla både här och där och vara små vattenfall i allt det branta. Och vilka vyer! Tänk en molnfri dag!

Dags för en kopp kaffe och lite energiintag när jag närmar mig avtagsvägar som jag inte är säker på. Sitter på en sten och tittar bort mot Stavrochori och bakom den ligger nästa by, Lapithos. Där har solen hittat ett hål och lyser på bykyrkan. Det gör att bergväggen bakom kan anas och lite snö uppe på en topp lyser vit i allt det gråa. Djup suck….kan man begära mer…alldeles gratis. Det är mäktigt!

Hittar rätt bland avtagsvägar i bergen, leds fram och tillbaka pga skrevor och flodbäddar. Kommer upp igen på nästa berg och tittar ut över havet. Horisontlinjen är märkligt gulröd – oväder? Solen hittar små hål här och där i molntäcket, det blir som spotlights som hoppar runt i landskapet: titta på denna toppen, nej titta på detta lilla kapellet, se vilken märklig klippformation, här hittade jag en olivlund! Allt för publiken!

Står och tittar på Agios Stefanos. Mellan mig och byn är en rejäl sluttning och se’n en lika rejäl stigning upp till byn. Djupt andetag, bit ihop. Snubblar nästan in i byn som sett bättre dagar. Oljepressen går för fullt, livliga diskussioner utanför bland de som väntar. Kan man gissa att det handlar om söndagens val?

En sak som jag ofta funderar över på vandring i bergen är el- och teleledningar. Stolparna bara står där ute i naturen, inga vägar leder fram till dom. De är dragna uppför, över och nerför berg. Hur i hela fridens namn fick de dit materialet? Stolpar, ledningar, verktyg, nå’t att gräva med, kanske också spränga. Människans förmåga att lösa problem är fascinerande. Och att ge sig faen på att det ska gå.

Tar en liten avstickare som final, den leder ner i en smal dal. Sedan kommer jag in bland växthus och då blir gps:en extra bra för där är det ofta svårt att orientera sig. Men, men! Det ny- och fulladdade mobilbatteriet dör på väg ner i dalen! Istället för att irra runt bland växthus går jag raka vägen ner till stora vägen och tar mig till bilen. Lite tradig avslutning, men jag är så full av intryck, frisk luft och trötta ben att det gör ingenting.

Jobbig vandring pga vädret, min kondition och mycket upp och ner. Finns många småvägar så här kan varieras på flera sätt. Återvänder definitivt, nyfiken på vyer och hur landskapet ser ut i klart väder. Och bussen stannar där jag parkerade bilen!

(foto finns på min flickr-sida!)

Delvis ny rutt

Kommentera

Igår vandrade jag. Sista vandring före sommaruppehållet i nästa vecka, se’n blir det för varmt. Trots att jag varit ute så mycket och har ”bonnabränna” (märke efter kläder för er som inte är bekanta med uttrycket) är solen nu starkare än tidigare. Lämnade hemmet som Ia, kom tillbaka som Rudolf. Han med röda mulen.

Dagens projekt: binda samman ny och gammal sträcka. Det är alltid med lite blandade känslor som jag bryter ny mark (lät tjusigt!), framför allt här nere. Finns inga bra kartor utan dagen innan studeras satellitkartor o likn på datorn. Och satellitbilderna är inte alltid dagsfärska. Ibland är det också svårt att bedöma avstånd i bergen för en ”slättmänniska”. Så förväntan och nyfikenhet blandas med lite nervositet och osäkerhet. Fast det har gått bra alla gånger hittills och jag har lärt mig att i värsta fall leder samma väg även tillbaka.

I ett läge blev jag så osäker så mobilen fick sättas på roaming (adjö med de pengarna) och jag fick via karta och gps veta att jag var precis där jag hoppades och trodde att jag var! Bara att vandra vidare och så svängde vägen. Jag tror och hoppas att jag aldrig blir blasé på dessa överraskningar. Ett otroligt vackert och dramatiskt landskap låg framför mig. Det hände nå’t hela tiden: insekter, blommor, flodfåror, grottor, klippformationer, havet, getter, stora skrevor, apelsinlundar……. Tyst och stilla. Letade upp lite skugga och bara satt där och glodde. Det är gott för själen.

Efter ett tag var det dags att gå över bergen igen och då såg jag bl a hem till Ierapetra. Sta’n är precis lagom stor och ligger så himla fint vid havet. Tyvärr var det för mycket soldis för att ön Chrissi skulle synas, men jag såg att färjan dit lämnade hamnen. Man kan tycka att området kring Ierapetra inte är världens vackraste med alla växthusen. Jag tycker att det finns orörd natur och fina vyer så det räcker. Växthusen signalerar en levande bygd som ger bra avkastning. Och det blir så vilsamt och genuint när inte turism är huvudnäring.

Jag möter inga vandrare i bergen utom i april 2012 då jag mötte ett par från England som ungefär halva året bor i sitt hus i en av byarna. Vi pratade en stund och skildes se’n åt på varsitt håll. Och håll i dig nu! Igår möttes vi igen ungefär 50 m från platsen där vi möttes då! Det blev ingen pratstund denna gången, jag tror inte att de kände igen mig eller så blev de lika förvånade som jag. Så’na här händelser sätter igång tankar kring sannolikhet, logik, tillfälligheter och livets märkligheter rent generellt.

På bussen hem kände jag den där sköna känslan som infinner sig efter en, i mitt tycke, lyckad vandringsdag: trött i kroppen, svettig, tom i skallen, tillfreds, glad. Och lite annat.

Foto från vandringen finns här.