Etikettarkiv: karta

Mot Sitia!

Då och då gör jag en utflykt till Sitia. Inte bara för att besöka sta’n utan också för att få en heldagsutflykt på vackra ön. I fredags var det dags och jag bestämde mig för att köra ”min” runda medurs: National Road – Sitia – gamla vägen mellan Ierapetra och Sitia:

Kör rundan moturs – då är den mest slående och bjuder på fina, överraskande vyer, tycker jag. Grön streckad linje – alternativ väg för den som inte vill besöka Sitia. Lila streckad linje – INTE en alternativ väg eftersom vägen mellan Stavrochori och Orino är dålig – kör inte den!!

Satte kurs mot Pachia Ammos och sedan österut. Vill man kan man göra en avstickare i Kavoussi till Kretas äldsta olivträd. Och lite senare kan man stanna på någon av ”view point” för att beundra Mirabellobukten som är som vackrast från detta hållet. Och vill man se en mycket fin liten by där det renoveras med varsam hand så stannar man till och strosar i Lastros (den minsta by jag vet som har trafikljus!). Jag stannade till i Mirsini för att ta mig upp till deras kyrka. Fin utsikt därifrån, men lugnet i byn stördes av grekiska kvinnoröster. Du vet de där gälla, höga, starka. Inte undra på att gubbarna flyr till kafenio, ouzeri el likn!

Passerade Richtis-ravinen – ett tips för den ravinsugne! Här möter du ett annat Kreta med tät, frodig grönska som i och med vattnet nästan känns som regnskog. Rekommenderas på våren då vattenfallet är som finast (magiskt med massor av trollsländor).
Efter ravinen börjar en sträcka på stora vägen som man ska köra under andra halvan av maj när oleandern står i högblom. Det är nästan en overklig känsla då, som att köra i en tunnel som smyckats bara för dig!
Strax före Sitia passerade jag skandalbygget: National Road som ska förbinda Sitia-Chania med en bred, modern motorväg, men som aldrig blir klar. Nu pågår här reparationer av en bro som byggdes för drygt 20 år sedan, men som inte använts utan bara väntat på att National Road ska ”hinna ifatt”. Bron uppfyller inte dagens standard och regler.

Vill du inte besöka Sitia så kan du strax före Sarantapichos ta till vänster mot Piskokefalo (den gröna streckade linjen på kartan ovan). Men jag fortsätter och kör in i lilla Sitia som är Kretas sjätte och minsta stad. Strosade på den fina strandpromenaden (turistbyrån ligger ungefär mitt på), kände att det var dags för någon fika. Undvek ställen med apollos logga och hamnade på ett café där jag fick crepes och kaffe till ett mycket lägre pris än i de större städerna och i turistorterna.
Forfarande finns en hel del butikslokaler lediga längs med de gatorna och det känns lite trist. Jag fortsatte så högt upp jag kunde komma i gamla sta’n och beundrade utsikten. Tog mig sedan ner i slalom med kameran i högsta hugg.
Svettig sökte jag svalka ute på pirerna och då upptäckte jag att jag haft lite fel om hur Sitia ser ut, hur sta’n brer ut sig i sin lilla bukt. Om man står med näsan mot land så har man gamla sta’n på höger sida som klättrar uppför den branta sluttningen. Rakt fram ser man nästan ingenting av sta’n för där är det platt så nyare bebyggelse och olika stora varuhus sträcker sig inåt land. Och till vänster ligger den långa sandstranden och några hotell. Sta’n tippar alltså lite åt ena sidan!

Fint på piren, men sorry Sitia, vi var först!


Jag tycker om Sitia, men skulle jag kunna tänka mig att semestra här? Ja, Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Nej, Sta’n är alltför liten och läget längst ut på Kreta är för mig lika hopplöst läge som Chania eller Paleochora. En liten minisemester här i höst har börjat ta form på min planeringsavdelning, men då kommer jag att koncentrera mig på deras Geopark. Sitia är så kloka att de sedan några år tillbaka marknadsför hela kommunen i form av bl a Geopark med olika aktiviteter som cykling, klättring, bilrutter, grottor, historiska platser, vandring. De vill inte bara ha turister till sta’n och de vill locka fler grupper än sol- och bad. Och de gör fantastiskt fina videofilmer – titta på youtube på kanal ”Visit Sitia”. Här har min egen stad en hel del att lära! Och ja, andra också för den delen för att sprida turismen över ön.

Dags att styra hemåt längs gamla vägen så jag tar av i Piskokefalo. Stannar ofta och tar in vyer, bergsformationer, raviner, odlingar, byar på sluttningar. En del träd börjar få lite svårt att hålla sig riktigt gröna detta torra år, men jag undrar igen över de som påstår att östra Kreta inte är grönt utan som en öken. Plötsligen seglar en rovfågel ganska lågt en bit framför bilen. Vill den visa vägen? Kanske bara säga ”välkommen!”?

Stannar och strosar runt i byn Skordilo. Två kapell, men inte många hus är bebodda. Den äldsta delen av byn ger en bild av förr då det mellan husen bara var gångar breda nog för en lastad åsna. Det är så här det är i många grekiska byar, de avfolkas. Och det slår givetvis hårdare och tidigare i avlägsna trakter som t ex bergen på östra Kreta. (har skrivit om avfolkningen i ett tidigare blogginlägg: Ett land i spännande förändring)

Försöker mig på en avstickare till Kato Kria, men vänder innan byn pga att vägen är smal och hålig. Som belöning för försöket får jag den mest underbara vyn! De som bor i den lilla byn borde betala lyxskatt – så vackert är det!

Efter Chrisopigi försöker jag mig på en väg mot Agios Stefanos. Det börjar bra, men vägen blir smalare och stenigare så jag vänder. Passerar Stavrochori och Panda glider snyggt ner till kusten.

Ännu en underbart fin dag! En härlig blandning av landskap, natur, byar och stad. Ibland helt andlöst och så stilla. Det gäller att njuta innan fler drar sig hitåt för att också få njuta!

Det talas mycket om ”island hopping”, men jag skulle vlija mynta ett nytt begrepp: ”village hopping”. Ta ut en tur på kartan, stanna i olika byar, strosa, koppla av och njut. Du får se mycket av området och lära dig desto mer! I nästa blogginlägg kommer min strandinventering, men efter det ska du få tips om ”village hopping” i närheten av Ierapetra!

Ha det gott!

PS. Foton från turen uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Väldigt lyckad spontanutflykt

Temperaturen har sänkts något under helgen med hjälp av ganska kraftig vind från norr – ljuvligt! Plötsligen gick det att andas igen, lust och möjlighet att göra något kom. Så vad tar man sig till en söndag efter långfrukost? Jo, en biltur!
I min pågående strandinventering ingår att undersöka Xerokampos, en plats som ofta nämns när det pratas stränder. Men det är en bra bit dit från Ierapetra, jag skulle inte köra dit bara för en stranddag utan kombinera med något annat, t ex en biltur. Startar man tidigt från Ierapetra, säg vid 8-tiden, så kan man få 3-4 timmar på stranden. Startar man senare så blir det kanske bara ett dopp och en liten stund att torka i solen. Allt efter behag!
Jag fick idén sent så jag strök strandtid. Lämnade Ierapetra vid 11:30 och var tillbaka vid 18-tiden. Körde sakta, stannade då och då för att läsa karta, njuta och fotografera.

För att inte kartan skulle bli för plottrig tog jag bort kuststräckan Ierapetra – Makri-Gialos! (klicka på bilden för större format)

Det finns de som påstår att östra Kreta är som en öken. De har antagligen bara färdats längs med kusterna och på sommaren. Om man drar en streck från Ierapetra upp mot Pachia Ammos vid Mirabellobukten så är landskapet höger om den strecken ett spännande landskap. Här blir ravinerna fler och fler ju längre österut man kommer. Det är som om landskapet slitits sönder eller bara spruckit. Det känns inte öde, bara orört och mäktigt. Men berg är aldrig ogina så här och var finns slätter rika på odlingsmöjligheter och olivträd. Och det händer något hela tiden! Det är som om naturen och landskapet vill säga: ”Välkommen! Roligt att du kom! Nu ska vi underhålla dig och visa allt vi har och kan!”
Min mor säger att ”Den som inte kan uppskatta naturen är fattig”. Jag skulle vilja fortsätta meningen med ”…och den som inte grips och förundras av landskap är avdomnad.”

Nu kör vi!

Sträckan Ierapetra – Goudouras är mer eller mindre transportsträcka. Från Goudouras upp mot Ziros får du ett första smakprov på hur underbart dramatisk och växlande östra delen är! Landskapet känns orört och stilla, här finns ingen trängsel. Och precis när du undrar om det bara finns berg här så öppnar sig en stor odlingsslätt vid Ziros fötter. Här blir det tydligt varför byar byggs där de byggs. Vi kan undra varför man bygger på bergssluttning när det skulle vara enklare att bygga på plan mark, men på bergig ö måste all odlingsbar mark tas tillvara.

Så svänger du ner mor Xerokampos och upptäcker att det står att litet flygplan parkerat på din vänstra sida! Lugn, du kör längs med ett militärt område där Greklands flygvapen (Hellenic Air Force) håller till. Kör en bit, stanna sedan vid kanten och titta snett bakom inåt land. Mäktigt, eller hur? En slående utsikt med berg efter berg som avtecknar sig i fjärran.

Snart börjar vägen ringla sig ner till Xerokampos. Ta det lugnt och bara dra in vyn över vägen, stranden, havet och himlen! Här har du inget val – det går inte att stressa. Xerokampos är lite underlig, jag hittade ingen egentlig by. Här finns gott om mindre pensionat, hus, rum att hyra, B&B, ”guest house”. Jag såg tavernor, men det här är nog en plats man söker sig till för en semester i lugn och ro. Här finns flera stränder, men mer om dem i mitt strandinlägg i slutet av månaden.

Från Xerokampos kör du mot Zakros och nu får du hålla i ratten! Du färdas genom raviner som får dig att känna dig precis så liten som du är. Bergsväggarna känns inte hotande utan mer omslutande och vaktande.
Och innan du har hämtat andan ramlar du ut på Zakros-slätten och allt är olivgrönt. Jag hade tur med vinden för den gör att olivträden växlar i silver och grönt vilket är något av de vackraste fenomen jag vet. Som ett böljande sädesfält i Skåne.

Nu klättrar du upp till byn Adravasti där du tar av mot väster. Bergen fortsätter att bjuda på nya vyer och formationer hela tiden. Du hinner nästan inte njuta av en förrän den avlöses av en annan. Vid byn Sitanos dyker det upp vindkraftverk och solcellsanläggningar. Störande? Nej, tycker jag inte. De är bara uppställda, inga stora ingrepp i naturen. De visar tillsammans med det urgamla landskapet att gamla och nya tider kan samsas alldeles utmärkt, att varje tid har sina behov.

I Sitanos kan du välja att fortsätta söderut, jag valde västerut. Min plan var att strax ovanför byn Sandali gena över på en liten väg till Maronia. När jag väl stod där så visade mina två papperskartor, Google Maps och verkligheten olika versioner. Jag satsade på verkligheten, ville inte utsätta Panda för några jeepliknande vägar, så jag fick fortsätta norrut. Men det gjorde ingenting för jag hann inte köra långt förrän pang! Där kom en annan odlingsslätt och i fjärran låg Sitia och solade sig. Började fundera över hur mycket vackert man kan ta till sig när det bara kommer och kommer i en aldrig sinande ström.

Är du sugen på något eller hungrig så stanna till vid tavernan i Stavromenos. Jag åt där för ett par år sedan. Underbart god mat och så löjligt lågt pris att jag nästan föll av stolen! Och då är utsikten gratis.

Vid Epano Episkopi beslutade jag att testa en vägstump som jag sneglat på när jag passerat på stora vägen. Vilket lyckokast! Vägen ledde rakt ner i en grön gryta där det inte bara grönskade utan fanns en mängd olika träd och buskar. En sådan blandning ger fler gröna nyanser än man visste fanns.

I Etía finns tydligen en väldigt välbevarad och fin venetiansk villa läste jag senare på kvällen på nätet. Så kan det gå när man inte läser på före, men nu har jag ju en ursäkt att få köra dit igen.
Här vill jag varna dig för att välja att köra mot Epano Pervolakia! Det är, i klartext, den absolut värsta körupplevelse jag haft över huvud taget någonsin. Och jag har inte svindel. Det är en grusväg som går mitt på en ravinsluttning så du har bergvägg på ena sidan och stup på den andra. Vägbredden är högst en bil. Kör istället nöjd och glad ut till stora vägen för transport hemåt.

Det är svårt att få fram hur storslaget och underbart vackert landskapet på östra Kreta är och vilka upplevelser, framför allt känslomässiga, det ger. Jag önskar att jag var bättre på att förmedla alltihop. Alla ord som jag saknar nu medan jag skriver kommer att dyka upp när jag skickat ut blogginlägget i cyber space.
Den musik som då och då ute i landskapet ljuder i min skalle är klassisk musik. Den passar så bra tillsammans med det som omger mig. Majestätiskt, dramatiskt, uråldrigt, tryggt, varierande, bedårande, vackert, unikt och…ja, bara så himla grant!
Och inte blev det sämre av att jag efter en kurva fick njuta en stund av en rovfågel, kände mig som den gäst jag är här på jorden.
Mitt i bilturen dök en tanke upp hos mig: ”Hur skulle jag nå’nsin kunna flytta ifrån det här?”. Så jädra fantastiskt är det!

Imorgon fortsätter strandinventeringen även om jag hellre gett mig upp i bergen och ut i naturen igen, men kretensisk högsommar är obarmhärtig. Temperaturen ska gå upp igen och vinden lägga sig imorgon.

Ha en skön kväll!

PS. Några foton på min flickr-sida!

PPS. I lördags fick jag tag i hundägaren (se inlägg Biten)! Utan knot fick jag ersättning för utlägg och ”Sorry, sorry, sorry”.

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad.
Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

Lördag fast detta handlar om fredag

Upp innan tuppen! Kyligt, ska jag behöva ta fram vandringsbyxor? Nej, det är för tidigt. Och när jag kom ut i shortsen så var det ok. Lägenheten blir lite nedkyld under natten. ”Arbetsvandring” idag, ska se om jag kan få ihop en fin och bra halvdagsvandring. Tidtagning och testning, inte direkt avkoppling. När jag hoppar av bussen har solen också börjat sin vandring.

dsc02226

Frukost på en sten vid vägen under ett pinjeträd. Tittar mot bergen där solen färgar de tunna molnsträcken rosa. Det är alldeles stilla, fridfullt, nästan kusligt. Skönt efter de senaste dagarnas blåst. Fåglar kvittrar och en korp skrattar en bit bort. Det finns ingenting som slår en tidig morgon. Om jag skulle välja vilken tid på dygnet då jag fick stoppa tiden så skulle det vara nu. Början på dagen, allt är möjligt. Kan det bli mer hoppfullt och förförande?

Cirka en timme senare exploderar luften i solljus då solen tagit sig över bergskammen. Det gör nästan ont i ögonen efter morgondunklet. Bergen mitt emot solen blir först gula för att sedan få sin vanliga färgskala.

dsc02230Klockan är halv tio och jag står och tittar på månen samtidigt som solen värmer min rygg. Hur kan det bli så, egentligen? Nu är det mitt i natten i San Fransisco och Lima – har de ingen måne utan bara svart? Månen är ju här. Den borde vara där. Nåja, den vet förhoppningsvis vad den gör.

 

 

 

 

Står i en böj där jag skulle testa vad som skulle kunna vara en genväg till där ett vattenfall börjar, men jag är lurad av satellitkartan. Ibland ser det ut som om det finns små vägar eller lite större stigar, men oftast visar det sig vara grusras eller bara torr barmark. Så var det denna gången. Bara att fortsätta vandra.

Så börjar jag se mig om och tycka att det är synd att träden bara vissnar utan att skifta i höstfärger. Tills jag inser att det jag tittar på är olivträd! Jag har aldrig sett så många olivträd som håller på att vissna. Det är inte en olivlund utan flera. Och ändå vattnas träden. Olivträd är anpassade till torrt och varmt klimat, men även dom har väl sina gränser.

dsc02269Jag har tidigare skrivet om att lantbrukarna har lämnat in krav på ersättning för dålig vin- och olivskörd i år pga torkan. Jag förstår först nu hur allvarligt läget är. Tidigare har jag sett att de flesta olivträd i år har oliver på nedre delan av trädet medan den övre delen är tom eller i stort sett tom. Och regn nu lär inte hjälpa för nu är det nog för långt gånget. Kanske oliverna i år är mest kärna och skal. Vi får nog vara beredda på höjda vin- och olivoljepriser nästa år.

Så här glad blir man när man dsc02246ser en vattenpöl! Tyvärr inte regnvatten utan vatten som trängde ut ur en klippa vid sidan av vägen.

 

 

 

 

Går in på en bred stig som ska leda mig en kort bit till en liten väg. Det börjar bra, men blir brantare och brantare. Till slut ser det lite väl brant ut nedåt och det blir mer och mer lösa stenar och grus. Jag funderar på att vända, ser mig om men det är inget alternativ. Jag får helt enkelt hasa mig ner så gott det går, det får ta den tid det tar. Sätter mig ner, armarna längs med sidorna och hasar och lyfter mig ner en liten bit i taget. Ratsch säger det plötsligen och jag förstår att en sten rivit hål i shortsen. Ja, ja, händer det inte värre saker och ett litet hål ska jag väl kunna leva med. Fortsätter ner, det tar tid. En liten, liten bit i taget, koncentration varvat med vila. Kommer tryggt ner, lite småsår på armen efter en taggig buske och väldigt dammig och smutsig, men det är allt.
Går ut på stora vägen bort till busshållplatsen, kontrollant går på efter mig, åker till sta’n. Går från busstationen genom centrala sta’n (jodå, stora frihetstorget också!) via gatan med alla tavernor och caféer till vår minimarket där jag köper vatten som jag kör hem i en stor kundvagn som ska köras tillbaka till minimarket. Allt klart och jag är äntligen hemma. Lastar in vattnet och då slår det mig: jag undrar hur shortsen ser ut, förresten!? De såg ut så här:

dsc02279

Jag har alltså vandrat runt med en jättestor öppning i ändan och ett ansiktsuttryck som om denna design var den absolut normalaste och naturligaste någonsin. Ett uttryck dök upp i min skalle: ”Vad bryr jag mig om vad som händer bakom min rygg, sa han som fes.”  Och se’n kunde jag se mig själv strutta genom sta’n med ryggsäck, vandringskängor och luftiga shorts. Då la jag upp ett storgarv!
Underbyxorna var lyckligtvis hela, men nästa tanke som dök upp var att jag hoppas innerligt att jag på något sätt känt om de också gått sönder för då hade jag tagit taxi från vandringsslutet till porten…

Halvdagsvandring fick jag i alla fall testat och totalt blev det en ny rundvandring. Det är inte så enkelt att få till i detta landskapet, jag gillar inte att gå samma sträcka fram och tillbaka. Och det är nära sta’n och funkar bra med buss. Jag ska bara se över den där ”shortsknäckarsträckan”…..

Nu sänker sig helgfriden! Jag ska vårda mina nedhasningsmuskler i armar och ben som jag inte visste att jag hade… Ha en skön helg!

(foto uppladdade till min flickr-sida!)

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med vandringsledare kan du koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar så får du 15 % rabatt!

Min dag vandrar vidare

Då har jag snart avverkat dag 2 och dag 3 av min dag och vad tror du det blev? Vandring, så klart. Med hyrbil kan jag ta mig till andra områden, se lite nya vyer, vandra nya vägar.

Dag 2 – torsdag

Kurs västerut till området Mirtos – Tertsa. Ny vandring till 90 %, fick bindas ihop med en gammal sträcka. Här ska man egentligen vandra i mars-april, dvs när det är vår. Efter vår nederbördsfattiga vinter blev våren kort så nu var det mest olika gröna nyanser, men det är inte fy skam.

Plötsligen gick vägen längs med en liten ravin och jag kom att tänka på ett samtal för några dagar sedan. Vi vandrare är så olika. Han beskrev raviner och grottor, fort skulle det tydligen gå, inget intresse av mina vandringar. Förkunnade dock väldigt tydligt att gå på vägar ”is boring”. Lite irriterad eller förvånad var han över att jag gått en ravin som han inte gått. Jag undrar över det där med ”kick”, varför en del tydligen behöver nå’t extra, varför det måste vara spännande. Själv är jag nöjd bara över att få vara i naturen i många timmar, njuta av landskapet, koppla av och låta tankarna flyga. Kom att tänka på min mor: ”Den som inte kan njuta av naturen är fattig”. Ja, ja, det finns alla sorter. Jag kanske skulle processa ett eget projekt: vandra så många platåer på Kreta som möjligt!
Raviner är dramatiska, läckra, vackra, tjusiga och majestätiska. Men det är nå’t visst med vyer, att få ta in helheten. Kanske beror på att jag är skånska, det är kanske det där med öppna landskap som spökar.

En förmodad väg visade sig vara en getstig, jag bestämde mig för att prova och fick klättra och hasa mig ner. Halvvägs undrade jag om det kommer att fungera och tittade bakåt. Jaha, det måste fungera för gå uppför igen blir urjobbigt. Lugnt och fint, det gick jättebra. En pigg i tummen och ett litet rivsår på benet – fullt godkänt. (att det kändes i vissa muskler dagen efter är en annan historia…).

Kom in i den gamla delen av byn som jag kallar ”den där byn som inte går att uttala som ligger norr om Tertsa längs med stora vägen på vänster sida när man kör mot Amiras” (läs här). En ruin som jag fotograferat tidigare var under renovering. Hoppas de behåller det som är tidstypiskt. Gick in i kyrkan och tände ljus, tog en lite längre paus.

Halvvägs på tillbakasträckan ändrade sig landskapet. Det var nästan helt slut med grönska och det liknade mest ett månlandskap eller typ ”beam me up, Scotty”. Inte vackert, men häftigt på nå’t sätt. Gav en mycket speciell känsla. Över hela vandringen välvde sig en klarblå himmel med små molntussar som seglade runt. En så’n himmel som man blir glad av.

Hemvägen gick via bergsbyar och i Kalamafka blev det lunch. När jag skulle betala var ägaren försvunnen! Jaha, vad gör jag nu? Gå på toaletten verkade vara en god idé. När jag kom ut hade han kommit tillbaka och visade upp en förvånad och glad min. Trodde han att jag skulle smita från notan? Är folk så fräcka??

Dag 3 – fredag

Kurs österut och upp i bergen, närmare bestämt till Orino. Spännande! Ju högre upp man tar sig desto brantare blir det så jag hade plockat ut en lagom vandring ovanför Orino och Stavrochori. Var frestad att förlänga lite, lite men nej.

Här uppe har det nog kommit mer nederbörd och/eller varit svalare för bergssidorna var gula av ginst! Visserligen i slutet av sin blomning, men härligt att se. Som att få lite extra vår i elfte timmen.

Höll på att svimma efter en stund, jag mötte en vandrare! Det är tredje (3:e) gången på ung 3 års vandring här på Kreta. Och de två första gångerna var det samma par jag mötte…

Så blev det lite strul och det tar lite på krafterna att snurra runt när det lutar och solen vräker ner. Enligt kartan skulle det finnas en väg som inte fanns. ”Om inte kartan och verkligheten stämmer överens så gäller kartan”, heter det väl i det militära. Jag valde verkligheten. Fick ändra om lite, men som den utsiktsjunkie jag är tog jag mig i alla fall upp till antenntopp. Wow vilken utsikt!

Läskig sträcka som var ganska brant och full med lös grus och småsten ner mot väg. Högt upp finns inte så många vägar och alternativ utan antingen får man gå där man tänkt sig eller vända. Sakta, sakta gick det bra. När jag kom ner på liten väg till ödehus kom en pickup med två karlar som vinkade så trevligt. På flaket hade de två madrasser. Fredag. Helg. Ödehus. Jag satte lite extra fart på mitt håll.

Större moln idag som hade sina skuggor på bergssidorna. Det blir som ett skådespel som jag kan beundra en bra stund. Har inte sett rovfåglar på ett tag, idag hade jag en hop korpar runt mig uppe i luften. Det är svårt att avgöra om de bara busar eller om de vill ha iväg mig.

Riktigt nöjd när jag kom till bilen, både till kropp och själ. Två härliga dagar med nya vyer, nya stigar och vägar, lite lyckad problemlösning och avkoppling.

När jag stod vid bilen hörde jag en åsna, det är inte så vanligt nu för tiden. Byarna förändras och har förändrats mycket under de år jag rest till Grekland. Det får jag återkomma till i något annat inlägg.

Körde hem via bergsbyar, orkar inte sortera och lägga upp foto idag utan det får bli på söndag. Dag 4, imorgon, planerad och klar. Nu ska jag in i duschen och se’n är det dags för hummer! Skål!

VÅRYRA I BERGEN PÅ KRETA!
Boka höstens vandringsvecka senast den 30 juni och du får 15 % rabatt!
Vandra med vandringsledare som visar sina pärlor, upplev natur och landskap,
få kraft och energi, njut av oändliga vyer.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen att vandra och Καλώς ορίσατε till Kreta!

Högt upp i det blå – igen!

Några dagars tystnad här i bloggen. Fick ihop ett bra blogginlägg i företagsbloggen i fredags som verkar väldigt uppskattat, bra trafik till hemsidan. Har gottat mig lite åt det! Om du klickar här så kan du också läsa det.

Det här skulle jag skrivit i fredags eller möjligen i lördags, men det blir alltså idag söndag. Jag vandrade i fredags! Nygammal sträcka och högt upp i bergen. En variant på vandringen i förra veckan som också var via Thripti.

Buss till Koutsounari där Jan-Erik ställde upp och skjutsade mig upp till Agios Ioannis. Jag visste inte hur sträckan uppe i bergen såg ut så jag ville spara lite energi och kraft. Väldigt bra med egen taxiservice!

Och så bra tänkt! Det var verkligen motlut från byn och upp till Thripti. Belöningen är de vidunderliga vyerna och stillheten. Allt som hördes var vinden och fågelkvitter. Och en och annan getklocka. Ljusgröna fält, mörkgröna träd, gråblå berg, blå himmel och hav. Vad kan man mer begära?

Uppe på en stor sten på en bergstopp låg en get. Tror att han njöt av solvärmen medan han tittade ut över haven på båda sidorna och Dikti-bergen, ja kanske han såg toppen på Ida. Jag ska definitivt bli get i nästa liv!

GPS:en ballade ur, men man har givetvis papperskarta med sig. (Tips: ha alltid det även om du ska vandra en markerad led!) Jag har en liten defekt, jag kan inte väderstreck. Alltså, jag vet att de heter norr och väster osv och att det finns nordpol och sydpol och att solen går upp i öster. Jag kan inte så där säkert och tjusigt ta ut väderstreck ute i naturen eller inne i en stad. Jag har helt enkelt ingen aning. Länge trodde jag att det var helkasst och allmänt dumt, men så bestämde jag att börja lita på det som jag kallar för min inre kompass. Ge mig en karta, ett mål och jag kommer dit. Fråga mig inte hur det går till, jag bara ”vet” vilket håll som är rätt eller fel. Jag har också ett jäkla bra bildminne och kan använda riktmärke som t ex ”åt det hållet” ligger sta’n. Jag måste bara få göra det på mitt sätt. Kör jag aldrig fel eller går fel? Jodå, men det gör dom som kan väderstreck också så det jämnar ut sig.
Det går helt enkelt att göra saker på olika sätt och det viktigaste måste vara resultatet.

Kom över bergskammen och utsikten över Libyska havet avlöstes av vacker utsikt över Mirabellobukten. Så vandrade jag in i skogen! Jodå, det finns små skogsområden kvar på Kreta, runt Thripti finns en av dom. Många säger att Kreta är en karg ö, men de borde ge sig ut på upptäcktsfärd. Man måste inte vandra, man kan hyra bil.
Skönt med skuggan i skogen för solen stod högt på den klarblå himlen. Jag är inte riktigt van vid solgasset än.

Valde bort E4 på väg ner eftersom den inte fick godkänt av mig i förra veckan. Gick på egna små vägar och blev nästan lite snurrig av höjden. Kändes lite berusande. Det gör väldigt mycket att komma upp en bit, det var svårt att låta bli att stanna och stanna och stanna….bara för att njuta av landskapet.

Fastnade ett tag i lilla kapellet Agia Anna för att testa lite med kameran. Tur jag gav upp och kom iväg igen. Det är lite farligt, ”ska bara testa en grej till”….

Så började jag fundera på vilken väg jag skulle ta, vilken busstation är närmast, hinner jag. Och när så’na tankar kommer bryts förtrollningen. Raskt beslut: jag går ner till Kato Chorio, har bussen gått så ringer jag efter taxi. Lugnet och ron återställd.

En mycket nöjd och lycklig människa kom hem med bussen och fick syn på sitt röda ansikte i spegeln. Och da’n efter kändes några muskler i benen trots att jag vandrar så mycket och i ett minst sagt kuperat landskap. Men vaddå, det finns många härliga bilder på näthinnan….

Ha en skön söndagskväll!

Foto på min flickr-sida!

Förvirrat möte i olivlund

Som jag skrev i senaste blogginlägget var jag med om ett lite underligt möte under vandringen i fredags. Jag hade precis korsat en slänt och en olivlund för att komma ut på rätt väg. På vägen stod en kvinna, en så’n som är svår att bestämma ålder på och därför kan vara 30 år eller 45 år och allt där emellan. Några olivträd bort jobbade en lite äldre man med ”olivräfsa”. Kvinnan och jag hejade på varandra och se’n utspann sig följande dialog (på grekiska):

– Var kommer du ifrån? sa kvinnan.

– Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut så jag tänkte att jag kanske uttalat fel och upprepade tydligt:

– Sverige.

– Tyskland?, undrade kvinnan.

Nu började situationen kännas lite konstig.

– Nej, Sverige, sa jag.

Hon såg undrande ut och sa ett ord som jag inte förstod.

– Jag är svenska, försökte jag förtydliga och byta spår lite grann.

Hon såg fortfarande undrande ut. Vad skulle jag nu prova?

– Sweden, försökte jag.

Fortfarande undrande min, jag ryckte på axlarna, vi log mot varandra och sa hej då.

Jag stannade en bit bort där de inte såg mig och hörde hur hon återberättade vårt samtal för mannen i olivlunden. På några ställen i berättelsen skrattade dom, jag undrar fortfarande åt vad.

Jag vandrade vidare och funderade över mitt uttal (som var helt korrekt fick jag veta senare). Det måste vara nå’t fel med min betoning eller satsmelodi för Sverige känner väl alla till. Då gjorde jag en så’n där Kalle Anka-inbromsning. Hur självupptagen får man bli? Varför ska alla känna till Sverige? Herre Gud, världen är ju hur stor som helst. Och det kan faktiskt finnas individer som prioriterar annan kunskap framför geografi, t ex oliver som jag inte vet nå’t om.

Så funderade jag över att det kanske är bättre att folk inte känner till Sverige än att de gör det. Det är så trist att möta äldre greker som minns Sverige från förr, som förknippar oss med solidaritet och humanism, och som nu skakar på huvudet åt att vi också drabbats av nationaliströrelsen.

Har du tänkt på att kartor alltid har Europa i mitten? Jag läste nå’nstans att det beror på att kartor ritades av européer och se’n fick alla andra liksom bara acceptera att det är så världen ser ut. Hur skulle kartan se ut om någon i Rwanda ritade den? Eller nå’n i Indonesien? Eller i Alaska?
Hur påverkas vår världsbild och syn på andra av att alltid vara i centrum?

Här nere ser man fram emot att ”the Scandinavians” ska komma tillbaka i år (senast det gick charterresor hit var i början av 90-talet). Jag vet inte om jag tycker att det är så himla kul att buntas ihop, men inser att det är praktiskt och behändigt istället för att rabbla upp 3 länder. Det övas lite fraser som ”tack så mycket” och det är givetvis i all välmening, men jag tränar så klart hellre lite grekiska.

Funderar på om jag ska lära ut ”skål ta mig fan”, men kom på att jag undrar hur många svenskar som minns Jacob Dahlin. Känner danskar och norrmän över huvud taget till honom? Det blir ju jättekonstigt annars, mer som en förolämpning.
Dessutom tror man att vi ”Skandinaver” talar samma språk eller i alla fall förstår varandras. Jag har inte berättat att jag måste prata engelska i Köpenhamn för annars förstår inte danskarna och jag varandra. Lite konstigt är det att det inte slår folk att eftersom de gör skillnad på fastlandsgrekiska och kretensiska kan det finnas skillnader i andra språk och, framför allt, mellan språk.

Språk är väldigt intressant eller rättare sagt kommunikation är väldigt intressant. Och ibland svårt. Jag har idag haft 2 helt olika telefonsamtal. Det första var i stort samförstånd, vi var helt på det klara med varandras roller och vad som förväntades. Det andra var ett så’nt där samtal när man undrar om den andre pratar med nå’n annan eller om det man säger inte går fram. Jag blir så frustrerad över så’na samtal så jag blir irriterad och arg. Mot slutet var jag inte riktigt lika trevlig som i början om man säger så…

Nu ska jag landa en stund på soffan innan fötterna ska gå iväg på lite fotvård. Det sliter att vandra.

Vädret? Jo tack, det är förfärligt, ska avta imorgon så då kommer rapport.

Solskensvandring

En sträcka på en vandring tillsammans med en sträcka på en annan vandring borde bli en ny vandring, eller hur? Ibland blir jag själv förvånad över hur genial jag är.

Har du sett rosaröd snö? Det kan man få se om man stiger upp tidigt och är ute när solen stiger över bergen. Det är en läcker effekt samtidigt som det ser lite konstlat ut.

Vandringen började med vantar och givetvis frikopplad hjärna. Precis sjunkit ner i vandringsläge när jag rundade en kurva och möttes av två framrusande skällande hundar. Jag blev så överrumplad att jag hälsade herden med ”jamas” (skål) istället för ”jassas” (hej på er). Undrar vad han tänkte.

Kom upp på vägen till Ano Viannos och där låg snö kvar i dikesrenen så här måste ha varit massor i förra veckan. Önskas det lite Kreta-snö? Låter väl exotiskt!?

DSC02464

Jag hörde en bil komma bakifrån och sakta in, undrade om de tänkte erbjuda skjuts, tänkte att jag tycker ju inte om att säga nej till snälla människor. Men det var en polisbil, en pick-up! När de kollat in den här gående individen satte de fart igen. Ljushårig, lång, vandrarklädd med ryggsäck – ser det kriminellt ut, tro?

Upp med utskriven satellitkarta för att hitta avtagsväg. Det är bra med satellitkartor, ännu bättre om de uppdaterades lite oftare. Det stora vägbygget vid Ano Viannos har liksom ändrat om verkligheten så kartan stämmer inte. Bara att sätta igång och prova olika vägar, gå en bit, kolla landskapet mot kartan och försök nr 3 stämde.

Åt frukost vid litet kloster, funderade över det där med klosterliv. Några kloster byggs ut och byggs till medan andra liksom kippar efter andan. Det jag satt vid har en stor byggnad med klosterceller som bara förfaller. Vad är det som gör att det är så olika? Hur går det med rekryteringen? Vilka har störst inströmning – munkkloster eller nunnekloster?

Jackan åkte av innan jag fortsatte, nu stod solen högre och började värma. Inne på känd sträcka total avkoppling och njutning. Nästa stopp var vid en ensam och otillgänglig klippa där rovfåglar segelflög. Det är så vilsamt och fascinerande att titta på. Inte svårt att förstå att människan fick den där önskan att försöka flyga. Funderade över om de har bon däruppe i avskildheten då jag plötsligen säger högt: Jag lägger det givetvis som pdf! Se’n tittade jag mig lite generat omkring, varför vet jag inte för vem skulle höra mig ute i ingenstans. Ett hemsideproblem som snurrat runt ett tag och som jag inte fått rätsida på och så kom lösningen bara så där! Bra exempel på att låta tankarna flyga fritt, det är inte första gången något så’nt här händer mig på vandring.

Nära kusten blev det för varmt så tröjan åkte också av, nu var det kortärmat som gällde. Landskapet fullt med härliga kontraster! Snöklädda bergstoppar på avstånd samtidigt som jag såg flera blommor, hörde bisurr och fågelkvitter, fjärilar flög omkring. Förutom motorerna ute i olivlundarna hördes smältvatten plaska i gömda vattenkaskader och det porlade i små bäckar.

Det talas ibland om ”naturens läkande kraft”. Kan det vara motsatserna? Det finns ett lugn i naturen, en trygghet i att den funnits så länge samtidigt som det finns en stor kraft i växtlighet mm. Det ger både ro och styrka. Kanske man tar till sig båda eller kanske lite mer av det ena eller andra beroende på vad man behöver.

När jag närmade mig Vachos kunde jag se alla byarna på bergssluttningen och stannade upp. Jag undrade hur det såg ut under Vianno-massakern. Luften måste ha varit full av gevärsskott och smällar från sprängladdningar, kolsvart av rök från bränderna och genomborrats av skrik. Och nu så fridfullt. Det är faktiskt inte så länge se’n.
(tips: tv10 sänder just nu en intressant serie om ”Världskrigets osannolika överlevare” och avsnitt 5 handlar om invasionen av Kreta, finns på tv10play till mitten av febr)

Jag utförde en god gärning, trodde jag, när jag hjälpte en skalbagge från ryggläge till magläge. Han rörde inte en fena, kanske insidan behövde ramla på plats först eller så var han stel av skräck.

Man kan säga att jag fick mina belöningar lite senare när en flock rovfåglar seglade ner från bergen. Jag tappade räkningen vid 20 st. De gled runt, runt i olika riktningar och nivåer. Styrde med vingspetsarna, nästan ingen flaxade med vingarna. Det var vackert och lite nonchalant på samma gång. Get- och fårflock släpptes in i ravinen framför mig och högt upp på andra sidan fick jag syn på herden. Zoomade in och jodå, han hade fått upp sin kikare och studerade också fåglarna. Han kanske ville kontrollera så de inte spetsat in sig på lamm- eller killingstek. Kändes ändå som en magisk stund, som om tiden stod stilla.

Och nästa belöning var att jag slängde in ryggsäcken i bilen och masade mig, med trötta ben, upp för den långa trappan till byns fina kyrka som var öppen. Där gick en farbror och pysslade, kanske förberedde för kvällsmässa. En stor frid och ett stilla lugn, men framför allt ett alldeles underbart vackert blått ljus. Och det var utfört med färg och fönster på ett sådant sätt att det omslöt mig var jag än stod i kyrkan.

På väg från byn var jag tvungen att stanna till vid vägkanten. En rovfågel glider lågt, lågt över vägen. Jisses, så stora de är, riktigt majestätiska!

Se’n fortsatte jag hemåt med ett leende på läpparna.

(foto finns på min flickr-sida!)

Delvis ny rutt

Igår vandrade jag. Sista vandring före sommaruppehållet i nästa vecka, se’n blir det för varmt. Trots att jag varit ute så mycket och har ”bonnabränna” (märke efter kläder för er som inte är bekanta med uttrycket) är solen nu starkare än tidigare. Lämnade hemmet som Ia, kom tillbaka som Rudolf. Han med röda mulen.

Dagens projekt: binda samman ny och gammal sträcka. Det är alltid med lite blandade känslor som jag bryter ny mark (lät tjusigt!), framför allt här nere. Finns inga bra kartor utan dagen innan studeras satellitkartor o likn på datorn. Och satellitbilderna är inte alltid dagsfärska. Ibland är det också svårt att bedöma avstånd i bergen för en ”slättmänniska”. Så förväntan och nyfikenhet blandas med lite nervositet och osäkerhet. Fast det har gått bra alla gånger hittills och jag har lärt mig att i värsta fall leder samma väg även tillbaka.

I ett läge blev jag så osäker så mobilen fick sättas på roaming (adjö med de pengarna) och jag fick via karta och gps veta att jag var precis där jag hoppades och trodde att jag var! Bara att vandra vidare och så svängde vägen. Jag tror och hoppas att jag aldrig blir blasé på dessa överraskningar. Ett otroligt vackert och dramatiskt landskap låg framför mig. Det hände nå’t hela tiden: insekter, blommor, flodfåror, grottor, klippformationer, havet, getter, stora skrevor, apelsinlundar……. Tyst och stilla. Letade upp lite skugga och bara satt där och glodde. Det är gott för själen.

Efter ett tag var det dags att gå över bergen igen och då såg jag bl a hem till Ierapetra. Sta’n är precis lagom stor och ligger så himla fint vid havet. Tyvärr var det för mycket soldis för att ön Chrissi skulle synas, men jag såg att färjan dit lämnade hamnen. Man kan tycka att området kring Ierapetra inte är världens vackraste med alla växthusen. Jag tycker att det finns orörd natur och fina vyer så det räcker. Växthusen signalerar en levande bygd som ger bra avkastning. Och det blir så vilsamt och genuint när inte turism är huvudnäring.

Jag möter inga vandrare i bergen utom i april 2012 då jag mötte ett par från England som ungefär halva året bor i sitt hus i en av byarna. Vi pratade en stund och skildes se’n åt på varsitt håll. Och håll i dig nu! Igår möttes vi igen ungefär 50 m från platsen där vi möttes då! Det blev ingen pratstund denna gången, jag tror inte att de kände igen mig eller så blev de lika förvånade som jag. Så’na här händelser sätter igång tankar kring sannolikhet, logik, tillfälligheter och livets märkligheter rent generellt.

På bussen hem kände jag den där sköna känslan som infinner sig efter en, i mitt tycke, lyckad vandringsdag: trött i kroppen, svettig, tom i skallen, tillfreds, glad. Och lite annat.

Foto från vandringen finns här.