Etikettarkiv: morgon

Ny kamera – inlägg 2

I tisdags var det dags för min ”fotosafari”. Efter att ha fotograferat i sta’n i söndags satte jag kurs mot byar, närmare bestämt tre stycken på Ierapetra-slätten: Episkopi, Kato Chorio och Kentri. Buss tidigt på morgonen till Episkopi, sedan strosa och fotografera. Det blev minsann 5,5 tim!

Känns något obekvämt att gå runt och fotografera. Byarna är inga levande muséer utan människors hem. Hur skulle du känna om någon gick runt i ditt område med kamera? Visst skulle det kännas som ett intrång, obekvämt, något som du inte bett om utan bara blir utsatt för. Ibland avstår jag helt enkelt från motiv av hänsyn och respekt.

Och allting är inte vad det tycks vara! Detta är inte övergivna hus (trots att det ena saknar el-mätare!). Det gäller att vara försiktig så man inte plötsligen riktar kameran rakt in i någons vardagsrum.

Jag behövde fokusera så jag bestämde ett tema: Lustifikationer och avvikelser. Som jag skrev i förra inlägget tycker jag att det finns lika mycket skönhet i det ruffiga, söndriga, ratade som det finns i det vykortsperfekta. Och båda finns överallt, det gäller bara att vara öppen.
Ett annat syfte med dagens utflykt var givetvis att fortsätta bekanta mig med kameran. Det är en ny version av den jag hade tidigare och alla ändringar är inte till det bättre, men vi ska nog komma överens.

När jag kom ut till Episkopi var det halvmörkt så jag fick vänta en stund. Härligt frisk morgonluft och en mysig atmosfär av uppvaknande när jag gick runt på de små gatorna och gränderna. Som om byn reste sig sakta och gned sömnen ur ögonen. Fler och fler ljud. En hund blev riktigt uppretad över min uppenbarelse och satte igång några andra hundar vilket störde morgonfriden.

När jag såg mig omkring med mitt kameraöga tänkte jag på något som ofta dyker upp i tankarna. Jag önskar att jag var en duktig fotograf som kan få fram linjer, vinklar, vrår osv med skuggor och ljus. Det finns massor av sådana motiv som skulle kunna bli riktigt läckra foton!
Önskar också att jag var bra på att fotografera människor. Jag undviker det så mycket jag kan eftersom många inte tycker om att bli fotograferade och jag tycker inte om foton där folk poserar. Så jag får nöja mig med ögonblicksbilder vilka ansiktet gärna få vara mer eller mindre dolt eller i skugga.

När man lämnar Episkopi går man samtidigt in i grannbyn Kato Chorio. Fast de ligger ”vägg i vägg” har de helt olika stämning. En sak som är ganska vanlig i Kato Chorio bland de renoverade husen är ytterväggarnas utseende som jag inte förstår. Det är en konstig blandning av puts och frilagd sten – beslutsångest? Jag tycker att det är fult, helt enkelt.

Vid byns torg ligger två kafenion. Där njöt jag av en god frappé och ostpaj med massor av honung. Sedan satt jag kvar medan det kom fler och fler gubbar. Har ingen aning om hur länge, jag gick vidare när jag filosoferat klart.

Genom olivlundar gick jag till den tredje byn. Det är så dammigt och torrt så det knastrar, vi behöver verkligen regn. Några var ute och tittade till sina oliver. Det får inte gå så långt att oliverna börjar torka för då blir det givetvis inte så mycket olja.

Det här med vilka byar man tycker om och inte tycker om är subjektivt. Kentri och jag har ett något märkligt förhållande. Jag tycker varken det ena eller andra om byn, har aldrig fått kläm på den. Mycket konstig känsla! Därför är jag sällan i byn och oftast bara passerar jag på hemväg från vandring. Idag bestämde jag att ge byn gott om tid så jag strövade runt. Släppte lite på mitt fototema för att verkligen ”se” allt. Men…jag vet inte….vi får nog ge upp. Kentri är ett mysterium för mig och får så förbli.

Igår laddade jag över fotona och startade första rensningen då 190 foton blev 120. I gallring till flickr.com blev det 50 st kvar som jag lagt i ett eget album. Om du inte vill titta på varje foto för sig så kan du i alla fall se titeln genom att hålla pekaren över ett foto. Klicka på länken nedan så kommer du till albumen på min flickr-sida. Klicka på album ”Three Cretan villages”. Välkommen!

Till album ”Three Cretan villages”

Imorgon börjar en ny vandringsvecka så nu hör du inte av mig förrän i nästa vecka.
Ha en skön helg!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!


Vandra med mig på Kreta!

Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information
http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

Lördag fast detta handlar om fredag

Upp innan tuppen! Kyligt, ska jag behöva ta fram vandringsbyxor? Nej, det är för tidigt. Och när jag kom ut i shortsen så var det ok. Lägenheten blir lite nedkyld under natten. ”Arbetsvandring” idag, ska se om jag kan få ihop en fin och bra halvdagsvandring. Tidtagning och testning, inte direkt avkoppling. När jag hoppar av bussen har solen också börjat sin vandring.

dsc02226

Frukost på en sten vid vägen under ett pinjeträd. Tittar mot bergen där solen färgar de tunna molnsträcken rosa. Det är alldeles stilla, fridfullt, nästan kusligt. Skönt efter de senaste dagarnas blåst. Fåglar kvittrar och en korp skrattar en bit bort. Det finns ingenting som slår en tidig morgon. Om jag skulle välja vilken tid på dygnet då jag fick stoppa tiden så skulle det vara nu. Början på dagen, allt är möjligt. Kan det bli mer hoppfullt och förförande?

Cirka en timme senare exploderar luften i solljus då solen tagit sig över bergskammen. Det gör nästan ont i ögonen efter morgondunklet. Bergen mitt emot solen blir först gula för att sedan få sin vanliga färgskala.

dsc02230Klockan är halv tio och jag står och tittar på månen samtidigt som solen värmer min rygg. Hur kan det bli så, egentligen? Nu är det mitt i natten i San Fransisco och Lima – har de ingen måne utan bara svart? Månen är ju här. Den borde vara där. Nåja, den vet förhoppningsvis vad den gör.

 

 

 

 

Står i en böj där jag skulle testa vad som skulle kunna vara en genväg till där ett vattenfall börjar, men jag är lurad av satellitkartan. Ibland ser det ut som om det finns små vägar eller lite större stigar, men oftast visar det sig vara grusras eller bara torr barmark. Så var det denna gången. Bara att fortsätta vandra.

Så börjar jag se mig om och tycka att det är synd att träden bara vissnar utan att skifta i höstfärger. Tills jag inser att det jag tittar på är olivträd! Jag har aldrig sett så många olivträd som håller på att vissna. Det är inte en olivlund utan flera. Och ändå vattnas träden. Olivträd är anpassade till torrt och varmt klimat, men även dom har väl sina gränser.

dsc02269Jag har tidigare skrivet om att lantbrukarna har lämnat in krav på ersättning för dålig vin- och olivskörd i år pga torkan. Jag förstår först nu hur allvarligt läget är. Tidigare har jag sett att de flesta olivträd i år har oliver på nedre delan av trädet medan den övre delen är tom eller i stort sett tom. Och regn nu lär inte hjälpa för nu är det nog för långt gånget. Kanske oliverna i år är mest kärna och skal. Vi får nog vara beredda på höjda vin- och olivoljepriser nästa år.

Så här glad blir man när man dsc02246ser en vattenpöl! Tyvärr inte regnvatten utan vatten som trängde ut ur en klippa vid sidan av vägen.

 

 

 

 

Går in på en bred stig som ska leda mig en kort bit till en liten väg. Det börjar bra, men blir brantare och brantare. Till slut ser det lite väl brant ut nedåt och det blir mer och mer lösa stenar och grus. Jag funderar på att vända, ser mig om men det är inget alternativ. Jag får helt enkelt hasa mig ner så gott det går, det får ta den tid det tar. Sätter mig ner, armarna längs med sidorna och hasar och lyfter mig ner en liten bit i taget. Ratsch säger det plötsligen och jag förstår att en sten rivit hål i shortsen. Ja, ja, händer det inte värre saker och ett litet hål ska jag väl kunna leva med. Fortsätter ner, det tar tid. En liten, liten bit i taget, koncentration varvat med vila. Kommer tryggt ner, lite småsår på armen efter en taggig buske och väldigt dammig och smutsig, men det är allt.
Går ut på stora vägen bort till busshållplatsen, kontrollant går på efter mig, åker till sta’n. Går från busstationen genom centrala sta’n (jodå, stora frihetstorget också!) via gatan med alla tavernor och caféer till vår minimarket där jag köper vatten som jag kör hem i en stor kundvagn som ska köras tillbaka till minimarket. Allt klart och jag är äntligen hemma. Lastar in vattnet och då slår det mig: jag undrar hur shortsen ser ut, förresten!? De såg ut så här:

dsc02279

Jag har alltså vandrat runt med en jättestor öppning i ändan och ett ansiktsuttryck som om denna design var den absolut normalaste och naturligaste någonsin. Ett uttryck dök upp i min skalle: ”Vad bryr jag mig om vad som händer bakom min rygg, sa han som fes.”  Och se’n kunde jag se mig själv strutta genom sta’n med ryggsäck, vandringskängor och luftiga shorts. Då la jag upp ett storgarv!
Underbyxorna var lyckligtvis hela, men nästa tanke som dök upp var att jag hoppas innerligt att jag på något sätt känt om de också gått sönder för då hade jag tagit taxi från vandringsslutet till porten…

Halvdagsvandring fick jag i alla fall testat och totalt blev det en ny rundvandring. Det är inte så enkelt att få till i detta landskapet, jag gillar inte att gå samma sträcka fram och tillbaka. Och det är nära sta’n och funkar bra med buss. Jag ska bara se över den där ”shortsknäckarsträckan”…..

Nu sänker sig helgfriden! Jag ska vårda mina nedhasningsmuskler i armar och ben som jag inte visste att jag hade… Ha en skön helg!

(foto uppladdade till min flickr-sida!)

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med vandringsledare kan du koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar så får du 15 % rabatt!

En riktigt lycklig glädjemorgon!

Vaknade vi 6-tiden, konstigt fuktigt varmt i rummet, satte igång avfuktaren. Somnade om och öppnade mina ljusblå vid 7-tiden. En riktigt god natts sömn, det var ett tag sedan. Öppnade dörren till vardagsrummet och det var något som inte stämde. Lite skumt ljus, kanske gick min klocka fel? Ovan doft, det luktade märkligt, gick inte att definiera. Eller kunde det vara så att…..? Full fart ut på balkongen och ja, det hade regnat! ÄNTLIGEN!!! Himlen tjock med moln, marken blöt med små pölar här och där.

Ut på morgonrunda trots att det nog blir mer regn. Vad gör det? Tar en av de längre rundorna. En blixt, senare en åskknall. Droppandet tilltar. Landskapet är så vackert med låga molntussar, dimslöjor, dis. Himlen har fler grå nyanser än jag trodde att det kunde finnas. Något litet blått hål där solstrålar försöker leta sig ner mot havet så det blir som ”bibelhimmel” på tavlor.

När jag återvänder mot sta’n börjar elbolagets bilar synas på gatorna. Jaha, då har det blivit problem här och var. Går längs havet, det börjar regna. Känner mig som Gene Kelly för precis så glad och lycklig kan man vara i regn så att det spritter i benen. På strandpromenaden passerar jag vänner som förbereder inför dagen, vi ropar till varandra ”Rain!” och ”Nice!” och alla har leenden som går från öra till öra.

Kommer hem genomvåt, inget internet (härligt!). Fixar frukost och äter på balkongen för första gången på flera veckor. Sitter se’n stilla och bara lyssnar på dropparnas landningsljud som är olika beroende på underlaget…..

Så mycket glädje och lycka kan finnas i ett regn! Det är gott att leva!

Lyckad premiär

Jaha, hur startas vandringssäsongen förutom att som vanligt vara medveten om den egna kroppens något dvalliknande tillstånd. Måste också ta värme och trappfallet med i beräkningen och sommarens tragiska men, ursäkta, dumma olycka finns också i bakhuvudet (i mitten av augusti dog ett franskt par av värme och uttorkning när de gav sig upp i bergen på södra Kreta för att vandra. Underskatta inte miljö och klimat – överskatta inte den egna förmågan!). Jag tar min ”korsa Kreta”-vandring. Förhållandevis plant (otränade muskler), går igenom byar där jag kan köpa mer vatten eller fika (osäker på värmen), busshållplatser finns nära rutten (kan bryta), kan hitta skugga (sällsynt uppe i bergen). Vänder på den så jag går på ”fel håll”, dvs vandrar till Ierapetra. Himmel, så förståndig jag är!

Klockan ringde, tanken ”nä, jag…” stängdes snabbt av, 21 minuter senare hade jag ätit frukost, borstat tand, dragit på kläder, packat det sista och låst dörren. Kl 7 hoppade jag av bussen i Pachia Ammos och började vandra.

Njuter! Detta är som ett gift, men ett gott så’nt. Kan man säga så? Står stilla flera gånger och bara beundrar naturens morgon. Morgonljuset där solen inte kommer genom de mörka molnen så bergen färgas vackert blå. Inte ett löv rör sig, allt väntar på att dagen ska sätta fart. Det är stilla mitt i uppvaket, allt är samtidigt både nära och långt borta. Nå’n bil kör sakta förbi. Allt är långsamt och lovande. Vad ska denna dagen föra med sig? Allt är möjligt.

Kommer in i första byn, dags för vätska och frukt. Går inte runt med kameran idag, vill inte dra ut på tiden alltför mycket om det blir för varmt. Luften är frisk och skön, en svag vind svalkar då och då. Ut och upp på slänt, börjar fundera på att prova ett annat avslut men kommer på bättre tankar. Inget experimenterande idag!

Det är torrt men vackert. Här är det precis som överallt annars – varje årstid har sin tjusning. Det som saknas vid denna tiden är dofterna från blommor, örter osv. Ögonen och själen får sannerligen sitt i alla fall.

I Episkopi blir det kaffe på lite sömniga kafenion mitt i byn. Sitter 5-6 karlar vid olika bord och pratar. Jag tänker på att ibland är det skönt att inte förstå ett språk för det är lättare att skapa en egen bubbla där jag fritt väljer intryck och funderingar.
Av någon underlig anledning försvinner alla efter en stund. Samtidigt. Hm…? Jag blir ensam kvar, men ganska skönt det också.

Lite kameraövning inne i ett kapell när jag njutit av friden. Måste träna mer på svaga sidor, men det kan jag göra hemma. Fortsätter och nu blir det dags för karta. Det är nämligen så att en vandring ser olika ut beroende på vilket håll man vandrar. Jag är lite osäker på anslutningen byväg – bergsväg, men kommer rätt. Uppe vid kapellet går jag in och tänder ljus för alla i familjen. Se’n sitter jag och tar in utsikten över olivlundarna, Ierapetra, havet, Diktibergen….här är gott att vara!

Kraftigt medlut ner till byn Vainia, men vad gör det – jag är snart hemma. Börjar kännas varmt men inte hett. Efter sista vätskan på Demokratitorget i byn kryssar jag i olivlundarna och gör entré i Ierapetra vid 12-snåret.

Hem, fixa lite lunch, fram med vätska, sjunka ner i soffan med bok för återhämtningseftermiddag som även innehåller dusch, slummer…. Go’ middag på kvällen!

Summa summarum: det är ok att börja vandra med fortsatt respekt för värmen ett tag till. Ytterligare en vattenflaska ska med på nästa vandring som också blir åt det lite mer plana hållet, men längre. Tankarna kunde inte riktigt flyga fritt, men det kommer efter de 2-3 första vandringarna vid säsongsstart. Långsam återhämtning väldigt bra, gav kroppen tid på sig att ställa om och komma i ”normalläge”.
Längtar till nästa vandring (dags på måndag…)!!!

Foto hittar du på www.flickr.com/photos/ialofquist/

 

 

Ibland är det bra att inte kunna hålla sig

Saknar så mycket att vandra men det är för varmt. Igår bestämde jag mig för att det går inte, jag kan inte hålla mig. Det får bli en kompromiss: en lång runda till grannbyn och upp till ett litet kapell bakom byn.

Upp kl 5, allt packat och klart, bara att dra på kläderna. Genom ett mörkt Ierapetra där det är jag och sopgubbar som rör sig. Vid gatan med barer och disko snurrar nattfjärilar. Några ställen är öppna, de olika låtarna går ihop, olika tonarter och musiken skär sig rejält. Jag må vara tokig på ljudvolymen i mina kvarter då och då, men jag är evigt tacksam för att jag inte bor här. Någon tidig städare är i farten på strandpromenaden, annars tomt. Finns det nå’t mer spöklikt och dött än så’nt som är gjort för människor men som är tomt? Tomma hus, igenbommade hotell, tom teater eller arena, öde strandpromenad. Känns bara så fel.

Håller ganska bra fart för tanken är att komma upp till kapellet innan solen når över bergen. Vinden är skön, tar tacksamt emot hjälpen. Grannbyn Vainia är tyst och stilla. Börjar traska upp till kapellet, inte så hög fart nu. Blir rejält utskälld av tre hundar som lyckligtvis inte vågar följa med så långt. Jag vill njuta av tystnaden, denna morgon är bara min.

Vid kapellet plockas frukosten fram och den är mycket godare i det fria med bergen och en vackert flerfärgad himmel som speglar sig i Libyska havet. Några getter hörs en bit bort, några tuppar vaknar. Det händer inte så mycket där solen ska komma, men på bergen mitt emot kan jag följa solens gång. Också havet förändras i takt med att solen kommer över bergen. Hela landskapet väcks till liv mer och mer. En ny dag börjar, ett oskrivet blad. Och i detta ögonblick är allt möjligt.

DSC01082

Bergen får mer och mer ljus och plötsligen når solljuset även Ierapetra. Fiskehamnen är först att bli upplyst, se’n sprider sig ljuset över sta’n. När hela sta’n badar i morgonsol är det lätt att förstå varför den kallas ”Pärlan vid Libyska havet”.

Efter en stilla stund inne i kapellet är det dags att gå ner. Svårt att lämna, här är så’n frid och ro, bara vinden som håller mig sällskap. Vill inte gå ner redan, men vet att jag måste. Tar en liten extra sväng där bergen skuggar och hittar uppslag till annan lång tur. Kan kanske t o m bli en vandring. Fikonen börjar mogna här och där, granatäpplena börjar skifta i färg.

Går lite fel, har svårt för alla småvägar i olivlundar eftersom det finns få riktmärken. I en kurva möter jag plötsligen två mödrar med sina barnkullar. Hönor visserligen, men de räknas väl de också? Varmt, varmt. Tröjbyte innan jag vid halv nio-tiden går in i sta’n för att handla på marknaden, bl a hos ”min” apelsinman”.

Nu är det lunchdags, här är städat och diskat, tvättmaskinen är igång och jag har nedsänkt min kropp i nya soffan. Nu är det helg!

(Foto kommer ut på flickr imorgon.)