Saknar så mycket att vandra men det är för varmt. Igår bestämde jag mig för att det går inte, jag kan inte hålla mig. Det får bli en kompromiss: en lång runda till grannbyn och upp till ett litet kapell bakom byn.

Upp kl 5, allt packat och klart, bara att dra på kläderna. Genom ett mörkt Ierapetra där det är jag och sopgubbar som rör sig. Vid gatan med barer och disko snurrar nattfjärilar. Några ställen är öppna, de olika låtarna går ihop, olika tonarter och musiken skär sig rejält. Jag må vara tokig på ljudvolymen i mina kvarter då och då, men jag är evigt tacksam för att jag inte bor här. Någon tidig städare är i farten på strandpromenaden, annars tomt. Finns det nå’t mer spöklikt och dött än så’nt som är gjort för människor men som är tomt? Tomma hus, igenbommade hotell, tom teater eller arena, öde strandpromenad. Känns bara så fel.

Håller ganska bra fart för tanken är att komma upp till kapellet innan solen når över bergen. Vinden är skön, tar tacksamt emot hjälpen. Grannbyn Vainia är tyst och stilla. Börjar traska upp till kapellet, inte så hög fart nu. Blir rejält utskälld av tre hundar som lyckligtvis inte vågar följa med så långt. Jag vill njuta av tystnaden, denna morgon är bara min.

Vid kapellet plockas frukosten fram och den är mycket godare i det fria med bergen och en vackert flerfärgad himmel som speglar sig i Libyska havet. Några getter hörs en bit bort, några tuppar vaknar. Det händer inte så mycket där solen ska komma, men på bergen mitt emot kan jag följa solens gång. Också havet förändras i takt med att solen kommer över bergen. Hela landskapet väcks till liv mer och mer. En ny dag börjar, ett oskrivet blad. Och i detta ögonblick är allt möjligt.

Bergen får mer och mer ljus och plötsligen når solljuset även Ierapetra. Fiskehamnen är först att bli upplyst, se’n sprider sig ljuset över sta’n. När hela sta’n badar i morgonsol är det lätt att förstå varför den kallas ”Pärlan vid Libyska havet”.

Efter en stilla stund inne i kapellet är det dags att gå ner. Svårt att lämna, här är så’n frid och ro, bara vinden som håller mig sällskap. Vill inte gå ner redan, men vet att jag måste. Tar en liten extra sväng där bergen skuggar och hittar uppslag till annan lång tur. Kan kanske t o m bli en vandring. Fikonen börjar mogna här och där, granatäpplena börjar skifta i färg.

Går lite fel, har svårt för alla småvägar i olivlundar eftersom det finns få riktmärken. I en kurva möter jag plötsligen två mödrar med sina barnkullar. Hönor visserligen, men de räknas väl de också? Varmt, varmt. Tröjbyte innan jag vid halv nio-tiden går in i sta’n för att handla på marknaden, bl a hos ”min” apelsinman”.

Nu är det lunchdags, här är städat och diskat, tvättmaskinen är igång och jag har nedsänkt min kropp i nya soffan. Nu är det helg!

(Foto kommer ut på flickr imorgon.)