Etikettarkiv: vackert landskap

En ovanlig långfredagsvandring

Igår var det långfredag i den kristna världen, undantaget den ortodoxa delen. Vi har påsk nästa helg så på måndag börjar ”stora veckan”. Det blir lite körigt när de kommer så nära varandra, men jag måste erkänna att mitt ”svenska” påskfirande är det inte mycket med.

Jag vandrade alltså igår och det var ett annorlunda arrangemang. Jag och en kollega (som alltså också leder vandringar) har fått kontakt och det var dags att ge oss ut på en av hennes vandringar. Runt byn, som heter Mirtos, där hon bor, som heter Angela Sturmayr , finns några markerade kortare och lite längre leder. Och det var dags att bättra på markeringarna på Minoan Path.

När jag vandrade i Skåne hade jag ibland en medvandrare, Vi brukade skiftas om att välja och planera. Och jag upplevde samma igår: känslan av att slippa planera och tänka på vart stigen leder. Bara vandra och njuta! Det förvånar mig att inte fler vandrar och att många av de som vandrar gör det på egen hand. Detta är inte smygreklam för mig och min firma, det finns gott om arrangörer här på Kreta och även på andra resmål. Ta möjligheten att få koppla av och bara njuta! Och få mervärde i form av kunskap och information! Och inga sabbade dagar då den vandring du funderat ut inte fungerar – vi har redan gjort det jobbet åt dig!

Vi pratade givetvis om ditt och datt, men hade också tysta stunder. Då och då stannade vi och tog in vyerna. Landskapet mellan Mirtos och Malles är lite speciellt, mycket skiftande, och väldigt vackert. I ett läge kunde jag inte låta bli att utbrista: tänk att det finns de som bara vill vandra raviner när man kan få allt det här!

Vi njöt båda av klarblå himmel, ingen Sahara-damm i luften. Kände nästan inte igen himlen efter alla sanddisiga dagar. Många fina gröna nyanser i naturen i och med att träd och buskar har kommit olika långt med löv och blad. Några orkidéer fick vi se, men jag är fortsatt fascinerad av alla de små, små växterna. Det är artrikt och varierat. Små finurliga konstruktioner och de vackraste, skira blommor. Fåglar kvittrade och från och till hördes ett entonigt surrande från bin. Fjärilar och cikador och andra insekter kryssade runt i luften. Man får inte glömma att titta uppåt! En stor gam seglade på ganska låg höjd över oss. Mäktigt! Plötsligen kom en stor flock gamar. De låg på olika höjd och segelflög. Otroligt skickliga och det ser både rofyllt och kraftfullt ut samtidigt.

Men allt är inte bra. Blommor som ska blomma om cirka en månad är igång, det är otroligt torrt. Våren är tidig efter en alltför mild vinter som bjöd på väldigt lite nederbörd. I stora dammen utanför Ierapetra syns inte bara kapellet som annars är under vatten utan marken som kapellet står på. Angela berättade att hon upplevt någon liknande vinter och då blev april och maj något regniga. Vi håller tummarna!

Leden gick i blandad natur så först en ringlande stig mellan olivlundar för att lite senare gå genom ett öppet landskap med nästan vinröda stenar i ett landskap som påminde om öken- eller månlandskap. Man blir aldrig uttråkad i naturen eller i det kretensiska landskapet!

Inspirerande och lärorikt att vandra med någon som bott här en längre tid och lett vandringar under många år. Jag fick se en alonia (tröskningsplats) så nu måste jag se mig om på mina vandringar om jag kan hitta fler. När jag ser grottor tänker jag oftast på motståndsmän, folk som gömmer sig undan någon fara eller lider av spetälska. Nu har jag sett mitt första herdeskylskåp! Ja, inte ett där man förvarar herdar, alltså, utan där de kunde förvara mat, slaktade djur osv tills det var dags att gå ner från berget med getflocken. Antagligen har jag sett flera tidigare, men inte känt till att grottor användes på detta sättet.

 

Och jag har äntligen på foto fångat en get uppe i ett träd! Har aldrig hunnit få upp kameran innan de hoppat ner, men den här jeppen stod snällt kvar och tuggade.

Efter 5 – 5,5 timmes vandring var vi tillbaka vid bilen. Varma och nöjda. En härligt avslappnad dag.

Imorgon ska vi i ”utlänningsgänget” fira påskdagen med söndagslunch i den charmiga bergsbyn Monastiraki. Ska bli trevligt och garanterat många skratt. Ser också fram emot en ganska hektiskt ”stora veckan” och påskfirandet nästa helg!

Ha en skön fortsättning på påsken!

PS. Foton på min flickr-sida!

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Tillbaka igen!

Då har min längsta och roligaste födelsedagspresent åkt till Sverige igen! Det tog några dagar att förstå att de var här och så är de plötsligen borta! Bra, roliga dagar med syster och systerdotter. De nerkylda nordborna (våren tycks ha kommit bort i norr i år) längtade efter sol och värme så de njöt av strandtid. Så blev det några bilturer, långpromenad/kort vandring i bergen med systerdottern medan systern höll sig i mer plana sta’n. Stunder på balkong och fina kvällar med god mat. Sista kvällen, i onsdags, åt vi födelsedagsmiddag på taverna som öppnade ifjol, men jag hade ännu inte varit där. De har inte öppet under vintermånaderna så nu gäller det att hänga på låset för det var annorlunda och mycket gott!

Det är lite knepigt det där med besök. Det är så mycket man vill visa och så lite tid. Funderade på att jag kanske borde öppna turist- och guidecenter istället för att jobba med vandringar. Tyvärr är ju inte resebolagen intresserade av lokal kunskap så där är ingen öppning. Får fundera vidare på det!

Födelsedagsutflykt

Torsdag, dvs min födelsedag, var hemresedag för gästerna så jag gav mig ut på utflykt med hyrbilen. Kreta är en stor ö med flera ”ansikten” och en grov indelning är västra, centrala eller mellan och östra. Och var och en har sina lokala skillnader. Jag styrde kosan västerut till centrala Kreta som jag tycker mycket om och är nyfiken på efter att ha passerat många gånger så den ska utforskas när jag blir pensionär. Det är förhållandevis platt, mer ”kulligt” än bergigt, och mycket frodigt. Här odlas oliver, vin och annat så landskapet blir väldigt skiftande och grönskande.

På min karta stod plötsligen Nikos Kazantzakis museum och det kunde vara intressant. Jag letade mig in i Myrti och på väg från bilen till muséet upptäckte jag att det finns hänvisningar i byn till hans liv och verk. Det fanns informationsskyltar lite varstans. Kändes lite märkligt eftersom han inte har bott i byn. Jag visste inte så mycket om honom, men muséet var väldigt bra. Jag tog också 20-minuters videon om hans liv. Han levde ju under en otroligt omvälvande och spännande tidsperiod med Greklands frigörelse från ottomanska riket, balkankriget, första världskriget, folkutväxlingen 1924-1925, andra världskriget, inbördeskriget. Otroligt produktiv man och jag antecknade i minnet att jag skulle vilja läsa hans reseberättelser (han reste otroligt mycket!) och hans roman där huvudfiguren bygger på hans far.
Jag är fortfarande övertygad om att herr Kazantzakis inte skulle tycka om filmversionen av ”Zorba the Greek”. Filmen får liksom inte fram hans budskap, men så är det ofta med filmade böcker.

Jag fortsatte norrut och noterade på vägen vad nästa utflykt i området ska innehålla: muséet The Battle of Crete i Episkopi, ett kloster och ströva runt i byn Myrti som var väldigt charmig. Några stopp vid fina vyer och vackra kapell. Åska och regn ett tag, men jag tror att det var födelsedagshälsning ovanifrån eller från naturen till en vandrare.

På kvällen kändes det som om jag firat i flera dagar så min egen lilla födelsedagsmiddag tar jag i nästa vecka. Om man draaar ut på något får man njuta läääängre…

Stödlånsutbetalningsdramatiken

Som du kanske vet blev det inget beslut i måndags om delutbetalning av 3:e stödlånet. Det ska upp på agendan igen i juni och då börjar det bli riktigt ont om tid eftersom det finns räntor och amorteringar som förfaller till betalning i juli. Det är skuldlättnadsfrågan som stökat till det och troligen sker det nu överläggningar, telefonkontakter osv härs och tvärs för att försöka få fram en lösning. Några har uttalat stöd för Grekland och lättnader nu, andra att frågan får vänta tills 3:e stödlånet löper ut 2018. Vi får se hur det går, men rysaren fortsätter alltså!

Andra nyheter? Ja, som du förstår har jag inte riktigt kontroll på det för tillfället. Jag läste en kort artikel om vinterturism på Kreta, men det var så idiotiskt så det får jag nog fundera lite mer över och smälta innan jag skriver något.

Nu är det fredagskväll, snart ska snacks och ouzo fram till film. Ha en skön och fridfull helg!

PS. Foton uppladdade idag på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt på vandringsvecka!

 

Perfekt vandringsdag och för övrigt

På väg till bussen upptäckte jag att den sorgliga tiden är över. Varje höst i september – oktober tänker jag att vad är det för fel, alla tamarisker håller ju på att dö! De ser ut att vissna allihop. Så kommer jag på att det är ju nu de blommar och ”fröar”. De har mörkbeiga oansenliga fröer som sitter samlade längst ut på grenarna. Alla som varit i Grekland vet vad tamarisk är så för alla er andra är Bildresultat för tamarix treehär en bild. De växer vid kuster och ibland på stranden pga att de är bra på att klara av salt luft. Man kan tro att de är barrträd, men de är faktiskt lövträd.

Jag var alltså på väg till bussen för det var vandring! Nu startar jag inte så tidigt på morgonen eftersom vädret är svalare och soluppgången väldans tidig. En bussavgång 8:30 passade bra.

Det såg ut att kunna bli en fin dag med bra väder och det blev det. Sol från nästan klarblå himmel, lagom varmt med en lite kylig, smekande vind. Perfekt! Shorts och kortärmad t-shirt – det är annat än att vandra i Sverige vid denna tiden på året.

På vandringen högsta punkt tog jag fikapaus. Gott, starkt kaffe och svenska kanelgifflar med utsikt över Dikti-bergen, Mirabello-bukten och Thripti-bergen – ren njutning!

dsc02308Ner mellan bergen i ”gryta” med apelsinträd, olivträd och en massa vilda träd och buskar. Visst, småbuskar och mindre växter är fortfarande vissna och ledsna, men de som påstår att östra Kreta är ”kargt och ökenlikt” skulle jag gärna vilja veta var de varit.

Som vanligt flög tankar hit och dit. Ren och skär avkoppling. Funderade över en diskussion jag och min vandringskompis i Sverige hade för ett tag sedan. Vi funderade över varför vandring så ofta kombineras med annat som yoga, mindfulness och en massa andra aktiviteter. Mycket finns redan inbakat i vandringen och naturen – räcker inte det?! Gå ut, öppna upp dina sinnen, ta in, koppla av och njut. Krångligare än så är det inte och behöver inte heller vara.

Nästa fikapaus blev med utsikt över Ierapetra. Jag var inte ensam länge utan en flock fåglar kom. Jag tycker om att titta på de stora rovfåglarna när de segelflyger. Det är imponerande, tjusigt och vackert. De är oftast ensamma så den flock som kom var korpar. De skrattar så härligt, leker dsc02311och retas (eller kanske båda samtidigt). Snabba, skickliga flygare som älskar att dyka snabbt som tusan. Genast dyker en annan för att visa att den kan dyka snabbare eller djupare, vad vet jag. Har du sett en korp göra en roll? Det fick jag se idag. Ett 20-tal korpar bjöd på en riktig föreställning! Jag blir väldigt glad av korpar (även om de kanske skrattar åt mig), skrattet bubblar på insidan. Och ibland blir det gapskratt rakt ut.

Så kom jag in i by där jag tänkte köpa vatten på kafenion. Gubbarna tyckte att jag skulle sätta mig ner, de var väl uttråkade och ville kanske ha lite kvinnlig fägring. Jag tackade, men nej tack och fortsatte mot Ierapetra. Fågelkvitter nådde mig utanför byn och det slog mig att jag hört det tidigare under dagen också. Det är inte illa i november månad!

Strax utanför Ierapetra gick jag minsann fel! Ju fler växthus och småvägar det finns ju mer förvirrad kan jag bli. Och tar jag fel väg en gång så är jag förlorad för det finns liksom inget att orientera sig efter. Men näsan pekade på rätt håll så utan några omvägar kom jag fram. 6,5 timme ute i perfekt vandringsväder och vackert landskap – vad kan man mer begära av en bra dag?

För övrigt

Vintern passade på att sticka in en fot i måndags när vi hade oväder. Det blev genast kallare, speciellt inomhus. Så viss omorganisation i garderoben, el-filten i sängen och yllestrumpor inomhus. I onsdags hade jag långbyxor för första gången när jag skulle gå ut och äta. Och jag letade fram min fleece. Det är liksom två årstider nu – en dagtid och en övrig tid.

När jag kom ner till strandgatan höll jag på att svimma! Utanför piren låg en stor julgran med massor av ljus. Det var givetvis ingen julgran utan ett kryssningsfartyg. Inte ett av de allra största, men Ierapetra kändes plötsligen väldigt litet. Det visade sig att de sent på eftermiddagen tagit iland en person som blivit sjuk. Först blev det transport till vårt sjukhus och sedan vidare till Agios Nikolaos. När jag gick hem från tavernan var fartyget borta, det kändes nästan lite tomt.

Någon taverna har stängt för säsongen, några har stängt ett par veckor för storstädning, reparationer osv. Så det är lite mörka hål här och var. Inte många människor ute. Samtidigt är det inte dött och igenbommat som en del turistorter kan bli. Ierapetra är en fullt fungerande stad året runt. Det är en skön, avslappnad stämning som jag uppskattar väldigt mycket.

Foto är uppladdade till min flickr-sida. Nu lägger sig helgfriden över spiti mou (det betyder mitt hem…) och Ierapetra! Ha en skön helg!

dsc02342Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med vandringsledare kan du koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar så får du 15 % rabatt!

Jag är trötter

När något görs med jämna intervaller så kan det bli katastrof om det bryts. Nu påstår jag inte att världen stannade igår när jag inte bloggade, men för min egen del kändes det lite konstigt. Som om jag var en riktig svikare. Jag har jobbat med firmans hemsida de senaste dagarna. Ändrat om, uppdaterat, bytt ut foton. Till slut kände jag mig så fyrkantig och utless på den här datorn så jag kunde inte förmå mig att blogga. Tur att det finns böcker som avkoppling.

Idag har jag varit på vandring och blivit väldigt trött. Inte ofta det händer att jag blir det, vandrarbenen har fina muskler och kroppen bra tåga. Det var till viss del en arbetsvandring (som jag skrev om i fredags) där två vandringar skulle bli en. Jag har testat en gång innan, nu skulle jag tänka lite mer utifrån medvandrares perspektiv.

Den går upp till, i och nerför bergen och har en av de jobbigaste delsträckorna av mina vandringar. Men kan pilgrimmer så kan väl vi vandrare. Eftersom den går ganska högt upp och kuperat så blev det lite extra lök på laxen med min testning av alternativ. Jag har idag vandrat längre och brantare än vad som blev slutprodukten. Men bra blev det! De två vandringarna kompletterar varandra och jag blev av med bådas lite tråkiga sträckor.

Det började väldigt bra med soluppgång. Otroligt vackert när solen kämpar sig över bergen och det samtidigt ligger moln som bryter ljuset i alla möjliga riktningar i takt med solens stigande. Jag skulle kunna gå hem helt nöjd och tillfreds efter det skådespelet. Moln är inte bara bra på att ge bra vandringsväder. Jag tycker om moln och de skuggor och det spel de gör tillsammans med solen på bergen. Ständiga skiftningar, som om allt rör på sig. Jag tröttnar aldrig på bergen.

Lite knasigt kändes det när jag blev något förvirrad över några getstigar. Jag irrade runt ett tag med risk för att snubbla för getterna kan ta sig fram på de mest steniga och svåra passager. Kändes väldigt bra att jag var ensam och inte hade medvandrare med mig, men så korkad skulle jag i och för sig aldrig vara. Utforskning och misstag görs i lugn och ro. Rätt getstig är memorerad med hjälp av stadiga, tydliga kännetecken.

På tal om getter så hade jag idag en chans att föreviga ett gäng som satt uppe i ett träd och kalasade på gröna fina löv. Som vanligt bestämde de sig för att hoppa ner innan jag fått in en bra vinkel. Men en dag så!

Det är som sagt mycket som dyker upp i tankarna när man vandrar och ibland i en enda röra. När jag kom fram till slutbyn var det nästan bara gamla, krökta människor ute. Det är så det ser ut i väldigt många byar idag. Generationerna som kommer efter har flyttat och de som eventuellt stannat kvar kommer troligen inte att sitta på kafenion och vara vykortsmysiga. Så mycket är förändrat sedan jag kom till Grekland i början av 80-talet. Men det är så det blir, se på den svenska landsbygden.

Jag kände inte för att vänta 1,5 timme på skolbussen och se’n åka med den i 1,5 timme utan jag kostade minsann på mig en taxi. Och jag beställde den på grekiska! Fast taxichauffören sa att ”du pratar bra grekiska, men din engelska är mycket bättre”. Tack för den.
Tyvärr började han sedan diskutera hur det står till i Europa, tyska valet osv. Jag hängde på ett tag tills han sa att ”Grekland hade aldrig någon statsskuld, det är andra som påstår det”. Jag blev så trött! Jag trodde att den där klagovisan om hur elaka alla andra är mot Grekland (framför allt tyskarna), vilka listiga konspirationer landet utsatts för och hur oskyldiga grekerna själva är var överspelad, men den lever tydligen kvar här och där.

Tog några foton idag, de blir uppladdade imorgon. Ber om ursäkt för att det här blev lite kortfattat och snurrigt. Nu ska jag slumra en stund och ikväll blir det nödvändigt intag av kolhydrater (har inga kvar efter denna da’n!) i form av pizza med havets läckerheter och ett gott glas vin. Det smakar aldrig så gott som efter en vandring. O, det vattnas i munnen!

Ha en bra kväll!

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

Vandrardag och liftmöte

Det är så längesen så nu bara måste jag! Packade igår, upp i ottan idag, buss halv sju. En av de jobbigare, men jag kände att det behövde jag. Brant+motvind=dubbelt så tungt? Nä, det kändes mer som om jag hade trippelt motstånd. Dags att få ordning på morgonrundorna igen fr o m måndag.

Mötte får och getter som sprang omkring lite varstans. Visade sig att herden var ute och antingen samlade ihop dom eller tränade en av sina hundar. Jag kunde inte riktigt klura ut vilket. Nu är det väldigt vackert! Olika gröna nyanser, små vårblommor, branta stup, vitklädda toppar, Mirabellobuktens blå vatten och Agios Nikolaos supervitt i solskenet. Plötsligen glömmer man liksom bort vind och brant.

Kom upp till klostret Faneromeni, vintern har gått hårt åt putsen på husen här nere och klostret är inget undantag. Tyst och rofyllt, men kylig blåst. Efter snabbfika fortsatt uppför. Det är roligt att upptäcka nya vägar, men det betyder ibland att alternativen blir så många så beslutsångest inträder. Ner i dal, a’jö till nordkusten och godda’ till Ierapetra nere vid Libyska havet. Och en bit ut ön Chrissi.

Så får jag en idé som inte är speciellt ljus. Tårna mår inte riktigt bra i skorna, kanske jag kan lyckas komma ner lagom till bussen? Och iväg flyger att vara närvarande, att vila i det som är här och nu. Dessutom missade jag bussen med 15 minuter!

Tar en fika på torget i Episkopi, knallar bort till grannbyn, bestämmer mig för att vänta på nästa buss. Det är då jag börjar frysa. Varm efter vandringen, snabbt nerkyld av blåsten. Ut i solen! Står och hänger, bryr mig inte om ”autostop” och ändå stannar en bil!

Tyvärr tar det inte många minuter till Ierapetra för den här människan skulle jag vilja prata mycket med! Han har jobbat som nå’n sorts försäljare, bott i Athen, haft hela Grekland som sitt område. Förutom det har han bott i USA, varit gift med en rik amerikanska (”men det varade bara i 5 år, jag var så ung, bara 25 år”), har en flickvän från New York, nu bor de i Kato Chorio. Han tror att man kan få ett gott liv på Kreta, men vi enas om att vintern varit förfärlig! Och att låten ”I left my heart in San Fransisco” är så sann, så sann. Han har bott på andra platser i världen och nyligen varit på en försäljningsresa i Indien och Afghanistan. Jag kan inte låta bli att fråga om han någonsin varit i Sverige. Jodå, han bodde i Stockholm 1974-1978, säger sig ha varit en av de första grekiska flyktingarna undan juntan som fick uppehållstillstånd i Sverige. Stockholm tyckte han om, väldigt vackert. Det är bara synd att folket i Sverige inte förstår hur fint och bra de har det, säger han.

När vi skiljs åt tackar jag för skjutsen på grekiska och han säger ”tack, tack!”. På svenska, alltså.

På vägen hem upptäcker jag att några tavernor och caféer har öppnat sina uteserveringar. Tavernorna har plastväggarna neddragna, på ett café sitter alla vända mot havet och solen. Havet är ljusbrunt av slam och grus som förts ner med smält snö och regnvatten, men vad gör det? Våren är här!

Foto på flickr.com!

Inte så varmt men skönt ändå

Om du nu var riktigt uppmärksam så märkte du att jag med rubriken liksom knyter ihop detta inlägget med gårdagens. Jag är själv förvånad och imponerad, som jag kan få till det!

Vandringsdag igen, nu iväg lite längre västerut till Amiras för att vandra upp till platån. Det är andra gången jag vandrar här, över 2 år se’n sist så jag minns inte hela vandringen utan har minnesbilder. Jag vet dock att det är brant, platån ligger 1 350 möh. Det är längre från bilen till avtagsvägen mot platån än jag minns, men där svänger jag in i pinjeskog. Det är kyligt samtidigt som solen värmer. Svårt med klädseln, men den långärmade tröjan åker av, den behövs nog längre upp. Shortsen får stanna i ryggsäcken.

Snart har jag passerat molnen som ligger närmast kusten. Det är en speciell känsla att stå och titta ner på dom. Stannar ofta, både för att pusta och njuta. Glasögonen immar igen av värmen från ansiktet i krocken med den kyliga luften. Går och lyssnar på getter och får. Har hört talas om ”lamningssäsong”, men getterna har minsann killingar året runt. Ser flera små, små varelser med skakiga ben. Getterna är spattiga annars, men ännu mer nu. De är lika lustiga som fåren – om en börjar springa springer alla. Nå’n sorts masshysteri!
Killingar skljs från sina mödrar och snart är det som en sång när de tunna, ynkliga bräkningarna besvaras av mörkare, fylligare. Ser en tvåfärgad get, dvs en färg på frampartiet och en på bakpartiet. Tänker som vanligt hur kan det bli så? Klonade??

Så runt den sista kurvan och som en riktig surpris ligger den där: platån Omalos Viannou.

DSC02192

Jag tycker det är lika trist varje gång jag hör nå’n säga att Kreta är stränder längs kusterna, se’n är det bara berg. Hyr en bil, ta bussen, åk inåt och uppåt! Där det finns berg finns det grönskande dalar, bergsbyar, platåer plattare än Skåne, odlingar, skrevor, raviner, grottor, rovfåglar, träd, buskar, örter…… För att inte tala om hur olika bergsmassiven på Kreta är, men det kan vi ta en annan gång.

Vandrar ner på platån och fram till kapell för fika. Kallt, kallt! På med vantarna och den långärmade tröjan. Molnen vräker in genom bergspassen. Men så bryter solen igenom precis när jag sätter mig till ro! Går in i kapellet som är dubbelt, den nyare delen är tillägnad Heliga Efimia. Okänd för mig, men nu vet jag att hon var en stark individ som kämpade för sin djupa och stora tro, passar bra här på platån där motståndsmän fått sätta livet till 1943, finns minnesplaketter. Intressant område över huvud taget, se gärna The Viannou massacres då 19 byar brändes 1943.

När jag börjar tillbakafärden går solen i moln igen, verkar nästan som om nå’n vill mig väl. Inte så kul att gå samma väg, ska längre fram på nya året testa ett annat alternativ och se’n kombinera de två. På väg ner fina vyer och moln, berg och hav bjuder på ett ständigt skiftande skådespel. Tankarna flyger runt till allt och inget.
Funderar på mina vandringar som är så olika och vackra i det sköna landskapet med så bra klimat som ger lång vandringssäsong. Så går tankarna till Eurorando 2016 då en massa vandrare kommer till Skåne och Skåneleden. När ska kretensarna vakna? Och när ska vandrare vidga sina horisonter?

En väldigt tyst och skön vandring (finns inga olivlundar). Tvära kast från gårdagens shorts till dagens vantar.

Imorgon ska det bli regn så då väntar sovmorgon, småfix och soffboksvila. Och kan jag inte gå ur sängen efter 3 vandringsdagar så blir det kanske väldigt lång sovmorgon. Ha en skön kväll!

Foto finns på min flickr-sida.

Solig adventssöndag

Jag har kanske missuppfattat det här med #blogg24 för nå’n tackade för sig, tyckte att det var svårt att producera ett inlägg per dag om julen. Många bloggar om jul, men här blir det spridda skurar – rätt eller fel, jag vet inte.

Blåst i morse så frukost på stammiscaféet. Se’n hem och hoppade i vandringskläderna, iväg åt nordost till Kavousi. Dags för den där vandringen som jag spanade in förra gången. Den är inte så lång, men efter en tids inneliv pga ostadigt väder så är det nog lagom i förhållande till undertecknads formkurva. Som en kombination av söndagslångtur och kort vandring.

Lättvandrat ner till havet, full aktivitet i olivlundarna. Kommer att passera flera kapell, vill egentligen inte fotografera kapell och stränder, tycker det är lite tradigt, men är de olika så kan det vara lite kul. Oftare och oftare är kyrkor och kapell låsta, det är trist. Många är väldigt vackra inuti, rena konstverken. Funderar på om jag ska byta till shorts denna vackra söndag, men velar. Solen värmer, vindbrisen kyler. Fin liten badvik med otroligt vacker färg på havet. Kanske ska köra hit i sommar?

När jag vänder mot Kavousi igen och lämnar havet kommer jag upp till ett gammalt kapell med gamla målningar. Och en vacker jordgul färg på utsidan – en av de färger som är Kreta för mig. Därifrån gör jag avsteg från min regel ”aldrig följa getstig”. Tänker som så att jag är nära civilisationen, det är folk ute i markerna, jag har inga problem med att vända om det inte fungerar. Väldigt glad att jag inte bytte till shorts när jag plöjer mig fram bland buskar och örter.

Jag hamnar inte vid en lodrät klippvägg, men väl ett staket. Getter kan säkert följa staketet på båda hållen, jag kan inte. Det där med söndagslångtur kan vi stryka, inget promenadstråk det här inte. Går tillbaka en bit, hittar ny stig uppåt och efter ganska branta passager får jag min belöning: fantastiska vyer på alla håll!

Har hamnat vid ett övergivet hus, men det är nog inte så övergivet. Det finns burar, krokar i taket, en kortlek ligger på golvet, väldigt smutsigt, olivolja på flaskor….hm? Kan det vara ett ställe för fårslakt och lamning? Eller ett tillhåll för jägare? Kanske tjuvjakt? Har ju hört att det är lite laglöst uppe i bergen och i ödebygd…

Fortsätter och kommer till låst grind, men lyckas slingra mig ut mellan staket och stolpe. Ser mig omkring, men jag är ensam. Det är nå’t att tänka på oavsett var man är: allemansrätt är unikt för Sverige! Jag är faktiskt inne på någons mark. Ibland inbillar jag mig att det ska hoppa fram en tjock amerikansk sheriff i cowboyhatt med så’n där löjlig läderrem istället för slips och ryta: you are trespassing! Fråga mig inte varför han inte är grekisk polis, det vore ju lite mer logiskt.
Blir jag anhållen hoppas jag att jag får sitta i fängelset i Neápoli för där är så vackert (utanför, alltså). Jag tror att vatten och bröd skulle kunna uträtta underverk med midjemåttet, i övrigt verkar det dock trist med så ensidig kost.

Hur som helst, en dag som idag då solen lyser och små moln dansar runt på himlen blir bergen så vackra. Det är som en film, som om solen retas. Vill du se de här klippblocken? Eller kanske denna ravinen? Den här toppen är väl fin! osv. Jag skulle nog kunna sitta och titta hela da’n, det är som om landskapet får liv.

Kavousi har för mig varit dels en genomfartsby, dels en plats för den hemska ravinvandringen. Nu när jag närmar mig från detta hållet upptäcker jag hur otroligt vackert byn ligger. Det platta landområdet omgärdat av berg som slutar i havet norr om byn som bakom sig har några av de högsta topparna i Thriptibergen som smeks av molnen och där är fullt med skrevor, raviner och veck. Och grönska överallt. Jag tror att byn flirtar lite med mig. Ok, den åker upp på favoritlistan, ingen diskussion, jag ger mig.

De gula blommorna som snart ska bilda mattor i olivlundarna har börjat komma. De är riktiga soldyrkare, man kan riktigt höra hur det knakar när de hela tiden vänder sig mot solen. Och öppnar sig om de tycker att solljuset är tillräckligt. Blir fler vandringar här så länge jag har bil som jag återvänder till efter cirka 4 tim.

Nu blir det hopp in i duschen, se’n ska jag ut och titta på ljusdekorationerna på sta’n och äta nå’t gott. Ha en skön adventskväll!

Foto finns på min flickr-sida!

Första höstvandringen

Hyrbilen och jag ger oss iväg tidigt. ”Morgonstund har guld i mund” heter det, fast jag tror inte att jag får upp mina vandringsgäster så tidigt (06:00-06:30…). Vandring idag som ligger en bit bort så den ingår inte i min vandringsvecka (se hemsidan), tycker inte att värdefull vandringstid ska läggas på transport.

Bestämmer mig för att vandra på ”fel” håll vilket är ett bra sätt att få en gammal vandring att kännas som nästan ny. Ska också göra en avstickare. Slår av alla tankar, det är så mycket som snurrar med firma, livet, tillvaron, grekiskan, fix osv osv. Idag blir det bara naturen, landskapet, människorna och jag.

Börjar med en andlös vacker dal/slätt full av dimslöjor, slår mig ner på ett stengärde och äter frukost. Det är så mycket dagg så att det ser nästan ut som snö när solen lyser på den. Nu finns inget visset gräs längre, allt är grönt och blommor blommar. Naturen har fått nytt liv, nu är en av de vackraste perioderna på Kreta.

Avstickare till liten by, följer väg som slutar vid ett kapell, bara att gå tillbaka en bit.

I en by har flera samlats på ett kafenion och samtalet är i full gång. Jag hör toner från ett annat kafenion vid ett litet torg, där sätter jag mig en stund. Det är mer liv och rörelse i byarna nu när det är svalt och friskt. Och nu börjar olivskörden så sakteliga. Verkar som om människor tycker det är extra roligt med en utlänning utanför turistsäsongen och uppenbarligen intresserad av ön. De skulle bara veta hur nära jag bor…

Improviserar med att följa en liten väg upp i olivlundar. (Tips: improvisera bara på vandringsetapper som du känner till, annars stor risk att du kommer vilse.) Kommer minsann ut på den grusväg som jag trodde att jag skulle nå – perfekt! Blomdoft slår emot mig, jasmin. Fullt med insekter och fåglarna kvittrar. Har precis passerat äpple, apelsiner och citroner. Det är en ljuvlig och generös ö.

Oliverna tynger grenarna på vissa träd, på andra finns inte så många oliver. Olika sorter? Läste att bl a Italien får dålig olivskörd i år och då skulle Kreta kunna knycka lite marknadsandelar med sin olivolja. Men tyvärr. Man har inte kunnat enas om en gemensam klassificering/standardisering (kanske gäller hela Grekland) så olivoljan är svår att sälja till de stora uppköparna. De vill så klart veta vad de köper, hur den ska marknadsföras och prissättas. Synd. Alla inkomster behövs. Som jag brukar säga: ensam är svag – tillsammans blir vi starka.

Går förbi en gammal tant som ger mig det varmaste leende med glittrande ögon i ett vackert ansikte. Skulle vilja fotografera, men vet att de inte tycker om det. Dessutom skulle det nog bli ett ”fotoleende”. Jag gömmer det istället i minnesbanken och känner värmen runt hjärtat.

Så kommer jag in i byn Vrisses och blir riktigt irriterad. Jag ser så mycket onödigt skräp på gator och vägar och riktiga grovsopor ute i naturen. En försäljare åker vidare i byn och efter några meter kastar han helt fräckt ut en kasse med skräp genom fönstret. Cirka 15 sek och 10 meter senare stannar han bussen och ropar ut sina varor bredvid ett sopkärl! Förlåt, men är det så jobbigt? Jag vet att greker gärna vill ha snyggt i sina bilar, men nå’n måtta får det väl vara. Jag tar kassen och kastar den. På väg ut ur byn (samma väg som han kör) passerar jag ytterligare cirka 5 sopkärl.
Ibland försöker nå’n skylla nedskräpningen på turisterna och mitt svar är alltid detsamma: det klarar ni så bra själva.

Vid klostret är det slut på friden för i och med nybyggnaden har nunnorna skaffat sig 2 hundar som väl ska vakta, alltså skäller de. Den minsta kom fram och blev kliad så blev det tyst på den i alla fall, men som sagt: friden är borta. Undrar vad nunnorna tycker själva?

Så in i Neápoli igen, cirkeln är sluten. Fika och se’n en liten biltur över bergen till Elounda, förbi Aghios Nikolaos och hem. En alldeles magiskt vacker och fin dag!

Foto på min flickr.com!

Ibland är det bra att inte kunna hålla sig

Saknar så mycket att vandra men det är för varmt. Igår bestämde jag mig för att det går inte, jag kan inte hålla mig. Det får bli en kompromiss: en lång runda till grannbyn och upp till ett litet kapell bakom byn.

Upp kl 5, allt packat och klart, bara att dra på kläderna. Genom ett mörkt Ierapetra där det är jag och sopgubbar som rör sig. Vid gatan med barer och disko snurrar nattfjärilar. Några ställen är öppna, de olika låtarna går ihop, olika tonarter och musiken skär sig rejält. Jag må vara tokig på ljudvolymen i mina kvarter då och då, men jag är evigt tacksam för att jag inte bor här. Någon tidig städare är i farten på strandpromenaden, annars tomt. Finns det nå’t mer spöklikt och dött än så’nt som är gjort för människor men som är tomt? Tomma hus, igenbommade hotell, tom teater eller arena, öde strandpromenad. Känns bara så fel.

Håller ganska bra fart för tanken är att komma upp till kapellet innan solen når över bergen. Vinden är skön, tar tacksamt emot hjälpen. Grannbyn Vainia är tyst och stilla. Börjar traska upp till kapellet, inte så hög fart nu. Blir rejält utskälld av tre hundar som lyckligtvis inte vågar följa med så långt. Jag vill njuta av tystnaden, denna morgon är bara min.

Vid kapellet plockas frukosten fram och den är mycket godare i det fria med bergen och en vackert flerfärgad himmel som speglar sig i Libyska havet. Några getter hörs en bit bort, några tuppar vaknar. Det händer inte så mycket där solen ska komma, men på bergen mitt emot kan jag följa solens gång. Också havet förändras i takt med att solen kommer över bergen. Hela landskapet väcks till liv mer och mer. En ny dag börjar, ett oskrivet blad. Och i detta ögonblick är allt möjligt.

DSC01082

Bergen får mer och mer ljus och plötsligen når solljuset även Ierapetra. Fiskehamnen är först att bli upplyst, se’n sprider sig ljuset över sta’n. När hela sta’n badar i morgonsol är det lätt att förstå varför den kallas ”Pärlan vid Libyska havet”.

Efter en stilla stund inne i kapellet är det dags att gå ner. Svårt att lämna, här är så’n frid och ro, bara vinden som håller mig sällskap. Vill inte gå ner redan, men vet att jag måste. Tar en liten extra sväng där bergen skuggar och hittar uppslag till annan lång tur. Kan kanske t o m bli en vandring. Fikonen börjar mogna här och där, granatäpplena börjar skifta i färg.

Går lite fel, har svårt för alla småvägar i olivlundar eftersom det finns få riktmärken. I en kurva möter jag plötsligen två mödrar med sina barnkullar. Hönor visserligen, men de räknas väl de också? Varmt, varmt. Tröjbyte innan jag vid halv nio-tiden går in i sta’n för att handla på marknaden, bl a hos ”min” apelsinman”.

Nu är det lunchdags, här är städat och diskat, tvättmaskinen är igång och jag har nedsänkt min kropp i nya soffan. Nu är det helg!

(Foto kommer ut på flickr imorgon.)

Fotboll och hyrbil

Det gick inte bra igår, ”vi” åkte ur. Fotboll är inte mitt största intresse och jag tycker att matcher alltför ofta är väldigt tråkiga. Det springs och missas passningar och inte så mycket mer. Jag kan dock uppskatta spänningen och engagemanget runt omkring, men då får det gälla nå’t speciellt. Kval och gruppmatcher är inget kul. Igår var det frågan om Grekland skulle få fortsätta in i finalomgången av VM. Och visst tjoade och suckade jag också!

Redan en halvtimme innan det startade började folk bänka sig på cafét. Jag förstod att jag satt mig på en plats som var upptagen i stil med ”Alla vet att Nisse vill sitta där”. Flyttade mig raskt och satte mig hos personalen och tillika vännen Vaso. Det hon inte vet om fotboll är inte värt att veta så det kändes tryggt. Hm….

Lagen presenterades, jag undrade varför tränaren (eller vad det kallas) heter Santos. Fick till svar att det beror på att han inte är grek, men vilket land han kommer ifrån var totalt oviktigt. Jaha. Jag funderade en stund. Det har så klart ingen betydelse men det är faktiskt lite lustigt med landslag som inte tränas av en landsman. Nog borde det väl finnas nå’n?

Jag fick ingen ordning på alla som snurrade runt på planen, men fick veta att ”vi” var vita. Bra. 8 minuter in i matchen frågade jag Vaso varför det finns en spelare i grekiska laget som heter Campbell. Det är ju inte heller så grekiskt, tycker jag. Då gick det upp för Vaso att hon tänkt fel, ”vi” var blåa och inte vita! Se’n bröt vi ihop när det slog oss att om Costa Rica gjort mål under de första 8 minuterna så hade Vaso och jag varit dom enda på cafét, i hela Ierapetra och kanske på hela Kreta som hade hoppat upp och jublat. Vi hade antagligen inte kunnat visa oss på sta’n under några veckor. Eller kanske månader.

Se’n blev det faktiskt riktigt spännande! Och tyvärr fick straffsparkar avgöra. Det tycker jag är så grymt för alla inblandade och så snopet på nå’t sätt. Det blev alltså en utdragen historia och det kändes i ögonlocken i morse. Kyligt, gott vin gick det åt en hel del…

Hyrbilen och jag har varit ute på tur. Upp i bergen. Körde runt i några byar, av och fotograferade. Eftersom det var eftermiddag så var det väldigt stilla och lugnt och tyst. Hittade nya vandringsmarker, blir spännande i november. Och fick föra upp en by på listan över tänkbara framtida boplatser. Blev också en rolig fototur. Jag fotograferar ofta när jag vandrar, det blir mycket natur, så det var roligt med lite andra motiv.
Imorgon blir det långtur med början västerut för att sedan svänga norrut. Tidig start så nu är det dags för middag!