Etikettarkiv: neapoli

Fjärde advent

Idag en av de söndagar då butikerna får lov att ha öppet – jag flyr sta’n. Det måste finnas söndagsfrid nå’n annanstans. Vandring låter bra, styr mot Neapoli.

Kyrkklockor, frukost vid kloster lyssnandes till det mässande läsandet från kyrkan. Går in en stund på mässan, tänder ljus. Ut i grönskan igen, här står olivträden som spön i backen. Möter en jägare, besvarar hans fråga med att teckna med händerna. Olivskörden pågår – hundskall, rop, motorljud. Getpinglor. Olivplockare som fikar och lunchar. Solsken. Vindstilla. Byte till shorts. Några nya avstickare. Tänder ljus i kapell. Går förbi en festlokal i en by – hör musik och skratt. Passerar apelsin- och mandarinlundar. Katter som jäser i solen. Avslutar med ett glas iskall soumada i ett julpyntat Neapoli.

Sex timmars frid och ro och tankeflykt i ett bedårande vackert landskap. Tänk att det finns dom som undrar varför jag vandrar!

Några juliga foto på min flickr-sida.

Första höstvandringen

Hyrbilen och jag ger oss iväg tidigt. ”Morgonstund har guld i mund” heter det, fast jag tror inte att jag får upp mina vandringsgäster så tidigt (06:00-06:30…). Vandring idag som ligger en bit bort så den ingår inte i min vandringsvecka (se hemsidan), tycker inte att värdefull vandringstid ska läggas på transport.

Bestämmer mig för att vandra på ”fel” håll vilket är ett bra sätt att få en gammal vandring att kännas som nästan ny. Ska också göra en avstickare. Slår av alla tankar, det är så mycket som snurrar med firma, livet, tillvaron, grekiskan, fix osv osv. Idag blir det bara naturen, landskapet, människorna och jag.

Börjar med en andlös vacker dal/slätt full av dimslöjor, slår mig ner på ett stengärde och äter frukost. Det är så mycket dagg så att det ser nästan ut som snö när solen lyser på den. Nu finns inget visset gräs längre, allt är grönt och blommor blommar. Naturen har fått nytt liv, nu är en av de vackraste perioderna på Kreta.

Avstickare till liten by, följer väg som slutar vid ett kapell, bara att gå tillbaka en bit.

I en by har flera samlats på ett kafenion och samtalet är i full gång. Jag hör toner från ett annat kafenion vid ett litet torg, där sätter jag mig en stund. Det är mer liv och rörelse i byarna nu när det är svalt och friskt. Och nu börjar olivskörden så sakteliga. Verkar som om människor tycker det är extra roligt med en utlänning utanför turistsäsongen och uppenbarligen intresserad av ön. De skulle bara veta hur nära jag bor…

Improviserar med att följa en liten väg upp i olivlundar. (Tips: improvisera bara på vandringsetapper som du känner till, annars stor risk att du kommer vilse.) Kommer minsann ut på den grusväg som jag trodde att jag skulle nå – perfekt! Blomdoft slår emot mig, jasmin. Fullt med insekter och fåglarna kvittrar. Har precis passerat äpple, apelsiner och citroner. Det är en ljuvlig och generös ö.

Oliverna tynger grenarna på vissa träd, på andra finns inte så många oliver. Olika sorter? Läste att bl a Italien får dålig olivskörd i år och då skulle Kreta kunna knycka lite marknadsandelar med sin olivolja. Men tyvärr. Man har inte kunnat enas om en gemensam klassificering/standardisering (kanske gäller hela Grekland) så olivoljan är svår att sälja till de stora uppköparna. De vill så klart veta vad de köper, hur den ska marknadsföras och prissättas. Synd. Alla inkomster behövs. Som jag brukar säga: ensam är svag – tillsammans blir vi starka.

Går förbi en gammal tant som ger mig det varmaste leende med glittrande ögon i ett vackert ansikte. Skulle vilja fotografera, men vet att de inte tycker om det. Dessutom skulle det nog bli ett ”fotoleende”. Jag gömmer det istället i minnesbanken och känner värmen runt hjärtat.

Så kommer jag in i byn Vrisses och blir riktigt irriterad. Jag ser så mycket onödigt skräp på gator och vägar och riktiga grovsopor ute i naturen. En försäljare åker vidare i byn och efter några meter kastar han helt fräckt ut en kasse med skräp genom fönstret. Cirka 15 sek och 10 meter senare stannar han bussen och ropar ut sina varor bredvid ett sopkärl! Förlåt, men är det så jobbigt? Jag vet att greker gärna vill ha snyggt i sina bilar, men nå’n måtta får det väl vara. Jag tar kassen och kastar den. På väg ut ur byn (samma väg som han kör) passerar jag ytterligare cirka 5 sopkärl.
Ibland försöker nå’n skylla nedskräpningen på turisterna och mitt svar är alltid detsamma: det klarar ni så bra själva.

Vid klostret är det slut på friden för i och med nybyggnaden har nunnorna skaffat sig 2 hundar som väl ska vakta, alltså skäller de. Den minsta kom fram och blev kliad så blev det tyst på den i alla fall, men som sagt: friden är borta. Undrar vad nunnorna tycker själva?

Så in i Neápoli igen, cirkeln är sluten. Fika och se’n en liten biltur över bergen till Elounda, förbi Aghios Nikolaos och hem. En alldeles magiskt vacker och fin dag!

Foto på min flickr.com!

Tre vandringar i en smäll

I lördags vandrade jag och vännerna från Sverige. Det är min kortaste vandring men definitivt inte den sämsta. Upp till bergsby med bil, sedan vandrade vi upp till ett kapell, fortsatte över bergskammen, satte oss ner och njöt av den fantastiska och vackra utsikten. Och tystnaden som bara släpper igenom vinden, getpinglor, bisurr och några hundskall i fjärran. Spontan replik: ”Här skulle jag kunna sitta resten av da’n och fundera, njuta, vila.”
Vi ägnade oss åt krävande sysselsättningar som goatspotting, räkna bilar på avlägsen bergsväg, studera vindseglande rovfåglar, sitta stilla och glo mm. Samma väg ner, tittade in i kapellet där de höll på att kalka och göra riktigt fint.
Har haft besökare med mig upp dit tidigare så nu är jag säker på att detta är rätt öppning på vandringsveckan (se hemsidan).

I måndags gav sig vännerna ut på tur på östra Kreta och jag styrde hyrbilen till Neápoli. Jag har berättat tidigare om denna dal som har flera kloster, kapell och kyrkor, men jag vet fortfarande inte varför. I en av byarna var det mässa i ett kapell, jag satte mig på en liten trappgata och lyssnade en stund. Det går inte att lyssna för länge, då tror jag att jag skulle försvinna bort i slummer.
Upp på kulle utanför byn, njuta av utsikten och tända ljus för hela familjen. När jag vandrat mer än halva sträckan började jag bli sömnig! Märkligt. Allt har sin förklaring: jag har inte vandrat här i september och var oförberedd på solens ställning på himlen. Jag hade solen i ansiktet under nästan hela vandringen och det är tröttande. Men oj så fin den är! Lättvandrad på liten asfaltväg och grusväg, skiftande vyer hela tiden, olivlundar och byar.
Vid sista byn snubblade jag på en skylt som går till en by som jag inte upptäckt tidigare, sparas till nästa gång. Kom in i Neápoli och hamnade som vanligt på Oasis där jag svalkade mig med en soumada (dryck gjord av mandlar). Det gäller att hålla på traditionerna!

I onsdags skilde vi på oss igen, min hyrbil hittade till Richtisravinen som ligger på nordöstra Kreta (vid vägen till Sitia). Jag har bara gått den en gång tidigare, våren 2012. Det var inte riktigt samma förutsättningar denna gången, det hade regnat och mer regn kom. Jag bestämde mig för att börja nere vid havet, vandra cirka 2 tim, se’n ut igen. Men det gäller att vara förståndig! Blöta stora stenar och slippriga grenar och regn….nja, det blev lite mer än 1 tim in, se’n vände jag och vandrade ut igen, lugnt och stilla.
Det är en väldigt speciell ravin, i alla fall jämfört med de raviner jag har erfarenhet av. Den är smal, där finns i stort sett bara plats för vattenfåran och stigen. Packad med träd, buskar, gräs, murgröna osv känns den bitvis som en djungel. På de svåraste passagerna finns stegar och spångar, men det är inte ”a walk in the park”. Små djur var utlockade i den våta miljön, mötte en fräck kräfta som höjde sina klor hotfullt mot mig!
Vattenfallet var inte torrt men inte heller rikligt. Tyvärr kunde jag inte sitta en stund på bänken och filosofera eftersom allt var genomblött.
Misslyckat? Nej, tycker jag inte, man lär sig alltid nå’t. Som t ex att man alltid ska ha en plan B, dvs om plan A inte kan genomföras – vad gör jag istället? När ryggsäcken var genomsur kom jag ihåg att på denna nya ryggsäcken har jag inbyggt regnskydd. Det är bara att öppna en blixtlås och dra över skyddet…om man kommer ihåg det, alltså…. Jag brukar säga att jag inte vandrar raviner (har gjort och lärt mig många läxor…), men tänkte att denna borde fungera. Och det gör den – om det är torrt. Annars ska man inte vandra den ensam.

Och i nästa vecka är det dags att ge sig upp i bergen igen! Härligt!!

Foto från senaste veckan utlagda på min flickr.com!

 

Neápoli och tro

När Birro lämnade Twitter sa han nå’t i stil med att livet är för stort och underbart för att begränsas till 140 tecken. Detta inlägget är långt. Bara så du vet.

Lite nervös vandring idag. Det var på denna vandringen vid Neápoli (väster om Aghios Nikolaos) som höger fot smällde i oktober 2012. Stressfraktur som tog nästan 3 månader att läka, vill inte vara med om det igen.

Molnigt och blåsigt. Landskapet blir dramatiskt och skiftar hela tiden ansikte. Luften är frisk och lite fuktig, ska det bli regn tro?

Neápoli ligger i en speciell dal eller vad man ska kalla det. I alla fall förr i tiden gjorde alla chaufförer korstecknet när området passerades. Här finns gott om kapell, kyrkor och några kloster. Jag har faktiskt aldrig tagit reda på varför det är lite speciellt, måste ta reda på lite mer vid tillfälle.

När jag vandrat en bit ekar de mässande rösterna ut över bygden. Så vackert! Det är från de två klostren som ligger så nära varandra att de nästan tävlar om vem som ska höras mest och bäst. När jag kommer fram till lilla klostret Kremaston väntar en överraskning. Bygget är klart! Mässan hålls i nya kyrkan, den stora byggnaden är klar och det har kommit upp en ny skylt: ”To the old monastery”. Jaha, ut med det gamla och in med det nya. Undrar om det är vanligt att kloster bygger ut och bygger större? Jag trodde att klostren förde en tynande tillvaro, men det beror kanske på var och vilket.

Är rätt klädd så jag går in i kyrkan, det är ett så vackert skådespel. Mans- och kvinnoröster blandas eftersom nunnorna sjunger växelsång med prästerna, har jag aldrig hört förut. Gott om präster och en är klädd på annat sätt än de andra. Så sätter han sig i ”biskopsstolen” och många går fram och kysser hans hand. Kanske jag sett min första biskop!? Funderar över prästerna, de ser unga ut. Kanske arbete inom kyrka och religion fått ett uppsving.

Så far tankarna iväg. Vad gör grekisk-ortodoxa kyrkan för dagens pressade greker? Ser mig omkring på de gamla människor som hjälpt till och fortfarande hjälper till i kyrkan och tänker på deras kraftigt reducerade pensioner. Och vilken betydelse har religionen för individen i krisens Grekland? Jag tänker på min mormor som levde i nå’n sorts symbios med Gud och sin tro. Kan avundas henne den delen som gav henne styrka, kraft och tröst.

Måste vi inte alla ha något att tro på? En del tror på vetenskapen för att den är ”sann”, men med den hastighet som gamla sanningar kastas åt sidan pga nya rön så finns väl ingen ”sanning”. På 60-talet skulle alla till Indien och röka skallen i bitar tillsammans med nå’n guru. För ett antal år sedan dök det upp nya ”profeter” med budskap om självförverkligande och personlig utveckling (precis som om inte människan alltid utvecklats….). Nu är budskapen korta och kärnfulla och ibland väldigt förenklade för vi har ju egentligen inte tid, eller hur?

Och vi faller i farstun om och om igen. Kan det vara så enkelt att vi består av två halvor som måste vara i harmoni? Fysiskt behövs sömn, mat och skydd men även själen, anden, det mentala (kalla det vad du vill) behöver sitt för annars haltar vi. Men betyder det att vi är beredda att tro på vad som helst? Nu känner jag att jag saknar ett ”vandringssällskap”, vi kunde slå oss ner en stund och reda ut de stora frågorna.

Tittar ut över dalen och bergen och molnen som drar förbi och de blommande olivträden och alla blommorna och tänker att här finns ju det optimala andaktsrummet. Oavsett vad man tror på.

Kommer in i byn Vrisses där någon tittar på gudstjänst på TV samtidigt som högtalarna skickar ut vad som sägs i kyrkan. Och mitt i alltihop en ny röst. Det är en skåpbil som kör runt och ropar ut att de har hönor till försäljning. Färska, levande, alltså. Ja, ja, Gud eller Mammon…var och en blir salig på sin tro!

Börjar regna vid några tillfällen, men det blir bara stora, långsamma, spridda droppar. Finns det ”söndagsregn” – lite så där lagom fridfullt? Plötsligen mullrar det och åskan kommer närmare. Nu får jag problem! Vill skula under olivträd, men där ska man väl inte stå om det åskar? Hm, svårt val.

Provar en ny väg och kommer minsann dit jag ville! Det är inte givet på de små bergsvägarna. Efter 5 timmar vandrar jag in i Neápoli igen och bort till mitt vattenhål: Oasis. Väldigt bra läge och service. Nu är det dags för en soumáda, typisk för orten. Det är en mandeldryck, mycket läskande och god. Jag älskar mat och speciellt god mat så toast är inget som står på min matsedel. Svårt att hitta nå’t så smaklöst, menlöst och bortkastat. Fast det är det enda i matväg som mitt vattenhål serverar och efter vandring funkar t o m en toast!

Blev en mycket lyckad vandring – både för kropp och själ. Och fötterna höll.

Foto? Jodå, men inte säkert att jag hinner idag. Ny lägenhetsvisning på gång!