I lördags vandrade jag och vännerna från Sverige. Det är min kortaste vandring men definitivt inte den sämsta. Upp till bergsby med bil, sedan vandrade vi upp till ett kapell, fortsatte över bergskammen, satte oss ner och njöt av den fantastiska och vackra utsikten. Och tystnaden som bara släpper igenom vinden, getpinglor, bisurr och några hundskall i fjärran. Spontan replik: ”Här skulle jag kunna sitta resten av da’n och fundera, njuta, vila.”Vi ägnade oss åt krävande sysselsättningar som goatspotting, räkna bilar på avlägsen bergsväg, studera vindseglande rovfåglar, sitta stilla och glo mm. Samma väg ner, tittade in i kapellet där de höll på att kalka och göra riktigt fint.
Har haft besökare med mig upp dit tidigare så nu är jag säker på att detta är rätt öppning på vandringsveckan (se hemsidan).

I måndags gav sig vännerna ut på tur på östra Kreta och jag styrde hyrbilen till Neápoli. Jag har berättat tidigare om denna dal som har flera kloster, kapell och kyrkor, men jag vet fortfarande inte varför. I en av byarna var det mässa i ett kapell, jag satte mig på en liten trappgata och lyssnade en stund. Det går inte att lyssna för länge, då tror jag att jag skulle försvinna bort i slummer.
Upp på kulle utanför byn, njuta av utsikten och tända ljus för hela familjen. När jag vandrat mer än halva sträckan började jag bli sömnig! Märkligt. Allt har sin förklaring: jag har inte vandrat här i september och var oförberedd på solens ställning på himlen. Jag hade solen i ansiktet under nästan hela vandringen och det är tröttande. Men oj så fin den är! Lättvandrad på liten asfaltväg och grusväg, skiftande vyer hela tiden, olivlundar och byar.
Vid sista byn snubblade jag på en skylt som går till en by som jag inte upptäckt tidigare, sparas till nästa gång. Kom in i Neápoli och hamnade som vanligt på Oasis där jag svalkade mig med en soumada (dryck gjord av mandlar). Det gäller att hålla på traditionerna!

I onsdags skilde vi på oss igen, min hyrbil hittade till Richtisravinen som ligger på nordöstra Kreta (vid vägen till Sitia). Jag har bara gått den en gång tidigare, våren 2012. Det var inte riktigt samma förutsättningar denna gången, det hade regnat och mer regn kom. Jag bestämde mig för att börja nere vid havet, vandra cirka 2 tim, se’n ut igen. Men det gäller att vara förståndig! Blöta stora stenar och slippriga grenar och regn….nja, det blev lite mer än 1 tim in, se’n vände jag och vandrade ut igen, lugnt och stilla.
Det är en väldigt speciell ravin, i alla fall jämfört med de raviner jag har erfarenhet av. Den är smal, där finns i stort sett bara plats för vattenfåran och stigen. Packad med träd, buskar, gräs, murgröna osv känns den bitvis som en djungel. På de svåraste passagerna finns stegar och spångar, men det är inte ”a walk in the park”. Små djur var utlockade i den våta miljön, mötte en fräck kräfta som höjde sina klor hotfullt mot mig!
Vattenfallet var inte torrt men inte heller rikligt. Tyvärr kunde jag inte sitta en stund på bänken och filosofera eftersom allt var genomblött.
Misslyckat? Nej, tycker jag inte, man lär sig alltid nå’t. Som t ex att man alltid ska ha en plan B, dvs om plan A inte kan genomföras – vad gör jag istället? När ryggsäcken var genomsur kom jag ihåg att på denna nya ryggsäcken har jag inbyggt regnskydd. Det är bara att öppna en blixtlås och dra över skyddet…om man kommer ihåg det, alltså…. Jag brukar säga att jag inte vandrar raviner (har gjort och lärt mig många läxor…), men tänkte att denna borde fungera. Och det gör den – om det är torrt. Annars ska man inte vandra den ensam.

Och i nästa vecka är det dags att ge sig upp i bergen igen! Härligt!!

Foto från senaste veckan utlagda på min flickr.com!