Etikettarkiv: hike

Getternas och fårens egen platå i sprakande färger

Idag har jag badat i höstfärger, getter, äpplen, får, moln, vattenpölar, herdar och en massa annat! Men vi tar det från början.

Som jag skrev i förra inlägget hade jag glömt bort projektet ”vandra platåer”. Jag har avverkat Viannou-, Lassithi- och Gianna Korifi-platåerna så nu var det dags att vandra runt Katharou-platån. I fredags blev det inte av, men idag gav jag mig iväg. På vägen upp från byn Kritsa blev jag varse att nu inträdde jag i getternas och fårens rike. En hjord getter låg på vägen och halvsov. Jag fick väja och svänga över på andra körbanan för att inte köra över någon. Och det blev bara fler och fler getter ju högre upp jag kom.

Katharou-platån är inte så platt som grannen Lassithi-platån och inte heller så stor. Eftersom den inte är så känd är den inte heller så märkt av turism som Lassithi-platån. Den har en del kullar här och var så man har inte överblick hela tiden på samma sätt som på grannen.
(klicka på foton för större storlek)

Framme i lilla byn Katharon. Jag hann bara öppna bildörren så ropade en svartklädd tant kalimera och ville att jag skulle komma och dricka kaffe eller nå’t annat. Nähä du, tänkte jag, den stilen fungerar inte på mig, dessutom har jag andra planer.
Enligt väderprognosen skulle det komma lätt regn mest hela dagen, men solen sken från klarblå himmel så regnjackan fick stanna i bilen.
Jag hade parkerat precis vid en karta och det var en E4-karta (vandringsled). Den rutt jag tagit ut sammföll till vissa delar med E4. Kanske jag blir vandringsledsläggare i nästa liv?

Det tog inte lång stund att upptäcka att här hade det regnat. Vägen var fuktig, jorden på åkrarna var fuktig och jag stötte snart på vattenpölar. När det varit ett så torrt år blir man lycklig över att få se en vattenpöl. Låter det märkligt? Jag kan berätta att jag var väldigt frestad att vada, hoppa och dansa i några stora pölar. Av ren lycka!

 

Några var ute och rensade bland vinstockar, en annan vände jord med jordfräs, en tredje harvade med traktor och ett gammalt par var ute och skördade några grönsaker.

Kanske man tror att på en platå finns ingen större växtrikedom, men då misstar man sig. Så här högt upp (cirka 1 550 m ö h) odlas inte olivträd vilket var en fröjd för öga och själ. Skönt att få se något annat. Många olika lövträd och buskar som nu visade höstfärger. Härlig syn! Kanske skulle varit här några veckor tidigare med tanke på att en del träd tappat alla sina löv.
Tänk att åka upp hit i mars-april när allt är vårskirt grönt! Måste skriva upp det på kom ihåg-listan.

Snart upptäckte jag något annat – stora träd. Och då menar jag stora! Pinjeträd är oftast sneda och krokiga eftersom de pinas av nordanvinden. De stora träden här uppe var väldigt vackra och perfekt formade. Kanske det är så att bergen som omger en mindre platå blir ett vindskydd?

De här träden blir inte ens knähöga om getterna får tillgång till dem. De äter så mycket de kan och så nära kvistarna som möjligt. Det blir roliga och konstiga skulpturer, men så här höga och tjusiga kan alltså den här sortens ek bli!

 

Platån var inte full av åkrar som grannen utan här var det gott om äpplegårdar. Det kan vara så att Lassithi-platån har mer matjord än Katharou-platån. Eller så är den bara mindre stenig. Förr var de tvungna att plocka sten så de kunde försörja sig med mat, numera skulle arbetstiden och arbetskraften inte löna sig eftersom det inte går att leva på lantbruk på små tegar.

Min lilla egna sträcka blev en bra övning. Ingen täckning så ingen gps. Då plockar man fram papperskartan, ser sig om i landskapet och kommer dit man ska.
Fast jag gick fel två gånger under vandringen och det var faktiskt E4 som förvirrade mig. Bara att gå tillbaka och göra rätt.

Det där med getter och får. Jag har aldrig sett så många getter och får, så många hjordar och så många herdar! Stenigt, svårt att odla så något ska de leva av och det går väl inte med bara äpplen. Det var klockpingel och bräkanden överallt. Då och då avbrutet av en herde som kallade eller visslade på sina djur. Och ibland hundskall. Det blev nästan så jag mot slutet tyckte att jag vadade mer i getter och får än i natur!
Lite rolig grej: ser du att hunden står och gömmer sig bakom stenmuren? Arbetsvägran eller bara tjuvat sig till en paus?

I detta getternas och fårens kungarike gick mina tankar till min skånska vandrarkompis. Hon hade svävat fram! Det var dessutom gott om killingar och lamm så bara för dig, Bojana:

Märk väl att hon har tvillingar! Kanske därför hon hade så lömsk blick… En diar medan den andra betar.

Moln började sväva in över topparna i Dikti-massivet och vädret ändrades. Snart var himlen alldeles tjock och grå. Det blev kallare och jag önskade att jag haft vantar med mig. Kaffe och svenska gifflar försökte värma inifrån. Skulle det bli regn, tro? Cirka en timme senare sprack det upp och solen kom nästan igenom. De högsta topparna var insvepta i grått, dimmigt. Antagligen regnade det där uppe. Jag undrar hur många gånger per dag vädret kan ändra sig där uppe?

En del hus var igenbommade, de såg ut att vara nybyggda eller renoverade. Vem har fritidshus här uppe? Något att fundera över.

Funderade på att prova att köra en väg som går mellan platåerna, men väntar till sommaren då det är torrt. Har jag tur kan jag kanske få nå’n med mig så kan vi hjälpas åt om nå’t går fel. Fast jag tror att vägen är ganska bra för det finns ingen annan mellan platåerna utan då måste de ner till kusten och se’n upp igen – en väldig omväg.

Fem timmar senare var jag tillbaka vid bilen. Kan bli en utflykt med vandring eller omvänt som jag kan erbjuda i firman. Kan korta vandringen något så blir det en fin heldagsutflykt.
Jag körde hem vackraste vägen via Prina. Ny vandring är inte samma avkoppling som gamla vandringar, men jag är nöjd med och tacksam för dagen. Den gav mersmak och massor av nya intryck!

Ha en skön kväll! Nu ska jag gå ut och äta middag.

PS. Fler foton på min flickr-sida! DS

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

En så’n där speciell novemberdag

Vad gör man när man är avslagen och lite nere vilket ju händer då och då i livet? Jo, ger sig ut på vandring. Natur läker och lugnar. Och stöttar. Den tillsammans med Kretas mäktiga landskap ger allting rätt perspektiv på saker och ting. Och massor med energi. Det blir ett avbrott så nu kan kurvan bara gå uppåt.

November är lite ostadig, det är ju höst, men hög klar luft, strålande solsken, lagom värme – det är ljuvligt! Shorts och kortärmad t-shirt är inte fel.

Fick en väldigt bra idé! Jag tar och filmar alla fina vyer, sätter ihop dem till en ”vyfilm” så alla får njuta! Sagt och gjort. Så kom jag hem, satte på datorn och kom ihåg att mitt gamla videoredigeringsprogram fungerar ju inte i nya versioner av Windows. Så det blir ingen film, men häng inte läpp för det. Jag är amatör på videos så det är skakigt, högt vindbrus, reflexer och andra störningar.

Vi börjar från början som var tidig morgon, kort biltur till by där bara skolbarnen var vakna och väntade på bussen. Planerat en rundvandring och laddat med rejält med vatten eftersom det ska bli en varm dag. Vandrade ut ur byn och ut i landskapet. Genade genom olivlund efter att ha blivit utskälld av ett gäng hundar. Dags för frukost. Hittade en bra sten och sedan satt jag bara stilla. Över Ierapetra-slätten (som ligger som en korridor mellan Tripti-bergen och Dikti-bergen) låg ett skirt och vackert morgondis. Solen hade precis klättrat över Tripti-bergen och börjat sitt arbete med att torka bort diset. Bakom mig var himlen klarblå och sluttningen flödade i solljus. Avslagen och nere går ju inte utan först bara förundrades jag och så kom ett leende fram som släppte in glädje i hela kroppen. Så åt jag min frukost medan getter strövade omkring i sin frukost och åt lite här och där.

Det bar uppåt och tankarna snurrade kring livet och tillvaron. Varför är jag här, varför gör jag det jag gör, är det något som fattas och andra petitesser. Det slog mig att det ofta sägs att livet är en resa, men kanske det är en vandring. Och då gled jag givetvis in på varför vandrare vandrar. Är vi på väg från något? Kanske på väg till något? Är det kanske så enkelt att vandring ger oss balans, är en nödvändig del av tillvaron? Istället för att stressa runt och aldrig ha tid över för att stanna upp och koppla av.

Funderingarna gled över till hur olika vi vandrare är. En del söker kickar, dvs det ska vara så svårt och brant och spektakulärt som möjligt. Andra måste upp på alla toppar medan några måste till samma platser som alla andra, dvs följa trender, det som är ”inne”. Och så har vi semestervandrarna som inte vandrar annars vilket är synd av flera skäl, t ex att luft och naturligt ljus är en bristvara norrut. Många av oss vandrare är bara naturälskare och det tillsammans med landskap är fullt tillräckligt. Tyvärr finns en grupp inom vandrarvärlden som anser att de är ”riktiga” vandrare eftersom de kombinerar friluftsliv med vandring. Jag har i diskussioner på sociala media fått veta att vi dagsvandrare kan kallas ”lyxvandrare” och ”stureplansvandrare”. Så himla onödigt med uppdelning och att något skulle vara bättre eller finare än något annat.

Begreppet vandra håller på att urlakas i svenskan precis som så många andra ord. Vårt språk blir fattigare och vi får svårare att kommunicera när ord betyder olika för olika personer. I Sverige är ”vandra” numera att ta en promenad, gå en långpromenad, ta en sväng, gå en tur osv. Allt kallas vandra. Adamo/Byqvist har skrivit en bok om en ”upptäckt” och myntar ett nytt begrepp: njutvandra – att vandra utan tung packning och inte bo i tält. Men snälla damerna! Dagsvandring i olika upplägg har funnits i flera år! Att ni inte hittat det förrän nu betyder inte att det är en nyhet. Suck.
Vandra är enkelt. Det behövs inga fler uppdelningar eller begrepp.

Släppte tankarna när jag mötte en pickup med två skällande hundar på flaket. Herden viftade förbi mig och nästa möte blev en del av hans getflock som bara stod och stirrade på mig. Dags vara här och nu, fyllas av det som finns omkring mig. Då upptäckte jag sjölökar som börjar spira, de har ju sin egen vattenreservoar. Små, små blommor kämpar på. Några regn till så kommer naturen att explodera i det som jag kallar ”vår andra vår”.

Petade in hörlur i örat så där hade jag gregorianska sånger och i andra örat fågelsång, vind och en herde som kallar på sina getter. Det är sällan jag vandrar med musik, men det ger en speciell upplevelse. Gregorianska sånger passar bra. Kanske pga att de påminner om mässandet inom den ortodoxa kyrkan, kanske för att det är enkel, melodiös sång. Det är viktigt att rösterna är i samklang precis som naturen så de kompletterar varandra, förstärker varandra och liksom gifter sig inne i min skalle när de möts. Det är ofta så att i det enkla ligger det vackra, men också det svåra.
Sången blir mäktig av bergen och bergen får ytterligare en dimension av sången.

Efter ett tag skiftade jag till Grieg och då kom en rovfågel som segelflög. Fågeln och musiken samarbetade. När Grieg var slut kom Satie och nu var det två rovfåglar som seglade lågt. De tog luftströmmen från olika håll så det blev som en balett. Avslagen och nere? Nej då, jag var bara tacksam för upplevelsen. Och en stor glädje genomströmmade mig. Så vackert. Så mäktigt. Så unikt. Jag viskade ”tack!”.

Gick in i byn där jag startade och tog en kaffe på torget. Då kom en kvinna med ett block och gamla människor fick gå fram i tur och ordning och de fick pengar. Jag är inte säker, men jag tror att hon kom med deras pension. Jag slås av kontantlösa Sverige. Att åka ut till folk är verkligen service!

 

 

 

 

Hemma. Träffade ett trevligt norskt par som ska vara här i en månad. Åt gott på en av favorittavernorna. Läste en stund. Ramlade i säng och sov gott!

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Några fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

På gång igen!

I torsdags hade vår lärare i grekiska det tufft med två sega festprissar – kan man ha värre elever? Då presenterar han en ny verbgrupp! Jag övervägde genast allvarligt att flytta till Frankrike. Vackert land, god mat och ett smärtsamt vackert språk som jag kan lite så det skulle gå att bygga vidare. På något sätt tog vi oss alla tre igenom 60 minuter.

Efter tre dagar med grått väder, enstaka regnskurar och torsdag eftermiddag stormbyar grydde en enastående vacker fredag. Jag gav mig iväg på halvdagsvandring i ett område där jag inte vandrar så ofta. Där är väldigt torrt vilket ger ett speciellt landskap som nästan liknar ett månlandskap, men jag vill ha lite mer natur. Men omväxling förnöjer!
(klicka på foton för större storlek)

Startade vid havet med de torra bergssluttningarna på andra sidan. Solen lekte i vattnet och då går det inte att låta bli att dra på smilbanden. Vandrade genom Tertsa som var lugn och stilla. Ingen vind vilket gjorde det svettigt uppför, men samtidigt rofyllt efter torsdagens vinande.

 

 

 

 

Upp i bergen och efter en stund fick jag se höstfärger i växtligheten. Trodde jag. Kom närmare och upptäckte att det var olivträd som höll på att vissna. Såg sedan flera under vandringen och t o m pinjeträd som börjat ge upp. När de som är så acklimatiserade till detta torra område vissnar så förstår man att det är krisigt torrt i år.

 

Turistsäsongen är inte slut, men den sjunger på sista versen. Vid denna tiden känns det alltid som om Kreta drar en djup suck, sträcker på sig som en katt och skakar sakta bort sommarens hetta. Nu lever hela ön och inte bara stränderna, nu tar naturen ett djupt andetag för att sätta igång igen efter sommarvilan, den vill bara ha lite mer regn. Det är som om ön träder fram igen efter att ha dragit sig undan en tid.

Fåglar pilade runt i luften. Jag passerade ett Johannesbrödsträd. De blommar nu, men blommorna syns nästan inte utan man måste gå riktigt nära. Däremot kan man inte missa flygsurrssonaten! Alla flygfän var samlade och drack begärligt. Det kändes som om de skulle kunna lyfta hela trädet.

En gul, tålig blomma lyste upp längs med vägen och en underbart skir och vacker blå fjäril krumbuktade sig i luften framför mig.

 

 

Så kom jag upp till byn Gdochia, en by som inte vunnit mitt hjärta. Det var som vanligt tyst och dött. Inga röster, inga motorljud, ingenting. Nästan spökligt. Får en känsla av att människorna övergett byn, men lämnat hundar och katter kvar. Jag svängde runt en hörna, men vände snabbt igen. Jag kände inte för att passera två stora hundar på en balkong utan räcke på första våningen! Letade mig ner till gamla byn och där fanns några livstecken. En man slipade en båt och en annan hälsade innan han gick iväg med målardunkar. Jag tog paus vid kyrkan Agioi Deka.

Medan jag pausar kan jag berätta att kyrkan Agioi Deka är värd att besöka. Den har en imponerande ljuskrona som nog inte är större än de man får se i riktigt stora kyrkor, men här blir den enorm. Och jag undrar varje gång hur kyrkan kan hålla den uppe! En annan sak som jag tycker om är ikonostasen. De kan vara vackra, mörka, trista, ljusa, utsirade, enkla, smyckade, nya och gamla. Denna ikonostasen gör mig glad! Den är så färgrik att den fyller hela kyrkan med glädje och skratt. Samtidigt så är kyrkan tillägnad de tio martyrerna från Kreta som avrättades 250 e Kr av romarna. Och tyskarna låste 1943 in byinvånare här innan en del av dem sköts. Känns då ikonostatsen malplacerad, osmaklig? Nej, inte alls. Jag tror att det är så allt måste vara, inte minst livet. Det ska till någon sorts balans mellan det som är mörkt och det som är ljust.

En rolig detalj: i december 2014 fotograferade jag delar av ett gammalt hus, en ruin, bredvid kyrkan. Det är nu renoverat i den gamla kretensiska stenhusstilen. Jag hoppas att de inte plockat bort alla de gamla detaljerna som det vackra valvet och den ovanligt stiliga porten:

Renoverat (oktober 2018).

Så lämnade jag byn för att styra kosan mot kusten igen. Utsikten ut mot havet med Chrissi-ön är oändlig och vacker. Den lilla ön får snart vila efter alla turistbesök. Solen stod nu så högt att havet inte var blått utan ett enda stort solglitter.
Vägen går längs en ”halvravin”, dvs det är brant men jag tror inte att den stämmer in på definitionen av en ravin. Landskapet är fullt av skrevor och veck, toppar som är spetsiga och påminner om sockertoppar. En svag vind fläktade skönt för nu värmde solen. Det är kyligt om nätterna, men dagarna är fortfarande varma och go’a. Mötte en lösspringande hund! Jag vet inte vem som blev mest förbluffad – han eller jag. Unghundar och någon liten hund har jag mött tidigare, men då i närheten av skjul eller hus. Den här kom från ingenstans och verkade vara på väg upp till Gdochia. Lite senare mötte jag två vandrare så nu har jag mött 17 vandrare på 5 år. Det är inte någon större trängsel här nere!

Framme vid bilen kunde jag konstatera att det blev en halvdagsvandring på fyra timmar, foten höll och jag var sugen på mer vandring – precis som det ska vara! Jag slogs av en tanke: Lambros taverna i Tertsa ska snart stänga, jag äter lunch där! Och en god lunch blev det eller vad sägs om grillad färsk bläckfisk med sallad. Och nybakt bröd doppat i olja med mycket salt. Pricken över i!

Imorgon är det Ochi-dagen som ska firas med parad, orkester, flaggor osv. Festligt med mycket folk på sta’n!

Ha en skön söndag!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

PPS. Nej, jag har inte hittat tvättklämmorna så i nästa vecka ska det inhandlas nya!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Den som gapar över mycket….

Så har det hänt! Någon gång ska vara den första heter det.  Jag har avbrutit en vandring, men vi tar det från början.

Haft flera vandringar med kunder och det kommer fler nästa vecka så det var dags för an ensamvandring. Planeringen var att skapa en rundvandring med hjälp av en känd sträcka, en sammankopplande sträcka (ny) och en ny sträcka. Det nya blev tillsammans ungefär 2/3 av vandringen. Upp tidigt, köra bil till bergsby.

Det började bra, jag kom iväg vid 6-tiden. Då får man se månen hängande lågt över bergen samtidigt som solen börjat kämpa sig över sina berg. Och Ierapetra vilar lugnt.

Snirklig väg upp och jag kände mig inte så bekväm med att köra den i mörker. Får bli bussen nästa gång!

 

Mötte bussen som hämtat skolbarn i bergsbyn Males, hittade en parkering och började vandra kl 7. Bara några äldre människor uppe och ute i gränderna.

Så började stigningen upp som är ganska lång och brant. Området ligger nära topparna i Dikti-massivet. Magen började kurra så det fick bli frukost under ett pinjeträd med utsikt över berg, by och Libyska havet. Inte illa alls utan en riktig smakförhöjare så yoghurten var godare än nå’nsin.

Fortsatte uppåt, mötte E4, gick in i pinjeskog och där fick jag faktiskt en flash av nordöstra Skåne. Barrskog, sten och skogsväg. Naturen är så fiffig och fantastiskt konstruerad, allt är olika men ändå lika. Magiskt.

 

 

 

Hösten börjar komma högt upp och det är tidigt, men allt annat har varit tidigt detta torra, varma år så varför inte. Fortsatte fram till odlingsplatån där jag skulle avvika på min sammankopplande sträcka. Det gick ganska brant nedåt, men jag mötte en kille på moped så kom han upp skulle väl jag komma ner. Han hade en mycket vacker stav med sig och efter en stund hörde jag honom kalla på getterna. Herdar kallar på två olika sätt – antingen med att ropa eller med att vissla. Visslingen är kort, skarp och kraftig. Eftersom vi var omringade av berg skapades ett eko på hans visslingar. Både kusligt och vackert på en gång.

 

Massor med fågelsång och underbar blå färg på himlen. Det utlovade ovädret verkar långt borta. Eller så vet kanske fåglarna att det inte kommer att nå hit så de har samlats här.

Nere i utkanten av Kalamafka och nu började nya tredjedelen. Det tog inte så lång tid förrän jag kände att benen var tunga och att de inte hade mer kraft. Fortsatte och beundrade utsikt med berg och dramatiska formationer då jag kom nära Havgas-ravinen. Efter en del stopp började jag inse att planen inte fungerade. Studerade kartan och tänkte att jodå, jag kan nog vandra en bit till.

Men det höll inte utan jag var tvungen att fatta beslutet att bryta. Nu är ju inte det så enkelt när man står uppe i bergen eftersom det behövs lite kraft kvar att ta sig ner till hjälp. Jag hittade en liten väg som bar nedåt och travade på med mer vilja än kraft. Det finns de som säger att allt har en mening (vilket jag betvivlar), men det var som om naturen och landskapet sa att vi ska hjälpa dig ner. Jag bjöds på de mest enastående vyer! Kändes som om jag var på världens tak och allt var uppdukat. Thriptibergen, Ierapetra, slätten, dammen, lilla kapellet i Prina – ja, allt kunde ögat fånga in. Fötterna var varma och trötta, men det var som om jag fick ny stuns i steget.

Kom ner till trafikerad väg och ringde taxi som skulle hämta mig och köra mig till min bil i Males. Taxichauffören höll på att svimma (inte bra på bergsväg) när jag berättade var jag vandrat. VA??? sa han och skakade på huv’et. När han hörde att jag vandrat ensam sa han att om något hänt skulle ingen hitta mig förrän efter första regnet då folk letar svamp.
– Och du vet ju att det bara regnar i Ierapetra på vintern, la han till.
– Jaha, då hade jag väl fått ligga kvar, då.
Sedan diskuterade vi traktens terräng, knasiga vandrarolyckor och hans föräldrar. När vi kom till min bil undrade han om jag orkade köra. Jag hade nästan tårar i ögonen av lycka över att se Panda så jag svarade: Inga problem!

Nu sitter jag här med lite mörbultade fötter, trött i både kropp och knopp. Och glad. Första avbrottet på 8 års vandringar varav drygt 5 år här på Kreta. Stolt och tillfreds att jag trots övertro i planeringen har förståndet med mig och inte ska genomföra till varje pris.

Reflektion och utvärdering: jag är i bra kondition, vandringssäsongen har börjat bra så jag är igång. Det var områdets terräng som tillsammans med gassande sol och ingen vind knäckte mig. Den nya tredjedelen ska vandras från A till B – antagligen en alldeles lagom och vacker sträcka!

Ikväll ska jag trycka in en stor smarrig pizza! Vandra lugnt!!

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Paus mellan vandringar

Vandringsveckan rullade på med sin lediga dag i mitten. Då var jag på vandring med endagsvandrare så för mig blev det fem vandringsdagar på raken. Jag klagar absolut inte! Värmen är nog det som är mest jobbigt och krävande både för mina kunder och mig så det var skönt att det kom lite vind de första dagarna. Sedan tog det i lite mer och drog in några moln då och då så vi hade bra förutsättningar. Skönt för vädret är något som jag absolut inte kan styra över utan det löser sig genom att flytta vandringsdagar eller byta ut mot annan vandring.

När det kändes lite tungt och stelt en kväll så tänkte jag på vilken otrolig arbetsmiljö jag har. Vackert, naturligt ljus, frisk luft, omväxlande, njutningsfullt – vad kan man mer begära? Ett arbetsmiljöombud skulle få svårt att hitta något att underkänna. Och ännu svårare skulle det bli att kontakta högste ansvarige!

En annan positiv del är de go’a och trevliga människorna som jag får möta. Alla har olika förhållningssätt till naturen och vandringsstilar. Det värmer att höra kommentarer om hur vackert det är, hur fantastisk en utsikt upplevs och se belåtna miner vid lunchen efter vandring. Extra gläder det när jag hör att någon gärna kommer tillbaka (vilket faktiskt har hänt!) och när någon får ut annat än naturen av en vandring eller vad sägs om ”Så här avstressad har jag inte varit på länge!”.

”Jag vill absolut inte bli fotograferad, jag föredrar att vara inkognito!”

I måndags fick vi en extra vandrare som följde med på cirka 2/3 av sträckan. Han hakade på vid ett kloster, var kanske trött på klosterfriden och alla katterna. Vi upptäckte att det var ett riktigt litet överlevnadsgeni. Han letade själv upp skugga och la sig ner när vi pausade, var han före oss så satte han sig en stund i skuggan och väntade samt följde oss gärna genom att gå i våra skuggor. Efter ett tag visade han en något tråkigare sida: han jagade getter. Dock aktade han sig för att komma för nära dem och han tyckte bäst om dem bakifrån. En liten fegis med andra ord. Vi var lite oroliga att någon herde skulle dyka upp och tro att den fyrbente jägaren tillhörde oss, men vi klarade oss. Det närmsta vi kom en herde var en som stod uppe på en topp och kallade på sin hjord eller hund.
När vi kom till vårt slutmål, en bergsby, blev vi av med honom. Morgonen efter åkte vi taxi upp till samma by och såg då en person med stav och ryggsäck gåendes på andra sidan vägen. Gissa vem som gick vid sidan om vandraren!?

På tal om vandrare så tror jag att jag mött cirka åtta vandrare genom åren. Jag fick i tisdags lägga till fyra varav ett par från Australien! Ja, de hade inte vandrat ända därifrån, men efter ett besök på Kreta för tre år sedan ville de se mer av ön. Roligt!
Jag läser ibland om köer i fjällen och alperna, framför allt till populära punkter och tänker att ni skulle bara veta hur ljuvligt stilla och lugnt man kan ha det.

I onsdags fick vi en välbehövlig och underbar paus från månader av värme. Jämntjock himmel hela dagen med en sval, skön vind. På förmiddagen t o m två lätta regnskurar. Inga mängder, men tillräckligt för att jag skulle sitta i soffan med ett fånigt leende och bara njuta av ljudet! Ljudet av droppar som landar på balkongräcke, stenarna i gränden, taket hos grannen! Och uppe i bergen i väster var det alldeles grått så där kom mer regn än vi fick. Gott att växterna sköljdes rena, gott om de också lyckades suga åt sig lite väta. Och gott för oss människor med tanke på dusch, tvätt, matlagning med mera.

Idag tänkte jag också kommentera valet, men valmyndigheten är inte klara med sin slutliga rösträkning så jag väntar till nästa vecka. Jag kan säga så här mycket: låt oss tala tyst om att jag är från Skåne…

Dags för helg med marknad, träff på kafenio, stadspromenad, söndagsfrukost och helgro. På måndag blir det hotellrunda för att kontrollera att mina informationsblad inte tagit slut. Vandringssäsongen är verkligen igång – det är härligt!

Ha en skön helg!

PS. Några foton uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

 

 

Jippi! Igång igen!

Inget vandringsuppehåll på två år, juli-augusti ifjol var jag i Sverige och vandrade där. Nu vandringsuppehåll i två månader och vandringsvecka börjar på fredag. Alltså måste vandringsledaren sparkas igång! Kan ju inte ge kunderna kartor, säga jag orkar inte riktigt så ni får klara er själva. Lycka till och ha en bra dag!

I torsdags morse var det dags att trycka ner sandalfötterna i vandringskängor. Jag kunde riktigt höra protesterna: nej, nej, vill inte, vill inte.
Men ingen diskussion, ryggsäcken på ryggen och iväg kl 06:30 för att få så svalt som möjligt. Dagens mål: bara få igång kroppen genom att välja en så plan vandring som möjligt.

På väg ut ur sta’n hörde jag ett väldigt fågelkvitter. Det är dags för årets flyttkonferens då svalor intar alla lediga sittytor för att vila inför nästa etapp. Intensivt ljud, trevligt men samtidigt lite skrämmande. De har väl inte sett filmen ”Fåglarna”?

Jag kom helskinnad ut i olivlundarna och in i första byn och dess sega backe. Mentalt har jag varit ute på vandringar under uppehållet, nu vaknade kroppen: vänta lite, vad handlar det här om? Jag som trodde att vi lagt av med det här harvandet!! Börjar det om? Igen??

Frukost på en mur, solen kom fram över bergen vid 8-tiden, skönt med fikapaus i morgonyr by på halva sträckan. Började kunna njuta lite på andra halvan genom att benen fått igång autopiloten så jag såg mig omkring. Det är så torrt, så torrt och dammigt. Två regnskurar skulle sitta gott!

Framme vid målet efter 4,5 timmar, långt till bussen kom så det blev taxi. Och en liten föreläsning om fördelen med svensk krona framför att vara med i euro-maffian. Plus några andra taxichaufförsfilosofier. Och en komplimang: du är en stark kvinna!

Söndags var det dags för nästa vandring med mer kuperad terräng. En bit att köra upp till Neapoli så jag började vandra vid halv åtta. Men varför vandrade jag en söndag, då brukar jag ju ta det lugnt och äta söndagsfrukost länge, länge? Jo, men den här vandringen slår mina vanliga söndagar. Uppe vid klostret gudstjänst med öppen dörr så rökelse trängde ut uppblandad med de mässande nunnerösterna och präströsten. Där tog jag fram min frukost. Utsikten över den gröna slätten omgiven av berg och stämningen här blir alltid en magisk kombination. Jag satt kvar ett tag, oförmögen att bryta sönder lugnet och friden. Betraktade den svaga månen på den blå himlen, njöt av en smekande vind och lät tankarna kretsa fritt. Och emellanåt inte alls. Funderade över att det är kanske det där lugnet som gör att en del människor går i kyrkan. De får en stund för sig själva. Med sig själva.

När jag kom in i byn Vrisses möttes jag av klockringning och röster från bykyrkan. Och när jag lämnade byn trängde en röst från en kyrka nere i dalen upp till mig. Och allt detta i det vackraste landskap med omväxlande natur och underbara vyer. Vad kan man mer begära?

Sjölök är en stolt och vacker blomma, men tyvärr inte alls bra när den dyker upp. Den är extremt anpassad till att klara sig där nästan inget annat kan växa pga torka. Några enstaka plantor kan väl vara ok, men jag passerade också en inhägnad som hade gott om sjölök och inga andra växter. Tjusigt, men inte bra.

 

 

 

 

Kom ner i dalen och vandrade mellan olivlundar. Klockan närmade sig elva och jag började känna av värmen. Plötsligen kände jag att jag inte var ensam, att något fladdrade i ögonvrån. Jag hade fått sällskap av en trollslända! Det vackra, blå djuret flög så enkelt och lekande lätt med sina skira vingar. Egentligen en otrolig konstruktion om man jämför vingarna och kroppen. Efter några meter sa den tack och adjö och svängde in i en olivlund.

I backen upp till Neapoli var benen tunga. Den backen är inte nådig, men hittills har jag alltid kommit upp. Tog en sväng in om café Oasis för att dricka en soumada, traktens specialitet. Trots att den där mandeldrycken inte smakar mycket så är den alltid lika god efter fem timmars vandring.

Konstaterade när jag var hemma igen och släppte ut mina fötter (nej, de hade inte varit i kängorna sedan i torsdags!) att nu är vandringssäsongen igång! Jag ser fram emot alla vandringar, både ensam och tillsammans med vandringskunder. Ser fram emot avkoppling, allt vackert jag ska få uppleva och se, soluppgångar i min morgonyoughurt, herdar som hälsar med stort leende, de underbara vyerna där tanken färdas långt bortom bergen synliga för ögat och ut över havet för att snubbla över horisonten. Nu börjar det goda livet igen!

Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Wow!

Mäktigt. Fantastiskt. Tjusigt. Imponerande. Storslaget. Praktfullt. Väldigt. Kraftfullt. Tryggt. Ståtligt. Magnifikt. Jag kan fortsätta ett tag till. Andlös. Gripen. Betagen. Hänförd.
Jo, det blev den där vandringen igår, den som jag funderat på länge, men tänkt att den var för lång och krävande. Nu är det gjort! Men vi börjar från början.

Allra först lite fakta. Jag har vandrat från Amiras upp till platån och ner igen vid två tillfällen, men detta var alltså första rundvandringen. Jag vandrade från Kefalovrisi – Kato Symi – Viannou-platån – Kefalovrisi. 2,8 mil tog 9,5 tim. Startade på cirka 750 m ö h, platån ligger på 1 350 m ö h. Vid den nordvästliga utgången är man uppe på cirka 1 460 m ö h. Platån ligger i Dikti-massivet, inte så långt från dess högsta topp på 2 148 m ö h.
(klicka på foton för större storlek)

Tidig morgon. Ginsten börjar blomma så det är vackert gult längs vägen. Fåglarna är som tokiga, jag rullar ner fönstret en stund för att lyssna till allt kvitter som överröstar bilmotorljudet. Tråcklar mig in i lilla slitna byn Kafalovrisi, äter frukost, förbereder det sista och så bär det iväg. Efter en stund passerar jag några hus där en ung kille kommer ut och säger god morgon. Möter lite senare en taxi och jodå, det var killens skolskjuts! Kommer fram till vägen upp till Kato Symi, stannar en stund och njuter av den stilla, tysta friden. Det är fåglarna, bina, fjärilarna och jag.

Kommer in i Kato Symi och hör ett porlande. Det första i år! Det visar sig att ett vattendrag som kommer uppifrån bergen rinner genom byn. Antar att det normala år är mer fart. Första stopp är den arkeologiska utgrävningen av Ermis och Afrodites tempel. Det är kraftigt motlut, soldis så havet syns knappt. Dramatiska bergsformationer och en härlig pinjeskog. Det finns de som påstår att östra Kreta ”är som en öken”. Jag undrar var de varit. Vi har massor med växtlighet, våra berg är inte kala som Vita bergen i väst utan klädda med buskar, träd osv. Jag tror människor skulle se sig lite mer omkring och kanske inte bara färdas längs med kusterna.

Den arkeologiska utgrävningen är tom och övergiven. Det står en liten biljettluda strax utanför stängslet, men där är ingen som vill sälja biljetter. Jag får historiska vingslag i alla fall med tanke på traktens historia och platåns betydelse. Jag hittar skugga och en bra sittsten. Nu vill benen ha vila och kroppen påfyllning av energi.

Det blir brantare och brantare ju högre upp jag kommer. Benen blir tunga. Det kommer några enstaka vindpustar och jag önskar att det kunde börja blåsa. Här uppe är luften frisk och skön. Förstår både av landskapet och kartan att jag börjar närma mig. Snart ska jag gå in på platån!

Plötsligen vandrar jag i ett landskap som är ganska platt, saknar de vanliga marktäckande buskarna och örtväxterna. Här finns istället en mängd olika lövträd och inte är de små. Jag förstår att jag är på platån, men är förvånad eftersom jag väntade mig ett öppet fält. Försöker orientera mig med hjälp av gps på mobilen – ingen täckning. Här skulle jag vilja vara fåraherde!


Stannar upp och bara ser mig omkring. Tänk, de berg som omger mig fanns här innan Medelhavet bildades. De rör fortfarande på sig, förändras av vind, getter och växtlighet. Inget är statiskt eller stillastående. Vad är jag och mitt liv i naturens och landskapets perspektiv? En liten sten i jättebygget. Här kan ingen vara självuppfylld, här kan ingen tillmäta sig själv stor betydelse, här kan man bara bli ödmjuk. Visst har våra handlingar betydelse, främst de mot andra människor, men i övrigt kan vi tona ner oss. Och njuta av att leva. Bara det är stort i sig.

Så tar träden slut och platån öppnar sig. Två fårhjordar betar i lugn och ro. Jag följer vägen vid ena kanten för att ta mig bort till kapellet. Fåglar seglar i skyn. En svag vind för med sig en underbart vacker doft, den är som parfym. Jag ser inga blommor så var kommer det ifrån? Det är som att vara på en liten isolerad ö bortkopplad från resten av världen. Vid 12:30 har jag tänt ljus i kapellet, tagit en titt på minnesstenarna, hälsat på en fåraherde och dukat fram lite lunch. Nu blir det en halvtimmes vila för benen.

Så är det dags att påbörja vandringen neråt fast den börjar uppåt. Strax innan det börjar gå neråt stannar jag och ser ner på platån.

Så lyfter jag blicken och ser mig omkring. Här står jag i närheten av Diktis högsta topp, borta i soldiset ligger Ida (Psiloritis) och jag är lika högt som högsta toppen i Thripti-bergen. Det svindlar, jag tappar andan.


Soldiset gör att utsikten blir begränsad, men det är en upplevelse i sig. När ögat inte kan förlora sig i fjärran landar det istället på den närmaste omgivningen. Detaljer blir tydliga. Bergssluttningar, stenar, träd – ja, allt bjuder på något nytt, på skiftningar och mönster. Så är den där doften där igen! Det enda jag ser i närheten är en sorts gula buskar som jag inte sett någonstans tidigare. Går fram och luktar. Där är den! Det är därifrån doften kommer!

Soldiset övergår i mer och mer moln och då blir det äcklig, tjock värme när locket läggs på. De stumma benen mår bättre efter vila och att få skifta till nedför, men fötterna är inte så pigga och glada. Värmen lockar fram nästa härliga doft – barr och kåda. När pinjeträd blir varma doftar de mycket så att gå in i en mindre skog är som att uppslukas av ett doftmoln. Det blir många långa och njutningsfulla andetag.

Sista sträckan till byn Kefalovrisi är stupbrant grusväg. Det gäller att hålla tungan rätt i mun och gå försiktigt. Det vore snopet att ramla nu efter flera timmars vandring!
Yrar runt i byn en stund, får hjälp med gränder och gator så jag kan hitta Panda. Trött, svettig, tung i kroppen, tom i skallen – väldigt nöjd och tillfreds!

Avslutningen, dvs att komma hem, stiga in i duschen, sträcka ut sig i soffan, få en kopp kaffe, ut och äta smarrig pizza med ett gott glas vin var kronan på verket. Pricken över i. Grädde på moset.

Kommer jag att vandra denna vandring igen? Nej, den var för lång och krävande, framför allt Kafalovrisi – Kato Symi – platån. Men jag har hittat en alternativ väg så kanske i november….

Ha en skön helg!

PS. Fler foton på min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Okänd mark blev kännbar

När jag ska resa är planerandet och minnena halva resan. I vintras studerade jag kartor för att hitta nya vandringar, speciellt sedan jag köpt bilen. Och jag hittade en som jag förstod gick ganska högt upp så den fick vänta. Jag ville inte göra om samma tabbe som ifjol, men i onsdags tyckte jag att det var dags. Satellitkarta är det närmaste man kommer verkligheten, men det är ändå inte förrän man börjar vandra som man känner hur brant och hur långa mot- och medlut är. Jag var förberedd.

Började strax ovanför byn Sfaka med en genväg som givetvis visade sig vara en senväg. Brant som attan, halvklättra runt på terrasser i olivlund. Nackdelen med olivlundar är att de sätter mitt orienteringssystem ur funktion. Finns inga riktmärken, bara olivträd. Jag blir helt förvirrad. Yrade runt en stund, men hittade till slut vägen. Då hade det gått en halvtimme, jag flämtade som en 90-åring och var dammig. Den början får vi allt ta och se över, försöka hitta ett alternativ.

Nu mötte mig härliga dofter från krydd- och örtväxter och blommor! Mycket blommor! Att vandra från kusten upp i bergen är som att spola tillbaka i tiden. Våren hade inte kommit lika långt och eftersom det är lite kyligare där uppe såg blommorna och växterna fräschare ut. Den gula ärtväxten Calicotome villosa (nej, jag är inte bra på växter, men det finns de som är – t ex facebook-gruppen ”Flowers of Crete”) färgade sluttningarna gula. Den håller på att blomma klart närmare kusten, avlöses av röda Ebenus cretica och se’n blir det gult igen när ginsten blommar.

Vägen svängde och jag stannade tvärt. Jisses, är det i detta landskap jag ska vandra! Där det kunde varit en bred ravin låg en ensam, avskild bergsrygg som en trafikdelare så det skapades två raviner:

Lite senare blev jag förvirrad igen. Plötsligen var jag omgiven av en mängd vingårdar så det kändes nästan som om jag vandrade i Frankrike eller Italien. De skapar ett annat landskap, andra färger och former i naturen. Och det vattnas så klart lite i vintarmen….
Kom fram till genväg nummer 2 som fungerade riktigt bra. Fanns en ruin att ha som riktmärke och terrasserna var öppna i och med att där växte vinstockar. Inte så långt, men jag lyckades så klart få ett otäckt rivsår på benet. Föga anade jag hur jag skulle se ut några timmar senare!

På vägen gick jag förbi två bilar som mötts. Den ena var en man som skulle bespruta sin vingård och den andra bilen, jag tror att det var två herdar, hade stannat för att byta några ord. När jag passerade hälsade mannen mig med ett leende och den äldre hälsningen ”kalostina” som betyder välkommen. Kändes nästan som om han välkomnade mig till sin del av världen. Kunde bara le och hälsa tillbaka.

Disigt väder, kanske det låg Sahara-damm långt där uppe, det började bli lite kvavt. Jag önskade lite vind och vips hade jag motvind. I motigt motlut. Det var väl inte riktigt vad jag behövde. Med vinden kom fler dofter och en var speciell. Inte stark som jasmin, men en alldeles egen doft. En vacker doft. Bara att stanna, dra in och njuta.

En paus vid ett litet kapell. Nedanför gick en man på ett litet fält och fixade med bevattning. Och det var tyst och stilla.

Så kom jag fram till vändpunkten där jag skulle styra mot kusten igen. Där fanns en liten platå med vinodlingar och några hus. En gammal kvinna samlade något i en säck, en gammal man var ute med käpp i en vingård och såg sig omkring. Husen var tomma, grindar låsta. På andra sidan om den lilla husgruppen fanns en stig på bergssluttningen i den ena ravinen. En genväg som jag tänkte ta, men hur komma dit? En mycket lång historia kan sammanfattas i taggiga buskar, hård mark och ett staket. Resultat: kännbara skador i form av rivsår på armarna och ett stort på ena benet plus en öm ända (som dagen efter uppvisade ett blått konstverk). Vad det värt det? Nej. Visst är det mäktigt med raviner, men det är också lite enahanda att titta på samma sluttningar hela tiden. Det mäktiga känner jag när jag är uppe i bergen, får sagolika vyer och skiftande scenerier både i naturen och landskapet. Då känner jag mig som en liten lort! Fast på ett bra sätt.

Stigen var dessutom stenig och det sluttade brant neråt på min vänstra sida. När jag vandrar vill jag kunna koppla av, låta tankarna flyga, se mig omkring och njuta. Att gå med näsan i backen är inte min grej.

Så kom jag upp på lilla vägen igen och den vindlade sig ner mot kusten. Nu var det riktigt kvavt och nästan klibbigt varmt. Jag började bli trött, mer av vädret än vandringen. Tittade på stora revan på mitt ben och undrade om det finns något som heter ”yrkesskada” för vandrande egenföretagare. Skrämde upp en ripfågel, en rovfågel och en bit längre fram skuttade plötsligen ett litet djur som såg ut som en ekorre! En ödla sprang i sin lustiga passgångarstil över vägen. och blommor, blommor! Fjärilar, bin, insekter. Då och då flög en cikada förbi. De är så stora att de ser ut som små, små fåglar.

Det lustiga med blommor på Kreta är att en del är s k endemiska, dvs de finns bara här på Kreta, och en del växer bara på vissa delar av ön. Under dagens vandring såg jag 4-5 blommor som jag inte sett tidigare. Roligt med variation, men det gäller att vara uppmärksam.

Så närmade jag mig byn Tourloti och det var ”bara” att vandra därifrån till Sfaka och sedan upp till bilen. Nu började benen bli lite stumma och luften var ganska varm och tjock. Jag har sällan blivit så lycklig över att se Panda! Lycklig och nöjd efter 7,5 timmes vandring.

En vandring som jag sett fram emot länge och jag blev inte besviken. Början och slutet måste modifieras. En vandring att erbjuda kunder? Nja, kanske, jag har inte bestämt mig än. Det är så’nt här som vi vandringsanordnare gör så andra vandrare slipper förarbete och förstörda semesterdagar för att bara vandra, koppla av och njuta. Men vi gör det så gärna, så. Vi har ju flera dagar till vårt förfogande och kan fila och putsa tills en vandring är riktigt bra. Och några vandringar gömmer vi i det privata arkivet…

Foton, bl a på blommor, finns på min flickr-sida!

Nästa vecka är det väl dags för en nyhetsbulletin, men nu tar vi helg. Ha det gott!

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

En ovanlig långfredagsvandring

Igår var det långfredag i den kristna världen, undantaget den ortodoxa delen. Vi har påsk nästa helg så på måndag börjar ”stora veckan”. Det blir lite körigt när de kommer så nära varandra, men jag måste erkänna att mitt ”svenska” påskfirande är det inte mycket med.

Jag vandrade alltså igår och det var ett annorlunda arrangemang. Jag och en kollega (som alltså också leder vandringar) har fått kontakt och det var dags att ge oss ut på en av hennes vandringar. Runt byn, som heter Mirtos, där hon bor, som heter Angela Sturmayr , finns några markerade kortare och lite längre leder. Och det var dags att bättra på markeringarna på Minoan Path.

När jag vandrade i Skåne hade jag ibland en medvandrare, Vi brukade skiftas om att välja och planera. Och jag upplevde samma igår: känslan av att slippa planera och tänka på vart stigen leder. Bara vandra och njuta! Det förvånar mig att inte fler vandrar och att många av de som vandrar gör det på egen hand. Detta är inte smygreklam för mig och min firma, det finns gott om arrangörer här på Kreta och även på andra resmål. Ta möjligheten att få koppla av och bara njuta! Och få mervärde i form av kunskap och information! Och inga sabbade dagar då den vandring du funderat ut inte fungerar – vi har redan gjort det jobbet åt dig!

Vi pratade givetvis om ditt och datt, men hade också tysta stunder. Då och då stannade vi och tog in vyerna. Landskapet mellan Mirtos och Malles är lite speciellt, mycket skiftande, och väldigt vackert. I ett läge kunde jag inte låta bli att utbrista: tänk att det finns de som bara vill vandra raviner när man kan få allt det här!

Vi njöt båda av klarblå himmel, ingen Sahara-damm i luften. Kände nästan inte igen himlen efter alla sanddisiga dagar. Många fina gröna nyanser i naturen i och med att träd och buskar har kommit olika långt med löv och blad. Några orkidéer fick vi se, men jag är fortsatt fascinerad av alla de små, små växterna. Det är artrikt och varierat. Små finurliga konstruktioner och de vackraste, skira blommor. Fåglar kvittrade och från och till hördes ett entonigt surrande från bin. Fjärilar och cikador och andra insekter kryssade runt i luften. Man får inte glömma att titta uppåt! En stor gam seglade på ganska låg höjd över oss. Mäktigt! Plötsligen kom en stor flock gamar. De låg på olika höjd och segelflög. Otroligt skickliga och det ser både rofyllt och kraftfullt ut samtidigt.

Men allt är inte bra. Blommor som ska blomma om cirka en månad är igång, det är otroligt torrt. Våren är tidig efter en alltför mild vinter som bjöd på väldigt lite nederbörd. I stora dammen utanför Ierapetra syns inte bara kapellet som annars är under vatten utan marken som kapellet står på. Angela berättade att hon upplevt någon liknande vinter och då blev april och maj något regniga. Vi håller tummarna!

Leden gick i blandad natur så först en ringlande stig mellan olivlundar för att lite senare gå genom ett öppet landskap med nästan vinröda stenar i ett landskap som påminde om öken- eller månlandskap. Man blir aldrig uttråkad i naturen eller i det kretensiska landskapet!

Inspirerande och lärorikt att vandra med någon som bott här en längre tid och lett vandringar under många år. Jag fick se en alonia (tröskningsplats) så nu måste jag se mig om på mina vandringar om jag kan hitta fler. När jag ser grottor tänker jag oftast på motståndsmän, folk som gömmer sig undan någon fara eller lider av spetälska. Nu har jag sett mitt första herdeskylskåp! Ja, inte ett där man förvarar herdar, alltså, utan där de kunde förvara mat, slaktade djur osv tills det var dags att gå ner från berget med getflocken. Antagligen har jag sett flera tidigare, men inte känt till att grottor användes på detta sättet.

 

Och jag har äntligen på foto fångat en get uppe i ett träd! Har aldrig hunnit få upp kameran innan de hoppat ner, men den här jeppen stod snällt kvar och tuggade.

Efter 5 – 5,5 timmes vandring var vi tillbaka vid bilen. Varma och nöjda. En härligt avslappnad dag.

Imorgon ska vi i ”utlänningsgänget” fira påskdagen med söndagslunch i den charmiga bergsbyn Monastiraki. Ska bli trevligt och garanterat många skratt. Ser också fram emot en ganska hektiskt ”stora veckan” och påskfirandet nästa helg!

Ha en skön fortsättning på påsken!

PS. Foton på min flickr-sida!

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Sväva bland moln och perfekt landning

Igår lät jag bilen stå och tog bussen till startpunkt för vandring. De flesta av mina vandringar är inte rundvandringar så där fungerar inte bilen. Vi har Sahara-damm igen med läbbig värme och då är det skönt att komma upp i bergen. Till helgen säger prognosen regn – jag hoppas så att det stämmer!

Tillbaka till gårdagen! En stilla morgon när jag kl 7 började vandra upp till klostret Faneromenis. Det går uppför hela vägen och är ganska jobbigt när det är varmt, men nu är temperaturen perfekt. Shorts och kortärmat (fast långärmad tröja första timmen). Jag hade läst att det brunnit uppe i närheten av klostret så jag ville se om vandringen måste tas bort från vandringsveckan.

Molnen hade bra fart! Jag uppskattar det mer än en molnfri, klarblå himmel. Det händer hela tiden någonting, som ett skådespel. Ännu bättre blev det på himlen eftersom det var en blandning av vita och mörka moln. Skuggor uppstår och försvinner på bergssluttningarna, toppar göms i moln och kommer fram igen. Det är gott för en vandrare att ibland få sol, ibland skugga. Plötsligen hade jag ett märkligt och vackert ljus omkring mig då ett moln la sig framför solen. Jag vet inte om det var läget eller molnets sammansättning eller solens position på himlen. Strunt samma, magiskt var det!

På vägen upp var det många getter i rörelse. När jag kommit en bit upp ställde sig herden i en kurva och började ropa. Och de kom och samlades kring honom!
Uppe vid klostret såg allt ut som vanligt så det måste ha brunnit bakom eller framför, dvs där det inte syns från lilla vägen. Här mötte mig vinden eftersom jag nu kommit ganska högt upp. Och bin. Lite nyfikna eller arga bin dök upp då och då ett tag. Kanske de vaknat på fel sida? Kanske de är alldeles vårrusiga?
Inte bara bin som var igång utan fjärilar och andra insekter. Då och då svepte en cikada förbi, de är så stora att de ser ut som små fåglar när de flyger.
Jag sänkte blicken och saktade av. Det finns så många vackra små blommor och lustiga plantor nära marken. Uppe på berget syns de tydligare eftersom lite högre växter inte trivs med snålblåsten.

Tankarna fick fara omkring efter tycke och smak. Allt möjligt dyker upp. En del är lösningar och beslut, annat idéer och uppslag. Och en hel del är bara lösryckt. Bland annat kom jag att tänka på hur frustrerad och ledsen jag blir över de som säger ”På Kreta är det…” si och så. Jag är själv slarvig. Vi skulle vara lite noggrannare med att specificera var. För så mycket vet jag om den här stora, vackra ön att det finns lokala skillnader i mat, traditioner, namn på olika saker, klimat osv. Läste en dag på nätet att fåren på Kreta lammar fram till påsk, sedan skulle det vara slut. Det kände jag inte alls igen, så är det inte hos oss på östra Kreta. Jag lovade mig själv skärpning med ”på Kreta”!

Uppe i bergen var luften frisk och fin. När det blir riktigt varmt luktar det mest damm, men nu doftar det lite allt möjligt. Många gröna nyanser igång i och med olika tidpunkter för lövsprickning. När jag kom neråt vandrade jag genom riktiga doftmoln! Jasminen börjar slå ut, vissa apelsinträd blommar, citronträdens knoppar har börjat brista. Intensiva dofter, men doftmolnen blir olika beroende på avstånd. Det märkliga är att de ljuvliga dofterna gör att stegen blir lättare.

8 timmar i vackert landskap och underbar natur! Jag skulle kunna göra det varje dag. Fast  jag skulle kanske behöva ha uppehåll på helgen för tvätt, städning och vila…

Det blev en perfekt landning på kvällen i den godaste taramasalata (fiskromsröra) jag någonsin ätit! Det är så roligt att det kommer fler och fler som tar den grekiska maten vidare och förnyar den. Som huvudrätt fick jag en pasta som gav al dente ett ansikte. Så god och perfekt pasta får man bara i Italien. Och numera även i Ierapetra! Sedan skadar det inte att stället har riktigt gott vitt vin.

En underbart härlig dag! Tänk att naturen aldrig sviker, den bjuder alltid på sig själv. Olika varje gång. Och alldeles gratis.

Ha en skön fortsatt vecka!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida!

PPS. Glöm inte frågestund! Kommer svar i nästa vecka.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!