Jag har tidigare bloggat att jag inte är en toppvandrare, dvs att bestiga berg är inte min grej. Ibland tycks det som om det är viktigt för en del att ha varit uppe på vissa toppar, mer viktigt än själva vandringen. I det blogginlägget (som jag inte hittar nu) berättade jag att jag istället valt samla på platåer.

Då infann sig ett problem: vad är en platå? Jag ville ju samla på rätt saker. Läste någonstans att en platå är en platt del på ett berg, oftast istället för en topp. Men…då skulle inte ens Lasithi-platån vara en platå! Hm. Efter lite mer sökande fann jag att platå är ett höglandsområde, minst 200 möh, kännetecknas av att det har platta partier, saknar höga höjder och stora vattendrag. Det kändes genast lite bättre!

Så upptäckte jag att de där höglandsområdena har olika namn på grekiska. Oropedio, omalos eller bara ett namn. Oropedio betyder platå, bergsplatå, högslätt. Omalos betyder jämn, slät. Lätt som en plätt – de är alltså inte riktigt samma sak. En omalos är alltså inte en platå, dvs oropedio. Igår stötte jag på den här skylten:

”Oropedio omalo” står det. Jaha? Så då kan de tu bli ett? Är det ingen skillnad alls? Ingen ordning??
Nu struntar jag i definitionerna och kör på ”högland”! Oavsett namn.
Hittills har jag samlat på mig (vandrande!) Lasithi-platån, Plateau omalos Viannos, Ziros platån, Armenohandrades-platån, Katharo-platån, Thripti-platån och Gianna Korifi (ovanför Kalamfka).

Onsdag 9 juni
I vandringssäsongens elfte timme vet jag inte vilken vandring som blir den sista inför uppehållet. Det är vädret som styr, dvs värme, luftfuktighet och vind. Så föreställ dig min förvånade nuna när jag steg ur bilen en bit ovanför Kato Symi och frös! Och se’n drog jag ett djupt, njutningsfullt andetag – frisk, klar luft! Absolut underbart!

Denna dag var tänkt som en rekognosceringstur. Jag lämnade Panda vid Afrodites tempel och började vandra mot dagens mål: Oropedio Lapathos. En stilla morgon med ingen vind, bara fågelkvitter. Här uppe finns skog, ett utskott från Selakano. Jodå, vi har skog, men för att upptäcka den måste man lämna kusten. Träden gav skön skugga. Växterna är på väg in i sin årliga vila, sitt ”ide”. Uppe på platån fanns gräs som fortfarande är grönt. För högt för olivträd vilket inte gör någonting utan bara skönt att få njuta av andra träd, bl a vackra ekar.

Jag stannade till för att se mig omkring och vad skådade då mitt öga? Jo, fem stycken som var ute och spanade efter lunch och med kamerazoomen fångade jag dem:

• 

• 

Stod en stund och beundrade dem, tog ett steg fram och alla fem lyfte som på en given signal. En bit längre fram skuttade två kaniner iväg. Jag tror att det är de första kaniner jag sett ordentligt här nere. Givetvis fanns det getter, men bara en diskret getklocka. Några av dem hade hittat sin lunch:

Det var ren balsam för själen uppe på platån. Så tyst, så tyst. Avkoppling och hjärnsläpp kommer av sig själv. Tankar brukar fara runt vilt och fritt när jag vandrar, men idag var det mest vila uppe på kontoret. Så skönt!

Det var så mycket vila uppe på hjärnkontoret att jag på slutet gjorde ett löjligt misstag i ett T-kors. Jag valde fel väg trots att jag passerat på andra hållet några timmar tidigare…

En härlig dag som jag avslutade med ett besök vid vattenfallet. Vandra där igen? Njae, den hade ett, för mig, stort minus: samma väg fram och tillbaka. Jag tycker det blir trist, vill ha variation så antingen en väg från A till B eller rundvandring. Platån är dock värd ett besök!

Ingen vandring imorgon – väderprognosen säger ostadigt väder med regnskurar och eventuellt åska. Då ger man sig inte ut på vandring. Kommer en dag på fredag också!

Fredag 11 juni
Samma område. Härlig kyla och frisk luft mötte idag också. Dags att prova en rundvandring! Och den här vandringen kan vara väldigt speciell och spännande på grund av terrängen, men jag måste ta reda på mer innan jag avslöjar något. Jag får återkomma!

Tystnaden omfamnar även idag. Axlarna rasar ner mot knäna, takten blir vilsam, hjärnan tackar. Efter en natt med bara cirka 2 timmars sömn tycker den att det här är precis lagom aktivitet, dvs i stort sett ingen alls. Lite vaken måste den dock vara eftersom det är en ny vandring.

Här är skogen tätare än i onsdags. Barrdoft kommer i omgångar, känns nästan som att vandra i tallskog i Skåne. Rovfåglar seglar en bit bort, skogen är nog för tät för att vara en givande jaktmark. Då och då glesnar det och fantastiskt vackra scenerier och vyer bara finns där. Solen stiger på himlen, men träden ger skugga så jag bryr mig inte. Havet är blekare här uppifrån än vad det var närmare kusten.

Ju högre upp man kommer och ju längre ifrån civilisationen desto lugnare är getterna. De står stilla och tittar och om de står på vägen så går eller småspringer de ut i naturen. Inte vilt slängande sig åt höger och vänster som de gör längre ner och närmare boplatser. Märkligt. Och det känns nästan som om de undrar vad jag gör här i deras land. Inte ovänligt, bara nyfiket frågande.

Efter ungefär halva turen börjar jag bli lite orolig. Det har gått neråt eller varit platt lite väl länge. Jag ska ju upp till huvudvägen – hur brant blir det framöver? Bäst att ta en kort paus med vatten och energikaka.

Hittar en utsiktspunkt där jag ser ut över ett grönt böljande hav av skog. De som påstår att östra Kreta är utan växtlighet, bara bränt och eländigt, som ”en öken” har nog bara varit vid kusten under högsommaren.

• 

• 

Det blir ingen brant utan en smygande lutning uppför vilket är helt okej. När jag är nästan uppe vid huvudvägen hör jag märkliga ljud. Jag förstår att det är en herde som är ute och kallar på sina djur och försöker få syn på honom. Tänk om han har hund med sig, var är den? Jag stannar, vill inte störa hans arbete. Vi får kontakt, vinkar och ropar hej. Han ropar inget mer eller gör några tecken så jag fortsätter gå, men sakta samtidigt som jag vill komma ut ur hans område. Börjar fundera över varför han samlar ihop djuren nu, sent på förmiddagen?
Och det slår mig att alla herdar jag hört kalla på sina djur har olika läten, en del visslar. Tänk att getter och får vet när just deras ägare kallar på dem!

Dags för en längre fika då jag kan se getter komma från olika håll och höra herden emellanåt. Rakt framför mig har jag skog, berg , Libyska havet och vid horisonten ön Chrissi. Ingen dålig fikavy!

Så råkar jag titta åt vänster! Över bergskammen kommer mörka moln. Aha, det var detta herden visste! Jag har inte långt kvar till bilen och blir jag blöt så lär jag torka igen. Tar det så lugnt och njuter av sista delen ner till Panda.

En vandring att erbjuda vandringskunder? Jag vet inte. I alla fall en vandring som ska ingå i min uppstart när vandringssäsongen börjar i september. Kan vänta med att bestämma mig tills dess. Jag lägger den på lagret i boxen märkt ”?”.

PS. Fler foton från i onsdags och idag på min flickr-sida! Manual till flickr finns här i högerspalten.

Till sist
Då är det helg, Igen. Ibland undrar jag var tiden blir av. Jag har gjort en efterlysning på facebook som nu också kommer här: har du erfarenhet av ”dog scarer” (”hundskrämma”) som fungerar? Jag håller på att testa mig fram, men utbudet är så stort att jag inte har möjlighet att testa allt. Eller har du något annat tips hur man kan få iväg lösa, skällande hundar som gör bitska utfall när man står ensam upp i bergen?
Jag återkommer i ett blogginlägg längre fram med bakgrund till testandet och resultat så håll ögonen öppna!

Ha en skön och fridfull helg! Var rädd om dig och andra!