Jag sitter här med mitt ”paket” och längtar ut! Var i tisdags ute med vänner på lunch – härligt att komma ut ur lägenheten. Nu står ginsten i blom, den har avlöst sin släkting som blommar tidigt. Oleandern börjar slå ut så om cirka 1,5 vecka står den i sin fullaste och vackraste blomning för att sedan blomma i omgångar under sommaren. Den är ett tecken på att sommaren är här och våren fått stryka på foten.

Det rycker i vandringstarmen. Jag vill ut! Tänkte att jag kan blogga om vandring och natur, men ”pekfingervals” med en hand tar så lång tid och är så bökigt. Så hittade jag inlägget ”Den mest perfekta fredagen” från 28 maj ifjol. Blev glad och varm inombords. Började nästan dregla av lycka och längtan. Jag tar och återvinner inlägget! Så häng med ut, nu ger vi oss av!

Den mest perfekta fredagen
Det är tidig morgon. I några hus lyser det, på ett kafenio sitter tre nymornade personer, trafiken är tunnare än gles. Lämnar Ierapetra ackompanjerad av intensivt fågelkvitter.

I lilla byn är det lugnt. Inte ens en tupp som gal. I fjärran hörs hundskall, lite halvhjärtat. Stenbrottet vid byn ligger öde och tyst. Klockan är 06:20 när jag lämnar Panda vid kapellet.

Thripti-bergen i öster bildar en svart siluett med gulröd, intensiv belysning bakifrån. Solen är uppe, men har ännu inte masat sig över bergen. Getterna ser förvånade ut när jag kommer, kanske de också är nymornade. De poserar så vänligt med morgonljuset bakom sig och jag får ett fint foto. Tack!

Brantare än jag minns, bara att trava på. I en kurva ropar en sten på mig, jag sätter mig och tar fram min frukost. Nedanför mina fötter har jag Ierapetra med sina växthus, Libyska havet och i fjärran ön Chrissi. Väster om sta’n ligger morgondimma kvar mellan bergen. Sta’n – Libyska havets brud – badar i gul morgonsol. Det är bedårande vackert!

Getter lite varstans, det är en stor hjord. Inte en enda getklocka! Nästan overkligt. Däremot har flera av dem nå’n sorts fnysande för sig. Covid? Morgonslem i kanalerna? Stör sig på mig, vandraren?

Motorljud i fjärran. Vad är på gång? Aha, det är stenbrottet som vaknar. Jag känner ändå en skön och vilsam ensamhet, Är så priviligierad.
Min väg stoppas plötsligen av tre skällande hundar. Tyvärr, bara att vända om. Då kommer husägarinnan ut, ropar in sina hundar så jag kan passera. Jag vinkar som tack.

Vid fikapaus får jag syn på den – geten. Han blickar ut över slätt och hav, står där en lång stund. Stilla. Jag vill bli en get i nästa liv, skutta omkring på platser som ingen människa når och få de mest andlösa vyer.

Så börjar det gå nerför. Som att gå in i en fulländad och tjusig tavla: Ierapetra-slätten med byar och kapell beskyddade av Thripti-bergen i bakgrunden. Till höger havet, till vänster dramatisk bergsvägg. En stor rovfågel cirklar snyggt och fritt. Jag känner doft av timjan. Jag fylls av tacksamhet och glädje.

Någon ropar. Måste vara en herde som samlar ihop sin hjord. Jag passerar stenbrottet igen, nu full aktivitet. Går förbi en man som försöker laga en koppling på en vattenledning. Hoppas att han lyckas, han verkar inte nöjd utan drog några verser i sin ensamhet tills han upptäckte mig.

Nu ska Panda och jag köra och handla, se’n är det helg. Glad att jag startade tidigt för sista timmen var det för varmt. Redan stabilt över 30 gr nästan varje dag – vågar inte tänka på hur det blir i juli-augusti.

Ha en skön och fridfull helg! Var rädd om dig och andra!