Etikettarkiv: njuta

Trolsk och magisk vandring

11 svar

Ny ryggsäck, ny strumpsort, hälgrepp i trilskande vandringsskon – dags för vandring! Körde upp till Hässleholm och tog tåget till Sösdala där jag gick ner till Skåneleden vid Lillsjödal. På vägen dit mötte jag lantbrukare med spann som skulle ge något till sina kor, Jisses, vilken orkester! De i andra hagen var väldigt upprörda och lät hela världen få veta det.

När jag började vandra i den stilla morgonen snubblade jag nästan över ett tält. Tänk vilken underbar morgon camparen fick vid den lilla spegelblanka sjön. Jag fortsatte och kom upp på en smal åsrygg. Snart kunde jag se snapphanarna trycka i buskarna till vänster och svenskarna gömma sig bakom träden till höger. Vad hade blivit om svenskarna inte vunnit? Tanken svindlar!

Inne i skogarna var det tätt, mossigt, stenigt och höga tallar. Eller vacker bokskog. Här bjuds allt! Prassel, rop, skrik och andra ljud hördes så jag var inte ensam. En del ljud kom från fåglar, resten vet jag inte.

Solen hittar alltid ett hål…

I tallskogarna låg stora, mossiga stenar. Detta är nordöstra Skånes kännetecken och jag vandrade på gränsen. Alldeles stilla runt omkring mig. Skulle inte bli förvånad om ett troll tittat fram bakom en sten och sagt ”Mossa, mossa, människobarn”, men jag hade blivit väldigt förvånad om han inte haft ett gäng rumpnissar som sällskap.

Passerade ett ödetorp, gick runt och fotograferade, plötsligen stod jag stilla och stirrade på en svart katt som stirrade tillbaka med böjd rygg. Jag störde kanske hans middagsvila. Mötte också några cyklister, ryttare och vandrare. Roligt att folk ger sig ut i naturen!

Vandrade i tropisk värme. Det var så fuktigt att det var dumt att dricka vatten för det rann rakt igenom. Och de svenska otäcka myggen samlades runt min ända vid varje kisspaus. Hur blir natten, tro? Kanske ingen sömn och bara kliande. Men det löste sig, jag lyckades tydligen hålla dem ifrån mig.

Så kom jag upp på Klinten på åsen. Där finns en bänk placerad rakt framför gläntan så det blir fri sikt ut över Hovdala-slätten. Som gjort för en paus då ögat får söka sig långt bort och tanken vila i fjärran.

Då och då korsade jag eller hade sällskap av nya ledmarkeringar som ”Höjdarnas höjdarled” och ”I Post-Nillas spår”. Hovdala slott och Hässleholms kommun har tydligen tagit tag i det här med vandring och lagt upp en del egna leder. Intressant! (Hovdala ordnar en vandringsfestival i september, men på sidan finns också möjlighet att ladda ner kartor och vandra själv.)

Några saker slog mig. Hösten knackar på dörren så smått. En otroligt vacker årstid då naturen bjuder på en färgsprakande show som gör en förstummad. Det är den tid på året som jag ibland saknar på Kreta, men i gengäld har jag grönt året om och slipper den nakna, bruna, döda vintern i Skåne.
Den andra saken som slog mig var att jag för första gången inte har något vandringsuppehåll! Jag började vandra i september ifjol efter högsommaruppehållet på Kreta och jag bara fortsätter och fortsätter. Ett oerhört privilegium samtidigt som det känns lite märkligt. Det bästa av två världar skulle man kanske säga.

Efter drygt 6 timmars vandring var jag tillbaka vid bilen i Hässleholm. Hade en härlig känsla av njutning över allt jag bjöds på. Förundrades över Skånes mångskiftande landskap som bjuder på allt som till exempel skog av alla slag, öppna landskap, åsar, betesmark, stigar, småvägar, sjöar, bäckar, små byar, vyer. Och stillheten och lugnet är svåra att hitta någon annanstans än i naturen. Där finns friden.

Avslutade dagen med att köra småvägar hemåt med en avstickare till Maltesholm. Tjusigt och många fina, intressanta byggnader samt en vacker park och imponerande uppkörsväg!

För den vandringsintresserade: jag gick alltså på i slutet av delsträcka 6 på Nord-sydleden, följde delsträcka 5 och där delsträcka 4 svänger vänster mot Hässleholmsgården fortsatte jag rakt fram till järnvägsstationen. Mer om Skåneleden finns här!

Ha en skön helg!

 

PS. Hur det gick med nya utrustningen? Ryggsäcken är jätteskön, det var ett bra köp, bättre än den gamla. Sockorna gav inte mersmak, för mycket ull. Hälgreppet fungerade nästan, tror jag vet hur jag ska justera det, men visst är det konstigt att en sko i ett par kan bli så fel.

Foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

 

Vandrande funderingar

8 svar

I kontakt med vandrarkunder, både presumtiva och reella, får jag ta emot frågor och tankar som sätter igång funderingar hos mig. En del resulterar i korrigeringar av vandringar, bokningsrutin med mera. En del är mer övergripande och just nu snurrar det runt funderingar kring vad jag egentligen sysslar med, hur nå ännu fler människor och hur hantera etiketter.

I vandringsvärlden finns vandrare och vandrare. Jag hör till dagsvandrarna som återvänder hem eller till hotell/lägenhet på kvällen. Den andra gruppen är de som kombinerar vandring med friluftsliv, dvs de lagar mat och sover över ute i naturen. Det vi har gemensamt är att vi tycker om att vistas i naturen, få upplevelser och koppla av.
Det finns också frågan varför man vandrar. Jag hör till de som gör det för avkopplingen, naturen, hämta energi, få frisk luft, må bra. Det finns de som ser prestationen som det primära, t ex hur långt man kan gå på en viss tid, hur svårt väder man kan klara av.
Det verkar också finnas de som har en lista över vad och var man ska vandra. Och det finns de som åker på vandringsresor, men inte vandrar annars. Ingen av dessa tilltalar mig så jag vet inte vilka leder eller toppar man ska vandra och jag är så gripen av själva vandrandet att jag gör det året om.

Inget av det jag nämnt så här långt är något bekymmer för mig. Det går inte att säga att den ena naturupplevelsen är bättre än den andra. Det enda jag funderar lite över ibland är de som åker på vandringsresor, men inte vandrar regelbundet. Jag kan tycka att det är väldigt synd att inte uppleva sin närmiljö och att regelbunden vandring kan ge så mycket i en jäktig tillvaro. Dessutom tycker jag att det skulle vara jobbigt att vandra i flera dagar efter ett långt uppehåll. Samtidigt är vandringsresor bättre än inget vandrande alls och chansen finns att bli biten!

Problemet för mig ligger i andra änden. ”Vandra” börjar bli urholkat i svenskan och betyda lite vad som helst. Promenad, långpromenad, gå en runda, gå en tur osv är uttryck som jag ser alltmer sällan. Det verkar som om allt är att vandra. Det här gör det svårt att marknadsföra vandringar då det kan bli ett stort gap mellan förväntningar och vad som erbjuds.

Jag tycker inte att man vandrar när man går en promenad eller en långpromenad. Vandra är inte bara att gå – det inbegriper så mycket mer som närvaro, naturupplevelser, koppla av med mera. När man hänger ryggsäcken på ryggen och snörar på skorna för att vistas i naturen omkring 4 timmar är man ute på en halvdagsvandring, tycker jag. Någonstans där går gränsen för mig. Det behövs tid för att varva ner och lägga i vandringsväxeln, skifta från jäkt och problem till att uppleva och njuta av det som finns runt om, tömma skallen och bara ta in här och nu. Sedan ska man vistas i det där tillståndet ett tag för att efteråt känna sig utvilad och full av energi.

Jag kan mycket väl gå långpromenader med den som så önskar, men då kommer jag att kalla det för det. De är en väldigt bra inkörsport till vandring och kan jag hjälpa och inspirera fler till att ta steget vidare till vandring så gör jag gärna det.  I mars gick jag en långpromenad med en riktig stadstjej som efteråt sa att hon ville prova längre sträckor.

Som vandringsledare är det omväxlingen mellan olika kunder som är givande och att få berätta om den här ön, lite historia och annat som det finns intresse för. Andra ögon kan öppna mina ögon för saker som jag inte sett även om det är en vandring jag gjort många gånger. De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha ett par vana alpvandrare som kunder och då visa den kretensiska våren i det omväxlande landskapet. En annorlunda natur än vad de är vana vid och som de verkade uppskatta och njuta av. Vi pratade också om hur bra det är med organiserad vandring bl a för att inga dagar blir bortkastade, slippa planering, kunna koppla av helt, få se platser man inte hittat själv.

Det där med etiketter på olika saker fascinerar mig dels rent språkligt, dels varför de behövs. Vi kan inte försöka vara närvarande i det härvarande utan det ska kallas mindfulness. Vi kan inte göra flera saker på en gång eller ha många bollar i luften utan det ska kallas multi tasking. Och på tal om det verkar vi ha svårt för att ”bara” göra en sak utan flera saker ska kombineras även när vi är lediga. När man är ledig vill man väl koppla av fast det heter ju relax och det finns t o m relax-avdelningar. Vill vi vila kropp och själ söker vi inte ensamhet utan då åker vi på retreat. Det finns många exempel. Det som jag finner lite lustigt och märkligt språkligt är varför vi så ofta tar till utländska ord. Varför behövs de här etiketterna och blir det vi avser bättre, finare och mer upphöjt om det är utländska ord? Något att fundera över!

Nu har det dykt upp även inom vandring. Angeliqa Mejstedt har i vandringsbloggen.com lanserat uttrycket hikefulness:

Hikefulness är ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Jag tänder ingen brasa, men sätter mig ofta och bara njuter av det som finns omkring mig så definitionen, som är bra, stämmer in även på en dagsvandrare. Men behövs etiketten? Och varför engelska? Jag är lite tudelad. För en del av mig tänker att om det nu ska vara så svårt att nå ut till människor med vandring och naturupplevelse så kanske det behövs ett uttryck som kan tävla med alla de andra. Jag får väl gå och suga på det ett tag!

Kanske jag tar lite ledigt från funderingar för nu är vi i påskveckan. Kommer mer om den framöver i bloggen. Jag hinner inte med eller känner till alla traditioner så undrar du något om påsken i Grekland så googla, men tänk på att det finns lokala skillnader så lägg till Kreta. Det blir min fjärde påsk här och jag lär mig något för varje gång. I år ska jag inte köpa något påskbröd (dyrt och smaklöst), men försöka komma ihåg att köpa en ljuslykta (till vad får du veta om några dagar).

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Hyrbilsdagar

8 svar

Första charterflighten landade på Kreta i fredags så charterperioden har börjat! Jag vill inte skriva att säsongen börjat för man kan faktiskt åka till Kreta året om.

Mina fyra hyrbilsdagar blev tre dagars vandring och en utflyktsdag.

Alldeles underbara vandringsdagar

Våren är som varma källor. Du vet, det bubblar och ryker. Bubblor växer, blir stora och spända. Så brister dom och nya bubblor växer till sig. Likadant med våren. Löv och blad och skott som lyser i alla möjliga gröna nyanser, knoppar i olika stadier, fler och fler blomster. Inte konstigt att det finns vårtrötthet och vårdepression med så mycket aktivitet, energi och kraft! Det liksom bara sköljer över en som en jättevåg. Och ovanpå alltihop är det fantastiskt vackert!

Jag fotograferar inte blommor så ofta, men 2012 kom jag ner i början av mars och blev alldeles tagen av våren! Här är några blomster som bjuds:

943813_1071675459547400_9138735292985308247_n

Mimosaträd blommar längs med vägarna, ginsten färgar bergssidorna gula. Frukost med jasmindoft som krydda är inte fel. Eller kaffepaus med vy över dal med olivlundar, berg där skuggor leker i skrevorna, havet alldeles randigt i olika nyanser och närmast stranden vitt skum. Vinden sjunger, susar och tjuter. DSC01460

Tankarna får flyga fritt i stillheten, det gör så gott för både hjärna och själ. Poppar upp lite idéer och lösningar, talar in dom på mobilen och släpper dom se’n.

Insekter, fjärilar, bin, cikador, flugor m fl surrar runt och jagar öppna, djupa blomkalkar där de kan sjunka ner och frossa. Jag står nästan på näsan när jag upptäcker en väldigt stor rovfågel ganska nära. Den seglar iväg, jag hinner inte få upp kikaren. Behövs inte heller, kan njuta av vacker segelflygning i alla fall. Går rakt in i en svärm med bin, antagligen jordbin för det finns inga bihus i närheten. De låter inte så vänliga, kanske är de bara väldigt upptagna och rusiga.

En dag står jag uppe på ett berg och tar in en fantastisk vy i 360 grader. Kyligt och friskt. Nästa dag nere i ravin där det är fuktigt, vindstilla och varmt. Här finns verkligen varierat landskap och natur!

På söndagen smyger jag in i en kyrka, bjuds att sitta bredvid en liten tant. Förlorar mig en stund i de mässande rösterna och vackra ikonerna. En riktigt skön vilostund.

Känner stor respekt och ödmjukhet i närheten av Amiras där minnesmonumentet påminner om Viannou-massakern som ägde rum under andra världskriget. 20 byar brändes och sprängdes, 461 människor dog. Man flydde antagligen till varandra i andra byar och upp i bergen. För tankarna till dagens flyktingströmmar. Det är sorgligt vad människor kan göra mot verandra, men hoppingivande och beundransvärt hur de kan resa sig igen. Tillsammans.

Bara njuter, njuter och njuter i tre dagar! Vad kan man mer begära eller behöva än natur och landskap fullt med liv och skönhet! Orden räcker inte till för att beskriva. Det finns så mycket att glädjas över och känna tacksamhet för. Avkoppling och energi på en och samma gång.

Shorts, kortärmat. Skaffat mig ”vandrarbränna”, lyckades t o m bränna nacken dag två. De svenska kanelgifflarna tog slut. Kroppen protesterade lite sista dagen, tänkte inte på att jag varit krasslig när jag valde vandringar, många branta motlut och långa sträckor.

Utflyktsdag

Upptäckte att det går bra att köra bil, känns inte obehagligt eller konstigt, men jag har förlorat körglädjen sedan olyckan ifjol. Sista hyrbilsdagen blir biltur till Aghios Nikolaos med lite shopping, fika, lunch, strosa, fotografera. Underlig känsla av att här är jag plötsligen turist. Det syns ingenstans på mig att jag bor här nere. Turister börjar synas även här, fast den här herrn är nog lite tidigt ute: DSC01523

Funderar över Ierapetra och Aghios Nikolaos. Den förstnämnda är Kretas fjärde stad, den sistnämnda den femte staden. Det skiljer inte mycket i befolkning. A N har kryssningsturister, marina, närhet till Elounda och är mer av en turistort. Det syns på högre priser, antal tavernor o likn. Jag har lite svårt att hitta nå’nstans att äta eftersom det mesta är stängt. Föredrar Ierapetra också utifrån att sta’n är nästan platt. Kan inte se mig själv kämpa med A N:s branta trappstegsgator om några år.
Men det är skönt att komma ut på tur ibland, se lite andra miljöer och då är skillnaden mellan de två städerna en fördel. Efter ett tag är jag nöjd och styr kosan hemåt.

På vägen hem blir det stopp vid Aquila – stanna där om du har vägarna förbi! Rolig, annorlunda butik. Stannar också och köper blommor till balkongen, nu tycker jag att det är dags att plantera!

Till sist

Härliga dagar, ser fram emot nästa vårvandring! Och nästa hyrbilsperiod lite längre fram. Har redan lite funderingar på nya vandringar….

På fredag har vi helgdag igen, då är det Greklans nationaldag! Ha det gott!

Foto från dagarna finns på min flickr-sida!

 

 

En riktig njutning

2 svar

Upp 5, lite kyligt på morgonen. En långärmad tröja utanpå t-shirten. Inte riktigt dags för långa vandrarbyxor än, men snart. Det blir varmt ganska tidigt på förmiddagen så snart får ombyte packas ner. Bara shorts duger än så länge.

Bussen skulle gå 05:45. Jag skulle åka med skolbussen och fick information om att den detta läsåret kör byarna på motsatt håll. Härligt! Det betydde att jag skulle kunna äta frukost medan jag njöt av soluppgång.

Bussen var nästan 30 minuter sen och den körde samma håll som förra läsåret. Inte mycket att bli irriterad över, kunde ändå inte göra något åt det. Jag fick istället njuta av att se Ierapetras alla ljus från ovan när bussen klättrade upp till Kalamafka och sedan färgades himlen långsamt röd och gul.

Bestämt mig för att binda samman två halva vandringar till en och testa några mindre utvikningar. Började direkt med en ny liten väg, men det var ingen höjdare. Hittade en stor sten där det blev frukost medan solen steg över bergen bakom mig och efter en stund badade byn nedanför i solsken.

Det gick lätt att vandra fast det är motlut. Tankarna for omkring, inga speciella banor. När jag kom upp på högsta punkten så låg två vågräta, långa moln över Thriptibergen. Solen hade hittat mellanrummet mellan de två och där strålade det som en bibelhimmel. Det enda som var riktigt upplyst var byn Kavoussi i fjärran. Jag gick in i kapellet för att tända ljus och där var redan besök. 6-7 ödlor, några större spindlar, en märklig mask och några konstiga insekter med massor med ben. Och på golvet ett skorpionlik som myror och andra smådjur kalasade på. Det kändes nästan som om jag störde.

Njöt av utsikten mot Thriptibergen med sina raviner, byar, kyrkor, kapell, toppar. Olivlundarna och växthusen. De slingrande vägarna. Det är min vy, mina berg. När jag kommer på landsvägen på norra kusten och ser mina berg så är jag hemma.

Testade ännu en utvikning och där blev nå’t fel för jag stod plötsligen vid en inhägnad. Tog mig in och måste se’n ta mig ut i andra änden. Kan vara värd att testa på andra hållet, kanske lättare att hitta vägen hela vägen, skrev upp det i minnet.

Njöt av naturen. Ljung och timjan blommar, de verkar trivas ihop för de står liksom i varandra. Blommorna är dock olika. Buskar med röda bär, gula blommor och grönska i olika gröna nyanser. Snart kommer det att skifta i höstfärger här och där. Det behövs regn, några dagars stilla regn skulle vara välkommet.

Under vandringen ändrades landskapet hela tiden. Molnen for fram över himlen och när de skymde solen bytte landskapet skepnad. Skuggor och spelande ljus tar fram olika delar av bergen, skrevor, snår, träd och bergarter. Egentligen skulle det räcka att bara gå ut och sätta sig och njuta av skådespelet!

Fick en inte så ljus idé som jag får så där 1-2 gånger om året: jag ska prova att gena. Siktade in mig på getstig och det blev givetvis inte alls bra. Stenigt och riviga buskar. Jag påmindes återigen om att trekking inte är min grej, jag vill inte gå och titta ner i marken hela tiden för att se var jag kan sätta fötterna. Ska hålla mig till vandring (hiking).

Det har satts upp skyltar till kapell och kyrkor och när jag kom fram till byn såg jag att det nu också kommit upp informationstavlor. Där finns adress till hemsida, ska kolla upp om där finns karta. Kan bli ett stort, bra hjälpmedel för att orientera sig ute i landskapet.

Fika på bytorget och buss hem. Trött eftersom det inte varit mycket sömn de senaste nätterna, men samtidigt kändes det att batterierna var laddade. Naturen och vandra är verkligen bra för kropp och själ.

(Fotona får komma upp imorgon. Den som väntar på nå’t gott……)

 

Gryningslov

3 svar

Solnedgångar är beskrivna och besjungna i oändlighet. Romantiska, dramatiska och det finns många fantastiska (och mediokra) foton och bilder. Visst är det nå’t speciellt i den där stunden mellan dag och kväll. Som en korridor mellan vårt värv och vår fritid. Det ger oss möjlighet att stanna upp, summera och samla oss för det som kommer efter.

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om gryningen och soluppgången. För mig är det en magisk stund då allt står stilla, håller andan. Ännu en gång sker det ofattbara: solen kommer idag också. I den magiska stunden är allt möjligt. Dagen som ligger i sin linda kan ännu bli precis hur som helst, det oskrivna bladet. Det vi planerat kanske inte kan utföras, det oanade kommer att hända.

Den stunden då allt är möjligt och tiden står stilla är så otroligt vacker och större än alla dagar och nätter. Det är som om livet börjar igen, en ny chans, ett nytt äventyr. En känsla av barnets oskuld och naivitet. Jag stiger gärna upp svintidigt för att få börja en vandringsdag med soluppgång. Vi startar tillsammans och sedan följs vi åt; ljuset, naturen och jag. Det är en ynnest, en gåva.

Nu när sömnen inte fungerar så bra får jag gryningar och soluppgångar i parti och minut. I lördags njöt jag av ett fantastiskt skådespel utanför fönstret på sjukhuset i Agios Nikolaos. Det gick sakta från nattens svärta till en unik mörk lilablå som var startskottet. Sedan avlöste den ena blå nyansen den andra. Fler nyanser än jag någonsin sett. ”The blue moment” fick en ny innebörd. Som avslutning en skir urvattnad blå nyans, som vattenfärg, innan dagsljuset tog över.

I veckan var det speciellt en gryning som fångade mig. Bakom Tripti-bergen kom ett gulblått, nästan genomskinligt, ljus. Det gula blev mer och mer intensivt tills det såg ut som om bergen stod i brand. De fick en skarp linje som verkade sylvass. Och då gäller det att öppna sitt sinne och bara njuta för det är en mycket kort stund. Förtrollningen bröts av att solen steg över bergen och det blev en ljusexplosion så man trodde att bergen skulle vittra sönder. En ny dag hade börjat, tiden rörde på sig.

Ibland behövs inga utarbetade metoder med tjusiga och trendiga namn för att njuta av livet, fångas av vårt klots storhet, för att vila i ögonblicket långt från stress och annat. Ibland behövs bara att pallra sig upp ur sängen, sätta sig ner och ta emot.

 

Njutningslista för en utlandssvenska

6 svar

Jag förstår inte varför, men det verkar viktigt i sociala medier att berätta var man är så jag meddelar härmed att jag just nu befinner mig på Kastrup. Skånebesöket är slut för denna gången. Jag tog med mig solen från Kreta vilket alla verkade glada över, nu tar jag den med mig igen för det har varit dåligt väder nere på ”min” ö.

Förutom att hälsa på familj och vänner, passa på att handla så’nt som inte finns där jag bor, besök hos tandhygienist, hämta ut medicin osv är det en del smaker som man saknar. När man åker på semester är några veckor med annan mat helt ljuvligt, man kan längta efter den resten av året. När man bor utomlands blir det liksom precis tvärtom. Hur god och nyttig den kretensiska maten än är så kan man tröttna på den. Kanske du nu säger att människan är inte klok, den maten är ju SÅ underbar. Men gör ett litet tankeexperiment! Alla matställen i Sverige serverar bara husmanskost (och dit räknar jag pizza). Ingen grekisk mat, ingen italiensk, inga kinarestauranger, ingen franska influenser, inga australienska biffar mm. Hur gott det än är med ärtsoppa, kalops, falukorv och stuvad blomkål så skulle du nog tröttna, eller hur?

Hur som helst, jag älskar mat så jag har tillfredsställt smaklökarna och längtan! Det finns några saker på önskelistan som jag inte ätit eller gjort, men man ska ha nå’t att längta efter. Denna veckan har jag bl a njutit av:

  • Köttbullar, potatismos, inlagd gurka.
  • Varmt inomhus.
  • Leverpastej.
  • Hollandaisesås.
  • Chokladpudding.
  • Kladdkaka.
  • Barfota på varma golv.
  • Pyttipanna.
  • Handla snabbt och lätt, kunna läsa och förstå varenda förpackning.
  • Creme fraiche.
  • Ystadkorv.
  • Gräddsås.
  • Bio (The Theory of Everything).
  • Vingummi.
  • Rumpstek (mediumstekt) med whiskysås.
  • Blåbärspaj med vaniljsås.
  • Titta på tv där en person pratar istället för fem personer som pratar samtidigt.
  • Mer creme fraiche.
  • Torskfilé med dillremouladsås.
  • Prata svenska.
  • Ryggbiff med bearnaisesås.
  • Mandelkubbar.

En annan liten fundering: jag läste i Sydsvenska dagbladet i veckan att några skånska politiker är upprörda över förslaget till ombyggnad av tågstationen på Kastrup. De har framfört sina synpunkter till danskarna. Det gäller att resenärer som kommer med tåg från Skåne kommer att få 100 m längre till terminal 3. Danskarna svarade lugnt att det kommer att lösas med transportband och rulltrappor.
Så vände jag blad och läste en artikel om läget i Vanuatu. Det tycker jag att dom som är upprörda över att gå 100 m också ska göra. Jag tror att det kan ge lite perspektiv på tillvaron och tankar kring prioriteringar i livet.

Triss

4 svar

Jag hoppas att alla haft en lika fin helg som jag har haft! Faktum är att min helg inte bara var fin utan en riktig panghelg. Sista tre dagarna med hyrbilen så det blev vandringar. Vädret var bra, något man inte kan säga om prognosen för denna veckan. Vintern kommer att ge oss en match, kan det vara den sista?
Det blev vandringar som kräver bil, jag utgick från gamla vandringar och gjorde en hel del nya utvikningar. Perfekt! Både igenkännandets och nyhetens glädje.

Det här inlägget är kanske lite långt, men kok kaffe, luta dig tillbaka. Jag har lagt in några foto också så du får vila en stund.

Fredag
Det bär iväg västerut till Vachos (nära Amiras och Ano Viannos). Blåst men inte kallt så efter några timmar åkte jackan av och se’n polotröjan. Kortärmad t-shirt 6 febr är inte fel. Motorljudet från ”olivräfsorna” blandas med motorsågsljud. De som är klara med olivplockningen beskär träden. Inte så mycket aktivitet som förra gången, lite konstigt för jag tycker att det finns många oliver kvar.

I takt med att olivskörden är klar breder blommor och gräs ut sig. Nu har olivlundarna en grön, nästan neongrön, matta och när solen visar sig blir den gulgrön pga blommor. Mattan sticker av mot all den övriga grönskan och olivträdens silverfärgade blad. Det kommer fler och fler blommor, fåglar kvittrar, fjärilar och insekter flyger runt. Det är överlappning mellan vår och vinter, det känns tydligt. Där jag står är det vårkänning, uppe på de högre topparna ligger snö. Det känns som om ordet ”brytningstid” passar väldigt bra.

DSC02694

Havet är grått som himlen, men det finns små gluggar där solen lyser igenom. Det bildar små ”ljusöar” ute på det gråa vattnet. Över mig segelflyger rovfåglar (grågam, tror jag) med sina sorgliga, nästan förtvivlade, skrin. Plötsligen hörs ett ihållande ljud från deras klippa – ”larmet går”? Saknar kikare, försökte köpa när jag var i Sverige i höstas men det var en hel vetenskap. Jag vill ha en liten och enkel sak som inte kostar en förmögenhet, behöver inte se om fåglarna putsat näbben eller hur många löv det finns på trädgrenar. Varför ska allting ha 23 funktioner som man inte använder? Det verkade omöjligt så jag gav upp, men det är synd. Hade också haft nytta av den när jag försöker se var en liten väg tar vägen. Kanske du som läser detta har nå’t tips?

De nya sträckorna är väldigt fina. De går dels i ”ravinland”, dels i olivlundar. Jag passerar en olivlund där en märklig konversation utspelar sig, men den blir ett eget blogginlägg i veckan. Närmar mig vandringens slut, går in i gamla delen av Vachos som mest består av gamla ruiner. Undrar hur det känns att bo omringad av övergivna hus som ramlar samman. Måste vara deprimerande. Tittar uppåt och där ser jag i fjärran uppe på en kulle minnesmärket över Viannou-massakern. Hur är det att se det varje dag? En ständig påminnelse? Eller kanske ett väldigt reellt och tydligt avslut?

Det blev en varierad och fin vandring. Jag vet aldrig hur långt, men strax över 7 tim (inkl fika, foto, njutstopp).

Lördag
Idag bär det iväg österut till byn Agios Joannis. Sätter kurs och fart upp till kapellet, på vägen upp ser jag rovfåglar (gåsgam) som segelflyger och samtidigt bräker killingar/lamm. Kan en rovfågel ta ett litet djur? Eller väntar alla gamfåglar på att hitta as?
Uppe vid kapellet väljer en fårhjord att försiktigt stanna kvar en bit bort när jag fikar. En av bockarna ställer sig längst fram och bara glor på mig. Har aldrig sett det beteendet, undrar om han var nå’n sorts flockledare eller vakt.

Jag vandrar upp till ”min” plats där jag sitter och njuter en stund, tankar far omkring. Det blir inte så lång stund eller så skönt som jag hoppats, det är för kallt.

På väg ner ska jag leta upp en väg inför en vandring senare i vår. Hittar vägen och upptäcker att jag kan sätta ihop en sväng runt en bergstopp, en ny sträcka! Först måste jag ta mig igenom en mötande fårflock, jag är lika nervös som dom. Varför måste de fara åt alla håll som om jag var taskig mot dem eller luktade illa? Jag får så dåligt samvete för att jag stör och jagar upp dom. Smyger längs med vägkanten, men det hjälper inte.

Plötsligen hoppar jag en bit upp i luften – det kommer något eller någon bakom mig som låter som en projektil med märklig motor! Vänder mig om och det är tomt, alldeles tomt. Gissar att jag upplevde när vinden pressas mellan bergsväggarna och vägen blir det spår den kan följa. Antagligen snurrade luften också runt, därav ljudet.

Det går uppför och uppför. Det kända landskapet blir nästan helt annorlunda när höjd och vinkel ändras. Jag känner mig underligt nog avskuren från resten av världen, byn ligger nära men ändå långt borta eftersom den är på andra sidan bergstoppen, inga hus och inga människor. En väldigt skön känsla, som om jag går i en helt egen värld.

DSC02751

Träffar på några getter och inser efter ett tag att det är nog den största getflock jag sett på nära håll. Getter överallt! Tyvärr stöter jag oftare och oftare på grindar uppe i bergen som är låsta med hänglås. Det är inte tillåtet, men det hjälper ju inte mig. Får balansera runt en odling på en smal stig. Lyckligtvis är det inte brant, bara lite sluttning.

Jag saknar dig idag, Bojana, du hade trivts! Eller vad sägs om 2 fårhjordar och 1 getflock?Det kändes nästan lite trångt och väldigt trafikerat på bergsvägarna.

Är tillbaka vid bilen efter drygt 4 tim (inkl fika, foto, njutstopp). Bra med en lite kortare vandring denna ”mellandag”.

Söndag
Nu letar sig hyrbilen mot nordost, förbi Agios Nikolaos till Neápoli. På väg upp till klostret är det ett förfärligt liv på fåglarna. De har nog inte sett väderprognosen för nästa vecka. Eller så är det precis det de gjort! Ju närmare jag kommer klostret desto fler ljud flyger ut över dalen: fåglar, motorsågar, röster från klosterkyrkan. Sätter mig på en bänk och äter frukost, en ny vana jag skaffat mig. Det är de frukostar som är allra godast pga luften, utsikten och alla ljud. Och det här är väl ingen dålig frukostvy?

DSC02760

Går in i kyrkan en stund, de mässande rösterna och stearinljusen är så avslappnande. Inga lampor tända, nå’n speciell kyrkosöndag, tro? Kommer mer och mer folk i takt med att det närmar sig för nattvard. Utanför står en buss (får senare en skylt översatt: det var elever i ikonmålning och de kom från 2 religiösa administrativa områden, bl a ett på fastlandet), men de är nog inne i klostret för annars hade kyrkan blivit knökfull.

Kommer in i nästa dal där det är gott om blommande mandelträd. Det är lätt att förstå att området har soumada (mandeldryck) som specialitet. Jakt pågår eller möjligen prickskytte, får väl hoppas att jag inte blir vådaskjuten.

Ska leta upp en ny väg, men gps:en har fått stora snurren och papperskarta finns inte med. Nåja, då får det väl vänta till nästa gång. I ungefär samma ögonblick som jag tänker det skärper sig gps:en och hittar mig där jag faktiskt befinner mig. Vägen går uppför ett berg och jag ska ner på andra sidan. Fårhjord igen och de beter sig som ”plockepinn”, dvs far åt alla håll. Det är så kallt så jag måste ta på jackan igen och hittar vantar i fickorna som också åker på. Ingen sol och mörka moln höjer inte värmen precis. Men det är vackert! Ser ut över dalen, hittar flera småvägar som kan bindas ihop, härligt med nya alternativ.

En ganska tvär kurva rundar ett klipputsprång, där står en get och betar i lugn och ro. När han får syn på mig ramlar han omkull! Första gången jag har ”golvat” nå’n, i alla fall med min blotta uppenbarelse. Mitt skratt fastnar i halsen när han har svårt att komma upp, det ser ut som om han krampar. Jisses, vad gör jag nu? Går fram och försöker hjälpa honom upp? Låter honom fixa det själv? Om han inte kommer upp på benen igen – vem ska jag kontakta? Till slut kommer han upp och går iväg på lite ostadiga ben, verkar helt ok. Och jag som vill bli get i nästa liv för att njuta av att kunna vandra var jag vill och njuta av bergen och vyerna, men tänk om nå’t händer? Vem hjälper en där uppe? Jag får nog ta mig en funderare till.

Så är det slut på friden, väldigt mycket motorljud och jag förstår ingenting, men så får jag syn på det: motocross-bana nedanför berget! Ingen fridfull söndag där inte! Fullt med folk och bilar.
Efter ett tag kommer jag fram till min bil, det har gått cirka 6,5 tim (inkl fika, foto, njutstopp). En mycket nöjd och lycklig liten människa kör hemåt och tänker att det må bli vinter i veckan som kommer, men jag kan ta det!

En viktig sak: jag påstår inte att jag håller grekiska kyrkan under armarna, men det blir en del bidrag eftersom jag tänder ljus för familjen i varje öppet kapell eller öppen kyrka. Jag är inte heller religiös, men att det finns en ”högre makt” eller ”högre ordning” eller vad man nu ska kall det för är jag övertygad om. det räcker att gå ut och titta på naturen – skulle allt det vara en slump? Hur som helst, jag räknar med att kyrkan och ”högre makten” uppfyller sin del av avtalet, annars lägger jag ner aktiviteten. Och detta är inte ett hot utan en konsekvensbeskrivning. Jag framför den också här digitalt eftersom det sägs att det som en gång kommit ut i cyberspace alltid finns kvar. Så ni kommer inte undan.

Foto finns här på min flickr-sida!
Nyfiken på vad våren bjuder på här på Kreta? Titta här!

 

God Jul med liten julgåva

2 svar

Julafton – nu är det dags! Började da’n med härlig morgonrunda och när jag kom tillbaka till mina kvarter hördes barnaröster. Nu på julaftonsmorgonen går barnen runt och spelar på trianglar, sjunger julsånger om att Jesus är född och förväntar sig sötsaker el likn tillbaka. Påminner mig om att ”sjunga maj” när jag var barn.

#blogg24-utmaningen avslutas idag. Roligt med utmaningar, men detta var inte riktigt rätt tid på året. Advents- och juletid behöver inga utmaningar, det är en tid på året då allt kan få snurra lite långsammare, öppna upp för lite frid och ro.

Jag har en liten julgåva till dig! När du har 6:45 min över i juldagarna så häll upp lite glögg eller kaffe, luta dig tillbaka, klicka på denna länken och njut en stund!

Till sist önskar jag dig sköna, fridfulla juledagar med familj, vänner, go’ mat och bra (hårda!) klappar!

god jul jesus-birth

Lyckad premiär

8 svar

Jaha, hur startas vandringssäsongen förutom att som vanligt vara medveten om den egna kroppens något dvalliknande tillstånd. Måste också ta värme och trappfallet med i beräkningen och sommarens tragiska men, ursäkta, dumma olycka finns också i bakhuvudet (i mitten av augusti dog ett franskt par av värme och uttorkning när de gav sig upp i bergen på södra Kreta för att vandra. Underskatta inte miljö och klimat – överskatta inte den egna förmågan!). Jag tar min ”korsa Kreta”-vandring. Förhållandevis plant (otränade muskler), går igenom byar där jag kan köpa mer vatten eller fika (osäker på värmen), busshållplatser finns nära rutten (kan bryta), kan hitta skugga (sällsynt uppe i bergen). Vänder på den så jag går på ”fel håll”, dvs vandrar till Ierapetra. Himmel, så förståndig jag är!

Klockan ringde, tanken ”nä, jag…” stängdes snabbt av, 21 minuter senare hade jag ätit frukost, borstat tand, dragit på kläder, packat det sista och låst dörren. Kl 7 hoppade jag av bussen i Pachia Ammos och började vandra.

Njuter! Detta är som ett gift, men ett gott så’nt. Kan man säga så? Står stilla flera gånger och bara beundrar naturens morgon. Morgonljuset där solen inte kommer genom de mörka molnen så bergen färgas vackert blå. Inte ett löv rör sig, allt väntar på att dagen ska sätta fart. Det är stilla mitt i uppvaket, allt är samtidigt både nära och långt borta. Nå’n bil kör sakta förbi. Allt är långsamt och lovande. Vad ska denna dagen föra med sig? Allt är möjligt.

Kommer in i första byn, dags för vätska och frukt. Går inte runt med kameran idag, vill inte dra ut på tiden alltför mycket om det blir för varmt. Luften är frisk och skön, en svag vind svalkar då och då. Ut och upp på slänt, börjar fundera på att prova ett annat avslut men kommer på bättre tankar. Inget experimenterande idag!

Det är torrt men vackert. Här är det precis som överallt annars – varje årstid har sin tjusning. Det som saknas vid denna tiden är dofterna från blommor, örter osv. Ögonen och själen får sannerligen sitt i alla fall.

I Episkopi blir det kaffe på lite sömniga kafenion mitt i byn. Sitter 5-6 karlar vid olika bord och pratar. Jag tänker på att ibland är det skönt att inte förstå ett språk för det är lättare att skapa en egen bubbla där jag fritt väljer intryck och funderingar.
Av någon underlig anledning försvinner alla efter en stund. Samtidigt. Hm…? Jag blir ensam kvar, men ganska skönt det också.

Lite kameraövning inne i ett kapell när jag njutit av friden. Måste träna mer på svaga sidor, men det kan jag göra hemma. Fortsätter och nu blir det dags för karta. Det är nämligen så att en vandring ser olika ut beroende på vilket håll man vandrar. Jag är lite osäker på anslutningen byväg – bergsväg, men kommer rätt. Uppe vid kapellet går jag in och tänder ljus för alla i familjen. Se’n sitter jag och tar in utsikten över olivlundarna, Ierapetra, havet, Diktibergen….här är gott att vara!

Kraftigt medlut ner till byn Vainia, men vad gör det – jag är snart hemma. Börjar kännas varmt men inte hett. Efter sista vätskan på Demokratitorget i byn kryssar jag i olivlundarna och gör entré i Ierapetra vid 12-snåret.

Hem, fixa lite lunch, fram med vätska, sjunka ner i soffan med bok för återhämtningseftermiddag som även innehåller dusch, slummer…. Go’ middag på kvällen!

Summa summarum: det är ok att börja vandra med fortsatt respekt för värmen ett tag till. Ytterligare en vattenflaska ska med på nästa vandring som också blir åt det lite mer plana hållet, men längre. Tankarna kunde inte riktigt flyga fritt, men det kommer efter de 2-3 första vandringarna vid säsongsstart. Långsam återhämtning väldigt bra, gav kroppen tid på sig att ställa om och komma i ”normalläge”.
Längtar till nästa vandring (dags på måndag…)!!!

Foto hittar du på www.flickr.com/photos/ialofquist/

 

 

Hög och kvav vandring

2 svar

Jag var alltså ute på vandring igår. Eftersom barnen har självstudier inför slutprov så går inte skolbussen utan det fick bli ”bycirkelbussen” som avgår kl 05:45. Busschauffören hade nog försovit sig, men strax efter kl 6 kom vi iväg. Som en exceptionell sightseeing-tur! Berg och byar i mer än 1 timmes tid medan solen gick upp och dis låg i dalarna. Tyst och stilla på vägarna och i byarna.

När jag var på väg ut ur Meseleri fick jag kopplingsfel i hjärnan. Det var något som inte stämde med det jag hörde. Det tog ett tag att få ihop delarna: en kvinna och en get i samtal. Hon uppmanade geten att komma plus lite annat som jag inte förstod och geten bräkte. Inte en enda gång i munnen på varandra så det lät som ett, visserligen märkligt men dock, samtal.

Solen gick i moln vilket var skönt för då slapp jag den i ansiktet, men det kändes klibbigt. Det skulle visa sig att det höll i sig.

Kom upp till klostret Vriomeni som ligger så vackert. Nyckeln hängde inte på sin plats, men där är fint ändå. Varför byggs kloster och kyrkor ofta på så vackra platser? Är munkar och nunnor esteter, naturälskare eller vad?

Jag tycker faktiskt att lokalbefolkningen kunde ta lite hänsyn till en vandrare och inte ha en generator igång i närheten. Det förtar upplevelsen av tystnad och frid. Ja, ja, jag förstår att de måste försörja sig, men de kunde väl slå ifrån den några minuter. Och samla ihop alla getter och får som går och pinglar och bräker och skräpar. Det är ingen ordning!

Såg flera skyltar om E4 (vandringsled som går längs med Kreta från öster till väster) och de verkade nya. Roligt att någon tagit tag i det, skyltningen har inte varit så bra. Jag hade ingen aning om att jag på denna egna vandringen har en ganska lång sträcka som följer E4!

Upp på högsta punkten så klart för att njuta av den fantastiska utsikten där Kreta är som smalast. Där finns också ett kapell som fick ett besök. Här uppe var det bara vinden som hördes, inget annat. Låg dis över havet inne vid Pachia Ammos till vänster och moln över Ierapetra till höger. Där skulle jag kunna sitta länge, länge och bara njuta och tänka nå’n liten tanke då och då.

På vägen ner började det kvava, fuktiga vädret komma ifatt mig och det blev slitigt. Värst blev det för fötterna i de övervarma vandringsskorna. Tröst att det är så mäktigt och vackert landskap.

Kom ner till byn Stavros, där går inga bussar så taxi eller autostop eller….Jag beslutade att vandra ända till Ierapetra. Dum idé i det vädret för omgiven av berg så det stod stilla och trött och varm blev det bara tungt. Kom hem vid halv två-tiden, stapplade fram till kylen och langade ut en flaska vatten. Resten av eftermiddagen ägnades åt projekt ”återhämtning”, men oj så skönt dag för både kropp och själ!

Foto från dagens vandring utlagda här.

Det konstiga vädret fortsatte och nu, torsdag em, kom äntligen en regnskur och blåst. Nu kanske vi kan få andas lite igen. Och igår fick jag vykort och 2 brev så adressen fungerar! Och idag tog jag mobilfoto (smart, va’?) på hur jag kopplat ihop router och telefon, gick till butiken och vi kunde konstatera att felet var det ack så vanliga men snabbt åtgärdade ”SBS”.

PS. Känner du inte till ”SBS”? Det betyder Skit Bakom Spakarna, dvs en omskrivning av ”användarfel”.