Etikettarkiv: njuta

En lördag i september

7 svar

Det blev inget blogginlägg igår för jag gick här hemma, småfixade och bara njöt! Det är nu helt klart att högsommaren lämnat oss. Visst, det kan komma små ”värmeböljor”, men juli-augusti med sin hetta och svett är över.
Skulle egentligen vandrat igår med en kund, men hon backade ur på torsdagen, tyckte att det var för varmt för henne. Väldigt förståndigt att känna efter, önskar att fler tänkte efter före och inte bara kastar sig ut. Nu siktar hon på att komma tillbaka tidigt i vår, kanske april, och vandra då istället.

Min lilla stad går in i ett aktivt skede. Strandpromenaden från Petra Mare till idrottsplatsen har fått en välbehövlig ansiktslyftning och nya gatljus. Det ska skapas fler grönområden, byggas en utomhusteater, betongklumparna i hamnen ska äntligen utplaceras, vid borgen ska göras någon sorts öppen plats.  Jag tycker att det finns andra saker som borde fixas till först, men delade meningar finns ju alltid. Positivt att sta’n inte är handlingsförlamad och rädd efter krisåren och nu när stödlånen upphört.

På tal om stödlån så kan det väl snart vara dags för en ”nyhetsbulletin”? Ska se vad jag kan få ihop. Och jag har ett inlägg på lager – det där om ”village hopping”. Det kommer snart, det också.

Jag har under året skrivit mycket om torka och att det i maj/juni konstaterades att vi (Ierapetra, alltså) har den värsta vattensitutionen på 40 år. Kanske lite siffror kan vara av intresse? År 2017 till vänster och år 2018 till höger (mo=month och regnmängd är i mm).

Siffrorna visar inte hela sanningen för det har nog regnat lite mer i bergen runt Ierapetra, men det kom nästan ingen snö i vinter. Jag kan se topparna på Dikti-massivet från min balkong och ifjol fanns det snöfläckar kvar sent i maj. I år töade snön bort några dagar efter att den kommit och sedan mars kom det ingen ny snö. Det regnar inte jämt fördelat över dagarna utan ibland kan det regna intensivt en dag eller två och då har jorden givetvis svårt att suga till sig allt så en del bara rinner bort.

Hur som helst så är det en speciell plats på jorden och jag får fortfarande nypa mig i armen då och då. Tänk att jag bor här i allt det vackra som bara bjuder och bjuder på sig själv. Vilka skådespel som naturen och landskapet dukar upp! Vyerna slutar aldrig att ta andan ur mig! I onsdags beundrade vi också rovfåglarnas segelflyg, olika molnformationer och deras rörelser som gav extra liv åt landskapet i och med skiftningar i skugga och ljus.

Minns du den där boken jag skrev? Den har nu varit ute på förläggningsturné och inget napp. Det trista är att man inte får några kommentarer eller utlåtanden eftersom de har så många manus att läsa. Jag förstår att tiden inte räcker till, men visst är det roligt att svenskar skriver så mycket. Min andra bok, den om Kreta, ligger lite på vänt för jag behöver ladda om. Oavsett utgivning eller inte så kommer jag nog att fortsätta skriva eftersom det är så väldigt roligt.

Marknadsdag idag så nu är apelsinförrådet påfyllt för veckan. Jag får hålla mig själv i örat så jag inte köper mer. Allt ser så gott ut och är så fint upplagt. Jag har kommit hem med flera kassar och undrat ”hur tänkte jag nu?” plus att de oftast lägger i några extra grönsaker eller frukt. Jag är ju ett enmanshushåll så det fungerar inte. Dessutom har sta’n fullt av grönsakshandlare som säljer varor från området så det är bättre att handla efter hand.
En pratstund på kafenio i närheten av marknaden blev det givetvis också.

Nu ska jag segla in i helgläge, imorgon är det rofyllda och lugna söndag. Ha det gott!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

Paus mellan vandringar

9 svar

Vandringsveckan rullade på med sin lediga dag i mitten. Då var jag på vandring med endagsvandrare så för mig blev det fem vandringsdagar på raken. Jag klagar absolut inte! Värmen är nog det som är mest jobbigt och krävande både för mina kunder och mig så det var skönt att det kom lite vind de första dagarna. Sedan tog det i lite mer och drog in några moln då och då så vi hade bra förutsättningar. Skönt för vädret är något som jag absolut inte kan styra över utan det löser sig genom att flytta vandringsdagar eller byta ut mot annan vandring.

När det kändes lite tungt och stelt en kväll så tänkte jag på vilken otrolig arbetsmiljö jag har. Vackert, naturligt ljus, frisk luft, omväxlande, njutningsfullt – vad kan man mer begära? Ett arbetsmiljöombud skulle få svårt att hitta något att underkänna. Och ännu svårare skulle det bli att kontakta högste ansvarige!

En annan positiv del är de go’a och trevliga människorna som jag får möta. Alla har olika förhållningssätt till naturen och vandringsstilar. Det värmer att höra kommentarer om hur vackert det är, hur fantastisk en utsikt upplevs och se belåtna miner vid lunchen efter vandring. Extra gläder det när jag hör att någon gärna kommer tillbaka (vilket faktiskt har hänt!) och när någon får ut annat än naturen av en vandring eller vad sägs om ”Så här avstressad har jag inte varit på länge!”.

”Jag vill absolut inte bli fotograferad, jag föredrar att vara inkognito!”

I måndags fick vi en extra vandrare som följde med på cirka 2/3 av sträckan. Han hakade på vid ett kloster, var kanske trött på klosterfriden och alla katterna. Vi upptäckte att det var ett riktigt litet överlevnadsgeni. Han letade själv upp skugga och la sig ner när vi pausade, var han före oss så satte han sig en stund i skuggan och väntade samt följde oss gärna genom att gå i våra skuggor. Efter ett tag visade han en något tråkigare sida: han jagade getter. Dock aktade han sig för att komma för nära dem och han tyckte bäst om dem bakifrån. En liten fegis med andra ord. Vi var lite oroliga att någon herde skulle dyka upp och tro att den fyrbente jägaren tillhörde oss, men vi klarade oss. Det närmsta vi kom en herde var en som stod uppe på en topp och kallade på sin hjord eller hund.
När vi kom till vårt slutmål, en bergsby, blev vi av med honom. Morgonen efter åkte vi taxi upp till samma by och såg då en person med stav och ryggsäck gåendes på andra sidan vägen. Gissa vem som gick vid sidan om vandraren!?

På tal om vandrare så tror jag att jag mött cirka åtta vandrare genom åren. Jag fick i tisdags lägga till fyra varav ett par från Australien! Ja, de hade inte vandrat ända därifrån, men efter ett besök på Kreta för tre år sedan ville de se mer av ön. Roligt!
Jag läser ibland om köer i fjällen och alperna, framför allt till populära punkter och tänker att ni skulle bara veta hur ljuvligt stilla och lugnt man kan ha det.

I onsdags fick vi en välbehövlig och underbar paus från månader av värme. Jämntjock himmel hela dagen med en sval, skön vind. På förmiddagen t o m två lätta regnskurar. Inga mängder, men tillräckligt för att jag skulle sitta i soffan med ett fånigt leende och bara njuta av ljudet! Ljudet av droppar som landar på balkongräcke, stenarna i gränden, taket hos grannen! Och uppe i bergen i väster var det alldeles grått så där kom mer regn än vi fick. Gott att växterna sköljdes rena, gott om de också lyckades suga åt sig lite väta. Och gott för oss människor med tanke på dusch, tvätt, matlagning med mera.

Idag tänkte jag också kommentera valet, men valmyndigheten är inte klara med sin slutliga rösträkning så jag väntar till nästa vecka. Jag kan säga så här mycket: låt oss tala tyst om att jag är från Skåne…

Dags för helg med marknad, träff på kafenio, stadspromenad, söndagsfrukost och helgro. På måndag blir det hotellrunda för att kontrollera att mina informationsblad inte tagit slut. Vandringssäsongen är verkligen igång – det är härligt!

Ha en skön helg!

PS. Några foton uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

 

 

 

 

 

Mot Sitia!

5 svar

Då och då gör jag en utflykt till Sitia. Inte bara för att besöka sta’n utan också för att få en heldagsutflykt på vackra ön. I fredags var det dags och jag bestämde mig för att köra ”min” runda medurs: National Road – Sitia – gamla vägen mellan Ierapetra och Sitia:

Kör rundan moturs – då är den mest slående och bjuder på fina, överraskande vyer, tycker jag. Grön streckad linje – alternativ väg för den som inte vill besöka Sitia. Lila streckad linje – INTE en alternativ väg eftersom vägen mellan Stavrochori och Orino är dålig – kör inte den!!

Satte kurs mot Pachia Ammos och sedan österut. Vill man kan man göra en avstickare i Kavoussi till Kretas äldsta olivträd. Och lite senare kan man stanna på någon av ”view point” för att beundra Mirabellobukten som är som vackrast från detta hållet. Och vill man se en mycket fin liten by där det renoveras med varsam hand så stannar man till och strosar i Lastros (den minsta by jag vet som har trafikljus!). Jag stannade till i Mirsini för att ta mig upp till deras kyrka. Fin utsikt därifrån, men lugnet i byn stördes av grekiska kvinnoröster. Du vet de där gälla, höga, starka. Inte undra på att gubbarna flyr till kafenio, ouzeri el likn!

Passerade Richtis-ravinen – ett tips för den ravinsugne! Här möter du ett annat Kreta med tät, frodig grönska som i och med vattnet nästan känns som regnskog. Rekommenderas på våren då vattenfallet är som finast (magiskt med massor av trollsländor).
Efter ravinen börjar en sträcka på stora vägen som man ska köra under andra halvan av maj när oleandern står i högblom. Det är nästan en overklig känsla då, som att köra i en tunnel som smyckats bara för dig!
Strax före Sitia passerade jag skandalbygget: National Road som ska förbinda Sitia-Chania med en bred, modern motorväg, men som aldrig blir klar. Nu pågår här reparationer av en bro som byggdes för drygt 20 år sedan, men som inte använts utan bara väntat på att National Road ska ”hinna ifatt”. Bron uppfyller inte dagens standard och regler.

Vill du inte besöka Sitia så kan du strax före Sarantapichos ta till vänster mot Piskokefalo (den gröna streckade linjen på kartan ovan). Men jag fortsätter och kör in i lilla Sitia som är Kretas sjätte och minsta stad. Strosade på den fina strandpromenaden (turistbyrån ligger ungefär mitt på), kände att det var dags för någon fika. Undvek ställen med apollos logga och hamnade på ett café där jag fick crepes och kaffe till ett mycket lägre pris än i de större städerna och i turistorterna.
Forfarande finns en hel del butikslokaler lediga längs med de gatorna och det känns lite trist. Jag fortsatte så högt upp jag kunde komma i gamla sta’n och beundrade utsikten. Tog mig sedan ner i slalom med kameran i högsta hugg.
Svettig sökte jag svalka ute på pirerna och då upptäckte jag att jag haft lite fel om hur Sitia ser ut, hur sta’n brer ut sig i sin lilla bukt. Om man står med näsan mot land så har man gamla sta’n på höger sida som klättrar uppför den branta sluttningen. Rakt fram ser man nästan ingenting av sta’n för där är det platt så nyare bebyggelse och olika stora varuhus sträcker sig inåt land. Och till vänster ligger den långa sandstranden och några hotell. Sta’n tippar alltså lite åt ena sidan!

Fint på piren, men sorry Sitia, vi var först!


Jag tycker om Sitia, men skulle jag kunna tänka mig att semestra här? Ja, Skulle jag kunna tänka mig att bo här? Nej, Sta’n är alltför liten och läget längst ut på Kreta är för mig lika hopplöst läge som Chania eller Paleochora. En liten minisemester här i höst har börjat ta form på min planeringsavdelning, men då kommer jag att koncentrera mig på deras Geopark. Sitia är så kloka att de sedan några år tillbaka marknadsför hela kommunen i form av bl a Geopark med olika aktiviteter som cykling, klättring, bilrutter, grottor, historiska platser, vandring. De vill inte bara ha turister till sta’n och de vill locka fler grupper än sol- och bad. Och de gör fantastiskt fina videofilmer – titta på youtube på kanal ”Visit Sitia”. Här har min egen stad en hel del att lära! Och ja, andra också för den delen för att sprida turismen över ön.

Dags att styra hemåt längs gamla vägen så jag tar av i Piskokefalo. Stannar ofta och tar in vyer, bergsformationer, raviner, odlingar, byar på sluttningar. En del träd börjar få lite svårt att hålla sig riktigt gröna detta torra år, men jag undrar igen över de som påstår att östra Kreta inte är grönt utan som en öken. Plötsligen seglar en rovfågel ganska lågt en bit framför bilen. Vill den visa vägen? Kanske bara säga ”välkommen!”?

Stannar och strosar runt i byn Skordilo. Två kapell, men inte många hus är bebodda. Den äldsta delen av byn ger en bild av förr då det mellan husen bara var gångar breda nog för en lastad åsna. Det är så här det är i många grekiska byar, de avfolkas. Och det slår givetvis hårdare och tidigare i avlägsna trakter som t ex bergen på östra Kreta. (har skrivit om avfolkningen i ett tidigare blogginlägg: Ett land i spännande förändring)

Försöker mig på en avstickare till Kato Kria, men vänder innan byn pga att vägen är smal och hålig. Som belöning för försöket får jag den mest underbara vyn! De som bor i den lilla byn borde betala lyxskatt – så vackert är det!

Efter Chrisopigi försöker jag mig på en väg mot Agios Stefanos. Det börjar bra, men vägen blir smalare och stenigare så jag vänder. Passerar Stavrochori och Panda glider snyggt ner till kusten.

Ännu en underbart fin dag! En härlig blandning av landskap, natur, byar och stad. Ibland helt andlöst och så stilla. Det gäller att njuta innan fler drar sig hitåt för att också få njuta!

Det talas mycket om ”island hopping”, men jag skulle vlija mynta ett nytt begrepp: ”village hopping”. Ta ut en tur på kartan, stanna i olika byar, strosa, koppla av och njut. Du får se mycket av området och lära dig desto mer! I nästa blogginlägg kommer min strandinventering, men efter det ska du få tips om ”village hopping” i närheten av Ierapetra!

Ha det gott!

PS. Foton från turen uppladdade till min flickr-sida!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Nyhet: halv vandringsvecka!
Vandringssäsong september-juni, året om stadspromenad. Det går bra att kontakta mig hela året för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Trolsk och magisk vandring

11 svar

Ny ryggsäck, ny strumpsort, hälgrepp i trilskande vandringsskon – dags för vandring! Körde upp till Hässleholm och tog tåget till Sösdala där jag gick ner till Skåneleden vid Lillsjödal. På vägen dit mötte jag lantbrukare med spann som skulle ge något till sina kor, Jisses, vilken orkester! De i andra hagen var väldigt upprörda och lät hela världen få veta det.

När jag började vandra i den stilla morgonen snubblade jag nästan över ett tält. Tänk vilken underbar morgon camparen fick vid den lilla spegelblanka sjön. Jag fortsatte och kom upp på en smal åsrygg. Snart kunde jag se snapphanarna trycka i buskarna till vänster och svenskarna gömma sig bakom träden till höger. Vad hade blivit om svenskarna inte vunnit? Tanken svindlar!

Inne i skogarna var det tätt, mossigt, stenigt och höga tallar. Eller vacker bokskog. Här bjuds allt! Prassel, rop, skrik och andra ljud hördes så jag var inte ensam. En del ljud kom från fåglar, resten vet jag inte.

Solen hittar alltid ett hål…

I tallskogarna låg stora, mossiga stenar. Detta är nordöstra Skånes kännetecken och jag vandrade på gränsen. Alldeles stilla runt omkring mig. Skulle inte bli förvånad om ett troll tittat fram bakom en sten och sagt ”Mossa, mossa, människobarn”, men jag hade blivit väldigt förvånad om han inte haft ett gäng rumpnissar som sällskap.

Passerade ett ödetorp, gick runt och fotograferade, plötsligen stod jag stilla och stirrade på en svart katt som stirrade tillbaka med böjd rygg. Jag störde kanske hans middagsvila. Mötte också några cyklister, ryttare och vandrare. Roligt att folk ger sig ut i naturen!

Vandrade i tropisk värme. Det var så fuktigt att det var dumt att dricka vatten för det rann rakt igenom. Och de svenska otäcka myggen samlades runt min ända vid varje kisspaus. Hur blir natten, tro? Kanske ingen sömn och bara kliande. Men det löste sig, jag lyckades tydligen hålla dem ifrån mig.

Så kom jag upp på Klinten på åsen. Där finns en bänk placerad rakt framför gläntan så det blir fri sikt ut över Hovdala-slätten. Som gjort för en paus då ögat får söka sig långt bort och tanken vila i fjärran.

Då och då korsade jag eller hade sällskap av nya ledmarkeringar som ”Höjdarnas höjdarled” och ”I Post-Nillas spår”. Hovdala slott och Hässleholms kommun har tydligen tagit tag i det här med vandring och lagt upp en del egna leder. Intressant! (Hovdala ordnar en vandringsfestival i september, men på sidan finns också möjlighet att ladda ner kartor och vandra själv.)

Några saker slog mig. Hösten knackar på dörren så smått. En otroligt vacker årstid då naturen bjuder på en färgsprakande show som gör en förstummad. Det är den tid på året som jag ibland saknar på Kreta, men i gengäld har jag grönt året om och slipper den nakna, bruna, döda vintern i Skåne.
Den andra saken som slog mig var att jag för första gången inte har något vandringsuppehåll! Jag började vandra i september ifjol efter högsommaruppehållet på Kreta och jag bara fortsätter och fortsätter. Ett oerhört privilegium samtidigt som det känns lite märkligt. Det bästa av två världar skulle man kanske säga.

Efter drygt 6 timmars vandring var jag tillbaka vid bilen i Hässleholm. Hade en härlig känsla av njutning över allt jag bjöds på. Förundrades över Skånes mångskiftande landskap som bjuder på allt som till exempel skog av alla slag, öppna landskap, åsar, betesmark, stigar, småvägar, sjöar, bäckar, små byar, vyer. Och stillheten och lugnet är svåra att hitta någon annanstans än i naturen. Där finns friden.

Avslutade dagen med att köra småvägar hemåt med en avstickare till Maltesholm. Tjusigt och många fina, intressanta byggnader samt en vacker park och imponerande uppkörsväg!

För den vandringsintresserade: jag gick alltså på i slutet av delsträcka 6 på Nord-sydleden, följde delsträcka 5 och där delsträcka 4 svänger vänster mot Hässleholmsgården fortsatte jag rakt fram till järnvägsstationen. Mer om Skåneleden finns här!

Ha en skön helg!

 

PS. Hur det gick med nya utrustningen? Ryggsäcken är jätteskön, det var ett bra köp, bättre än den gamla. Sockorna gav inte mersmak, för mycket ull. Hälgreppet fungerade nästan, tror jag vet hur jag ska justera det, men visst är det konstigt att en sko i ett par kan bli så fel.

Foton på min flickr-sida!
Huset är nu ute till försäljning, bl a på hemnet! Intresserad? Sprid gärna!
Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägget!

Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor. 
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!

 

 

 

Vandrande funderingar

8 svar

I kontakt med vandrarkunder, både presumtiva och reella, får jag ta emot frågor och tankar som sätter igång funderingar hos mig. En del resulterar i korrigeringar av vandringar, bokningsrutin med mera. En del är mer övergripande och just nu snurrar det runt funderingar kring vad jag egentligen sysslar med, hur nå ännu fler människor och hur hantera etiketter.

I vandringsvärlden finns vandrare och vandrare. Jag hör till dagsvandrarna som återvänder hem eller till hotell/lägenhet på kvällen. Den andra gruppen är de som kombinerar vandring med friluftsliv, dvs de lagar mat och sover över ute i naturen. Det vi har gemensamt är att vi tycker om att vistas i naturen, få upplevelser och koppla av.
Det finns också frågan varför man vandrar. Jag hör till de som gör det för avkopplingen, naturen, hämta energi, få frisk luft, må bra. Det finns de som ser prestationen som det primära, t ex hur långt man kan gå på en viss tid, hur svårt väder man kan klara av.
Det verkar också finnas de som har en lista över vad och var man ska vandra. Och det finns de som åker på vandringsresor, men inte vandrar annars. Ingen av dessa tilltalar mig så jag vet inte vilka leder eller toppar man ska vandra och jag är så gripen av själva vandrandet att jag gör det året om.

Inget av det jag nämnt så här långt är något bekymmer för mig. Det går inte att säga att den ena naturupplevelsen är bättre än den andra. Det enda jag funderar lite över ibland är de som åker på vandringsresor, men inte vandrar regelbundet. Jag kan tycka att det är väldigt synd att inte uppleva sin närmiljö och att regelbunden vandring kan ge så mycket i en jäktig tillvaro. Dessutom tycker jag att det skulle vara jobbigt att vandra i flera dagar efter ett långt uppehåll. Samtidigt är vandringsresor bättre än inget vandrande alls och chansen finns att bli biten!

Problemet för mig ligger i andra änden. ”Vandra” börjar bli urholkat i svenskan och betyda lite vad som helst. Promenad, långpromenad, gå en runda, gå en tur osv är uttryck som jag ser alltmer sällan. Det verkar som om allt är att vandra. Det här gör det svårt att marknadsföra vandringar då det kan bli ett stort gap mellan förväntningar och vad som erbjuds.

Jag tycker inte att man vandrar när man går en promenad eller en långpromenad. Vandra är inte bara att gå – det inbegriper så mycket mer som närvaro, naturupplevelser, koppla av med mera. När man hänger ryggsäcken på ryggen och snörar på skorna för att vistas i naturen omkring 4 timmar är man ute på en halvdagsvandring, tycker jag. Någonstans där går gränsen för mig. Det behövs tid för att varva ner och lägga i vandringsväxeln, skifta från jäkt och problem till att uppleva och njuta av det som finns runt om, tömma skallen och bara ta in här och nu. Sedan ska man vistas i det där tillståndet ett tag för att efteråt känna sig utvilad och full av energi.

Jag kan mycket väl gå långpromenader med den som så önskar, men då kommer jag att kalla det för det. De är en väldigt bra inkörsport till vandring och kan jag hjälpa och inspirera fler till att ta steget vidare till vandring så gör jag gärna det.  I mars gick jag en långpromenad med en riktig stadstjej som efteråt sa att hon ville prova längre sträckor.

Som vandringsledare är det omväxlingen mellan olika kunder som är givande och att få berätta om den här ön, lite historia och annat som det finns intresse för. Andra ögon kan öppna mina ögon för saker som jag inte sett även om det är en vandring jag gjort många gånger. De senaste dagarna har jag haft förmånen att ha ett par vana alpvandrare som kunder och då visa den kretensiska våren i det omväxlande landskapet. En annorlunda natur än vad de är vana vid och som de verkade uppskatta och njuta av. Vi pratade också om hur bra det är med organiserad vandring bl a för att inga dagar blir bortkastade, slippa planering, kunna koppla av helt, få se platser man inte hittat själv.

Det där med etiketter på olika saker fascinerar mig dels rent språkligt, dels varför de behövs. Vi kan inte försöka vara närvarande i det härvarande utan det ska kallas mindfulness. Vi kan inte göra flera saker på en gång eller ha många bollar i luften utan det ska kallas multi tasking. Och på tal om det verkar vi ha svårt för att ”bara” göra en sak utan flera saker ska kombineras även när vi är lediga. När man är ledig vill man väl koppla av fast det heter ju relax och det finns t o m relax-avdelningar. Vill vi vila kropp och själ söker vi inte ensamhet utan då åker vi på retreat. Det finns många exempel. Det som jag finner lite lustigt och märkligt språkligt är varför vi så ofta tar till utländska ord. Varför behövs de här etiketterna och blir det vi avser bättre, finare och mer upphöjt om det är utländska ord? Något att fundera över!

Nu har det dykt upp även inom vandring. Angeliqa Mejstedt har i vandringsbloggen.com lanserat uttrycket hikefulness:

Hikefulness är ett ord som inte finns i någon ordbok. Men alla som upplevt naturen på nära håll kan relatera till den känslan som uppstår när solljuset faller precis rätt mellan träden, vinden får löven i trädkronorna att rassla och du drar in doften av våt jord och mossa efter ett sommarregn. Det kan vara den där stunden efter en lång vandringsdag när du sätter dig ned vid vattenbrynet, tänder en brasa och ser lågorna dansa under månskenet. När livet för en stund är helt fulländat. När det inte finns något igår eller något imorgon. Bara här och nu. Hikefulness.

Jag tänder ingen brasa, men sätter mig ofta och bara njuter av det som finns omkring mig så definitionen, som är bra, stämmer in även på en dagsvandrare. Men behövs etiketten? Och varför engelska? Jag är lite tudelad. För en del av mig tänker att om det nu ska vara så svårt att nå ut till människor med vandring och naturupplevelse så kanske det behövs ett uttryck som kan tävla med alla de andra. Jag får väl gå och suga på det ett tag!

Kanske jag tar lite ledigt från funderingar för nu är vi i påskveckan. Kommer mer om den framöver i bloggen. Jag hinner inte med eller känner till alla traditioner så undrar du något om påsken i Grekland så googla, men tänk på att det finns lokala skillnader så lägg till Kreta. Det blir min fjärde påsk här och jag lär mig något för varje gång. I år ska jag inte köpa något påskbröd (dyrt och smaklöst), men försöka komma ihåg att köpa en ljuslykta (till vad får du veta om några dagar).

Ha det gott!


Vandra med mig på Kreta!
Du kan koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.
Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen!
PS. Berätta när du bokar att du läser bloggen så får du 15 % rabatt!

 

Hyrbilsdagar

8 svar

Första charterflighten landade på Kreta i fredags så charterperioden har börjat! Jag vill inte skriva att säsongen börjat för man kan faktiskt åka till Kreta året om.

Mina fyra hyrbilsdagar blev tre dagars vandring och en utflyktsdag.

Alldeles underbara vandringsdagar

Våren är som varma källor. Du vet, det bubblar och ryker. Bubblor växer, blir stora och spända. Så brister dom och nya bubblor växer till sig. Likadant med våren. Löv och blad och skott som lyser i alla möjliga gröna nyanser, knoppar i olika stadier, fler och fler blomster. Inte konstigt att det finns vårtrötthet och vårdepression med så mycket aktivitet, energi och kraft! Det liksom bara sköljer över en som en jättevåg. Och ovanpå alltihop är det fantastiskt vackert!

Jag fotograferar inte blommor så ofta, men 2012 kom jag ner i början av mars och blev alldeles tagen av våren! Här är några blomster som bjuds:

943813_1071675459547400_9138735292985308247_n

Mimosaträd blommar längs med vägarna, ginsten färgar bergssidorna gula. Frukost med jasmindoft som krydda är inte fel. Eller kaffepaus med vy över dal med olivlundar, berg där skuggor leker i skrevorna, havet alldeles randigt i olika nyanser och närmast stranden vitt skum. Vinden sjunger, susar och tjuter. DSC01460

Tankarna får flyga fritt i stillheten, det gör så gott för både hjärna och själ. Poppar upp lite idéer och lösningar, talar in dom på mobilen och släpper dom se’n.

Insekter, fjärilar, bin, cikador, flugor m fl surrar runt och jagar öppna, djupa blomkalkar där de kan sjunka ner och frossa. Jag står nästan på näsan när jag upptäcker en väldigt stor rovfågel ganska nära. Den seglar iväg, jag hinner inte få upp kikaren. Behövs inte heller, kan njuta av vacker segelflygning i alla fall. Går rakt in i en svärm med bin, antagligen jordbin för det finns inga bihus i närheten. De låter inte så vänliga, kanske är de bara väldigt upptagna och rusiga.

En dag står jag uppe på ett berg och tar in en fantastisk vy i 360 grader. Kyligt och friskt. Nästa dag nere i ravin där det är fuktigt, vindstilla och varmt. Här finns verkligen varierat landskap och natur!

På söndagen smyger jag in i en kyrka, bjuds att sitta bredvid en liten tant. Förlorar mig en stund i de mässande rösterna och vackra ikonerna. En riktigt skön vilostund.

Känner stor respekt och ödmjukhet i närheten av Amiras där minnesmonumentet påminner om Viannou-massakern som ägde rum under andra världskriget. 20 byar brändes och sprängdes, 461 människor dog. Man flydde antagligen till varandra i andra byar och upp i bergen. För tankarna till dagens flyktingströmmar. Det är sorgligt vad människor kan göra mot verandra, men hoppingivande och beundransvärt hur de kan resa sig igen. Tillsammans.

Bara njuter, njuter och njuter i tre dagar! Vad kan man mer begära eller behöva än natur och landskap fullt med liv och skönhet! Orden räcker inte till för att beskriva. Det finns så mycket att glädjas över och känna tacksamhet för. Avkoppling och energi på en och samma gång.

Shorts, kortärmat. Skaffat mig ”vandrarbränna”, lyckades t o m bränna nacken dag två. De svenska kanelgifflarna tog slut. Kroppen protesterade lite sista dagen, tänkte inte på att jag varit krasslig när jag valde vandringar, många branta motlut och långa sträckor.

Utflyktsdag

Upptäckte att det går bra att köra bil, känns inte obehagligt eller konstigt, men jag har förlorat körglädjen sedan olyckan ifjol. Sista hyrbilsdagen blir biltur till Aghios Nikolaos med lite shopping, fika, lunch, strosa, fotografera. Underlig känsla av att här är jag plötsligen turist. Det syns ingenstans på mig att jag bor här nere. Turister börjar synas även här, fast den här herrn är nog lite tidigt ute: DSC01523

Funderar över Ierapetra och Aghios Nikolaos. Den förstnämnda är Kretas fjärde stad, den sistnämnda den femte staden. Det skiljer inte mycket i befolkning. A N har kryssningsturister, marina, närhet till Elounda och är mer av en turistort. Det syns på högre priser, antal tavernor o likn. Jag har lite svårt att hitta nå’nstans att äta eftersom det mesta är stängt. Föredrar Ierapetra också utifrån att sta’n är nästan platt. Kan inte se mig själv kämpa med A N:s branta trappstegsgator om några år.
Men det är skönt att komma ut på tur ibland, se lite andra miljöer och då är skillnaden mellan de två städerna en fördel. Efter ett tag är jag nöjd och styr kosan hemåt.

På vägen hem blir det stopp vid Aquila – stanna där om du har vägarna förbi! Rolig, annorlunda butik. Stannar också och köper blommor till balkongen, nu tycker jag att det är dags att plantera!

Till sist

Härliga dagar, ser fram emot nästa vårvandring! Och nästa hyrbilsperiod lite längre fram. Har redan lite funderingar på nya vandringar….

På fredag har vi helgdag igen, då är det Greklans nationaldag! Ha det gott!

Foto från dagarna finns på min flickr-sida!

 

 

En riktig njutning

2 svar

Upp 5, lite kyligt på morgonen. En långärmad tröja utanpå t-shirten. Inte riktigt dags för långa vandrarbyxor än, men snart. Det blir varmt ganska tidigt på förmiddagen så snart får ombyte packas ner. Bara shorts duger än så länge.

Bussen skulle gå 05:45. Jag skulle åka med skolbussen och fick information om att den detta läsåret kör byarna på motsatt håll. Härligt! Det betydde att jag skulle kunna äta frukost medan jag njöt av soluppgång.

Bussen var nästan 30 minuter sen och den körde samma håll som förra läsåret. Inte mycket att bli irriterad över, kunde ändå inte göra något åt det. Jag fick istället njuta av att se Ierapetras alla ljus från ovan när bussen klättrade upp till Kalamafka och sedan färgades himlen långsamt röd och gul.

Bestämt mig för att binda samman två halva vandringar till en och testa några mindre utvikningar. Började direkt med en ny liten väg, men det var ingen höjdare. Hittade en stor sten där det blev frukost medan solen steg över bergen bakom mig och efter en stund badade byn nedanför i solsken.

Det gick lätt att vandra fast det är motlut. Tankarna for omkring, inga speciella banor. När jag kom upp på högsta punkten så låg två vågräta, långa moln över Thriptibergen. Solen hade hittat mellanrummet mellan de två och där strålade det som en bibelhimmel. Det enda som var riktigt upplyst var byn Kavoussi i fjärran. Jag gick in i kapellet för att tända ljus och där var redan besök. 6-7 ödlor, några större spindlar, en märklig mask och några konstiga insekter med massor med ben. Och på golvet ett skorpionlik som myror och andra smådjur kalasade på. Det kändes nästan som om jag störde.

Njöt av utsikten mot Thriptibergen med sina raviner, byar, kyrkor, kapell, toppar. Olivlundarna och växthusen. De slingrande vägarna. Det är min vy, mina berg. När jag kommer på landsvägen på norra kusten och ser mina berg så är jag hemma.

Testade ännu en utvikning och där blev nå’t fel för jag stod plötsligen vid en inhägnad. Tog mig in och måste se’n ta mig ut i andra änden. Kan vara värd att testa på andra hållet, kanske lättare att hitta vägen hela vägen, skrev upp det i minnet.

Njöt av naturen. Ljung och timjan blommar, de verkar trivas ihop för de står liksom i varandra. Blommorna är dock olika. Buskar med röda bär, gula blommor och grönska i olika gröna nyanser. Snart kommer det att skifta i höstfärger här och där. Det behövs regn, några dagars stilla regn skulle vara välkommet.

Under vandringen ändrades landskapet hela tiden. Molnen for fram över himlen och när de skymde solen bytte landskapet skepnad. Skuggor och spelande ljus tar fram olika delar av bergen, skrevor, snår, träd och bergarter. Egentligen skulle det räcka att bara gå ut och sätta sig och njuta av skådespelet!

Fick en inte så ljus idé som jag får så där 1-2 gånger om året: jag ska prova att gena. Siktade in mig på getstig och det blev givetvis inte alls bra. Stenigt och riviga buskar. Jag påmindes återigen om att trekking inte är min grej, jag vill inte gå och titta ner i marken hela tiden för att se var jag kan sätta fötterna. Ska hålla mig till vandring (hiking).

Det har satts upp skyltar till kapell och kyrkor och när jag kom fram till byn såg jag att det nu också kommit upp informationstavlor. Där finns adress till hemsida, ska kolla upp om där finns karta. Kan bli ett stort, bra hjälpmedel för att orientera sig ute i landskapet.

Fika på bytorget och buss hem. Trött eftersom det inte varit mycket sömn de senaste nätterna, men samtidigt kändes det att batterierna var laddade. Naturen och vandra är verkligen bra för kropp och själ.

(Fotona får komma upp imorgon. Den som väntar på nå’t gott……)

 

Gryningslov

3 svar

Solnedgångar är beskrivna och besjungna i oändlighet. Romantiska, dramatiska och det finns många fantastiska (och mediokra) foton och bilder. Visst är det nå’t speciellt i den där stunden mellan dag och kväll. Som en korridor mellan vårt värv och vår fritid. Det ger oss möjlighet att stanna upp, summera och samla oss för det som kommer efter.

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om gryningen och soluppgången. För mig är det en magisk stund då allt står stilla, håller andan. Ännu en gång sker det ofattbara: solen kommer idag också. I den magiska stunden är allt möjligt. Dagen som ligger i sin linda kan ännu bli precis hur som helst, det oskrivna bladet. Det vi planerat kanske inte kan utföras, det oanade kommer att hända.

Den stunden då allt är möjligt och tiden står stilla är så otroligt vacker och större än alla dagar och nätter. Det är som om livet börjar igen, en ny chans, ett nytt äventyr. En känsla av barnets oskuld och naivitet. Jag stiger gärna upp svintidigt för att få börja en vandringsdag med soluppgång. Vi startar tillsammans och sedan följs vi åt; ljuset, naturen och jag. Det är en ynnest, en gåva.

Nu när sömnen inte fungerar så bra får jag gryningar och soluppgångar i parti och minut. I lördags njöt jag av ett fantastiskt skådespel utanför fönstret på sjukhuset i Agios Nikolaos. Det gick sakta från nattens svärta till en unik mörk lilablå som var startskottet. Sedan avlöste den ena blå nyansen den andra. Fler nyanser än jag någonsin sett. ”The blue moment” fick en ny innebörd. Som avslutning en skir urvattnad blå nyans, som vattenfärg, innan dagsljuset tog över.

I veckan var det speciellt en gryning som fångade mig. Bakom Tripti-bergen kom ett gulblått, nästan genomskinligt, ljus. Det gula blev mer och mer intensivt tills det såg ut som om bergen stod i brand. De fick en skarp linje som verkade sylvass. Och då gäller det att öppna sitt sinne och bara njuta för det är en mycket kort stund. Förtrollningen bröts av att solen steg över bergen och det blev en ljusexplosion så man trodde att bergen skulle vittra sönder. En ny dag hade börjat, tiden rörde på sig.

Ibland behövs inga utarbetade metoder med tjusiga och trendiga namn för att njuta av livet, fångas av vårt klots storhet, för att vila i ögonblicket långt från stress och annat. Ibland behövs bara att pallra sig upp ur sängen, sätta sig ner och ta emot.

 

Njutningslista för en utlandssvenska

6 svar

Jag förstår inte varför, men det verkar viktigt i sociala medier att berätta var man är så jag meddelar härmed att jag just nu befinner mig på Kastrup. Skånebesöket är slut för denna gången. Jag tog med mig solen från Kreta vilket alla verkade glada över, nu tar jag den med mig igen för det har varit dåligt väder nere på ”min” ö.

Förutom att hälsa på familj och vänner, passa på att handla så’nt som inte finns där jag bor, besök hos tandhygienist, hämta ut medicin osv är det en del smaker som man saknar. När man åker på semester är några veckor med annan mat helt ljuvligt, man kan längta efter den resten av året. När man bor utomlands blir det liksom precis tvärtom. Hur god och nyttig den kretensiska maten än är så kan man tröttna på den. Kanske du nu säger att människan är inte klok, den maten är ju SÅ underbar. Men gör ett litet tankeexperiment! Alla matställen i Sverige serverar bara husmanskost (och dit räknar jag pizza). Ingen grekisk mat, ingen italiensk, inga kinarestauranger, ingen franska influenser, inga australienska biffar mm. Hur gott det än är med ärtsoppa, kalops, falukorv och stuvad blomkål så skulle du nog tröttna, eller hur?

Hur som helst, jag älskar mat så jag har tillfredsställt smaklökarna och längtan! Det finns några saker på önskelistan som jag inte ätit eller gjort, men man ska ha nå’t att längta efter. Denna veckan har jag bl a njutit av:

  • Köttbullar, potatismos, inlagd gurka.
  • Varmt inomhus.
  • Leverpastej.
  • Hollandaisesås.
  • Chokladpudding.
  • Kladdkaka.
  • Barfota på varma golv.
  • Pyttipanna.
  • Handla snabbt och lätt, kunna läsa och förstå varenda förpackning.
  • Creme fraiche.
  • Ystadkorv.
  • Gräddsås.
  • Bio (The Theory of Everything).
  • Vingummi.
  • Rumpstek (mediumstekt) med whiskysås.
  • Blåbärspaj med vaniljsås.
  • Titta på tv där en person pratar istället för fem personer som pratar samtidigt.
  • Mer creme fraiche.
  • Torskfilé med dillremouladsås.
  • Prata svenska.
  • Ryggbiff med bearnaisesås.
  • Mandelkubbar.

En annan liten fundering: jag läste i Sydsvenska dagbladet i veckan att några skånska politiker är upprörda över förslaget till ombyggnad av tågstationen på Kastrup. De har framfört sina synpunkter till danskarna. Det gäller att resenärer som kommer med tåg från Skåne kommer att få 100 m längre till terminal 3. Danskarna svarade lugnt att det kommer att lösas med transportband och rulltrappor.
Så vände jag blad och läste en artikel om läget i Vanuatu. Det tycker jag att dom som är upprörda över att gå 100 m också ska göra. Jag tror att det kan ge lite perspektiv på tillvaron och tankar kring prioriteringar i livet.

Triss

4 svar

Jag hoppas att alla haft en lika fin helg som jag har haft! Faktum är att min helg inte bara var fin utan en riktig panghelg. Sista tre dagarna med hyrbilen så det blev vandringar. Vädret var bra, något man inte kan säga om prognosen för denna veckan. Vintern kommer att ge oss en match, kan det vara den sista?
Det blev vandringar som kräver bil, jag utgick från gamla vandringar och gjorde en hel del nya utvikningar. Perfekt! Både igenkännandets och nyhetens glädje.

Det här inlägget är kanske lite långt, men kok kaffe, luta dig tillbaka. Jag har lagt in några foto också så du får vila en stund.

Fredag
Det bär iväg västerut till Vachos (nära Amiras och Ano Viannos). Blåst men inte kallt så efter några timmar åkte jackan av och se’n polotröjan. Kortärmad t-shirt 6 febr är inte fel. Motorljudet från ”olivräfsorna” blandas med motorsågsljud. De som är klara med olivplockningen beskär träden. Inte så mycket aktivitet som förra gången, lite konstigt för jag tycker att det finns många oliver kvar.

I takt med att olivskörden är klar breder blommor och gräs ut sig. Nu har olivlundarna en grön, nästan neongrön, matta och när solen visar sig blir den gulgrön pga blommor. Mattan sticker av mot all den övriga grönskan och olivträdens silverfärgade blad. Det kommer fler och fler blommor, fåglar kvittrar, fjärilar och insekter flyger runt. Det är överlappning mellan vår och vinter, det känns tydligt. Där jag står är det vårkänning, uppe på de högre topparna ligger snö. Det känns som om ordet ”brytningstid” passar väldigt bra.

DSC02694

Havet är grått som himlen, men det finns små gluggar där solen lyser igenom. Det bildar små ”ljusöar” ute på det gråa vattnet. Över mig segelflyger rovfåglar (grågam, tror jag) med sina sorgliga, nästan förtvivlade, skrin. Plötsligen hörs ett ihållande ljud från deras klippa – ”larmet går”? Saknar kikare, försökte köpa när jag var i Sverige i höstas men det var en hel vetenskap. Jag vill ha en liten och enkel sak som inte kostar en förmögenhet, behöver inte se om fåglarna putsat näbben eller hur många löv det finns på trädgrenar. Varför ska allting ha 23 funktioner som man inte använder? Det verkade omöjligt så jag gav upp, men det är synd. Hade också haft nytta av den när jag försöker se var en liten väg tar vägen. Kanske du som läser detta har nå’t tips?

De nya sträckorna är väldigt fina. De går dels i ”ravinland”, dels i olivlundar. Jag passerar en olivlund där en märklig konversation utspelar sig, men den blir ett eget blogginlägg i veckan. Närmar mig vandringens slut, går in i gamla delen av Vachos som mest består av gamla ruiner. Undrar hur det känns att bo omringad av övergivna hus som ramlar samman. Måste vara deprimerande. Tittar uppåt och där ser jag i fjärran uppe på en kulle minnesmärket över Viannou-massakern. Hur är det att se det varje dag? En ständig påminnelse? Eller kanske ett väldigt reellt och tydligt avslut?

Det blev en varierad och fin vandring. Jag vet aldrig hur långt, men strax över 7 tim (inkl fika, foto, njutstopp).

Lördag
Idag bär det iväg österut till byn Agios Joannis. Sätter kurs och fart upp till kapellet, på vägen upp ser jag rovfåglar (gåsgam) som segelflyger och samtidigt bräker killingar/lamm. Kan en rovfågel ta ett litet djur? Eller väntar alla gamfåglar på att hitta as?
Uppe vid kapellet väljer en fårhjord att försiktigt stanna kvar en bit bort när jag fikar. En av bockarna ställer sig längst fram och bara glor på mig. Har aldrig sett det beteendet, undrar om han var nå’n sorts flockledare eller vakt.

Jag vandrar upp till ”min” plats där jag sitter och njuter en stund, tankar far omkring. Det blir inte så lång stund eller så skönt som jag hoppats, det är för kallt.

På väg ner ska jag leta upp en väg inför en vandring senare i vår. Hittar vägen och upptäcker att jag kan sätta ihop en sväng runt en bergstopp, en ny sträcka! Först måste jag ta mig igenom en mötande fårflock, jag är lika nervös som dom. Varför måste de fara åt alla håll som om jag var taskig mot dem eller luktade illa? Jag får så dåligt samvete för att jag stör och jagar upp dom. Smyger längs med vägkanten, men det hjälper inte.

Plötsligen hoppar jag en bit upp i luften – det kommer något eller någon bakom mig som låter som en projektil med märklig motor! Vänder mig om och det är tomt, alldeles tomt. Gissar att jag upplevde när vinden pressas mellan bergsväggarna och vägen blir det spår den kan följa. Antagligen snurrade luften också runt, därav ljudet.

Det går uppför och uppför. Det kända landskapet blir nästan helt annorlunda när höjd och vinkel ändras. Jag känner mig underligt nog avskuren från resten av världen, byn ligger nära men ändå långt borta eftersom den är på andra sidan bergstoppen, inga hus och inga människor. En väldigt skön känsla, som om jag går i en helt egen värld.

DSC02751

Träffar på några getter och inser efter ett tag att det är nog den största getflock jag sett på nära håll. Getter överallt! Tyvärr stöter jag oftare och oftare på grindar uppe i bergen som är låsta med hänglås. Det är inte tillåtet, men det hjälper ju inte mig. Får balansera runt en odling på en smal stig. Lyckligtvis är det inte brant, bara lite sluttning.

Jag saknar dig idag, Bojana, du hade trivts! Eller vad sägs om 2 fårhjordar och 1 getflock?Det kändes nästan lite trångt och väldigt trafikerat på bergsvägarna.

Är tillbaka vid bilen efter drygt 4 tim (inkl fika, foto, njutstopp). Bra med en lite kortare vandring denna ”mellandag”.

Söndag
Nu letar sig hyrbilen mot nordost, förbi Agios Nikolaos till Neápoli. På väg upp till klostret är det ett förfärligt liv på fåglarna. De har nog inte sett väderprognosen för nästa vecka. Eller så är det precis det de gjort! Ju närmare jag kommer klostret desto fler ljud flyger ut över dalen: fåglar, motorsågar, röster från klosterkyrkan. Sätter mig på en bänk och äter frukost, en ny vana jag skaffat mig. Det är de frukostar som är allra godast pga luften, utsikten och alla ljud. Och det här är väl ingen dålig frukostvy?

DSC02760

Går in i kyrkan en stund, de mässande rösterna och stearinljusen är så avslappnande. Inga lampor tända, nå’n speciell kyrkosöndag, tro? Kommer mer och mer folk i takt med att det närmar sig för nattvard. Utanför står en buss (får senare en skylt översatt: det var elever i ikonmålning och de kom från 2 religiösa administrativa områden, bl a ett på fastlandet), men de är nog inne i klostret för annars hade kyrkan blivit knökfull.

Kommer in i nästa dal där det är gott om blommande mandelträd. Det är lätt att förstå att området har soumada (mandeldryck) som specialitet. Jakt pågår eller möjligen prickskytte, får väl hoppas att jag inte blir vådaskjuten.

Ska leta upp en ny väg, men gps:en har fått stora snurren och papperskarta finns inte med. Nåja, då får det väl vänta till nästa gång. I ungefär samma ögonblick som jag tänker det skärper sig gps:en och hittar mig där jag faktiskt befinner mig. Vägen går uppför ett berg och jag ska ner på andra sidan. Fårhjord igen och de beter sig som ”plockepinn”, dvs far åt alla håll. Det är så kallt så jag måste ta på jackan igen och hittar vantar i fickorna som också åker på. Ingen sol och mörka moln höjer inte värmen precis. Men det är vackert! Ser ut över dalen, hittar flera småvägar som kan bindas ihop, härligt med nya alternativ.

En ganska tvär kurva rundar ett klipputsprång, där står en get och betar i lugn och ro. När han får syn på mig ramlar han omkull! Första gången jag har ”golvat” nå’n, i alla fall med min blotta uppenbarelse. Mitt skratt fastnar i halsen när han har svårt att komma upp, det ser ut som om han krampar. Jisses, vad gör jag nu? Går fram och försöker hjälpa honom upp? Låter honom fixa det själv? Om han inte kommer upp på benen igen – vem ska jag kontakta? Till slut kommer han upp och går iväg på lite ostadiga ben, verkar helt ok. Och jag som vill bli get i nästa liv för att njuta av att kunna vandra var jag vill och njuta av bergen och vyerna, men tänk om nå’t händer? Vem hjälper en där uppe? Jag får nog ta mig en funderare till.

Så är det slut på friden, väldigt mycket motorljud och jag förstår ingenting, men så får jag syn på det: motocross-bana nedanför berget! Ingen fridfull söndag där inte! Fullt med folk och bilar.
Efter ett tag kommer jag fram till min bil, det har gått cirka 6,5 tim (inkl fika, foto, njutstopp). En mycket nöjd och lycklig liten människa kör hemåt och tänker att det må bli vinter i veckan som kommer, men jag kan ta det!

En viktig sak: jag påstår inte att jag håller grekiska kyrkan under armarna, men det blir en del bidrag eftersom jag tänder ljus för familjen i varje öppet kapell eller öppen kyrka. Jag är inte heller religiös, men att det finns en ”högre makt” eller ”högre ordning” eller vad man nu ska kall det för är jag övertygad om. det räcker att gå ut och titta på naturen – skulle allt det vara en slump? Hur som helst, jag räknar med att kyrkan och ”högre makten” uppfyller sin del av avtalet, annars lägger jag ner aktiviteten. Och detta är inte ett hot utan en konsekvensbeskrivning. Jag framför den också här digitalt eftersom det sägs att det som en gång kommit ut i cyberspace alltid finns kvar. Så ni kommer inte undan.

Foto finns här på min flickr-sida!
Nyfiken på vad våren bjuder på här på Kreta? Titta här!