Etikettarkiv: soluppgång

Lördag fast detta handlar om fredag

Upp innan tuppen! Kyligt, ska jag behöva ta fram vandringsbyxor? Nej, det är för tidigt. Och när jag kom ut i shortsen så var det ok. Lägenheten blir lite nedkyld under natten. ”Arbetsvandring” idag, ska se om jag kan få ihop en fin och bra halvdagsvandring. Tidtagning och testning, inte direkt avkoppling. När jag hoppar av bussen har solen också börjat sin vandring.

dsc02226

Frukost på en sten vid vägen under ett pinjeträd. Tittar mot bergen där solen färgar de tunna molnsträcken rosa. Det är alldeles stilla, fridfullt, nästan kusligt. Skönt efter de senaste dagarnas blåst. Fåglar kvittrar och en korp skrattar en bit bort. Det finns ingenting som slår en tidig morgon. Om jag skulle välja vilken tid på dygnet då jag fick stoppa tiden så skulle det vara nu. Början på dagen, allt är möjligt. Kan det bli mer hoppfullt och förförande?

Cirka en timme senare exploderar luften i solljus då solen tagit sig över bergskammen. Det gör nästan ont i ögonen efter morgondunklet. Bergen mitt emot solen blir först gula för att sedan få sin vanliga färgskala.

dsc02230Klockan är halv tio och jag står och tittar på månen samtidigt som solen värmer min rygg. Hur kan det bli så, egentligen? Nu är det mitt i natten i San Fransisco och Lima – har de ingen måne utan bara svart? Månen är ju här. Den borde vara där. Nåja, den vet förhoppningsvis vad den gör.

 

 

 

 

Står i en böj där jag skulle testa vad som skulle kunna vara en genväg till där ett vattenfall börjar, men jag är lurad av satellitkartan. Ibland ser det ut som om det finns små vägar eller lite större stigar, men oftast visar det sig vara grusras eller bara torr barmark. Så var det denna gången. Bara att fortsätta vandra.

Så börjar jag se mig om och tycka att det är synd att träden bara vissnar utan att skifta i höstfärger. Tills jag inser att det jag tittar på är olivträd! Jag har aldrig sett så många olivträd som håller på att vissna. Det är inte en olivlund utan flera. Och ändå vattnas träden. Olivträd är anpassade till torrt och varmt klimat, men även dom har väl sina gränser.

dsc02269Jag har tidigare skrivet om att lantbrukarna har lämnat in krav på ersättning för dålig vin- och olivskörd i år pga torkan. Jag förstår först nu hur allvarligt läget är. Tidigare har jag sett att de flesta olivträd i år har oliver på nedre delan av trädet medan den övre delen är tom eller i stort sett tom. Och regn nu lär inte hjälpa för nu är det nog för långt gånget. Kanske oliverna i år är mest kärna och skal. Vi får nog vara beredda på höjda vin- och olivoljepriser nästa år.

Så här glad blir man när man dsc02246ser en vattenpöl! Tyvärr inte regnvatten utan vatten som trängde ut ur en klippa vid sidan av vägen.

 

 

 

 

Går in på en bred stig som ska leda mig en kort bit till en liten väg. Det börjar bra, men blir brantare och brantare. Till slut ser det lite väl brant ut nedåt och det blir mer och mer lösa stenar och grus. Jag funderar på att vända, ser mig om men det är inget alternativ. Jag får helt enkelt hasa mig ner så gott det går, det får ta den tid det tar. Sätter mig ner, armarna längs med sidorna och hasar och lyfter mig ner en liten bit i taget. Ratsch säger det plötsligen och jag förstår att en sten rivit hål i shortsen. Ja, ja, händer det inte värre saker och ett litet hål ska jag väl kunna leva med. Fortsätter ner, det tar tid. En liten, liten bit i taget, koncentration varvat med vila. Kommer tryggt ner, lite småsår på armen efter en taggig buske och väldigt dammig och smutsig, men det är allt.
Går ut på stora vägen bort till busshållplatsen, kontrollant går på efter mig, åker till sta’n. Går från busstationen genom centrala sta’n (jodå, stora frihetstorget också!) via gatan med alla tavernor och caféer till vår minimarket där jag köper vatten som jag kör hem i en stor kundvagn som ska köras tillbaka till minimarket. Allt klart och jag är äntligen hemma. Lastar in vattnet och då slår det mig: jag undrar hur shortsen ser ut, förresten!? De såg ut så här:

dsc02279

Jag har alltså vandrat runt med en jättestor öppning i ändan och ett ansiktsuttryck som om denna design var den absolut normalaste och naturligaste någonsin. Ett uttryck dök upp i min skalle: ”Vad bryr jag mig om vad som händer bakom min rygg, sa han som fes.”  Och se’n kunde jag se mig själv strutta genom sta’n med ryggsäck, vandringskängor och luftiga shorts. Då la jag upp ett storgarv!
Underbyxorna var lyckligtvis hela, men nästa tanke som dök upp var att jag hoppas innerligt att jag på något sätt känt om de också gått sönder för då hade jag tagit taxi från vandringsslutet till porten…

Halvdagsvandring fick jag i alla fall testat och totalt blev det en ny rundvandring. Det är inte så enkelt att få till i detta landskapet, jag gillar inte att gå samma sträcka fram och tillbaka. Och det är nära sta’n och funkar bra med buss. Jag ska bara se över den där ”shortsknäckarsträckan”…..

Nu sänker sig helgfriden! Jag ska vårda mina nedhasningsmuskler i armar och ben som jag inte visste att jag hade… Ha en skön helg!

(foto uppladdade till min flickr-sida!)

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med vandringsledare kan du koppla av, njuta samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar så får du 15 % rabatt!

Jag är trötter

När något görs med jämna intervaller så kan det bli katastrof om det bryts. Nu påstår jag inte att världen stannade igår när jag inte bloggade, men för min egen del kändes det lite konstigt. Som om jag var en riktig svikare. Jag har jobbat med firmans hemsida de senaste dagarna. Ändrat om, uppdaterat, bytt ut foton. Till slut kände jag mig så fyrkantig och utless på den här datorn så jag kunde inte förmå mig att blogga. Tur att det finns böcker som avkoppling.

Idag har jag varit på vandring och blivit väldigt trött. Inte ofta det händer att jag blir det, vandrarbenen har fina muskler och kroppen bra tåga. Det var till viss del en arbetsvandring (som jag skrev om i fredags) där två vandringar skulle bli en. Jag har testat en gång innan, nu skulle jag tänka lite mer utifrån medvandrares perspektiv.

Den går upp till, i och nerför bergen och har en av de jobbigaste delsträckorna av mina vandringar. Men kan pilgrimmer så kan väl vi vandrare. Eftersom den går ganska högt upp och kuperat så blev det lite extra lök på laxen med min testning av alternativ. Jag har idag vandrat längre och brantare än vad som blev slutprodukten. Men bra blev det! De två vandringarna kompletterar varandra och jag blev av med bådas lite tråkiga sträckor.

Det började väldigt bra med soluppgång. Otroligt vackert när solen kämpar sig över bergen och det samtidigt ligger moln som bryter ljuset i alla möjliga riktningar i takt med solens stigande. Jag skulle kunna gå hem helt nöjd och tillfreds efter det skådespelet. Moln är inte bara bra på att ge bra vandringsväder. Jag tycker om moln och de skuggor och det spel de gör tillsammans med solen på bergen. Ständiga skiftningar, som om allt rör på sig. Jag tröttnar aldrig på bergen.

Lite knasigt kändes det när jag blev något förvirrad över några getstigar. Jag irrade runt ett tag med risk för att snubbla för getterna kan ta sig fram på de mest steniga och svåra passager. Kändes väldigt bra att jag var ensam och inte hade medvandrare med mig, men så korkad skulle jag i och för sig aldrig vara. Utforskning och misstag görs i lugn och ro. Rätt getstig är memorerad med hjälp av stadiga, tydliga kännetecken.

På tal om getter så hade jag idag en chans att föreviga ett gäng som satt uppe i ett träd och kalasade på gröna fina löv. Som vanligt bestämde de sig för att hoppa ner innan jag fått in en bra vinkel. Men en dag så!

Det är som sagt mycket som dyker upp i tankarna när man vandrar och ibland i en enda röra. När jag kom fram till slutbyn var det nästan bara gamla, krökta människor ute. Det är så det ser ut i väldigt många byar idag. Generationerna som kommer efter har flyttat och de som eventuellt stannat kvar kommer troligen inte att sitta på kafenion och vara vykortsmysiga. Så mycket är förändrat sedan jag kom till Grekland i början av 80-talet. Men det är så det blir, se på den svenska landsbygden.

Jag kände inte för att vänta 1,5 timme på skolbussen och se’n åka med den i 1,5 timme utan jag kostade minsann på mig en taxi. Och jag beställde den på grekiska! Fast taxichauffören sa att ”du pratar bra grekiska, men din engelska är mycket bättre”. Tack för den.
Tyvärr började han sedan diskutera hur det står till i Europa, tyska valet osv. Jag hängde på ett tag tills han sa att ”Grekland hade aldrig någon statsskuld, det är andra som påstår det”. Jag blev så trött! Jag trodde att den där klagovisan om hur elaka alla andra är mot Grekland (framför allt tyskarna), vilka listiga konspirationer landet utsatts för och hur oskyldiga grekerna själva är var överspelad, men den lever tydligen kvar här och där.

Tog några foton idag, de blir uppladdade imorgon. Ber om ursäkt för att det här blev lite kortfattat och snurrigt. Nu ska jag slumra en stund och ikväll blir det nödvändigt intag av kolhydrater (har inga kvar efter denna da’n!) i form av pizza med havets läckerheter och ett gott glas vin. Det smakar aldrig så gott som efter en vandring. O, det vattnas i munnen!

Ha en bra kväll!

Vandra på Kreta!
Vi njuter av vackert landskap, enastående vyer, tystnad och lugn.
Med mig som vandringsledare kan du koppla av och släppa loss tankarna samt uppleva mina gömda pärlor.

Mer information på hemsidan http://inspirewiz.com
Välkommen! 

PS. Berätta att du läser bloggen när du bokar, det ger dig 15 % rabatt!

Tredje braiga dagen

Ett försiktigt ljus i öster skingrade ett kompakt, svart mörker. Snart var horisonten gulröd och det omgivande mörkret skiftade i olika blå nyanser. Ur molnslöjorna strax över havsytan steg en djupröd vacker sol. När den lämnat slöjorna stod den stilla ett tag, som om den hämtade andan, och började sedan sin resa uppåt. Solstrålar fälldes ut så att ljuset nådde över bergen och kunde värma morgonkyliga byar. Natten gick till vila, dagen började. Framför mig låg ett vitt ark, en alldeles ograverad dag.

Gårdagens vandring var en ofta vandrad vandring. Efter tisdagens kartläsning osv var det dags att få koppla av och njuta fullt ut. Började i rask takt eftersom busschauffören hade AC påslagen så bussen kändes som ett kylskåp. Första stopp blev frukost vid kyrka med utsikt över berg, dal och by. Och trots vanlig frukost så smakade den annorlunda. Vacker miljö är också en krydda.

Fortsatte uppåt, hörde ett frustande och tunga steg inne i en olivlund. Så låter ingen get eller liten ödla! Stod stilla en stund och då fick jag se dom: ett grispar som lyckligt smaskade och bökade.

En bit upp ett nytt stopp, nu för att titta på killingarna. De hoppade obekymrat på klippor och stenar, en snubblade på grusväg och måste ha fått en riktig stjärnsmäll på hakan, några rusade iväg tillsammans med vuxna djur och alla stannade en bit bort. Killingarna tittade på de vuxna ungefär som ”Ok, vi sprang. Men varför?”. Mycket att lära i alla världar.

Vandrade upp till kapell på bergstopp, njöt av utsikten där solen gjorde en silvergata på havet och ön Chrissi låg stilla och vilade. Bergen var insvepta i ett tunt, tunt dis. Låste upp dörren till kapellet, tände ljus och förtrollades av det vackra spelet mellan mörker och ljus. Kunde inte motstå att försöka fånga lite av det med kameran.

Dags att börja vandringen nedåt. Slätt och hav låg framför mig, tankarna flög iväg. Plötsligen kom ett beslut, ett väldigt bra beslut. Glädje, lugn och belåtenhet. Många veckors snurr och surr löses upp. Hjärnan drog en djup suck och gick ner i nolläge. Döm om min förvåning när jag hade ett kapell framför mig på en sträcka där det inte finns något kapell! Jag hade tagit en kurva lite för tidigt och kommit in på en avtagsväg. Och jag hade inte en aning om var mina tankar var när det hände. Det är egentligen inte nolläge utan minusläge…

Vid kapellet finns en bänk så det blev en paus och klädbyte. Det började bli lite varmt. Satt kvar en stund och bara vilade i tystnaden och lät ögonen matas med allt vackert runt omkring. Såg till så att jag fick allt med mig. I tisdags skräpade jag ner i naturen genom att glömma min matbox vid något stopp.

Tidigare beslutat att vandra hela vägen hem till Ierapetra. Sista biten är genom växthusland. Inte den roligaste eller vackraste miljön, men skön transportsträcka med lite snabbare tempo. Nästan perfekt vandringsväder, bara några grader för varmt mitt på dagen.

Hemma, lunch, kaffe, dusch, läsa…..försöka hålla kvar känslan, långsamt lämna vandringsläge. Lite senare en iskall ouzo med snacks. Skönt avslut. Ännu en otroligt vacker och underbar dag.

(foto på min flickr!)

Fredagstorka fast regn

Oj, så svårt det är att blogga när man är konvalescent! Dagarna är så lika, det händer inte mycket.

Igår hade jag samtal med min mentor angående firman. Behövde lite nytändning, lite idéer om erbjudande och marknadsföring. Fick precis vad jag behövde, satte igång idag med att uppdatera hemsidan osv. Ska blogga också i helgen, alltid en speciell utmaning med företagsbloggen.

Annars är det mest konstigt väder. Det åskar då och då och regnet bara öser ner. Blixten slog ner i Knossos idag, ett antal turister skadades. Kanske minoerna som ville säga ”hands off!”.
Kändes lite knasigt med linne och shorts, men det var sol när jag gick hemifrån. Svängde in om vännen Manos’ hotell där en turist undrade var han kunde njuta av vacker soluppgång. Jag som älskar soluppgångar tyckte det var jätteroligt! Och jag kunde ge två tips. Hade jag varit i normal form skulle jag sålt en vandring till honom.

Dags att sätta sprätt på födelsedagspengar, men min storlek fanns inte. Bara att uppsöka annan butik och där hitta nå’t annat. Blev riktigt bra. Och snyggt när jag fått lite färg (himmel, så blek man blir av konvalescens).

I övrigt känner jag mig nog mest lite bedövad. Det far runt artiklar på nätet om hur turister på Kos reagerat på flyktingarna som kom dit. Det började med artikeln i Daily Mail som du kan läsa här och här är en annan. Starka bilder. Människor på flykt som bara mellanlandar. Människor som är på semester och ska snart hem till tryggheten. Två så olika världar stöter ihop. Jag blev helt stum av reaktionerna från de semestrande människorna.

Vi kan kräva ansvar från olika befattningar, skälla på politiker, demonstrera och protestera. Problemen med flyktingströmmar, dödsfall, dåligt omhändertagande, EU:s yttre mur osv är stora, men det kan inte alltid vara ”någon annan” som ska ordna allting. Nå’nstans börjar allt i mötet mellan människor. Och om det är tomt på empati och medmänsklighet – är det då konstigt att världen ser ut som den gör? Ingen kan göra hela världen bättre, men alla kan börja i sin egen lilla värld. Jag är övertygad om att det skulle sprida sig som ringar på vatten.

Ha en skön och fridfull helg!

Gryningslov

Solnedgångar är beskrivna och besjungna i oändlighet. Romantiska, dramatiska och det finns många fantastiska (och mediokra) foton och bilder. Visst är det nå’t speciellt i den där stunden mellan dag och kväll. Som en korridor mellan vårt värv och vår fritid. Det ger oss möjlighet att stanna upp, summera och samla oss för det som kommer efter.

Jag tycker att det pratas alldeles för lite om gryningen och soluppgången. För mig är det en magisk stund då allt står stilla, håller andan. Ännu en gång sker det ofattbara: solen kommer idag också. I den magiska stunden är allt möjligt. Dagen som ligger i sin linda kan ännu bli precis hur som helst, det oskrivna bladet. Det vi planerat kanske inte kan utföras, det oanade kommer att hända.

Den stunden då allt är möjligt och tiden står stilla är så otroligt vacker och större än alla dagar och nätter. Det är som om livet börjar igen, en ny chans, ett nytt äventyr. En känsla av barnets oskuld och naivitet. Jag stiger gärna upp svintidigt för att få börja en vandringsdag med soluppgång. Vi startar tillsammans och sedan följs vi åt; ljuset, naturen och jag. Det är en ynnest, en gåva.

Nu när sömnen inte fungerar så bra får jag gryningar och soluppgångar i parti och minut. I lördags njöt jag av ett fantastiskt skådespel utanför fönstret på sjukhuset i Agios Nikolaos. Det gick sakta från nattens svärta till en unik mörk lilablå som var startskottet. Sedan avlöste den ena blå nyansen den andra. Fler nyanser än jag någonsin sett. ”The blue moment” fick en ny innebörd. Som avslutning en skir urvattnad blå nyans, som vattenfärg, innan dagsljuset tog över.

I veckan var det speciellt en gryning som fångade mig. Bakom Tripti-bergen kom ett gulblått, nästan genomskinligt, ljus. Det gula blev mer och mer intensivt tills det såg ut som om bergen stod i brand. De fick en skarp linje som verkade sylvass. Och då gäller det att öppna sitt sinne och bara njuta för det är en mycket kort stund. Förtrollningen bröts av att solen steg över bergen och det blev en ljusexplosion så man trodde att bergen skulle vittra sönder. En ny dag hade börjat, tiden rörde på sig.

Ibland behövs inga utarbetade metoder med tjusiga och trendiga namn för att njuta av livet, fångas av vårt klots storhet, för att vila i ögonblicket långt från stress och annat. Ibland behövs bara att pallra sig upp ur sängen, sätta sig ner och ta emot.