Ett försiktigt ljus i öster skingrade ett kompakt, svart mörker. Snart var horisonten gulröd och det omgivande mörkret skiftade i olika blå nyanser. Ur molnslöjorna strax över havsytan steg en djupröd vacker sol. När den lämnat slöjorna stod den stilla ett tag, som om den hämtade andan, och började sedan sin resa uppåt. Solstrålar fälldes ut så att ljuset nådde över bergen och kunde värma morgonkyliga byar. Natten gick till vila, dagen började. Framför mig låg ett vitt ark, en alldeles ograverad dag.

Gårdagens vandring var en ofta vandrad vandring. Efter tisdagens kartläsning osv var det dags att få koppla av och njuta fullt ut. Började i rask takt eftersom busschauffören hade AC påslagen så bussen kändes som ett kylskåp. Första stopp blev frukost vid kyrka med utsikt över berg, dal och by. Och trots vanlig frukost så smakade den annorlunda. Vacker miljö är också en krydda.

Fortsatte uppåt, hörde ett frustande och tunga steg inne i en olivlund. Så låter ingen get eller liten ödla! Stod stilla en stund och då fick jag se dom: ett grispar som lyckligt smaskade och bökade.

En bit upp ett nytt stopp, nu för att titta på killingarna. De hoppade obekymrat på klippor och stenar, en snubblade på grusväg och måste ha fått en riktig stjärnsmäll på hakan, några rusade iväg tillsammans med vuxna djur och alla stannade en bit bort. Killingarna tittade på de vuxna ungefär som ”Ok, vi sprang. Men varför?”. Mycket att lära i alla världar.

Vandrade upp till kapell på bergstopp, njöt av utsikten där solen gjorde en silvergata på havet och ön Chrissi låg stilla och vilade. Bergen var insvepta i ett tunt, tunt dis. Låste upp dörren till kapellet, tände ljus och förtrollades av det vackra spelet mellan mörker och ljus. Kunde inte motstå att försöka fånga lite av det med kameran.

Dags att börja vandringen nedåt. Slätt och hav låg framför mig, tankarna flög iväg. Plötsligen kom ett beslut, ett väldigt bra beslut. Glädje, lugn och belåtenhet. Många veckors snurr och surr löses upp. Hjärnan drog en djup suck och gick ner i nolläge. Döm om min förvåning när jag hade ett kapell framför mig på en sträcka där det inte finns något kapell! Jag hade tagit en kurva lite för tidigt och kommit in på en avtagsväg. Och jag hade inte en aning om var mina tankar var när det hände. Det är egentligen inte nolläge utan minusläge…

Vid kapellet finns en bänk så det blev en paus och klädbyte. Det började bli lite varmt. Satt kvar en stund och bara vilade i tystnaden och lät ögonen matas med allt vackert runt omkring. Såg till så att jag fick allt med mig. I tisdags skräpade jag ner i naturen genom att glömma min matbox vid något stopp.

Tidigare beslutat att vandra hela vägen hem till Ierapetra. Sista biten är genom växthusland. Inte den roligaste eller vackraste miljön, men skön transportsträcka med lite snabbare tempo. Nästan perfekt vandringsväder, bara några grader för varmt mitt på dagen.

Hemma, lunch, kaffe, dusch, läsa…..försöka hålla kvar känslan, långsamt lämna vandringsläge. Lite senare en iskall ouzo med snacks. Skönt avslut. Ännu en otroligt vacker och underbar dag.

(foto på min flickr!)