Etikettarkiv: stillhet

Vada i naturrikedom

Igår gav jag mig ut på en av mina mest krävande vandringar. Vanligen går man upp i bergen, vandrar där i mer eller mindre kuperad terräng och sedan ner från bergen. Denna vandringen går upp och ner i stort sett hela tiden, det finns väldigt få och korta ”vilosträckningar”, dvs mer plana avsnitt. Totalt tog det 7 timmar och benen är alltid lite stumma på slutet trots att de är bergsvandringsvana. Varför utsätter sig människan för detta, undrar du kanske. Ja, jag ser det ju inte som att utsätta mig och lönen för mödan på denna vandringen är så stor eftersom den gör våren rättvisa och omvänt.
Och jag kan lugna den som planerar att vandra med mig att denna vandringen ligger på hyllan ”privat” ute på vandringslagret!

Vi börjar från början som är söder om Amiras. Jag har bloggat om detta tidigare, det är ett område där jag alltid känner en väldig respekt och vördnad. Det var här som ett 20-tal byar totalförstördes av tyskarna under andra världskriget i Viannou-massakern. Det finns ett fint minnesmonument vid stora vägen, men det är inte där jag börjar utan i den lilla byn Vachos.

Morgonen var solig och vindstilla. Fåglarna förde ett väldigt oväsen, kanske de försökte rensa struparna efter all Sahara-damm. Jag hörde en getklocka, en såg och två korpar kraxade uppe i skyn. Det var som om tiden gjort halt och jag var ensam i världen.

Ingen vacker syn, men ett fiffigt sätt att se till så att plast inte far omkring. Och alltid ha en påse till hands!

Jag vandrade i tisdags på nordsidan och igår (fredag) alltså på sydsidan. Jag skrev i förra inlägget att jag hoppades att våren skulle lugna ner sig, den är tidig och har bråttom. Den har inte lyssnat på mig, tvärtom! Kan det vara så att locket av Sahara-damm och den instängda värmen därunder skapar en miljö som liknar växthusklimat, tro. Jag kom hela vandringen att förundras över hur många blommor som är igång och hur vackra sluttningarna är. De skiftar i gult, vitt, rosa och grönt. Många vårblommor är gula, det är otroligt så många gula nyanser det finns. Och allt det gula på marken och solen i skyn gör att det liksom blir vår från alla håll. Det går inte att värja sig.

Vårvandring betyder också att sakta ner och vara observant. Visst är det roligt att hitta orkidéer och andra blommor, men jag tjusas av de som finns närmast marken. Små, små blommor i alla möjliga färger och former. Jorden är torr och de skuggas av större växter, men de ger inte upp och de är många!

I olivlundarna beskars träden och kvistarna eldades upp. Någon bil körde om, en stor hjord får och getter drevs nerför en sluttning till bättre bete. Vid lilla klostret, där jag träffade prästen Zakarias när jag vandrade förbi i december 2016, höll två personer på att ordna i och vid pilgrimshuset. Undrar om det kan vara inför påsken?

 

Det blev något av en hundvandring. Först tre hundar som hoppade ner från ett flak, men gamla mor fick tag i en gren och motade iväg dem.
Så passerade jag en olivlund och plötsligen hörde jag små klockor. Två unghundar hoppade upp på mig och hälsade glatt. Jag blev inte riktigt lika glad som de var och sa ”Oxi!” (nej på grekiska) några gånger högt och tydligt. Då vaknade husse som höll på att beskära träd och kallade på ungdomsligisterna. Jag slappande av, men snart hördes klockorna igen! Givetvis var det roligare med en främling som dessutom rörde på sig än en tråkig husse som inte brydde sig. Så de följde mig en bit, men nu höll de sig på marken.
Jag slog mig trött ner på en sten för att dricka lite vatten. Då hörde jag steg bakom mig, vände mig om och där kom en väldigt stor schäfer. Och bakom hördes skall från en unghund som var modig ”på håll”. Den stora schäfern ville bara slicka mig i stort sett överallt plus ryggsäcken plus vattenflaskan….då fick jag nog, packade ihop och fortsatte.
Nästan framme i byn och på vägen stod en pick-up med en av de största hundar jag sett här nere. Min blick letade snabbt – var är ägaren? Han stod och pratade vid en annan bil. Bara att lita på att han hade ett öra hos sin hund. Som hoppade ner och skällde. Då vaknade husse så jag kunde gå förbi.

Och mitt i vandringen, när jag bytte till shorts, kände jag det tydligt och det gick nästan att ta på: vädret slog om. Det kom fler moln, luften blev kyligare och det kom en svag vind. Tänk, så lite vi styr över. Jag var nöjd, jag fick min temperatursänkning.

Om man (som jag förr) är vårtrött, tycker illa om alla ”måsten” och människor som plötsligen är sprudlande och löjligt glada så slå dövörat till och följ istället naturen genom våren. Där blir det inte vår över en natt, där har allt sin tid och det ena avlöser det andra lugnt och fint. Här nere har vi nu 2 fina månader att se fram emot. Det är ett överflöd och enormt prunkande, men utan att vara påträngande. Jag tillåts njuta i lugn och ro. Det är gott. Och våren blir rikare och längre. Och den bryr sig inte om vilket humör du är på, det finns inga ”måsten”.

När jag kom till bilen kändes det som om jag vadat runt i massvis med vår! En skön känsla av rikedom och generositet som krupit innanför skinnet, letat upp själen och sagt ”gläds du lilla människa!”. Naturen sviker aldrig, den snurrar på som vanligt. Om och om igen. Det finns en trygghet i det. Som vi kan vila i.

Ha en skön och fridfull söndag!

PS. Foton uppladdade till min flickr-sida! Titta riktigt noga på biet – ser du den nektar han lagt i sin påse på benet? DS.

 

Vandra på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Just nu erbjudande på vandringsvecka.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!

Utflykt med vandring. Eller tvärtom.

Ur led är tiden! I fredags trodde jag inte mina ögon, men jag fick det bekräftat igår: mimosan blommar! Det är ungefär 2 veckor för tidigt. Nu hoppas jag att vi inte får en kort, intensiv vår utan att det kommer lite kyla som lugnar ner.

Efter min vandring över berg på Alla hjärtans dag läste jag att vid luftrörskatarr ska man ”undvika fysisk ansträngning”. Jaha, det kan jag väl göra för att bli helt frisk snabbt, men vad ska jag ta mig till när resten av kroppen ropar ”Ut! Natur! Vandring!”? Funderade över var det är så plant som möjligt, men då skulle det bli promenad eller långpromenad vilket inte var intressant. Så gick det upp ett ljus: Lasithi-platån! Kan kombinera vandring med utflykt, det blir perfekt.

Lasithi-platån är Kretas största platå och den bär på mycket historia. Om man sett foton på de vackra möllorna som pumpade upp vatten blir man besviken för de finns inte längre. År 1987 hade jag förmånen att få se platån med möllor och det var som ett vitt hav! Otroligt vackert mot den gröna platån och de gråblå bergen runt omkring. Jag läste för två år sedan om ett projekt med syfte att återinstallera möllorna av miljöskäl, men det syns inget uppe på platån. Längs den väg som går runt platån är byarna tyvärr ganska märkta av turism. Jag har vandrat den vägen och det var ingen höjdare. Denna gången tänkte jag istället vandra inne på platån där det finns ett väldigt fint nät av småvägar.

Väntar på att få tjänstgöra!

Vid Límnes började klättringen upp längs den vackra vägen i dramatiskt landskap med fina vyer. Väl uppe parkerade jag vid klostret Kristallénias och vandrade in på en liten väg. Platån badade i solsken, det var vindstilla och tyst. Dikti-massivets snöklädda toppar avtecknade sig tjusigt mot en blå himmel. Ganska snart upptäckte jag att det var väldigt vått i markerna, inget vårbruk än så länge. De har fortfarande nattemperaturer kring 0. På morgonen, vid 7-tiden, denna fredag var det -1,2 gr. Här uppe växer inte olivträd utan det är traditionellt lantbruk som gäller. Lite aktivitet såg jag under dagen. Kålhuvudsplockning (alltså det som plockades och inte de som plockade…), beskärning av fruktträd och sprida gödning (till fots). Givetvis också några fårhjordar med tillhörande herdar med hundar.

 

Platån är plattare än en skånsk slätt, men på sätt och vis påminner den om Skåne. Inte mycket vintergrönt och träden avtecknade sig som mörka skelett. Det kändes som att åka ungefär 3 veckor bakåt i tiden. Våren kröp försiktigt längs marken med små blommor, men annars höll vintern fortfarande sitt grepp. På mandelträden blommade några förlöpare försiktigt och de var antagligen utskickade av de övriga för att checka läget. Fåglarna kvittrade glatt så kanske de kände vår i luften.

Fler och fler moln kom från sydost. Jag tror inte att Dikti-massivet någonsin blivit så fotograferat som det blev av mig. Det ändrades hela tiden! Molnen och solen lekte med bergsformationer och snö. Allt eftersom det blev fler moln blev platåns hela inramning en bioduk. Solen träffade ett kapell eller en by – pang, nästan bländande. Så skiftade det och en bergssluttning blev solbelyst. Strålarna letade sig in i olika skrevor och skuggor skapades. Då framträder vackra mönster och man undrar hur berget kunnat formas så. Och plötsligen försvann en topp in i ett moln. Jag skulle kunna sätta mig ner mitt på platån och bara bli underhållen resten av dagen.

Det blev en speciell stämning av att vara så nära byar, men vistas i tyshet och stillhet. Som om tiden hade stannat. Eller som om jag fått ynnesten att uppleva lugnet före stormen, dvs när traktorerna sätter igång med vårbruket. Det gjorde verkligen gott för själen.

Lasithi-platåns motsvarighet till ”Ensamma trädet” i Rörum, Österlen! (se Mandelmanns gård på tv4!)

När jag efter 4,5 tim kom tillbaka till klostret kändes det lite snopet att det redan var slut. Det beror väl på att jag här nere är mest van vid kuperad terräng.
Jag gick in en sväng på klostret Kristallénias och såg mig omkring. Lite ovanligt kloster med både små hus och en länga med celler. Var nere i ett litet, litet kapell. Jag såg inte en människa och klostret gav mig inte samma ro som kloster, kyrkor och kapell brukar göra.

Jag hade kört i cirka 10 min då himlen öppnade sig och åskan kom. Hade bestämt att köra ner vägen mot Malia som bjuder på otroliga vyer, men de försvann i de mörka molnen. Och haglet som la sig vid vägkanten.
Tips: Kör du här så stanna vid klostret Panagia Krasis och gå in i kyrkan. Du kan få se någon stå där invirad i de heliga kedjorna, jag vet inte om de är läkande eller vad. Lite längre ner kan du välja mellan att köra in om byn Krasi, men tänk på att det är ett inferno under sommaren med alldeles för mycket trafik och folk i den lilla, lilla byn! Parkera utanför och gå in eller ta inte av mot byn utan fortsätt rakt fram.

Kom ner till Malia och körde fel som vanligt, men hittade snabbt rätt. Och sedan var det full fart hemåt. När jag svängde höger i Pacheia Ammos mot Ierapetra kom solen. Ierapetra levererar – som vanligt!
En härlig dag som visade sig bli en bra början på en fin helg.

Fler foton från dagen finns på min flickr-sida, bl a underbara Dikti-massivet.

Jag hoppas få ihop en nyhetsbulletin i nästa blogginlägg. Ha en skön vecka!

Pågående erbjudande på vandringsvecka bokad senast 31 mars!

Vilken magisk premiär!

Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Bara att få vara där mitt i allt det vackra är lycka!

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

Nu börjar de bre ut sig de där ”soldyrkarna” (blommorna öppnar sig bara i solsken och vänder sig då mot solen). De gör vackra gula mattor, lär vara ett riktigt aggressivt ogräs men o, så vackra!

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!

Jag är snart hemma igen, Kreta!

Igår hade jag inget internet. Givetvis inte världens största katastrof, men eftersom jag skulle vandra idag och reser till Skåne tidigt imorgon bitti så blev det lite stirrigt. Fick tag i kundsupporten och efter en stund lämnade jag svenskläget och gick över till grekläget och då började det minsann hända saker. I morse ringde teknikern, men då vandrade jag så han fick komma när jag kommit hem. Och nu finns jag igen för nu är jag ute på nätet!

Härlig vandring idag! Började med 2 tim gammal sträcka där benen går av sig själva, 3 tim ny sträcka och 1 tim sträcka som jag inte går så ofta. Väldigt bra blandning. Skön avkoppling, igenkännandets glädje och nya intryck.

Jag funderade på det här med vyer. Ibland sägs det att en vy är samma som en annan vy, men det stämmer ju inte. Alltså, det kan vara samma sak man tittar på, men vinkel och nivå gör verkligen varje vy unik. Och även en och samma vy är olik sig själv pga väder, luften, betraktarens sinnestämning, bergens och havets färger, årstid…. Glöm inte att se dig omkring även när du tror att du vet hur det ser ut!

Frid och ro i allt det vackra.

Stod alldeles stilla en stund och lyssnade på tystnaden, njöt av stillhet och frid. Så hörde jag dovt, avlägset trafikbrus. Störande? Nej, precis tvärtom. Det bara underströk och förstärkte. Så olika världar det finns bredvid varandra i samma värld.

Det är inte så mycket aktivitet än ute i olivlundarna. Det brukar ta riktig fart om några veckor. Några var ute och plockade, några rensade inför plockning och några bilar dök upp med nät på flaken. Det är inte full aktivitet vid alla oljepressar än, men snart kör de dygnet runt.

Oljepressen i Vasiliki. Säckar med oliver väntar på att pressas.

Vid vandringens slut lyckades jag med konststycket att anlända mellan två bussar. Jag kostade på mig en taxi, måste ju hem till internet-teknikern. När jag kom tillbaka till sta’n fick jag uppsöka en bänk en stund för jag blev alldeles paff! Jodå, jag såg rätt, det var folk som badade.

Jag måste berätta att min chef haft den stora godheten att köpa tröjor till sin personal – visst är den snygg? Kanske jag skulle sno motivet och ha det på nya hemsidan…får fundera på det lite…

Imorgon bär det av till Skåne! Lång resdag pga att bara den tidiga bussen passar, annars kommer jag för sent. Lite tråkigt att resa ensam, framför allt väntetid på flygplatser som i alla fall jag inte tycker är de mest intressanta eller underhållande platserna. Jag ser fram emot att träffa vänner och familj, julbord och julmarknader, vara inomhus i värme (jodå, det börjar bli riktigt kyligt inomhus på Kreta…). Hur det blir med bloggandet vet jag inte, men misströsta icke! Jag ska bara vara borta drygt en vecka.

Ha det gott!

PS. Foton uppladdade på min flickr-sida!

PPS. Vänligen notera att jag i detta inlägg inte nämner något om bristen på regn…fast nu gjorde jag ju det i alla fall…

Följa bloggen? Gå ner i sidfoten på detta inlägg!


Kom och hälsa på!
Vandra med Ia på Kreta så får du träffa mig och mina vänner. 
Koppla av, njut av naturen, landskapet och vackra vyer.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!