Drygt sex veckors uppehåll fick vara nog! Igår gav jag mig iväg strax efter kl sju på årets första vandring. Jag kände direkt att det var en speciell dag. Det var så lugnt i sta’n och en otroligt vacker soluppgång speglade sig i ett nästan kavlugnt hav. Kostas och jag sa god morgon i hörnan vid kiosken som vi brukar, men med lägre röster än vanligt.

Lämnade sta’n och gick ut bland olivlundar. Inte ett löv rörde sig. På olika avstånd hördes hundskall, tuppar som gol, en vespa. Stannade för att riktigt ta in och lyssna, men jag hade stannat vid ett växthus med fyra hundar som var morgonpigga. Stämningen bröts brutalt.

Allt var tungt och genomsurt av morgondagg eller om det var nattdimma. Jag tyckte mig kunna höra hur växterna begärligt sög i sig de stora dropparna. De vet ju så väl vad som väntar när sommaren kommer. Frukost vid kapellet, solen uppe men all fukt hade ännu inte gett sig iväg. Såg ut som tunna moln som gömde sig mellan bergen. Gick in och tände ljus för hela familjen som vanligt.

Jag trodde att uppehållet skulle ha ökat lusten och benen vara så utvilade och pigga att jag skulle få upp en väldig fart. Ingen fara. En så stilla och lugn dag kan man inte göra annat än falla in i samma takt och stämning som naturen. Till och med tankarna gick i snigelfart och emellanåt inte ens det.

Fika på bytorg. Juldekorationerna var kvar, men kändes lite passé. Lugnt i byn också. Det är som om Kreta andas ut i november när de sista turisterna lämnar och några regn kommit. Och nu är det vilotid för ön och befolkningen. Årstiderna har sin gång och vintern är en fridfull tid.

Fortsatte vandra i strålande solsken och skulle ha kunnat byta till shorts om de varit nedpackade. Tröjan åkte av i alla fall. Tyst i olivlundarna, de flesta oliverna är plockade här nere på slätten.

Plötsligen hörde jag en hälsning och inne i en olivlund stod en lantbrukare och vinkade. Han hade en så’n där liten fin traktor och höll på att harva mellan träden. Hade hunnit en hel del och hade nog paus. Jag hälsade och vinkade tillbaka. Det kändes nästan som om det bara var vi två på hela ön.

På min högra sida hade jag Tripti-bergen. På morgonen inga moln, sedan kom det molntussar som gled fram mellan och över bergen. Strax före middagstid hade topparna tackat för sig och dragit sig tillbaka i större moln. Vackert skådespel, bara att tacka för föreställningen.

Kom fram till nästa by som jag kallar ”kattbyn”. Där finns gott om katter och de flesta är inte rädda. De tittar lite snett, men sitter eller ligger oftast kvar. En katt hade riktigt brett ut sig i solskenet vid en husvägg och tänkte absolut inte överge den platsen. Olivpressen var igång, men ingen aktivitet utanför mer än en som startat upp en grill och en parkerad bil. Lugn och ro överallt, tydligen.

Sista sträckan ner mot kusten fylldes jag av en stor tacksamhet för en så magisk dag. Det var som om landskapet och naturen virade in mig i lugnet, stillheten och tystnaden för att ta hand om mig eller skydda eller läka. Jag fick en känsla av att ha fått en mycket värdefull gåva.

Att komma upp till stora vägens larm var grymt. Civilisationen riktigt drabbade mig, kastade motorljud över mig, trängde sig obarmhärtigt på och banade sig väg in i avslappnad kropp och själ. Jag kom mellan bussar så jag kostade på mig en taxi, men den dröjde ovanligt länge. Då kom jag på att jag sagt fel by! Det har aldrig hänt förut. Undrar om det var förvirring på grund av nästan sex timmars syrechock eller att jag väcktes så grymt ur mitt vegetativa tillstånd. Hem kom jag i alla fall till slut.

Fler foton på min flickr-sida!

Arbetet med hemsidan inspirewiz.com går vidare och på fredag ska bloggen få ett nytt utseende. Om den ändringen fungerar eller inte får du veta på lördag. Hör du inget från mig då så….

Ha det gott!

 

Vandra med mig på Kreta!
Koppla av, njut av naturen och landskapet samt upplev mina gömda pärlor.
Mer information http://inspirewiz.com
Välkommen!