Liten kan vara naggande god

I ett tidigare blogginlägg fick du, bloggläsare, en inbjudan (som gäller fortfarande) att välja ett foto som jag skulle skriva om på ett eller annat sätt. Det skulle hjälpa mig med inspiration och uppslag nu i högsommarhettan när knopp och kropp är trötta och snurriga. Nu är det dags för det andra inlägget!
Inläggen i denna serien finns samlade under ”Teman” uppe i menyraden som ”Tankar kring ett foto”.
(klicka på foton för större storlek)

Stränder finns det gott om så det var roligt med ett foto på en inte så känd strand. På kuppen fick jag ta reda på lite mer om stranden och det gör aldrig ont att lära sig nå’t nytt, framför allt inte om sin närmiljö.
(fotot valt av Ann Wackelin)

Öster om Ierapetra ligger byn Koutsounari, en så’n där nyare by som poppat upp längs landsvägen. Öster om byn ligger hotell Kakkos Bay och där går det ner en väg till den här stranden. I folkmun kallas den ibland Avra Beach, ibland Kakkos Bay och sällan används dess officiella namn (som jag inte kände till) Kaki Skala Beach (Κακιά Σκάλα). Den är inte bara gömd utan också något glömd. Den har nog svårt att konkurrera med sin granne – Long beach (en av Kretas längsta stränder).
Vid stranden ligger ett mindre hotell som ställer ut solstolar och parasoll. Att njuta i skuggan av en tamarisk är också gott!
Stranden är också öppningen på Milonas-ravinen som sträcker sig upp till byn Agios Ioannis.

Egentligen är det en strand och badvik i min smak. Jag tycker om de små stränderna och inte för mycket folk. En taverna med gott kaffe och god mat får gärna finnas. Parasoll och solstol är ett måste numera. Grov sand och klappersten tycker jag om för i motsats till fin sand så stannar det kvar på stranden och följer inte med i ryggsäck, bil och hem i lägenheten. Jag har mina smultronställen och denna stranden har inte kvalat in där, varför vet jag egentligen inte.

I strandens östra ände, på udden, ligger något som jag undrat över, som jag sett uppifrån bergen men inte riktigt lyckats lokalisera: en liten hamn. Det ska vara den hamn som bl a användes av byn Agios Ioannis som du ser uppe i bergen mitt i fotot. Det var ju så att man byggde byar en bit från kusten. Det sägs bero på att komma undan pirater som härjade längs kusterna, man behövde vara nära sina fält och djurens bete, bergen gav svalka och lä. Oavsett vad anledningen eller anledningarna var så kan man icke leva av bröd allenast, alltså fiskade man också. Ofta naturliga små hamnar som ibland kunde behöva förstärkning. Där hade man sina båtar och några skjul eller hus. Det behövdes någonstans att förvara fiskeredskap och övernattning kunde vara aktuellt. Tänk på att det fanns nästan inga vägar, man gick eller red ner till hamnen.
Så kom turismen och de underliga varelserna sökte sig till stränderna och havet. Många byar började bygga hotell i närheten av sina fiskehamnar. Vi kan se spår av det idag, dels i det faktum att många kustbyar saknar en gammal kärna eller centrum, dels i orters namn. Framför namnen kan finnas nya – gamla, övre – nedre men också genitiv som t ex byn Milatos där byggnaderna vid kusten helt enkelt heter Milatos strand (Παραλία Μιλάτου). Ibland är det svårare att upptäcka, så är fallet med t ex Matala. Nere vid stranden finns några äldre hus och i en taverna där fick jag veta att från början fanns grottorna och en fiskehamn. Hamnen användes av byar i området och ”tillhörde” byn Petrokefali. Så kom hippies och därefter turister. Det började byggas och så uppstod Matala – en by med hotell och semesterlägenheter.

Men nu har vi kommit ifrån fotot. Man kan väl säga att motivet ganska bra återspeglar vad vi förknippar med Medelhavet: berg, hav, strand. Kanske främst hav och strand vilket är så trist. För hur många procent av en ö är kustremsan? Och vad säger den om en hel ö? På fotot har vi Thripti-bergen, ett av Kretas fyra bergsmassiv. Vad finns det där inne, där uppe? Det blir nästa blogginlägg i den här serien, men ett tips knutet till fotot ovan: följ landsvägen och där den svänger finns en skylt ”Milonas waterfall”. Kör in på grusvägen, leta upp nå’nstans att parkera, gå bort till stigen (obs! stenigt så ha bra skor!!) som leder till vattenfallet som är 20 meter högt. Ta ett dopp i kallt smält- och källvatten!

Ha en bra helg och var rädd om dig och andra!

 


Koppla av, upplev och njut av
sydöstra Kreta!

Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!
Inga vandringar före 1 sept pga Covid-19!

5 tankar på “Liten kan vara naggande god

  1. Jan-Erik Öhlund

    Trevliga tips om ”vår” by. Då vi badar i havet, blir det vid Long Beach. Men förr tog vi promenader förbi Kakkos B. till grannbyn Ferma. Det kanske sker igen?

    Gillad av 1 person

    Svara
  2. Ping: Upp och in i bergen | ia mitt i livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s