Livsviktig service

I ett tidigare blogginlägg fick du, bloggläsare, en inbjudan (som gäller fortfarande) att välja ett foto som jag skulle skriva om på ett eller annat sätt. Det skulle hjälpa mig med inspiration och uppslag nu i högsommarhettan när knopp och kropp är trötta och snurriga. Nu är det dags för första inlägget!
Inläggen i denna serien finns samlade under ”Teman” uppe i menyraden som ”Tankar kring ett foto”.
(klicka på foton för större storlek)


När jag kom tillbaka till lilla byn Prina efter en härlig rundvandring stod en kvinna och väntade vid vägkanten. Jag var lite avundsjuk över att hon hade käpp. Mina fötter och ben var trötta efter fyra dagsvandringar på fem dagar efter ett uppehåll på nästan två månader med utegångsförbud.
Hon tillhör ”de gamle” som är generationen som slitit hårt, arbetat fysiskt, upplevt oroliga tider och nu är slut i sina kroppar.
Kanske hon ska få skjuts ner till sta’n, tänkte jag. Och det kom en vit skåpbil längs landsvägen genom byn.

 

Skåpbilen stannade vid kvinnan och bakdörrarna slogs upp. Det var en sorts varubil med blandat utbud. En sådan har jag inte sett här tidigare!
(fotot valt av Charlotta Colliander Golding (har bloggen barabrittiskt.wordpress.com)

Kvinnan skulle bland annat handla ost som försäljaren hämtade i en av sidodörrarna så bilen var nog fullpackad. Det blev en diskussion som, vad jag förstod, handlade om storlek – stor bit eller liten bit. Hon bestämde sig och fortsatte handla. Jag drog mig bort till min bil.

I de grekiska byarna kan du stöta på olika försäljare som kör runt. Det är grönsakshandlare, fiskbil och brödbil (se foton). Det kör också runt de som säljer stolar, krukor, kvastar och annat för hemmet.

Alla dessa försäljare bidrar till överlevnad x 3. De drar in lite inkomst till sig själva, människor i byarna kan bo kvar då de kan få det nödvändiga utan att behöva ge sig iväg eller vara beroende av någon annan samt det finns folk kvar i byarna.

Jag är övertygad om att ”de rullande butikerna” också fyller en social funktion. Kund och försäljare lär känna varandra, undrar hur det står till, pratar väder och familj, kanske också krämpor. Lite skvaller från grannbyn hinns säkert också med.

Det ligger kanske nära till hands att tycka att det här är speciellt för Grekland, men när jag vilade en stund vid bilen funderade jag över hur lika det kan vara på helt olika platser i världen. Visserligen några år emellan, men ändå samma försök till överlevnad, att kunna bo kvar. Jag är född och uppvuxen i en liten, liten by på Österlen i Skåne. När jag var barn på 60-talet hade vi ”SCAN-bilen” som var en stor kylbil som sålde kött och ost, ”fiskebilen” som kom med sin Volvo PV skåp lastad med sill, spättor och torsk. Så kom ”bagar’n” med sina varor och härliga dofter spreds när han öppnade bakdörrarna på sin skåpbil. Förutom de här bilarna hade byn en riktig lanthandel. Alla handlade i byn. Men så kom större livsmedelsaffärer inne i sta’n (Simrishamn) och fler och fler körde iväg för att handla. Under senare delen av 70-talet stängde lanthandeln, ägarna pensionerade sig och vem ville köpa och driva en lanthandel i en by som höll på att avfolkas? Men någon såg en öppning för efter lanthandeln kom ”varubilen” under några år tills den gav upp.

Nu invänder du kanske att det är en prisfråga, dvs att super markets har lägre priser. Visst, men vad kostar det att köra eller åka dit? Och går det att sätta ett pris på personlig kontakt och service? Jag tycker inte det. Det är upp till oss kunder att tänka till. Gynna de små butikerna, gårdsbutiker och liknande om du vill ha en levande landsbygd. Och det handlar inte bara om gamla och/eller ensamma människor utan om att vi alla behöver mänsklig kontakt och, tror jag, generellt mer småskalighet.

Så i kvinnan i Prina kunde jag se min mor. Mina föräldrar flyttade i början av 90-talet eftersom byn var nästan tom, men jag hoppas att kvinnan i Prina kan bo kvar så länge hon önskar. Att försäljarna fortsätter köra sina turer, frågar hur det står till, diskutera storlek på osten och säger ”vi ses nästa vecka”.

Ha det gott och var rädd om dig och andra!


Koppla av, upplev och njut av
sydöstra Kreta!

Vandringssäsong september-juni. Stadspromenad och biltur året om.
Kontakta mig för frågor och bokning.
Mer information på inspirewiz.com.
Välkommen!
Inga vandringar före 1 sept pga Covid-19!

10 tankar på “Livsviktig service

  1. Bara brittiskt

    Så härlig läsning! Jag håller helt med om att vi behöver det sociala. För eget välmående, bygemenskap…Vi tappade först Konsum och sedan ICA i vår närmaste större by på landet. Små men välfyllda butiker som hade just det man behövde, inklusive ersättningsskruvar till hammocken. Idag blir det mest turer in till närmaste ”stad” men också till det ICA som finns en by bort från vår egen för att hålla liv i den. Så här i pandemitider tänker jag på att många på landet inte har den hemkörning vi har i städerna. Minns vår lantbrevbärare som alltid kom med information och funderar på om någon skulle vilja starta något nytt.

    Gillad av 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Tack för valet av foto! Tror också att vi måste börja tänka mer kvalité an kvantité när det gäller varor, speciellt matvaror. Och att det sociala har betydelse – det känner jag tydligt bara över en så enkel sak som att personal i min närmsta butik känner igen mig, hälsar och ibland byter vi några ord. Då blir jag glad!

      Gillad av 1 person

      Svara
  2. Harald Lohse

    Man får en rejäl nostalgikick när du lägger ut detta alster! Det du beskriver har naturligtvis en enorm betydelse inte minst för de äldre i byarna. Inte enbart för att handla utan som du också nämner det rent sociala är minst lika viktigt. ”Tugget” blir till slut som en verbal lokaltidning!

    Gillad av 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Vi behöver ta tillbaka lite av det här som vi förlorat nå’nstans på vägen. Om allt centraliseras blir det tyst i alla byar oavsett i vilket land de ligger.

      Gilla

      Svara
  3. Thalassa

    Mycket trevligt inlägg, tänkvärt och med – på sätt och vis – stor igenkänningsfaktor. Jag är visserligen inte uppvuxen med någon sorts ambulerande försäljning, men hur servicen utarmas i små samhällen och byar ser vi ju väldigt tydligt. När mina föräldrar flyttade till Västmanland i början av 80-talet fanns skoaffärer, järnhandel, dam/herrkonfektionsaffärer, tyg- och presentbutik m m i samhället ca två mil från Västerås. För tio år sedan fanns ingenting kvar. Likadant i makens hemby – sju mil till Kiruna längs snabb väg (och gratis bussförbindelse!).
    Man ”binder ris åt egen rygg” då man i aktiv ålder gör alla sina inköp i stora staden. När man sedan slutar jobba, kanske inte längre själv kan köra bil blir det problem.
    Oj, vilken svada… men detta är något som engagerar och som vi faktiskt ofta diskuterar. Så – tack för bra inlägg!

    Gillad av 1 person

    Svara
    1. iamittilivet Inläggets författare

      Tack själv! Huvudet på spiken med ”binder ris åt egen rygg”. Bara vi kunder kan få till en förändring, det är våra köpvanor som styr. Och det där med att köra och handla blir inte så billigt…bensin kostar också plus den där tiden som vi så högt värderar och jagar idag.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s