Ur led är tiden! I fredags trodde jag inte mina ögon, men jag fick det bekräftat igår: mimosan blommar! Det är ungefär 2 veckor för tidigt. Nu hoppas jag att vi inte får en kort, intensiv vår utan att det kommer lite kyla som lugnar ner.

Efter min vandring över berg på Alla hjärtans dag läste jag att vid luftrörskatarr ska man ”undvika fysisk ansträngning”. Jaha, det kan jag väl göra för att bli helt frisk snabbt, men vad ska jag ta mig till när resten av kroppen ropar ”Ut! Natur! Vandring!”? Funderade över var det är så plant som möjligt, men då skulle det bli promenad eller långpromenad vilket inte var intressant. Så gick det upp ett ljus: Lasithi-platån! Kan kombinera vandring med utflykt, det blir perfekt.

Lasithi-platån är Kretas största platå och den bär på mycket historia. Om man sett foton på de vackra möllorna som pumpade upp vatten blir man besviken för de finns inte längre. År 1987 hade jag förmånen att få se platån med möllor och det var som ett vitt hav! Otroligt vackert mot den gröna platån och de gråblå bergen runt omkring. Jag läste för två år sedan om ett projekt med syfte att återinstallera möllorna av miljöskäl, men det syns inget uppe på platån. Längs den väg som går runt platån är byarna tyvärr ganska märkta av turism. Jag har vandrat den vägen och det var ingen höjdare. Denna gången tänkte jag istället vandra inne på platån där det finns ett väldigt fint nät av småvägar.

Vid Límnes började klättringen upp längs den vackra vägen i dramatiskt landskap med fina vyer. Väl uppe parkerade jag vid klostret Kristallénias och vandrade in på en liten väg. Platån badade i solsken, det var vindstilla och tyst. Dikti-massivets snöklädda toppar avtecknade sig tjusigt mot en blå himmel. Ganska snart upptäckte jag att det var väldigt vått i markerna, inget vårbruk än så länge. De har fortfarande nattemperaturer kring 0. På morgonen, vid 7-tiden, denna fredag var det -1,2 gr. Här uppe växer inte olivträd utan det är traditionellt lantbruk som gäller. Lite aktivitet såg jag under dagen. Kålhuvudsplockning (alltså det som plockades och inte de som plockade…), beskärning av fruktträd och sprida gödning (till fots). Givetvis också några fårhjordar med tillhörande herdar med hundar.

 

Platån är plattare än en skånsk slätt, men på sätt och vis påminner den om Skåne. Inte mycket vintergrönt och träden avtecknade sig som mörka skelett. Det kändes som att åka ungefär 3 veckor bakåt i tiden. Våren kröp försiktigt längs marken med små blommor, men annars höll vintern fortfarande sitt grepp. På mandelträden blommade några förlöpare försiktigt och de var antagligen utskickade av de övriga för att checka läget. Fåglarna kvittrade glatt så kanske de kände vår i luften.

Fler och fler moln kom från sydost. Jag tror inte att Dikti-massivet någonsin blivit så fotograferat som det blev av mig. Det ändrades hela tiden! Molnen och solen lekte med bergsformationer och snö. Allt eftersom det blev fler moln blev platåns hela inramning en bioduk. Solen träffade ett kapell eller en by – pang, nästan bländande. Så skiftade det och en bergssluttning blev solbelyst. Strålarna letade sig in i olika skrevor och skuggor skapades. Då framträder vackra mönster och man undrar hur berget kunnat formas så. Och plötsligen försvann en topp in i ett moln. Jag skulle kunna sätta mig ner mitt på platån och bara bli underhållen resten av dagen.

Det blev en speciell stämning av att vara så nära byar, men vistas i tyshet och stillhet. Som om tiden hade stannat. Eller som om jag fått ynnesten att uppleva lugnet före stormen, dvs när traktorerna sätter igång med vårbruket. Det gjorde verkligen gott för själen.

När jag efter 4,5 tim kom tillbaka till klostret kändes det lite snopet att det redan var slut. Det beror väl på att jag här nere är mest van vid kuperad terräng.
Jag gick in en sväng på klostret Kristallénias och såg mig omkring. Lite ovanligt kloster med både små hus och en länga med celler. Var nere i ett litet, litet kapell. Jag såg inte en människa och klostret gav mig inte samma ro som kloster, kyrkor och kapell brukar göra.

Jag hade kört i cirka 10 min då himlen öppnade sig och åskan kom. Hade bestämt att köra ner vägen mot Malia som bjuder på otroliga vyer, men de försvann i de mörka molnen. Och haglet som la sig vid vägkanten.
Tips: Kör du här så stanna vid klostret Panagia Krasis och gå in i kyrkan. Du kan få se någon stå där invirad i de heliga kedjorna, jag vet inte om de är läkande eller vad. Lite längre ner kan du välja mellan att köra in om byn Krasi, men tänk på att det är ett inferno under sommaren med alldeles för mycket trafik och folk i den lilla, lilla byn! Parkera utanför och gå in eller ta inte av mot byn utan fortsätt rakt fram.

Kom ner till Malia och körde fel som vanligt, men hittade snabbt rätt. Och sedan var det full fart hemåt. När jag svängde höger i Pacheia Ammos mot Ierapetra kom solen. Ierapetra levererar – som vanligt!
En härlig dag som visade sig bli en bra början på en fin helg.

Fler foton från dagen finns på min flickr-sida, bl a underbara Dikti-massivet.

Jag hoppas få ihop en nyhetsbulletin i nästa blogginlägg. Ha en skön vecka!