Ingen ordning på mitt vardagliga bloggande! Jag har nog inte riktigt hittat tillbaka till vardagens rutiner eller så blev jag lite sliten efter de sex inläggen om resan till Italien. Eller kanske en kombination.

I veckan som gått har hösten kommit. Två dagar låg vinden på min balkong så det knäppte i dörrarna. Sedan följde strålande dagar. Jag älskar vinterhalvåret! Då har vi väder. Inte det tjatiga sol-och-blå-himmel som sommaren bjuder på. Då står glädjen högt i tak om det kommer två små moln på himlen som bryter tristessen.

Detta halvår är bäst ur vandringssynpunkt. Visst, det är blåsiga och regniga dagar (framför allt i januari och februari), men de avlöses av fina dagar då det t o m går att vandra i shorts. Luften är klar så man ser varje skreva, träd och buske på bergen. Snart blir det inte bara vandrare och herdar ute utan också olivskördare. De stör inte vandraren utan hör säsongen till och ger landsbygden liv.

I fredags vandrade vi nedanför Kavoussi vid Tholos. Jag har skrivit om området som ska exploateras, men företaget har åkt på lite svårigheter så än så länge kan vi inte se påbörjat arbete. Vi passar på att vandra där då och då, när hotellanläggningen är byggd blir det till att stryka den vandringen. Synd för den ger några vyer, vandring i olivlundar, en kort sträcka längs havet och det är skönt ibland att inte vandra uppe i bergen utan lite kortare och planare.

Vi hade bra väder med först vindstilla, sedan några försiktiga fläktar. Moln for runt över bergen, några mörkt grå men inga droppar. I alla fall inte på oss. Lång fika vid kapell. Det är gott att bara sitta och titta på berg, olivlundar, hav och himmel. ”Så bra vi har det” säger vi ofta. Och det stämmer ju. Att ha sin tillvaro styrd av väder, lust och intresse är en ynnest. Att dessutom få göra det i underbart vacker omgivning är en gåva.

Oljepressen öppen, men ingen större aktivitet. Vi hörde bara en motorsåg en bit bort i en olivlund så någon var ute och putsade innan näten ska läggas ut så de inte går sönder. Just nu blommar ljungen som färgar sluttningarna lila. Så fina färgklickar i det gröna! Och här är mästerfotografen på väg in i en ljungplanta:

Som avslutning på en fin dag blev det lunch på taverna Porto Kanaki i Pachia Ammos. Kretas (och kanske Greklands) godaste ostbullar måste man få njuta av då och då. Och ovanpå det hennes läckra räkor med vitlök och chili. Dagen var fullbordad!

Igår (lördag) körde jag upp ovanför Pano Symi och vandrade i pinjeskogen. På vägen upp passerade jag Kato Symi. Där hade lövträden kommit till det stadiet då löven är gulbruna och snart skall falla av. Morgonsolen stod lågt och sken på träden. Det såg ut som om byn låg i en bädd av guld! Andlöst vackert!

Det är magiskt när man kommer så högt upp! Det var så tyst så man kunde höra en knappnål falla. Ingen vind. Då förlorar jag mig i tankar och är ”borta” i en egen, sluten värld. Alltså stannar nästan hjärtat när nå’n get rör sig i pinjeskogen eller fåglar störtar upp från en buske. För mig är det vandring när den är som bäst – avkoppling för själ och hjärna. Trots den egna slutenheten så blir jag, konstigt nog, också mer uppmärksam. Då ser jag tydligt de små i naturen och en hoppande liten stekel kan kännas som ett sällskap.

Första timmen var jag kall om händerna, ångrade nästan att jag inte hade vantar med mig. Luften där uppe är så frisk och klar, det är ren njutning. Det kom in fler och fler moln, i slutet av min vandring fanns nästan inga blå luckor kvar. Molnen låg lågt så de liksom rann nerför sluttningarna och skapade ett dis mellan bergen. Vackert och levande. På den lilla vägen kunde jag se effekterna av ovädret som drog fram när jag var i Italien. Många stenar i olika storlekar som rubbats ur sina lägen. Jag höll mig ifrån den sidan.

När jag stod vid T-korset hade jag bestämt mig. Jag tar vänster och går upp på Viannou-platån. Det var längesen jag var där uppe. Där fick jag mer höstfärger och också de märkliga ”skulpturer” som getterna skapar av sin godisek. Lite mer än halvvägs in på platån var det dags för fika nummer två. Jag behövde inte känna mig ensam eller övergiven. Bergen omfamnar platån och jag har aldrig sett så många får däruppe, getterna var i klar minoritet.

När jag skulle lämna platån kom en bil och stannade! Min första impuls var att jag ville gå en omväg så jag slapp möta folk. Så inne i sin egen ”bubbla” kan man vara så man nästan blir folkskygg. Förhoppningsvis inte folkilsk. Det var ett grekiskt par som hade några frågor om platåerna här uppe, vägar osv. Roligt att den här utländskan kunde hjälpa dem!

Panda och jag gled försiktigt och sakta nerför den först grusiga, sedan asfalterade kringelikrokvägen. Kato Symi, som slumrade när jag körde upp, hade nu fått besök av en del bilar med folk som skulle tillbringa eftermiddagen på någon av de två tavernorna (jag kan rekommendera Taverna Omalos!). När vi kom fram till stora vägen och satte kurs österut mot Ierapetra kände jag sorgsenhet, förlust, välmående och nöjdhet. Det är alltid med blandade känslor jag återvänder till civilisationen.

Nu är det söndag. Jag har varit nere och ätit frukost på Lido som vanligt. Dags att sjunka ner i soffan för söndagsro!

Ha en skön söndag! Var rädd om dig och andra!

PS. Fler foton på min flickr-sida!